Tre blivande bästisar?

Här är de – mina tre första vapen någonsin.

Nu är det klart! Polisen betror mig om att äga tre vapen och har skickat licenser till mig. Så häromdagen tog jag släpet och åkte till en äldre herre vid namn Bengt. Av honom skulle jag få köpa en älgstudsare (Tikka 6,5×55), en kombibössa (Tikka 12/222), en hagelbössa (Baikal 12) och ett vapenskåp – därav släpet.

Hagel. Snart ska jag åka iväg och öva på skjutbanan.

Vapenskåpets tyngd var något jag hade funderat på. Kanske bäst att be en stor, stark karl om hjälp. Frågade en kompis, Micke, som hjälpte oss när vi flyttade och då kunde bära hela soffan under ena armen själv – typ. En riktig sådan där brummelbjörn ni vet. Men han var upptagen.

Däremot erbjöd sig hans sambo Malin att hjälpa till. Kanske inte riktigt lika stor, men nästan lika stark – mest på grund av hur hon tänker. Inget fjoll här inte, inget linda hårslingan runt fingret och säga ”Nä, det där är inget för tjejer och TÄNK om jag bryter en nagel …” Tvärtom. Tack för det!

Ett nytt mål. Det känns kul att kolla i kikarsiktet. Tänk den dan jag ser en riktig älg i siktet …

Så i ett huj var vapenskåpet på släpet med hjälp av Malin, hennes pappa Göran och vapenägaren Bengt, bössorna inpackade i bilen och pengar överlämnade. Det var med en skön känsla jag rullade hemåt, ett stort steg i mitt lilla liv.

Sedan monterade jag och sambon in vapenskåpet och jag ställde in vapnen och betraktade verket. Läckert. Nu ska jag skynda mig att bli medlem i Bureås skyttegille så jag får träna på deras skjutbanor. Det gäller att träna mycket så att vapnen blir mina bästisar. Då blir det så mycket roligare där ute i jaktmarken …

Hur var det för er när ni köpte er första bössa? Var det en speciell känsla? Och visst är det härligt när även tjejer erbjuder sig att flytta vapenskåp och inte skyller på att nagellacket håller på att torka?

Bara fem rutiga skjortor?

Jag har varit på mitt allra första jaktmöte. Vi som är nya i jaktlaget ska nämligen visa upp oss i byagården så de andra vet vilka vi är.

Det var spännande att åka på mötet. Vad skulle jag vänta mig? Bara en massa Tretorn-stövlar och rutiga flanellskjortor? Skulle det vara en typisk ”gubbig” jargong och jag skulle bara vilja vända i dörren?

Jaktledaren Anders Dahlin såg mig så fort jag stoppat näsan innanför dörren, sa till de andra ”Det här är Susanne, kom och sätt dig här bredvid mig”. Snyggt. Bra början.

Jag satte mig och studerade gänget. Många äldre herrar, några runt medelåldern och så två män i min ålder (som också nog är medelålder, men YNGRE medelålder), varav jag redan kände den ena.

Glada miner. Älgjaktlaget verkar vara ett trevligt och glatt gäng.

Bara för kul kollade jag om min fördom stämde, den om de rutiga skjortorna. Ganska bra ändå. Av elva på plats hade fem rutig skjorta. Vågade inte kolla under bordet och se om någon hade Tretorn-stövlar, men det blir väl bättre läge, och säkert också mer passande att bära, till själva älgjakten.

Jag var enda tjejen på plats, men det var visst en till med, och eventuellt också en till. Bra, då blir det inte så himla märkvärdigt.

Ägnade stor del av mötet åt att lyssna och försöka lära. Men låg kilometervis efter när de pratade gamla minnen … Här ett urval av hittills obegripliga citat som kanske är fullt begripliga efter min första jakthöst:

– Den älgen sprang över Pärskläppen. (Och var ligger Pärskläppen?)

– Och sen for han in på Hannes lägda. (Jaha, och var ligger den?)

– Men en annan såg vi borti Jonberget. (Jaså där, var ligger det berget måntro)

Alltså, jag HAR rört mig en hel del här i terrängen. Men jag har ju ännu inga tydliga namn på platserna. Många är bara mina egna påhittade för att familjen ska begripa var jag har varit och gått.

Men nu får jag lära mig vad platserna heter på älgjaktsspråk, ett helt nytt språk! Gud vad jag ska snacka nästa år när vi har samma möte! Ska slänga mig med en massa insatta termer om berg, lägdor och holmar.

Sen kom snacket in på hur mycket älg det var på 80-talet. Då kunde jaktlaget som då bestod av cirka 20 man fälla 26 älgar.

Anders Dahlin. En rak och tydlig jaktledare.

– Det sprang älgar överallt. Vi hade fulla slakteriet. Och när man äntligen kom hem stod det åtta älgar på gården, berättar Anders Dahlin.

Han är som sagt jaktledare i laget. En tydlig man som har koll på läget. Blir jättebra, det kommer jag att behöva =)

Han upplyste bland annat om att vi kommer att ha gemensam skjutövning i Bureå den 18 augusti. Tre serier ska vi skjuta, sen är det inte så noga hur vi träffar.

– Men alla ska få tillfälle att lufta bössan, sa Dahlin.

Huga, vad nervös jag kommer att vara. Ska absolut åka dit några gånger före och tjuvträna … OM jag nu får besked från Polisen snart om att jag får min licens.

Gott med smörgåstårta. Och jag slapp disken!

Sen avslutades mötet med smörgåstårta. När vi ätit klart tog Anders Dahlin till orda.

– Och sen tar du disken va, Susanne?

Jag bara log. Och han harklade sig fort och förklarade att det fanns diskmaskin och han skulle minsann gå hit och tömma den sen, så det skulle jag inte behöva göra. Bra, det verkar vara ordning på grabbarna.

Har ni några liknande erfarenheter? Hur var det att komma in i laget, eller i andra sammanhang? Vad tror ni – stämmer min fördom om rutiga skjortor? (Kanske måste jag skaffa en jag med?)

Ta kål på första ripan var tufft för Lilian

Det är dags för Jaktlivs tredje månadsintervju. Den här gången får ni träffa Lilian Westerlund. Läs om hur hon gjorde för att ta kål på sin första ripa – och vilka djur hon inte vill skjuta på.

Berätta hur det gick till när du började jaga.

– Jag började köra drag 1978 med vår schäfer. 1980 lånade jag en korthårig vorsteh som jag körde med. Vorsteh var liksom formel I i draghundssammanhang. Därmed var min låga tänd för denna underbara ras och jag köpte min första egna vorsteh, Bronco, 1982, främst då för att köra drag. Framgångarna i draget resulterade i ett antal SM-medaljer av olika valörer, samt ett NM-brons. 1991 köpte jag min andra vorsteh, Rozzo. När han var ung gick jag en fågelhundskurs i Svenska Vorstehklubbens regi och då upptäckte jag hans medfödda begåvning i apportering, spårning och fågelhantering. Då väcketes också min nyfikenhet för att kunna jaga med honom. Jag har ju alltid gillat att vara ute i skog och mark, men jaga, det hade jag aldrig ens haft en tanke på tidigare.

1986 tog jag min jägarexamen på ett tämligen simpelt sätt. Jag och min son Fredrik, som då var 15 år, köpte en bok med alla frågor och svar i. Vi råpluggade in oss på frågorna och sedan skrev vi teorin. Vi var hela sommaren på skjutbanan och tränade både hagel och kula och på hösten hade vi vår examen. Sedan var det ”bara” att börja jaga … Oj, oj, oj vad mycket man hade kvar att lära!

Hur gjorde du då?

– Som tur var lärde jag känna ett antal killkompisar som jagade (min man jagar inte) och jag fick följa med dom på fågeljakt uppe i fjällvärden. Men det var inte lätt … hålla rätt på hunden … hålla koll på bössan … bära ryggsäck … och samtidigt försöka träffa en ripa som flög undan. Träffarna var inte många de första åren, det är då säkert, mycket bly i luften var det.

Det blev lite svettigt när hunden kom med första ripan, den var inte helt död ...

Det blev lite svettigt när hunden kom med första ripan, den var inte helt död …

Kommer mycket väl ihåg den första ripan jag sköt som inte var död och som min trogna vän kom med. Vad skulle jag göra? Hade aldrig dödat en fågel förut. Medan jag knäppte igen ögonen, vände mig bort, vred jag fågelns hals ett varv och höll så ett tag. Den flaxade med vingarna tills den var död och jag var på vippen till att börja gråta.

Vad för sorts jakt brukar du helst ägna dig åt?

– De första 15 åren jagade jag enbart fågel. I slutet av 90-talet gick jag med i JAKTQ, en avdelning i Sv. Jägarförbundet som riktar sig till jagande kvinnor. Där träffade jag härliga tjejjer som främst jagade älg och hare. Då vaknade mitt intresse för andra jakter och idag jagar jag, förutom fågel, även älg och rådjur i Hedensbyns/Bergsbyns jaktvårdsområde. Fågeljakt står mig dock varmast om hjärtat.

Härligt att se …

Berätta om ett härligt jaktminne du har.

– Jag har många härliga jaktminnen främst från fjällvärden. Tänk att tillsammans med goda jaktkamrater få ta ett helikopterlyft in i fjällvärden, tälta där och jaga i tämligen ojagade marker … Mitt senaste härliga jaktminne var i höstas när jag och min Kyra vandrade upp till en stuga i Ammarnäsfjällen med ryggsäck, klövjeväskor, bössa och ammunition. Vi låg där några nätter och jagade på dagarna med mycket gott resultat. Steg upp vid 6-tiden, jagade några timmar, gick tillbaka till stugan och vilade och sedan avslutade vi dagen med ytterligare några timmars jakt. Nöjd och belåtna somnade vi mycket snabbt på kvällarna. Det var med lätta steg vi vandrade hemåt med ryggan fylld med ripor. Tänkte då på alla goda middagar jag nu hade möjlighet att bjuda mina barn, barnbarn och övriga vänner på.

Det viktigaste jag tar med mig när jag jagar är GPS, karta och kompass. Varför karta och kompass när jag har GPS? Jo, jag har varit med om att GPS-batterierna tagit slut och då är det tryggt att ha med sig karta och kompass. Funktionsdugliga, sköna kängor är också ett måste för att dagen ska bli trivsam. Sen är det viktigt att min hund är vältränad och lydig.

Vad är det viktigaste för att du ska tycka att det har varit en lyckad jaktdag?

– Det väsentligaste, tycker jag, är inte att fälla fågel, utan det viktigaste för mig är att jag och mina hundar fungerar som ett team.

Vad har du i ditt vapenskåp?

– För många år sedan köpte jag en Beretta Ultra Light (hagelbössa), som jag trivs mycket bra med. Är också innehavare av en 22 long, salongsgevär som jag skjuter ripor med på vintern. Min älgbössa är en helstockad 6,5:a. En dålig kombination retas gubbarna i älgjaktlaget mig, kvinna och bara en 6,5:a … Men, jag har ännu inte missat eller skadeskjutit någon älg. 5 st har fallit för bössan min. Med den skjuter jag även rådjur och toppfågel, så jag är mycket nöjd med min vapenarsenal.

Vilken jakt skulle du gärna testa om du fick möjlighet?

– Min dröm har i många år varit att få fara på en jaktresa till Alaska och jaga björn och älg. Har sett en hel del filmer om jakten där och det verkar vara helt fantastiskt, naturen, ensamheten och stora djur.

Är det något djur du INTE vill jaga?

– De djur som jag inte kan tänka mig att skjuta är apor, lejon och tigrar. Varför vet jag inte, det bara känns så.

Vad gör du när du inte jagar?

– När det inte är jaktsäsong vandrar jag mycket, både i fjällen och på uppmärkta leder vid kusten. Har gått Högakusten-leden några gånger, vilket är en upplevelse. Sedan brukar jag vara stugvärd i STF-stugor i fjällvärden. Mitt favoritställe är Vaimok, som ligger innanför Kvikkjokk.

Havet är också något som lockar mig och eftersom vi bor vid havet är det många timmar jag och mina hundar tillbringar att bara sitta still i en havsvik och njuta av lukter, fåglar och vågskvalp.

Fakta:

Namn: Lilian Westerlund

Ålder: 64 år

Bor: Boviksbadet, Skellefteå

Familj, inklusive djur: Maken Kurt Lundmark och två vorsteh-tikar, Kyra och Loomi.

Nu kan ni kalla mig arrendator

Snart älgjägare …

Sedan jag började med det här med jakt är det så mycket som bara faller på plats. Det är ungefär som när jag blev journalist. Jag gick på universitetet ett år för att förbättra oddsen och sökte sedan. Fick komma på tester och intervju – och kom in. På sista dagen av min andra långa praktik blev jag erbjuden en graviditetsvikariat på lokaltidningen Norran i stan där jag bor! Hoppade av journalistutbildningen sju veckor innan den var klar. Men det står i mitt betyg ”avslutade utbildningen på grund av erhållen anställning”. Ser inte så dumt ut det heller.

Så har det varit med jakten också – hittills i alla fall. Teoriprovet gick bra, skjutproven likaså. Jag har just nu en licensförfrågan inne hos polisen för tre vapen som jag hoppas går vägen (se tidigare blogginlägg). Och så har jag funderat på var jag skulle kunna få jaga älg. Ville ju helst vara här i byn Yttervik, men skulle det gå? Äger ju ingen mark, mer än närmsta tomten.

Men då var det en granne som sa ” du kan få arrendera av mig”! Alltså, bara så där!? Ja, visst – en liten baktanke hade ju markägaren – han ville ju ha en del av min andel älgkött då förstås. Men ändå, att allt bara faller på plats!

Så nu har jag skrivit på papperen. Nu är jag arrendator till 50 hektar mark. Har varit och lämnat papperen till jaktledaren i byn så ska han ta upp det med styrelsen så får vi se om jag blir godkänd. Är redan kallad till en ”ny-i-jaktlaget-träff” dagen efter midsommar så det ser lovande ut hoppas jag.

Sen återstår att se om jag klarar att skjuta en älg. De är ju så fina, imponerande och pampiga. Skogens konung ni vet.

Men också så väldigt goda! Och skinnet skulle jag gärna vilja ha i vår nya grillkåta som vi planerar att köpa in för Rascal Huskies för att göra det lite mysigare för gästerna i vinter. Och så gärna en liten trevlig älgkrona som pryder ingången … =)

Passar också på att berätta att jag har en ny månadens intervju på gång. Den kommer att läggas ut på midsommarafton. Hoppas ni vill kika in då och läsa om när Lilian, som nyutexaminerad jägare, fick en ripa levererad av vovven – en ripa som inte var död. Hur hon gjorde för att avsluta ripans tid på jorden får ni veta då …

Vilken skrämmande blick jag fick!

Jag, sonen och sambon gick ut för att spana på älgar. Vi såg tyvärr ingen älg, trots att sonen kämpade för inte prata så mycket … Men vi såg något annat, som vi aldrig sett förr.

Det var som om det mörknade i skogen när den ljudlöst svepte förbi och satte sig i ett träd längre fram. Jag kände direkt – det här var något utöver det vanliga! Jag skyndade fram, smygandes, och hyssjade på sonen som började fråga vad det var. Utan ett ord pekade jag, och hans blick sökte i fingrets riktning. När han fick syn på djuret blev han alldeles tyst och hans ögon helt fokuserade.

Är det en lappuggla? Eller en berguv?

Vad kan det vara för en uggla? Är det lappuggla? Berguv? Vi viskade olika möjligheter mellan oss. Den var så stor! Minst 50 cm från huvud till stjärt. Och kraftig! När jag smög närmare för att fotografera fågeln stirrade den iskallt ned på mig med sin genomträngande blick. Huga – men himmel så läckert!

Utan ett ljud glider den iväg genom skogen.

Sedan lättade den. Helt ljudlöst. Trots att varje vinge mätte en meter åt vardera sidan kunde den sväva fram genom den täta skogen utan ett ljud. Inte alls som de två bullriga skogsriporna vi råkade skrämma upp några minuter tidigare.

Vilken upplevelse! Bara några hundra meter från där vi bor. Gissa om jag ska spana efter den där ugglan i fortsättningen!

Rådjurskäkar, eller vad tror ni?

Vi såg något annat också. Ett par käkar från ett djur. Rådjur tänkte jag. Vad tror ni?

Jämtländsk älgjakt? Ja tack!

Jag vill vinna en plats! Jag behöver all erfarenhet jag kan få … =)

I senaste numret av Svensk Jakt hittade jag reportaget som syns här ovanför. Som prenumerant har man möjlighet att vinna en plats i en jämtländsk älgjakt, 22–23 september. Fem platser är för kvinnor och fem är för män. Jag vill ha en av de kvinnliga platserna!

Därför har jag skickat in ett mejl där jag svarat på frågan ”Hur lockar man ungdomar att börja jaga och behålla jakten som livsstil?”.

Vad tror ni – vilket är det viktigaste för ungdomar om de ska börja jaga? Och vad tror ni om mina chanser att vinna en plats?