1 200 kronor kostade polisbesöket

Baikal – det blev en sådan i alla fall!

Jag har efter mycket velande bestämt mig. Jag satsar på gamla, begagnade vapen den första tiden.

Fick nämligen kontakt med en farbror som beslutat sig för att sluta jaga. Och han sa att om jag köpte alla hans tre vapen, plus vapenskåpet, skulle det bli ett trevligt paketpris.

Från början var jag skeptisk. Var mest sugen att köpa en ny halvautomatisk bössa. Men för de pengarna som jag kunde få EN ny hagelbössa kunde jag hos denna farbror finna TRE vapen och ETT vapenskåp.

Det var en Bajkal hagelbössa, en Tikka kombibössa och en Tikka älgstudsare samt ett vapenskåp som rymmer fem vapen. Och ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att jag skulle nog få användning av alla vapnen. Kombibössan kan jag till exempel skjuta toppfågel eller bäver med, eller så kan sambon skjuta hagel med den – under uppsiktsjakt av mig förstås, he he!

Och älgstudsaren är ju bra att synas med under älgjakten – om jag nu får vara med någonstans. Sedan om jag verkligen har ”stake” nog att skjuta en älg får vi se, men det ser i alla fall mer seriöst ut om jag kommer med en älgstudsare till älgjakten än en hagelbössa …

Hos polisen. Med alla papper i ordning, tror jag …

Så som sagt, nu har jag bestämt mig. Jag köper de där tre vapnen och skåpet, för under 5 000 kronor. Så idag var jag till min lokala polisstation med mitt jägarexamensbevis i ena handen och farbrorns vapenlicenser i den andra. Sedan fick jag fylla i ett rätt omfattande formulär, och lyckades nog skriva in rätt om alla kalibrar, piplängder, vapentyper och licensnummer – puh!

Avslutningsvis fick jag betala licensavgift – förstås. Hade ingen aning om vad jag skulle vänta mig i pris. Det var 700 kronor för första vapnet och sedan 250 per vapen för de andra två. Nu återstår bara att vänta. Handläggningstiden är 4–6 veckor. Tur jag ansökte i tid!

Men hörni, vad tror ni om mitt beslut? Har jag gjort bort mig eller har jag gjort ett bra val? Vad hade ni själva i vapenskåpet från början? Och vad har ni nu? Kommentera här nedan, efter att ni röstat! =)

Brände tummen – men det var det värt

Så här såg skjuttornet ut. Här är det en kurskompis som skjuter.

Det är dagen D. Nu ska det ske. Nu ska jag skjuta och träffa älgen på älgbanan, både när den står still och ”springer” därifrån. Tre godkända serier ska jag göra. En serie är fyra skott, ett på stillastående, ett när den springer åt höger. Sedan samma sak tillbaka.

Första serien: Är ovan vid bössan, en Sako, och vid hela situationen. När jag ska mantla om racklar det lite och tar tid vilket gör att jag får lite tid till själva rörliga skyttet. När älgen är på väg tillbaka dröjer jag så länge med skottet att jag nog drämmer in det i en stolpe där älgen försvinner in bakom en kulle. Jag tittar bak mot kursledaren Mikael Boholm från Jaktgården som ser lite orolig ut men döljer det med ett leende. Allt i sin ordning signalerar han. Visst.

Andra serien: Mantlar om så kraftigt efter första skottet att bössan lossnar från stödet som jag håller i med vänster hand. Jag svär och fipplar, får dit bössan igen och hinner smälla av ett skott till – i älgens skägg tror jag … På väg tillbaka går det lite bättre, jag lägger vänster hands tumme över pipan på geväret när jag mantlar om så den stannar på stödet. Det bränns lite på tummen, men det är det värt.

Tredje serien: Nu tycker jag att jag börjar få lite kläm på det hela. Fortsätter att bränna tummen, men då kan jag mantla om utan bekymmer.

Får göra en fjärde serie eftersom den första inte var särskilt bra. Känner lugnet. Antar att jag kommer att få stå här ett tag, det har jag räknat med.

Siktar, skjuter, mantlar om och skjuter på den ”springande” älgen och riktigt känner att skottet sitter där det ska. Likaså på tillbakavägen. Jag pangar som om jag hade supermycket rutin på detta, i alla fall mer än de tre serier jag just gjort.

När jag vänder mig om mot kursledaren nickar han och ser glad ut. En annan tjej som snart ska skjuta står och gör tummen upp. Redan klar? Blev det godkänt? Kors i allsindar!

Ser ni orren? Skulle ni skjuta på det här avståndet?

Skulle du skjuta med hagelbössa på den här räven på det här avståndet?

Innan skyttet hade jag gått jaktstig och gjort avståndsbedömningar, som var rätt självklart kändes det som. Det var antingen ett rungande JA eller NEJ på om jag skulle skjuta eller inte.

Jag får mina stämplar i mitt jägarexamensbevis, ett intyg och sedan är det bara att skaka hand och lämna dem. Inga mer träffar alltså? Kursledaren skakar på huvudet. Jag kan alltså börja söka ett vapen nu och ordna med licens hos polisen? Ja, säger de. Konstig känsla. Känns ungefär som när jag tagit körkortet och skulle sätta mig i bilen själv för första gången. Osäkert och ovant. Skulle verkligen ingen med och säga om det var klart att köra ut eller inte? Samma nu med jägarexamen, tror ni verkligen att ni kan släppa ut mig i skogen nu med laddat vapen? Tydligen. Fränt!

Hur var det för er när ni gjorde älgbanan? Och känslan efteråt, när man anses vara en kapabel jägare – hur var det?

Emil sköt älgtjuren – sedan utbröt stort tumult

Emil Olofsson med sin finsk spets Stumpan. 

Emil Olofsson, i Avaborg utanför Burträsk, har hållit på med jakt ända sedan han var liten grabb. När han gick i högstadiet gjorde han något som han väldigt sällan gjort förut – öppnade en bok. Men det är klart, det var ju Jägarexamenboken!

1. När började du jaga?

– Jag minns inte riktigt när jag började följa med ut men jag var ju inte alltför stor. Till en början följde jag med på älgjakten någon gång då och då och satt på pass med farsan, en av mina morbröder och morfar. Jägarexamen tog jag när jag gick i högstadiet på elevens val och det var väl inget märkvärdigt, förutom att det var väl en av få gånger under skoltiden man öppnade en bok =)

2. Vad för sorts jakt brukar du helst ägna dig åt? 

– Småviltsjakten tycker jag är den roligaste jakten. Den är fri – upp till var och en. Man kommer och går som man vill. Tycker personligen att fågeljakt med trädskällare är roligast men det är inte fel att sitta att passa på bäver eller rådjur ibland.

3. Berätta hur en vanlig jaktdag kan se ut.

– Det blir relativt tidiga mornar och oftast rätt nära där jag bor. Jag har bara en jakthund, finsk spetsen, som är ämnad till skogsfågel i huvudsak. Men på kvällarna går jag gärna i vadarstövlarna och stryker längs vasskanterna i sjön nedanför där jag bor i hoppet om en gräsand eller två.

4. Vad är det viktigaste för att du ska tycka att det har varit en lyckad jaktdag?

– Det är att hunden har kämpat tappert och gärna att man har fått se något djur så det blir lite spänning. Men det är ju inte alltid det lyckas fastän det skäller.

5. Berätta om ditt bästa jaktminne.

– Det är mycket som man tycker har varit kul. Som första älgen blev ju något tumultartat, hur ska man beskriva den historien? Det var första dagen för mig själv med egen bössa i Svarttjärn. Hade suttigt och huttrat mig igenom dagen på lite olika pass. När det var dags för sista svängen i skogen innan kvällen så fick jag en lott som det stod ”Sjöpasset” på. Visste inte riktigt var det var men fick en liten beskrivning på ett ungefär så jag knatade och gick men mitt i allt stannade Martin med sin bil och pekade var jag skulle gå.

Och visst det var ju en sjö alldeles bredvid passet. Solen sken och jag hade det väldigt bekvämt. Efter en liten stund hör jag hur en älg lockar men sikten var väl inget att hurra över.

Men efter en liten stund brakade det till och det kom en ko med dubbel kalv springandes med en tjur hack i häl. Tjuren saktade in en aning och jag tryckte av och fick se hela ekipaget rusa rakt in i en dunge med ungskog. Sedan vände älgarna, sprang ut från dungen och kom rakt emot mig. Tjuren verkade helt obekymrad över skottet. Den sprang som satan och vek av bara en liten bit från passet och tog sig till grannlagets mark. Jag ringde min morbror som är hundförare och berättade att jag troligen hade skadeskjutit en tjur. Jag beskrev var dom sprang men han förstod inte riktigt var jag satt. Efter en stund så kom han knatande med hunden i koppel och såg paff ut och undrade varför jag satt där jag satt. ”Men det här är väl Sjöpasset?” frågade jag.  ”Jo, det är det gamla Sjöpasset. Det nya är där borta” sa han och pekade.

Hur som helst så gick vi till platsen där jag sköt på älgen. Hunden tog spåret och gick rakt in i dungen och där låg tjuren! Så det var två tjurar som liksom bytte av varann i flykten i dungen. På den andra sidan dungen var det nya passet som det var tänkt att jag skulle ha suttit i =)

6. Vilken jakt skulle du vilja testa om du fick möjlighet?

– Jag skulle gärna prova björn- och vildsvinsjakt med drivande och ställande hundar. Det skulle vara riktigt kul och spännande att prova på.

7. Är det något djur du INTE vill jaga?

– Nej, inte som jag kan komma på nu.

8. Vilket skulle vara ditt drömvapen?

– Det skulle ha varit kul att äga en kombibössa med utbytbara pipor till exempel Krieghoff eller Merkel.

9. Vad gör du när du inte jagar?

– Lite allt möjligt; fiske, draghundar, umgås med nära och kära.

Fakta: 

Namn: Emil Olofsson

Ålder: 28 år

Bor: Avaborg, Burträsk.

Familj, inklusive djur: Singel, ensamstående med 13 hundar varav 1 finnspets, resterande är alaskan huskies.

Det ska bli spännande att smaka gås

Är kanadagås gott? Har du ett recept du vill dela med dig av?

Är kanadagås gott? Har du ett recept du vill dela med dig av?

Jag är på en resa till Kalmar. Jag har varit här förr och var full av förväntan när jag reste. För här har våren hunnit mycket längre. Ja, det är snudd på sommar här. Det är det inte hemma i Skellefteå.

Det bästa är att jag får åka hit en vecka och lukta, njuta och se på allt somrigt och sedan åka hem och vänta några veckor till, och sedan får jag den möjligheten igen. Våren två gånger! Lovely!

Här är fåglarna mycket mer orädda också. Kanadagässen makar på sig motvilligt när man går förbi, svanarna glider bara en bit ut, duvorna hoar i träden och kråkorna pillar med saker i vassen.

Jag går runt och längtar. Snart ska jag och ”mitt skjutgalna gamla finger” få sätta igång och försöka få dessa på kornet. Ja, inte svanarna då om än det torde innebär rätt mycket mat på ett bräde. Men gässen och duvorna ska bli intressant. Helst förstås ripor, järpar, orrar och tjädrar. Men däremellan kommer det att duga fint med duvor och kanadagäss.

Jag har aldrig ätit kanadagås. Är det gott? Tänker att det är som kalkon ungefär, eller? Någon som till och med har något trevligt recept att bjuda på?

Testar att googla lite på detta och hittar ett intressant svar på Jaktsidan:  ”En som jag jagar med hävdar att kanadagås skall kokas med en knytnävs-stor sten i grytan. När stenen är mjuk så är gåsen färdig …”

Lät ju lite oroväckande. Men längre ned i ett annat inlägg läser jag: ”Ungfågel är att föredra. Vuxna blir torra, trådiga och sega.”

Okej, helst ungfågel alltså. Hur ser man att en kanadagås är ung? Hänger jeansen nere på halva rumpan eller?

Varför jagar ni?

Fågel, fisk eller mittemellan? Vilket känns bäst att välja?

Jag har länge dragits med ett moraliskt dilemma. Vilket kött kan man äta med gott samvete? Ska jag välja den danska eller svenska fläskfilén? Hjärtat vill en sak, men plånboken knorrar. Jag har sett dokumentärer om hur djur har det i många andra länder som upprört. Men ibland har de det inte alltför bra ens i Sverige. Försökte bli vegetarian ett tag men höll på att hungra ihjäl – bönor är inte roligt och quorn smakar typ papp.

Jag tänkte att jag blir en etisk vegetarian istället. Jag äter djur som har haft det bra fram tills att det helt plötsligt blivit slut. Tänk er en älg som strosat runt i skogen i flera år, betat, parat sig, tagit dagen som den kom. Och så plötsligt en dag smäller det till och det är över. Tänk er en röding som simmat runt, upptäckt världen och en dag ser något intressant och hugger till.

Köpte fisk från affären, men vänta hur bra har de egentligen haft det? Jag har sett flera filmer där man lassar upp nät och bara häller över alla fiskar i en annan balja där de får ligga och kippa med sina munnar till dess det är slut. Förstår att det skulle vara enormt opraktiskt och olönsamt att sitta och knocka alla med en klubba eller bryta nacken av dem, men personligen äter jag hellre en sådan fisk.

”Svenska kycklingar födda och uppvuxna på fria ytor i enlighet med Guldfågelns djuromsorgsprogram”. Säkert rätt okej. Men jämfört med en järpe så …

Köpte älg- och viltskav också. Men efter det var det typ slut på förslag. Frågade runt bland de enstaka jägare jag kände om jag kunde få köpa älgkött eller så … men så klart, alla ville ha det själv. Så jag la ned det etiska projektet. Försökte undvika att se de hemska dokumentärerna om hur djuren har det under sin levnad fram till slakt. Stoppade huvudet i sanden helt enkelt och åt kött utan att försöka fundera så mycket.

Men tankarna hann ifatt. Och problemet kvarstod. Hur ska jag få tag på kött som jag kan äta med gott samvete? Jag måste helt enkelt bli jägare själv! Skaffa min egen frys med godsaker från naturen där jag med ro i själ och hjärta kan plocka för mig något och laga till. Längtar, längtar till den dagen! Då blir det kalas!

Tänker du som jag? Eller var det andra orsaker som gjorde att du ville bli jägare? Berätta!

Bäverjakt – med en hel del fynd

Vacker och glittrande är Risån där den glider fram.

Vacker och glittrande är Risån där den glider fram.

Min vän Emil Olofsson är beväpnad med en 222:a.

Jag med en Canon EOS 1100 D, en systemkamera alltså.

Tillsammans beger vi oss längs Risån på bäverjakt.

Det är en solig vårvinterkväll. Vädret har varit på klimakteriehumör hela dagen och serverat regn, hagel, sol, storm, regn och några kastbyar. Nu äntligen verkar läget ha stabiliserats och solen lyser medan kvällen kommer till ro. Vi går längs kanten på Risån, plaskar försiktigt fram i slasket som tinat. Vattnet glittrar medan det glider fram längs ån. Emil spanar mot ytan. En bäver som simmar medströms är svår att upptäcka, det är mest som en liten svart kontur som följer med. Om den däremot simmar motströms syns den direkt, som en pråm som kämpar mot strömmen.

Vilka tänder och käkar bävrar måste ha!

Han visar mig några avgnagda björkar. Jag imponeras. I vintras byggde jag en hundspannsbro över ett dike och en av stockarna som låg över diket var en björk. Att spika in spik i den var inte gjort i en handvändning, det var stenhårt! Spikarna kroknade en efter en. Men här verkar bävern ha tyckt att björk är typ som frigolit. Den har bara satt tänderna i trädet och klippt till så har det lossnat en stor bit, som från ett yxhugg. Inte skulle man vilja få fingrarna i kläm mellan de tänderna inte.

Vi kommer fram till en glänta. Emil pekar längs strandkanten cirka 80 meter längre fram. Där är bäverhyddan. Jag kisar mot solen och ser inte ett skit. Nåja, jag hoppas få se den om ett tag. Nu ska vi sätta oss ned och spana. Här borde bävrarna vara.

Vi spanar och spanar. Jag tittar ofta mot en bäck på andra sidan som rinner ut i ån. Vore jag bäver skulle det vara jättetrevligt att simma där, tänker jag. Vi hör något ljud. Emil visar en tuggade rörelse med ena handen. Jaså, det kan vara en bäver som tuggar på en björk. Låter lovande.

Men efter en stund fladdrar en tjäder förbi.

– Just ja, det är ju tjäder- och orrspel nu. Det var säkert det som lät, inser Emil.

En stund senare hör vi ett nytt ljud. En hes, ostämd fågel. Trana? Nej, två svanar kommer och glider rakt ovanför våra huvuden. Vackra, men som sagt tondöva.

Vilka snickare!

Vi går vidare, fram mot bäverhyddan. Vilket bygge! Att de orkar! Och ändå är det långt ifrån klart än. Vi går lite till. Men nu har ån blivit för ström för att det ska passa bävrar så vi går ännu längre uppströms där ån gör en böj och lugnar ned sig lite. På andra sidan ser vi avgnagda björkar, här gillar de visst att vara också.

På ett nedfallet träd slår vi oss ned. Pratar en stund om hunduppfostran och annat. Men sedan tystnar vi. Tittar bara på ån, spanar efter bäverhuvuden i det glittrande vattnet. På ett sådant här ställe blir tystnaden helt naturlig. Inget pinsamt alls, vi bara sitter där och glor på olika saker. Funderar lite. Varvar ned.

När solen knappt kan hålla ögonlocken uppe längre och börjar dala är det dags att gå hem. Emil älgar iväg över ett snötäckt kalhygge och jag får sträcka på benen för att kunna nyttja hans spår. Vi kommer ut på en skogsväg och knatar tillbaka mot bilen. På ett ställe ser vi en trana som står ute på en lägda med spinkiga ben. Plötsligt springer en räv upp på vägen, cirka 100 meter bort. Emil visslar och den stannar för att titta på oss. Vi står stilla och tittar vi också. Men så har räven tittat sig less och springer iväg igen.

I bilen summerar vi jakten. Ingen bäver, men en hel del annat. En tjäder, två svanar, en trana och en räv. Plus en massa älgbajs förstås. Jag börjar förstå de där jägarna som envist hävdar att själva skjutandet och dödandet inte är det viktigaste. Det viktigaste är att få komma ut i naturen, och verkligen se, lyssna, lukta och känna. Att stanna upp. Fundera. Varva ned. Det mår vi så bra av. Eller vad säger du?

Solen orkar inte längre. Nu måste den få gå och lägga sig.

En skjutövning – som var ett skjutPROV!

– Hur känns det inför skjutningen imorgon? frågade en kompis på lördagen.

– Jodå, det känns bra. Vi ska få träna på kulskytte och hagelskytte, så det känns bra. Det är ju övning – inget prov, svarade jag lugnt. 

Om jag bara hade vetat …

När klockan närmade sig 12 på söndagen parkerade jag bredvid några andra bilar vid sandtaget i Långviken. ”Det var väldans så många andra det verkar vara här, inte bara folk från min kurs” tänkte jag när jag såg mig omkring.

Jag stoppade in öronpropparna och gick ned till platsen där Lena och Mikael Boholm från Jaktgården hade riggat upp två skjutstationer, en för kulskyttet och en för hagelskyttet. Skjutandet pågick redan för fullt. Det var olika grupperingar som flyttade runt mellan stationerna. Jag stod och tittade på ett tag för att få ett grepp om situationen. Då fick jag syn på examinatorn från teoriprovet som gick runt med hörselkåpor och såg förnöjsam ut. Vad gjorde han här?

– Han ska se lite hur ni skjuter så han har något att jämföra med senare i Jörn, fick jag förklarat för mig av Lena.

Dessa skulle vi sikta på med 22:an.

Nåja, snart hade jag annat att tänka på. Det var dags för mitt kulskytte. Det kände jag mig ganska trygg med. Det är ju liksom ”bara” att sikta med kikarsiktet och trycka av. Vi fick testa en 22:a och en 222:a. Den första påminde om en ärtbössa, ”poff” lät det nästan lite gulligt och så snurrade de små pricktavlorna så snällt.

Sedan var det dags för 222:an. När andra skjutit med den hade det rent av vibrerat i marken så jag var orolig att det var samma modell som den älgstudsare jag testat en gång, då jag typ gled baklänges nedför en snöhög av rekylen. Men det visade sig vara helt lugnt. Visserligen dånade den väldigt kraftfullt, men det var mest ljud och inte så mycket rekyl. Bössan ”stegrade” sig inte heller på samma sätt som den älgstudsare jag provat tidigare.

Här skjuter jag med 222:an medan Lena känner lugnet och dricker kaffe

De hål som är markerade med blå överstrykningspenna är mina. Viktigast var inte att hamna i mitten på tavlan utan att samla dem väl, vilket jag ansågs ha lyckats med.

Efter att kulskyttet var avklarat var det dags för hagelskyttet. Nu var jag inte lika kaxig. Jag visste ju att jag inte var någon naturbegåvning på detta. Men det skulle bli kul att testa att skjuta med halvautomat, kanske hade jag mer tur med den?

Första duvan träffade jag! Tror att jag och Mikael blev lika förvånade. Nästa missade jag – förstås. Sedan var det en blandad kompott med missar och träffar om vartannat. Jag var lite hetsig och ville gärna skjuta snabbt så inte duvan skulle hinna så långt bort, vilket gjorde att kindstödet inte blev helt okej alla gånger – och det straffade sig snabbt.

Mikael Boholm börjar nog fundera hur jag siktar egentligen.

Nåja, till slut hade jag träffat så pass många att Mikael var nöjd. När jag tackat för mig och gick mot bilen passerade jag examinatorn. Han hade ett block där man skulle skriva upp sitt namn och personnummer.

– Vi tänkte att vi kunde beta av hagelskyttet och delar av kulskyttet nu, så har ni bara älgbanan kvar senare i Jörn. Det är ju mycket bättre att ni får skjuta här i lugn och ro och tro att det är en övning, än att komma till Jörn och vara nervösa, spända och skjuta sämre, menade han.

Så det var ett skjutprov ändå? Jag hade haft det lite på känn, men inte velat utreda det för mycket och skapa fjärilar i magen. Så skönt då. Då är det ju ”bara” älgskyttet kvar då. Stående skytte mot rörligt mål. Lätt som en plätt, eller? Berätta ni som gjort det, vad kan jag vänta mig?