Jag tror jag är mindre dålig nu …

Redo för en ny lerduva …

Idag har jag varit hos min kompis Emil i Avaborg och skjutit på lerduvor. Han är så snäll och låter mig övningsskjuta med hans hagelbössa inför skjutproven på jägarexamen. Det var tredje gången nu. Jag vill gärna säga att jag har blivit bättre. Eller mindre dålig är kanske mer korrekt. Nu träffade jag nästan lika många lerduvor som jag missade.

Hagelbocken

Det började med flera missar och Emil försökte hålla sina besvikna suckar för sig själv.

– Vad gör jag för fel? Är det för långt efter eller ovanför? frågade jag

– Jag vet inte riktigt. Men du ska köra på känsla, det ska kännas bra, försökte Emil förklara.

Jag tog ett djupt andetag, slappnade av och sa ”okej”. Nu kunde han skicka den där jä-la duvan. Då fick jag helt plötsligt en träff och himmel så glad jag blev! Vrålade utöver mig, som ett vilddjur eller liknande. Var kommer det där ifrån? Är det stenåldermänniskan i en som kommer fram?

Lerduvekastaren

Efter det blev det i alla fall oftare träffar än missar. Kan jag ha fått kläm på det nu? Tydligt är i alla fall att jag börjar handskas med vapnet på ett mer avslappnat sätt. Jag vet vad alla ”knappar” är till för, är inte rädd för rekylen längre och hinner avlossa två skott på samma duva fastän det är dubbelhane. Bara en sån sak =)

Men jag tar gärna emot fler hagelskyttetips. Hur brukar ni tänka och göra när det blir en bra träff?

Var det gräsänder och småskrakar jag såg?

Helt plötsligt var det vår en dag och jag gick en skön promenad längs Skellefteälven på lunchen. Där är det gott om fågel och eftersom jag just klarat teorin på jägarexamensprovet borde jag ju kunna artbestämma dem. Men inte är det alltid så enkelt. Vad tror ni om mina gissningar – är jag rätt ute?

Ett gräsandpar såg jag …

… och sedan en gräsandhona här under och småskrakar längst ned. Rätt eller fel?

Den 25 augusti klockan 06.00 vet Jaana vad hon gör

Jaana Tengman och Lynx har precis knäppt en ripa som, av Jaanas min att döma, verkar ha problem med fotsvett.

En stor drivkraft för Jaana Tengman när hon jagar är att vara självförsörjande på kött, att slippa bidra till plågsamma djurtransporter och antibiotikaanvändning. Därför är inte lejon och noshörningar särskilt intressant. Läs mer om hennes jaktintresse i Jaktlivs första artikel i serien ”Månadens intervju”.

1. När började du jaga? 

– Hundintresset vaknade tidigt och min första hund fick jag 1979.  Allt eftersom provade jag olika aktiviteter med familjens spetsar och settrar. 1991 fick jag erbjudande att köpa en vorstehvalp från jakt, drag och brukslinjer. Passade mej utmärkt då jag var intresserad av alla upptänkliga äventyr med hunden. För att få ut maximalt blev det att ta jägarexamen med ett kompisgäng, endast småvilt, då jag inte hade något intresse av älgjakt (och har egentligen fortfarande inte annat än vid eftersök och middag). Sedan har det rullat på och efter att Iver kom in i familjen 2004 så ägnar jag större delen av min vakna tid till hundarna och får ihop en ansenlig mängd jaktdagar på ett år. En stor drivkraft idag är att vara självförsörjande på kött, att slippa bidra till plågsamma djurtransporter och antibiotikaanvändning. Matlagning har även det blivit ett stort intresse och med maken som sköter älgjakt och lite annat så har vi mycket gott att välja på. (Längst ned bjuder Jaana på ett smaskigt recept på orre.)

2. Vad för sorts jakt brukar du helst ägna dig åt? 

– Det är valet av hund som styrt jaktintresset och inte tvärt om. Vorstehn passar mej perfekt i temperament och arbetsvilja även för mitt andra intresse – draghundskörningen. Med det följer att jag jagar allt som finns i närheten och där hunden kan komma till användning. Fågeljakten i skogen och på fjället är det jag gör mest, men även sjöfågel med hunden som apportör gillar jag. Dessutom har jag testat stötjakt på rådjur, samt att jag ibland går eftersök med hundarna på älgjakten. Vi har också jagat en del på fält, (fasan/rapphöns) och det är roligt det med.

3. Berätta hur en vanlig jaktdag kan se ut. 

– Den 25 augusti går jag upp vid sextiden och ger hundarna mat, äter frukost och packar en midjesäck. Sedan tar vi en tur på skogen med den hund som för dagen ska gå förmiddagspasset, letar skogsfågel, tjäder, orre, ripa och järpe. Lunchen intages på en stubbe, med solen i ansiktet och en tekopp i handen. På eftermiddagen tar jag en tur med någon av de andra hundarna. Är det varmt och soligt kan det bli en lång lunchpaus då vittringsförhållandena sällan är optimala i stekande sol. Fördelen med att ha flera hundar är att ingen behöver gå sig helt slut, men jag kan jaga heldagar veckor i sträck. Dagen ser ganska lika ut oavsett om jag är på fjället, i skogen eller på fält. Väder och vind spelar in på hur viltet beter sig, så jag väljer jaktmark lite beroende på de yttre omständigheterna. Om möjligt väljer jag att gå i motvind och beroende på vilt och årstid väljer jag olika biotoper.

 4. Vad är det viktigaste för att du ska tycka att det har varit en lyckad jaktdag? 

– Visst jagar jag för att hålla mej med mat, men det är inte antalet vilt som avgör om dagen varit lyckad. Dom bästa dagarna är då jag och hunden tillsammans tagit vara på våra chanser även om det bara är en.

5. Berätta om ditt bästa jaktminne. 

– Det är svårt att välja ut något, det finns så otroligt många bra minnen. Jag väljer ett av dom senare! Snön kom rekordsent i fjällen i höstas (2011), så i mitten av november hade jag väntat in några dagar med bra väder. Packade grejorna och min fina unghund Vessinglias B Lynx. Vi åkte upp till fjälls bara hunden och jag och fick två helt fantastiska dagar med ripjakt. Morgonen grydde och marken var täckt av rimfrost, solen strålade från klarblå himmel och trots att riporna var helt vita var dom relativt trygga. När vi lunchade på en fjällsluttning låg vi och myste utan att behöva någon extra tröja eller ens handskar eller värmetäcke. Solen värmde och det var bara en lätt vind uppe på kalfjället. En helt unik jakt, där både jag och Lynx förvaltade tiden väl och fick med oss några fina middagar hem.

Lynx vilar en härlig dag i november 2011.

6. Vilken jakt skulle du vilja testa om du fick möjlighet? 

– Tja, jag är nog ganska tråkig. Jag drömmer inte om att jaga elefant eller så. Jag är nöjd med den jakt som erbjuds i närområdet.

7. Är det något djur du INTE vill jaga? 

– Jag är inte så intresserad av att jaga djur som inte går att äta. Jakt ur ett viltvårdsperspektiv kan jag syssla med, men ”storvilt” som lejon och noshörningar lockar mej inte alls.

8. Vilket skulle vara ditt drömvapen?

– Jag har sådan himla tur att jag äger mitt drömvapen, en Beretta Ultralight kaliber 12 hagelbock med en kolv som är anpassad till just mej. Vi är bra tillsammans!

9. Vad gör du när du inte jagar?

– Jobbar, jobbar, jobbar, sedan tränar jag varje dag då jag kör draghund på vintern (nordisk) så det blir dryga 100 mil på skidor varje säsong och på sommaren är det löpträning och rullskidor som gäller, dessutom får hundarna simma en del på sommarhalvåret. Jag tror även på att lydiga hundar ger mej mer jaktlycka så jag ägnar mycket tid åt att träna hundarna på grunddressyr, spår och apportering.

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Namn: Jaana Tengman

Ålder: 37 år

Bor: Skelleftetrakten

Familj, inklusive djur: Man och tre hundar, SEJCH SEUCH FIUCH SE(drag)CH Altersundets Iver, J Jaktfröydens Jagr och J Vessinglias B Lynx.

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Jaanas recept på orre:

För 4 personer
1 kg potatis
2 orrar

2 stora vitlöksklyftor
Smör salt och peppar

Skiva potatis tunt, skölj och låt rinna av.
Bryn sedan hastigt i stekpannan och lägg i en ugnsfast form. Salta och sätt in i ugnen på 225 grader. Låt dem bakas i princip klara och fått lite gyllenbrun färg.

Gör under tiden ett riktigt kraftigt vitlökssmör. Pressa vitlök i rumsvarmt smör. Salta och peppra och rör ihop.

Bryn orrfiléerna ganska hastigt på medelvärme. De ska bara få färg och fortfarande vara råa inuti ”still kicking”. Salta och peppra med nymald svartpeppar. Ta upp ur stekpannan och skiva i centimetertunna skivor. Vispa ur stekpannan med lite vatten. Lägg över orren på potatisen och häll över stekskyn. Klicka över smöret och låt gratinera i ugn tills smöret smält. Orren ska helst vara lite rosa.

Servera med en krispig sallad och ett glas kraftigt rött vin.

Galten var gammal – det var ett fel …

Jägarbeviset, där det visserligen fortfarande fattas godkända skjutprov, firades med tårta.

Usch, vad jag hade gruvat mig för den här söndagen. Det kändes värre än på skoltiden, då hade man ju prov var och varannan dag. När jag satte mig i bilen och körde till Långviken för att göra jägarexamens teoriprov var jag riktigt nervös.

Proven delades ut,  sen var det bara att börja. 70 frågor skulle besvaras, och jag fick som mest ha 10 fel för att det skulle bli godkänt. Första frågorna gick rätt bra. Sedan vände jag blad och då var det dags för några bilder. Bland annat en bild på en älg med frågan om vad det var för älg. Kviga, ung tjur, kalv eller äldre tjur. Mn första tanke var att det var en kviga för huvudet var så långt. Så jag kryssade det och fortsatte. Lite senare var det en bild på ett vildsvin. Var det en gammal galt, en ettårig galt, en sugga eller en kulting. Det syntes tydligtpå puckeln på ryggen och penseln under magen att det var en galt. Men hur gammal? Han hade små betar. Hur var det nu? Fick de betar först vid typ tre års ålder eller växte de med åren och var små först och blev större sen? Jag funderade länge. Och kryssade till slut för alternativet att det var en ettårig galt. Fel!

Sedan kom frågor om fåglar, jag kunde med ganska stor säkerhet säga att en var en ringduva och en annan var en kricka. Vad man kan lära sig! Det här hade jag aldrig fixat för några månader sedan.

När jag var klar gick jag igenom frågorna igen. Kollade extra på några som jag ringat in som jag kände mig osäker på. Som den där älgen. Var det verkligen en kviga? Huvudet var långt. Ena bakbenet stod i vägen så man inte kunde se om det fanns någon snorre där under magen eller inte. Hakskägget var inte stort, bara några fjun. Hmm. Så plötsligt såg jag att det stack upp små knölar i pannan på älgen. Det måste vara hornanlag eller? Alltså en ung tjur. Jag suddade och ändrade till ung tjur. Fel!

Sedan lämnade jag in det till provexaminatorn. Först av alla faktiskt. Sedan fick vi vänta rätt länge på att han rättade och sedan gick igenom varje prov med varje elev. Och eftersom jag lämnat in först hamnade jag typ sist i högen. Nåja, var svaret positivt kunde jag vänta läääänge.

– Susanne! ropade han och det var bara att gå dit.

Jag hade bara tre fel! Det var inte illa. Ett fel på älgen som var en kviga trots allt (man SKA gå på första intrycket!), ett fel på galten som var gammal och inte ung. Den tredje frågan löd: om du just skjutit på en pinntjur som rusat iväg och sedan får syn på en ko med kalv, vad gör du? Jag kryssade för alternativet att jag skulle avstå skott eftersom jag ännu inte var säker på att pinntjuren fallit av skottet. Det VAR ju rätt det också, men rättast var att svara att jag skulle avstå skott för att man inte skjuter mer än ett djur per pass. Nåja, det var ju inte hela världen. Jag hade ju klarat teoriprovet med råge. Gud så skönt!

Jag har ju haft som förhållningsorder på mig själv att jag inte får läsa andra böcker och tidningar än Jägarexamenboken förrän jag klarat teoriprovet. Jag har köpt flera trevliga, intressanta böcker men bara lagt dem på hög. Nu får jag äntligen läsa dem! =)

Brasan är igång

Nu tänder jag elden. Eller min blogg. Den heter jaktliv för det är så det är. Nu börjar jag ett nytt liv – ett jaktliv. En ny spännande ingrediens i mitt liv.

Om knappt en vecka hoppas jag att jag svarar nog många rätt på jägarexamens teoriprov. Efter det väntar en massa skjutövningar. Och någon gång i maj kan jag ha klarat det.

Efter det ansöker jag om vapenlicens, sen ska jag hitta en bössa – eller tre … =) Och SEN kommer vi till det mest intressanta – vorstehn!

Allt detta kommer jag att berätta mer om eftersom. Hoppas ni vill följa med! Vi hörs!