En skjutövning – som var ett skjutPROV!

– Hur känns det inför skjutningen imorgon? frågade en kompis på lördagen.

– Jodå, det känns bra. Vi ska få träna på kulskytte och hagelskytte, så det känns bra. Det är ju övning – inget prov, svarade jag lugnt. 

Om jag bara hade vetat …

När klockan närmade sig 12 på söndagen parkerade jag bredvid några andra bilar vid sandtaget i Långviken. ”Det var väldans så många andra det verkar vara här, inte bara folk från min kurs” tänkte jag när jag såg mig omkring.

Jag stoppade in öronpropparna och gick ned till platsen där Lena och Mikael Boholm från Jaktgården hade riggat upp två skjutstationer, en för kulskyttet och en för hagelskyttet. Skjutandet pågick redan för fullt. Det var olika grupperingar som flyttade runt mellan stationerna. Jag stod och tittade på ett tag för att få ett grepp om situationen. Då fick jag syn på examinatorn från teoriprovet som gick runt med hörselkåpor och såg förnöjsam ut. Vad gjorde han här?

– Han ska se lite hur ni skjuter så han har något att jämföra med senare i Jörn, fick jag förklarat för mig av Lena.

Dessa skulle vi sikta på med 22:an.

Nåja, snart hade jag annat att tänka på. Det var dags för mitt kulskytte. Det kände jag mig ganska trygg med. Det är ju liksom ”bara” att sikta med kikarsiktet och trycka av. Vi fick testa en 22:a och en 222:a. Den första påminde om en ärtbössa, ”poff” lät det nästan lite gulligt och så snurrade de små pricktavlorna så snällt.

Sedan var det dags för 222:an. När andra skjutit med den hade det rent av vibrerat i marken så jag var orolig att det var samma modell som den älgstudsare jag testat en gång, då jag typ gled baklänges nedför en snöhög av rekylen. Men det visade sig vara helt lugnt. Visserligen dånade den väldigt kraftfullt, men det var mest ljud och inte så mycket rekyl. Bössan ”stegrade” sig inte heller på samma sätt som den älgstudsare jag provat tidigare.

Här skjuter jag med 222:an medan Lena känner lugnet och dricker kaffe

De hål som är markerade med blå överstrykningspenna är mina. Viktigast var inte att hamna i mitten på tavlan utan att samla dem väl, vilket jag ansågs ha lyckats med.

Efter att kulskyttet var avklarat var det dags för hagelskyttet. Nu var jag inte lika kaxig. Jag visste ju att jag inte var någon naturbegåvning på detta. Men det skulle bli kul att testa att skjuta med halvautomat, kanske hade jag mer tur med den?

Första duvan träffade jag! Tror att jag och Mikael blev lika förvånade. Nästa missade jag – förstås. Sedan var det en blandad kompott med missar och träffar om vartannat. Jag var lite hetsig och ville gärna skjuta snabbt så inte duvan skulle hinna så långt bort, vilket gjorde att kindstödet inte blev helt okej alla gånger – och det straffade sig snabbt.

Mikael Boholm börjar nog fundera hur jag siktar egentligen.

Nåja, till slut hade jag träffat så pass många att Mikael var nöjd. När jag tackat för mig och gick mot bilen passerade jag examinatorn. Han hade ett block där man skulle skriva upp sitt namn och personnummer.

– Vi tänkte att vi kunde beta av hagelskyttet och delar av kulskyttet nu, så har ni bara älgbanan kvar senare i Jörn. Det är ju mycket bättre att ni får skjuta här i lugn och ro och tro att det är en övning, än att komma till Jörn och vara nervösa, spända och skjuta sämre, menade han.

Så det var ett skjutprov ändå? Jag hade haft det lite på känn, men inte velat utreda det för mycket och skapa fjärilar i magen. Så skönt då. Då är det ju ”bara” älgskyttet kvar då. Stående skytte mot rörligt mål. Lätt som en plätt, eller? Berätta ni som gjort det, vad kan jag vänta mig?