Jag har tappat takten

Som ni antagligen märkt har uppdateringarna sinat allt eftersom. Det är inte så att jag slutat jaga eller tappat intresset. Jag har jagat både fågel och älg, men jag tycks inte längre känna samma iver att få berätta om det?

En stor bidragande orsak antar jag är att jag sedan i maj även driver Rackarungarnas Hundskola. Jag har snart närmare 40 år erfarenhet av hundträning, är utbildad instruktör och håller kurser och privatlektioner för hundägare.

Det är så roligt! Det tar mycket tid. Jag låter det ta mycket tid. Och jag prioriterar att hålla den verksamheten, den hemsidan och den Facebooksidan igång på ett bra sätt. Det är min passion och mitt nya, halva, jobb. Den andra halvan görs fortfarande som anställd reporter på lokaltidningen.

Så när jag kommer mig ut på jakt är det verkligen fritid. Något jag unnar mig. Något som jag kan nöja mig med att berätta lite om i ett kort Facebookinlägg. Så känns det just nu i alla fall. Jag är numera så klok och gammal att jag vet att man är inte sämre än att man kan ändra sig😉

Därför sätter jag den här bloggen på ”Paus” ett tag. Då vet ni – ifall ni tycker att det står stilla. Tack för mig så länge!

Ingen fågel med hem – men det var nära

Jag och Hagel har kommit närmare varandra.

Jag och Hagel har kommit närmare varandra.

Jag, sambon och vorstehn Hagel drog till Hemavanfjällen. Nu skulle Hagel få komma till sin rätt.

Sambon fiskade på dagarna. Jag och Hagel jagade. Perfekt upplägg – inte sant? =)

Men båda gick bet. Varken fisk eller fågel med hem. Våra vandrarhemsgrannar som plockade svamp – de kom inte hem tomhänta däremot.

Men jag och Hagel hade ändå några intressanta situationer som jag bedömer som stora framsteg. För vi har haft en period då han jagat på långt håll, fått en intressant doft och dragit i full fart på den så att fågel lyft lååångt från mitt skottfält =(

En bäck vi krånglade oss över på första dagen.

En bäck vi krånglade oss över på första dagen.

Renar såg vi här och var. De var nästan störande sällskapliga.

Renar såg vi här och var. De var nästan störande sällskapliga.

Senaste passet i mitt jaktområde i Villvattnet, innan vi drog till fjällen, fick vi en situation då Hagel stannade och såg lite knasig ut. Jag sa ”stanna” och då lyder han bra. Han väntade in mig, sedan sa jag att nu ”smyyyger vi” och då flög fem småtjädrar upp som jag inte alls hann vara med på då det var mycket buskage. Men ÄNDÅ! Han väntade på mig! Vilket framsteg. Vi verkar ha påbörjat ett sorts samarbete liksom! =)

Visst är det härligt att få släppa en fågelhund i dessa marker?

Visst är det härligt att få släppa en fågelhund i dessa marker?

Hagel har börjat fatta att vi måste samarbeta.

Hagel har börjat fatta att vi måste samarbeta.

Och det blev likadant nu i fjällen. Han stannade, såg knasig ut – vilket han tydligen gör när han står – och jag sa ”stanna”. Han väntade in mig. Sedan sa jag: ”Nu smyyy…” Då flög cirka fem ripor upp! Jag såg i ögonvrån hur Hagel drog efter en ripa som flög åt höger och jag siktade in mig på en ripa som flög åt vänster. Pang, pang, pang. Jag drämde iväg alla tre skotten i halvautomaten. Men fågeln flaxade glatt vidare. Skit! Antagligen gjorde jag klassikern, sköt för mycket efter och glömde den lilla men viktiga detaljen att skjuta FRAMFÖR ripjäveln =)

Både jag och Hagel var alldeles ”adrenaliniga” och uppspelta efteråt. Jag gjorde mitt yttersta för att visa att det där var skitbra. Nästa gång ska jag bara träffa också. Snacka om att nästa pippi inte kommer att ha en chans. Nu är vi ju typ ett team!

Men nu först i helgen väntar älgjakt. Älgjaktlaget sköt bara en tjur medan jag var på fågeljakten så det finns en hel del kvar. Nu känns det som om det börjar bli dags, eller hur? =)

En kort paus medan vi tar oss uppåt på andra dagen.

En kort paus medan vi tar oss uppåt på andra dagen.

Vi såg en fågel som inte var en ripa. Men var det var - ja vet du det?

Vi såg en fågel som inte var en ripa. Men var det var – ja vet du det?

Det var en del dimma på söndagen. Men när vi kom en bit upp blev det bättre sikt. Dock gissar jag att dimman fortfarande låg tjock längre ned.

Det var en del dimma på söndagen. Men när vi kom en bit upp blev det bättre sikt. Dock gissar jag att dimman fortfarande låg tjock längre ned.

Den klassiska selfien.

Den klassiska selfien.

Vackert så man får ont i ögonen =)

Vackert så man får ont i ögonen =)

 

Den ensamma kvigan hade visst en kalv

Brr, kallt på första passet. Skönt när solen letar sig in.

Brr, kallt på första passet. Skönt när solen letar sig in.

På älgjaktens andra dag satt jag på mitt första pass och huttrade i morgonkylan. När hundföraren närmade sig blev det plötsligt livat. Gråhunden hade fått napp på en ensam kviga.

– Vi närmar oss Susannes pass nu, rapporterade hundföraren och jag gjorde mig beredd.

Knak, brak. Jag hörde hur älgen och hunden närmade sig. Men var sjutton skulle de komma ut ur den täta skogen intill? Jag snurrade runt och försökte vara beredd åt alla håll. Men älgen kom ut bakom mitt pass, åt det håll dit jag inte ska skjuta, och syntes bara tvärt innan hon drog vidare mot andra passkyttar.

Efter ett tag sprang älgen över till grannjaktaget och återigen stod vi där utan älg. Trist.

När vi fikat grupperade vi om oss. Nu satt jag med utsikt och skjutmöjlighet över två stora lägdor. Jag satt och mumsade på en kexchoklad när hundföraren meddelade att han släppte hunden. Typ två minuter senare började hon skälla bara några hundra meter från mig. Det var som fan! Jag släppte kexchokladen och gjorde mig beredd. Nu rackarn!

Men såväl älg som hund höll sig inne i skogen, bortanför den lägda jag kikade mot. Sedan gick älgen över Örvikenvägen, och en passare på plats meddelade att det rörde sig om ett ensamt hondjur. Jippie! Under den första perioden är ko med EN kalv fridlyst i vårt område. Har kon däremot dubbelkalv får vi skjuta en kalv. Så nu var spänningen hög i jaktlaget, nu stod hunden och skällde på en älg som inte alls hade särskilt bråttom. De rörde sig långsamt, långsamt mot en hel rad med passkyttar längre bort.

såg jag plötsligt en älg komma tillbaka från där de borde ha gått över vägen. Jag gjorde mig redo men tittade lite till. Det var en liten älg som sprang tillbaka över lägdan. Det var ju en … kalv! Vilket torde innebära att den älg som gråhunden skällde på inte var ensam, utan en ko med kalv. Därmed olovlig.

Jag rapporterade vad jag sett. Man hörde nästan sucken bland alla passare där ute. Två dagar utan älg, och nu så nära men ändå inte. Men det var ingen tvekan. Alla respekterade beslutet som jaktledaren meddelade – nu åker vi tillbaka till slakteriet.

Trist. Men älgarna finns där. Och de finns kvar. Nästa gång kanske =)

Nu i helgen väntar Tjejmilen i Stockholm. Efter det har jag tagit ut en semestervecka som kommer att ägnas åt fågeljakt i Villvattnet.

Helgen efter det åker jag och sambon till fjälls. Bara jag och han. Han ska flugfiska. Jag ska jaga på fjället. Sedan träffas vi på kvällen och berättar om våra strapatser och äventyr. Blir super!

När älgjakten avslutades plockade jag Karl Johansvamp istället. Alltid något.

När älgjakten avslutades plockade jag Karl Johansvamp istället. Alltid något.

”Varför sköt du inte?”

Flinga fick spåra efter en befarad skadeskjutning.

Flinga fick spåra efter en befarad skadeskjutning.

Vi har jagat älg i två dagar. För ovanlighetens skull har vi inte lyckats fälla någon. Men vi har sett flera och haft några lägen. Bland annat jag.

Måndagen inleddes med ett lååångt pass. Efter ett par timmar hördes två skott i snabb följd. Sedan rapporterade en jägare att han skjutit mot en kviga men var osäker om det träffat.

Hundföraren flyttades till platsen och fick utreda spåret. Två älgar hade varit där och sprungit iväg tillsammans. Men bara ett spår gick över en väg som hundföraren kom fram till. Så fanns den andra älgen kvar inne i skogen – skadad? Jag kallades från mitt pass för att hämta min siberian husky Flinga och göra ett eftersök.

Hon jobbade på väldigt bra, men vi kunde inte hitta något annat spår av intresse än det som hundföraren hade följt med sin hund alldeles nyss. Så vi följde det ut till vägen. Inget blod såg vi, och inga andra tecken på att det var någon älg skadad. Skytten hade också hittat kula från sitt första skott. Det hade gått rakt igenom ett träd och sedan fastnat i ett annat träd lite längre fram. Det andra skottet hade han mer ”hasplat” iväg och bedömde att det knappast träffat.

Mitt nya pass, fint va?

Mitt nya pass, fint va?

Då avslutades eftersöket och efter fika grupperade vi om till ett nytt ställe. Där brukar jag oftast sitta på ett sorts ”djungelpass” med högt gräs så jag snart inte når över att se. Men nu hade en händig jaktkamrat byggt ett snyggt torn på platsen och röjt lite. Där satt jag som en kung i solen och njöt.

Utsikten om jag spanar åt höger. Varmt och soligt.

Utsikten om jag spanar åt höger. Varmt och soligt.

Då började gråhunden skälla. Inte långt ifrån mig. På ett ögonblick var jag superberedd. Knak, brak. Älgen kom närmare. Den kom bakifrån från ett riktigt tätt skogsområde. Sedan kom den ut till vänster om mitt torn. Hunden var inte långt efter och älgen, troligtvis en kviga, sprang på i snabb takt. Jag hade ingen chans där, men såg att om älgen nu viker höger så har jag ett bra skottläge rakt fram från tornet sett. Men jag hade bara cirka fem-tio meters sträcka på mig innan det skulle bli vegetation igen. Och jag vill inte skjuta på en älg som springer i full fart. Det är jag alltför mycket nybörjare för. Mitt skytte på stillastående älg är stabilt, men på löpande älg varierar det från allt från femettor till rena missar.

Så jag testade att hojta ett kraftfullt ”höj” till älgen när den sprang in i min planerade skjutriktning. Hade hoppats att hon skulle stanna och kolla, då hade jag haft min chans, men det var hon nu alltför stressad så hon bara sprang utan att märka eller höra någonting. Skit också.

Jag rapporterade via komradion var hon tog vägen. En annan skytt hann se älgen passera, efter det sprang hon in på grannjaktlagets mark. Sedan var det slut.

Tillbaka på slakteriet var det två-tre jaktkompisar som ställde samma fråga: ”Varför sköt du inte?”. Den där kommentaren gör mig galen. Till den första snäste jag ”var du där eller?”. Den andra konfronterade jag tillbaka: att hur kan du ställa en sådan fråga? Jag måste få göra min egen bedömning om det är läge eller inte att skjuta. Jag vill inte inleda mitt premiärskott på en älg med ett klantigt skott och med ett tidsödande eftersök. Då tror jag ni istället säger ”varför sköt du?”.

– Ja, ja, det har du rätt i. Vi försöker bara peppa dig, menade jaktkamraten.

Jag kan konstatera att den så kallade ”peppningen” inte får avsedd effekt. Istället kan man möjligen fråga – vad hände när älgen kom till ditt pass? Hur såg det ut? Och vill man verkligen peppa kan man berätta om hur det var när man själv sköt sin första älg, om älgen stod stilla, gick eller sprang, hur man tänkte, agerade och hur det blev. Det skulle jag uppskatta väldigt mycket.

Om ni vill får ni gärna berätta det i kommentarsfältet – hur det var för er första gången ni sköt en älg. =)

I nästa inlägg berättar jag om tisdagens jakt. Då höll vi nästan på att skjuta fel älg.

Vi motionerade i alla fall en hare och två ripor

Äntligen fågeljakt igen.

Äntligen fågeljakt igen.

En efterlängtad dag! Äntligen kom jag och min vorsteh Hagel oss iväg till vår nya jaktmark i Villvattnet.

Det började bra. Eller inte. Efter bara typ tio minuter fick vi napp på en hare som Hagel drog iväg efter med ett imponerande drevskall.

Jag ropade ”Hagel hiiiit” vilket är ovillkorligt – han ska bara komma. Men jag var tveksam. Här hade vi en hund som nog laddat lika mycket som jag inför jakten och nu äntligen fick kuta efter en hare. Jag hann bli orolig att jag skulle få sitta och vänta på hunden hela dagen istället för att jaga, men då kom han min lille gullvovve =)

Jihooo! Kul att söka pippi!

Jihooo! Kul att söka pippi!

Sedan jagade vi vidare. Hagel gick väl inte ut så jättestort, men jag trivs rätt bra med det – då har jag koll.

På ett ställe invid en myr gick han ut lite längre. Jag stod stilla och lyssnade. Då hörde jag en, i mitt öra, en mindre fågel dra iväg, typ en ripa. Om det var av Hagels påverkan eller inte vet jag inte. Men jag tror mig veta.

Sedan vi var på den mindre lyckade kursen i Långtora, som ni kan läsa mer om här, då Hagel fick springa efter fasaner kors och tvärs, tycker jag att han tappat stora delar av ståndet. Han jobbar mer som en spaniel, men på vorstehhåll. Han kutar helt enkelt omkring och sjasar upp fåglarna direkt, ofta på för långt håll för mig. Inte är det lätt att vara beredd då heller.

Efter en och en halv timme pausade vi och åt lunch. Jag gjorde en liten eld för mysfaktorn. Solen sken, det var knäpptyst i skogen. Mmmm. =)

 

Sedan jobbade vi vidare. Inga fynd på ett bra tag. Jag såg att Hagel sökte i ett vackert område och tog fram kameran för att ta en bild. Ni kan gissa vad som hände då? Precis! Hagel sjasade upp en ripa som flög iväg med ett förnärmat ljud. Jag hann nästan vara med. Jag hann bedöma att avståndet var för långt. Men i efterhand inser jag att det nog var precis lagom. Nåja, så går det när två blåbär inom jakt ska samarbeta tillsammans =) Kort därefter lyfte en ripa till. Spännande! Vi följde efter den ena och lyckades sjasa upp den en gång till. Men inga skott på någon av dem tyvärr.

Tja, så gick vår första jaktdag tillsammans den här hösten. Jag känner mig nöjd ändå. Vi hittade ju fågel. Men jag undrar hur det blir i fortsättningen om Hagel fortsätter att strunta i ståndet? Några tips?

Bäst kolla att spårkunskaperna sitter

Mumsigt fynd.

Mumsigt fynd.

Nu är mycket spännande på gång. På fredag och söndag hoppas jag komma iväg på mina första fågeljaktsdagar för säsongen med min vorsteh Hagel. Jag har hyrt in mig på ett intressant område i Villvattnet utanför Burträsk.

Och på måndag drar ju älgjakten igång. Det var då jag kom på att det var ett tag sedan vår siberian huskytik Flinga fick gå ett viltspår. Bäst att repetera och kolla att allting sitter ifall det blir skarpt läge med eftersök.

Jag gick ut ett spår i skogen i medvind och drog en älgklöv efter mig. Spåret fick ligga i två timmar. När jag kom i närheten av startplatsen och skulle trassla ut spårlinan (vad är det med spårlinor – hur noga man än lindar ihop dem så är det bara ett tjorv när man lite smidigt ska kasta ut den?) visade hon redan då att hon sniffat in den intressanta doften.

Flinga spårar lagom snabbt och noggrant.

Flinga spårar lagom snabbt och noggrant.

Sedan spårade hon lagom snabbt och noggrant fram till klöven. Efter det fick klöven vad den tålde och sedan bar hon hem den till hundgården och visade alla sibbe-kompisar sitt fynd. Stolt tjej!

Vi roade oss med lite dragkamp.

Vi roade oss med lite dragkamp.

Bock- och rävjakt med sonen

Det är så roligt att få ta med sig sonen ut och tidigt ge honom en bild av jakten. Även om han ser lite skeptisk ut på bilden =)

Det är så roligt att få ta med sig sonen ut och tidigt ge honom en bild av jakten. Även om han ser lite skeptisk ut på bilden =)

Äntligen kom vi oss ut på jakt! På lördagskvällen stack jag och sonen iväg på en kombinerad räv- och råbocksjakt. Man tager vad man haver liksom. Vi drog först iväg till ett ställe. Men solen sken rakt i ansiktet vilket gjorde det svårt. Dessutom var gräset och snåret så högt på det kalhygget att såväl räv som rådjur kunde ha smugit rakt igenom det utan att jag fått skottläge.

Här är första soliga passet.

Här är första soliga passet.

Här är det andra passet. Bättre sikt och mer valmöjligheter. Men inga djur här heller.

Här är det andra passet. Bättre sikt och mer valmöjligheter. Men inga djur här heller.

Så vi bytte till ett annat ställe. Mycket bättre sikt. Men nu satt vi i ett plåtälgtorn. Minsta rörelse, som lätt blir rätt många om man har en sexåring med sig, ger som ett extra eko i ett plåtälgtorn. Vi var väl inte precis så jättetysta … Nåja, jag hade räknat med det. Inte ett djur i sikte. Så vi provade att locka älg istället. Gick inte heller. Så då avrundade vi och åkte hem. Men ändå – äntligen är säsongen igång! Eller hur!? Och snart väntar fågeljakten och älgjakten. Jippie!

Vi roade oss med selfies istället =)

Vi roade oss med selfies istället =)