Bäverjakt – med en hel del fynd

Vacker och glittrande är Risån där den glider fram.

Vacker och glittrande är Risån där den glider fram.

Min vän Emil Olofsson är beväpnad med en 222:a.

Jag med en Canon EOS 1100 D, en systemkamera alltså.

Tillsammans beger vi oss längs Risån på bäverjakt.

Det är en solig vårvinterkväll. Vädret har varit på klimakteriehumör hela dagen och serverat regn, hagel, sol, storm, regn och några kastbyar. Nu äntligen verkar läget ha stabiliserats och solen lyser medan kvällen kommer till ro. Vi går längs kanten på Risån, plaskar försiktigt fram i slasket som tinat. Vattnet glittrar medan det glider fram längs ån. Emil spanar mot ytan. En bäver som simmar medströms är svår att upptäcka, det är mest som en liten svart kontur som följer med. Om den däremot simmar motströms syns den direkt, som en pråm som kämpar mot strömmen.

Vilka tänder och käkar bävrar måste ha!

Han visar mig några avgnagda björkar. Jag imponeras. I vintras byggde jag en hundspannsbro över ett dike och en av stockarna som låg över diket var en björk. Att spika in spik i den var inte gjort i en handvändning, det var stenhårt! Spikarna kroknade en efter en. Men här verkar bävern ha tyckt att björk är typ som frigolit. Den har bara satt tänderna i trädet och klippt till så har det lossnat en stor bit, som från ett yxhugg. Inte skulle man vilja få fingrarna i kläm mellan de tänderna inte.

Vi kommer fram till en glänta. Emil pekar längs strandkanten cirka 80 meter längre fram. Där är bäverhyddan. Jag kisar mot solen och ser inte ett skit. Nåja, jag hoppas få se den om ett tag. Nu ska vi sätta oss ned och spana. Här borde bävrarna vara.

Vi spanar och spanar. Jag tittar ofta mot en bäck på andra sidan som rinner ut i ån. Vore jag bäver skulle det vara jättetrevligt att simma där, tänker jag. Vi hör något ljud. Emil visar en tuggade rörelse med ena handen. Jaså, det kan vara en bäver som tuggar på en björk. Låter lovande.

Men efter en stund fladdrar en tjäder förbi.

– Just ja, det är ju tjäder- och orrspel nu. Det var säkert det som lät, inser Emil.

En stund senare hör vi ett nytt ljud. En hes, ostämd fågel. Trana? Nej, två svanar kommer och glider rakt ovanför våra huvuden. Vackra, men som sagt tondöva.

Vilka snickare!

Vi går vidare, fram mot bäverhyddan. Vilket bygge! Att de orkar! Och ändå är det långt ifrån klart än. Vi går lite till. Men nu har ån blivit för ström för att det ska passa bävrar så vi går ännu längre uppströms där ån gör en böj och lugnar ned sig lite. På andra sidan ser vi avgnagda björkar, här gillar de visst att vara också.

På ett nedfallet träd slår vi oss ned. Pratar en stund om hunduppfostran och annat. Men sedan tystnar vi. Tittar bara på ån, spanar efter bäverhuvuden i det glittrande vattnet. På ett sådant här ställe blir tystnaden helt naturlig. Inget pinsamt alls, vi bara sitter där och glor på olika saker. Funderar lite. Varvar ned.

När solen knappt kan hålla ögonlocken uppe längre och börjar dala är det dags att gå hem. Emil älgar iväg över ett snötäckt kalhygge och jag får sträcka på benen för att kunna nyttja hans spår. Vi kommer ut på en skogsväg och knatar tillbaka mot bilen. På ett ställe ser vi en trana som står ute på en lägda med spinkiga ben. Plötsligt springer en räv upp på vägen, cirka 100 meter bort. Emil visslar och den stannar för att titta på oss. Vi står stilla och tittar vi också. Men så har räven tittat sig less och springer iväg igen.

I bilen summerar vi jakten. Ingen bäver, men en hel del annat. En tjäder, två svanar, en trana och en räv. Plus en massa älgbajs förstås. Jag börjar förstå de där jägarna som envist hävdar att själva skjutandet och dödandet inte är det viktigaste. Det viktigaste är att få komma ut i naturen, och verkligen se, lyssna, lukta och känna. Att stanna upp. Fundera. Varva ned. Det mår vi så bra av. Eller vad säger du?

Solen orkar inte längre. Nu måste den få gå och lägga sig.

12 thoughts on “Bäverjakt – med en hel del fynd

  1. Precis min åsikt, själva naturupplevelsen är minst lika rolig som själva jakten 🙂 när man kommit sig ut till sitt pass och suttit tyst och stilla ett tag börjar naturen leva upp och man kan få se många smådjur i farten. Även de större djuren kan komma tassande om man har turen med sig 🙂 och att samlas vid elden för att fika och surra tillsammans är så gemytligt 🙂

    • Ja visst är det så Ingela! Man måste landa för att få chansen att se saker. Skulle gärna göra som Lars Monsen (www.larsmonsen.no) och leva i vildmarken ett längre tag … =)

  2. Jo, naturupplevelsen är det viktiga men att ha med sig ett gevär och ha möjligheten att skjuta något ger en extra krydda åt naturupplevelsen en betydligt starkare krydda än att bära med sig bara en kamera eller kikare. Att man sedan kanske bara får med sig något hem var 10:e eller 20: jakttur spelar inte så djäkla stor roll så länge man förvaltar de tillfällen som uppstår på bästa sätt. Och ibland är bästa sätt att släppa förbi djuret, ibland att släppa iväg kulan.

    Genom att jaga, eller för den delen plocka hem svamp, bär etc, blir man en aktiv del av naturen. Det gillar jag.

    • Ja Leif det ska bli enormt spännande den dag jag själv får bära med mig en bössa. Förhoppningsvis är det inte alltför långt bort. Ska ju skjuta sista skjutprovet i slutet på maj. När sen min ofödda vorsteh också kan hänga med på turerna blir upplevelsen ännu högre.

      • Jo du har ju hundvanan så en vorsteh blir nog alldeles perfekt! Själv skaffade jag nyligen en tysk jaktterrier som förstahund.

        Jagar sambon eller är du först ut med detta intresse?

      • Jag är först ut – typ i generationer tillbaka. Har inga släktingar eller så som jagar, det är därför jag får ta allt från grunden. Sambon har visserligen uppsiktsjagat ett par gånger med sin farbror så han är lite smygintresserad. Han tänker nog att nu blir det ännu lättare att kunna uppsiktsjaga =)

  3. Jag tror att det hänger dels på vilken hund man får och dels på hur man själv är. Vad gäller mig så har jag en allmän djurvana samt möjlighet att ta med hunden till jobbet. Vad det gäller den hund jag köpte så träffade jag dels tiken och dels valpens farmor innan jag slog till. Båda dessa var oerhört lugna, säkra och vänliga i familjesituationen men riktiga jaktmaskiner till skogs. De levde alltså inte upp till tyskterrierns rykte.

    Missan, som vi fick hem till slut, har åtminstone dessa människovänliga egenskaper (jag tror hon har de jaktliga också, det verkar som det när vi går i skogen eller har lagt blodspår). Detta gör att det hittills inte varit några problem med henne. Därtill har hon ett stort mått av lyhördhet när man väl fått hennes uppmärksamhet så hon är lättdresserad, bara man sagt åt henne att lyssna först….. Så jo, trots en viss oro och många varningar innan så funkar min tyska bra som förstahund.

    Får framhålla att Kalle (http://gamekeepers.wordpress.com/) har varit mycket hjälpsam för att jag skulle få rätt hund i förhållande till mina förutsättningar. Han var t.ex. tydlig med att de valpar som kommer vilken dag som helst antagligen inte var något för mig, de förväntas bli ordentligt tuffa och hårda djur.

    • Vad bra att det blivit så lyckat, att du gjorde ett bra förarbete och så. Det är mycket värt. Jo, det är mkt fart i jaktterriern som blir väldigt värdefullt när den används rätt =)

      • Tack Leif! Vad roligt. Håller på själv att försöka bli sams med wordpress-upplägget. Tycker att allt har gått bra att få att fungera och så men letar fortfarande efter funktionen som gör att jag kan göra en länklista över bloggar jag läser. När jag hittar den ska du få vara med =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s