Jag + Classic halvautomat = sant?

Min Baikal verkar bli till salu. Sugen? Fungerar fint men slåss lite för mycket för min smak. Jag kommer inte att vara dyr på den =)

Nej, vet ni vad! Efter att jag har varit och pangat med den där Baikalen har jag suktat värre än någonsin efter en halvautomat. För inte kommer jag att träffa särskilt många fåglar om jag nästan kniper igen ögonen när jag gruvar mig så hemskt för att avfyra ”boxningsmaskinen”. Det ska ju vara roligt, man ska helst se fram emot träningstillfällena …

Så okej, NU skulle det bli en halvautomat. Men VILKEN? Hujedamej vilket huvudbry. Fick testa grannens Beretta, jovars inte helt dum. Sedan fick jag med hjälp av Jaktgården testa flera halvautomater: en Benelli, en Beretta, en vanlig hagelbock och en Classic halvautomat.

Redan när jag lyfte Benellin kände jag ”Yes”! Den kändes helt rätt, lagom avvägd, lätt och ja – som när man drar på sig ett par jeans i provrummet och bara känner att ”De ska jag ha!”. Men sen kollar man på prislappen på jeansen och tänker att … hmm, är jag verkligen värd dessa? Kommer jag verkligen att använda jeansen så mycket? Kanske att de där andra jeansen, som kostade mindre än hälften och var NÄSTAN lika sköna och snygga, duger?

Så blev det. Benellin kändes bäst av de fyra. Men med en prislapp på 18 000 kronor kändes det lite väl lyxigt. Jag har tyvärr även en massa andra ”hål” att stoppa pengarna i.

Trodde att det var tvunget bli den här med träkolv. Bild använd med tillstånd från Classicvapen.se.

Men det blev den jag helst ville ha – den svarta Classicen. Bild använd med tillstånd från Classicvapen.se.

Jag valde bössan som var nästan lika bra: Classic. (Kolla in hemsidan här) Lika snygg, en prislapp på inte fullt 6 000 kronor, lite tyngre känsla framtill, lite knepigare pistolgrepp men det måste vara en vanesak. Visst – jag har läst några forum på nätet där Classicen ratas, men rätt många tycker den är helt okej också. Och det är ju ändå tre års garanti om det skulle vara en massa rappel.

Hade sedan länge bestämt mig att jag ville ha en svart med kompositkolv. Men nu när pistolgreppet kändes lite konstigt övervägde jag en med träkolv istället. Lättare att korta om vi inte blir bästisar på en gång, tänkte jag.

Men då gjorde sig Mikael Boholm från Jaktgården omaket att ringa en kolvmakare i närheten som säger att han kortar kompositkolvar utan problem också. Då blev valet enkelt. Nu ska jag bara fylla alla uppgifter och skicka in en licensförfrågan så hoppas jag att vapnet snart är mitt.

Sen, om jag utvecklar min jaktnördiga sida ännu mer, och jagar allt oftare och allt mer avancerat – ja då kanske jag unnar mig en Benelli i 40- eller 50-års present =) Fast vid det laget är jag nog helt inskolad på Classic och tycker att allt annat känns bakvänt =)

Vad säger ni? Vad tycker ni om mitt resonemang? Hur skulle ni tänka?

Vilka fina bilder jag fick!

Waow, vilka duktiga fotografer ni är! Vilka fina bilder som mejlades till mig! Här ska ni få se bilderna som kom in. Kommentera gärna längst ned om det var någon bild ni gillade extra mycket.

Foto: Ingela Lindbäck.

Foto: Dan Andersson

Foto: Dan Andersson

Foto: Dan Andersson

Foto: Roine Sandlén

Foto: Roine Sandlén

Foto: Dan Andersson

Foto: Dan Andersson

Foto: Ingela Lindbäck.

Foto: Ingela Lindbäck.

Foto: Dan Andersson

Foto: Roine Sandlén

Foto: Dan Andersson

Foto: Ingela Lindbäck.

Mejla er fina djurbild till mig!

Här en lyckad bild som jag har tagit på en lappuggla.

Jag började tänka på detta med att fota djur, allra helst vilda djur. Det är inte lätt! Du ska kunna röra dig tyst, ha ögonen med dig, ha en bra kamera med vettigt objektiv, vara snabb … Många gånger kommer det bästa läget när man inte har kameran med sig alls, eller hur?

Därför skulle jag vilja se vad ni har lyckats med. Kan ni inte vara snälla och mejla er fina djurbild som ni lyckades ta på ett vilt djur, eller kanske bilder på er jakthund när den sköter sig exemplariskt med ett vilt? Mejla jaktliv@hotmail.com.

När jag fått ihop några bilder så lägger jag ut dem här på bloggen så får vi njuta av varandras lyckade ögonblick.

Men för att det här ska gå rätt och riktigt till så gäller det att det är era egna bilder som ni utan ersättning låter mig publicera på bloggen. Ni ska självfallet få en fotobyline under bilden, och skriv gärna någon mening om när och hur bilden togs så får vi mer behållning av det hela.

Så sätt igång nu, mejlbomba mig vetja! =)

Finns det något djur du inte skulle skjuta på?

Nja, än har jag svårt att tro att jag skulle kunna skjuta en räv. Foto: Dan Andersson.

I mina ”Månadens intervjuer” brukar jag ställa en fråga om intervjupersonen skulle ha svårt att skjuta något särskilt djur, som är jaktbart förstås – inte fridlysta =). Det kan vara för att man tycker det är ett fint och extra värdefullt djur, eller något annat argument.

Som nybliven jägare, det kan alltså komma att ändras längre fram, har jag svårt att tänka mig jakt på djur som jag inte ska äta. Som räv till exempel. (Ett tack till Dan Andersson som lät mig låna rävbilden från hans jaktblogg Kvistabon´s jakt)

Visst – jag förstår att om jag knäpper en räv så ökar jag chanserna att fåglar, harar och rådjurskid överlever – sådana djur som jag gärna kan tänka mig att skjuta och äta senare. Men det känns så avigt … skjuta en räv och inte ens ta vara på skinnet. Nej, det får andra göra om de finner det roligt.

Sen skulle jag inte vilja skjuta björn – men mest för att jag är skraj för följderna om skottet inte sitter till hundra procent. Och inte varg – men om den attackerar mina hundar kommer jag inte att ha några problem att göra processen kort med den – varken varg eller björn.

Som nybliven jägare har jag också svårt att förstå jakt på noshörningar och liknande i andra länder. Jakt som bara går ut på att döda djuret, ta en trofé och sedan åka hem till Sverige igen. Hittade intressant information om detta på Kolmårdens blogg.

Ni får gärna ifrågasätta och vidga mina vyer. Berätta hur ni tänker. Var drar ni gränsen? Vad skjuter ni på – och inte? Och varför?

Det till och med pep i hans lungor

Vilken nos! Trassel visade sig vara en riktigt bra viltspårhund.

Måste berätta en kul grej. Häromdagen var jag ute på skogspromenad med Trassel, min portugisiska vattenhund. Han är en pensionerad lydnads- och spårhund, har till och med blivit Svensk lydnadschampion.

Men nu är han snart 9 år. Egentligen har han inte alls något emot att fortfarande göra ett lydnadspass eller ta en spårrunda, men fysiskt börjar han vara väldigt bekväm. Han strosar helst längs vägen på våra promenader, och skulle jag ta fram cykeln ser han ut att vilja kräkas – det blir alldeles för ansträngande.

Gammal snygging. Här är Trassel fotad i fjällen av min dotter Lovisa.

Så när jag har funderat på vilken av mina hundar som skulle passa bäst att bli en viltspårhund har jag tänkt på Trassel ett tag, för han kan i stort sett redan det där och är lätt att lära nytt. Men samtidigt har jag varit skeptisk … det kan ju faktiskt bli flera kilometer han behöver spåra innan han hittar den skadeskjutna älgen – och det vette tusan om han orkar.

Vinden fladdrar i Trassels öron.

Vinden fladdrar i Trassels öron.

Nu när vi var på promenad så brakade det till i skogen till höger om den stig vi gick på. Jag böjde mig snabbt ned för att kunna kika under grenverket och hann se ett grått älgben älga iväg. Jag kopplade Trassel och gick in i skogen mot den plats där jag hade sett älgen.

Efter en stund nosade Trassel intresserat på en fläck och drog sedan iväg åt vänster och över ett litet dike.

– Bra, bra, sa jag och han blev genast ivrigare nu när han fick tillstånd att spåra vilt.

Så knatade vi på några hundra meter in i skogen, Trassel ivrigt dragande mig i kopplet efteråt. Det gick ganska snabbt för att vara honom och jag började vara fundersam på om han verkligen hade älgen i näsan eller om han bara låtsades spåra nu för att det var så roligt att han fått beröm tidigare.

Men så kom vi ut på en sandhed där det var mycket sand. Där syntes de färska älgspåren tydligt och Trassel nosade precis på dem. Jag var impad.

– Bra, bra, uppmuntrade jag.

Trassel kände sig som en kung. Matte var imponerad och han kände hur spåren blev färskare hela tiden. Han stretade och drog för att det skulle gå ännu snabbare – så det till och med pep i hans gamla, otränade lungor.

Jag fnissade. Kul att se honom så engagerad.

Vi spårade några hundra meter till. Men sedan kom vi ut på en myr och jag började plurra med mina träningsskor. Orutinerat att inte ha stövlar!

Jag tittade upp och såg älgen cirka 400 meter längre bort svepa förbi, på andra sidan myren. Jag pekade för att visa Trassel, men jag tror inte han såg på det avståndet, berömde honom sedan rikligt och försökte göra ett bra avslut där.

Vilken grej! Vad roligt att han var så peppad!

Ska jag tänka om trots allt? Kan han orka att spåra länge? Hur långt brukar skadeskjutna älgar gå innan de lägger sig i sårlega? Eller ska jag satsa på att lära någon av mina energiska sibbar att göra något vettigt istället?

Gissa bajset!

Vem har bajsat här?

Senast jag var ute på en promenad i skogen fann jag detta. Vem har bajsat här? Är det Herr Nalle som jag tror eller är det någon annan? Ledsen om bilden inte är helt superbra, hade bara med mig mobilkameran …

Placerade min hand precis ovanför så ni skulle få en uppfattning om storleken på det efterlämnade.

Hoppas ni vill våga er på en gissning, eller kanske ett övertygat svar, i alla fall! =)

Första daten var smärtsam

Kul, men ”ont, det gör ont” =)

I söndags packade jag två av mina nya bästisar (?), Baikalen och älgstudsaren, och åkte till Bureå Skyttegille för att testa dem för första gången. Köpte medlemskort på vägen så ingen skulle muttra över att jag var där olovandes.

Jag VILLE vara själv denna första gång. På så vis skulle jag få tänka i lugn och ro på allt som behövdes tänkas på och kommas ihåg, som vapenlicenser, ammunition, slutstycken och allt möjligt. Och på så vis skulle jag få stå där själv med vapnen, lösa eventuella problem själv och gruva mig för rekylen själv … =)

Funderade om det skulle vara dumdristigt att åka själv. Jag menar, vem vet när de där vapnen avfyrades sist. Jag köpte ju grisen i säcken och testade dem aldrig. De kanske exploderar i ansiktet på mig? Säkert inte så troligt … men …

Så jag hade gjort en deal med sambon. Jag skulle skicka ett sms, typ ”Nu testar jag hagelbössan” och sedan sms:a igen när jag var klar. Sedan ”Nu testar jag älgbössan” och så skicka ett meddelande när jag var klar. Skulle det då mot all förmodan hända något så behövde jag förhoppningsvis inte ligga flera timmar och förblöda utan att någon hittade mig. Säkert många som tycker jag är tjollrig, men det kändes ändå lite smart att ha den backupen.

Smokey. Röken letar sig ut ur piporna efter skotten avfyrats.

Jag satte upp några papptallrikar mot en grushög på hagelbanan för att testa träffläget. Sedan gick jag och satte in de första haglen i bössan och stängde den. Siktade, gruvade mig, fick börja om – ta några djupa andetag. Irriterade mig för att jag var så sjåpig och höjde bössan igen. PANG!

Herrejisses vilken smäll! Inte mindes jag att det var så här kraftig rekyl. Aj! Siktade mot den andra tavlan och tryckte av igen. Kabom! Aj igen!

Jäsiken vad den sparkade! Usch. Hade jag glömt hur det var eller hade jag ”turen” att ha köpt en extra rekylstark bössa? Hmm, halvautomat lät som ljuv musik i mina öron när jag gick fram och skådade tallrikarna.

Det verkade som om bössan gick högt, jag måste sikta ännu mer under målet. Så jag testade det några gånger, avfyrade runt tio skott innan jag slutade. Rätt bra ändå, området där bakstycket legat an mot mig smärtade.

Skjutbord. Med sandsäckar och stol, praktiskt! =)

Sms:ade sambon att jag var klar med hagelbössan och packade upp älgstudsaren. Sedan gick jag bort mot älgbanan och riggade upp fyra tallrikar på typ 80 meters håll. I mitten på tallrikarna hade jag målat svarta prickar så jag skulle kunna kolla hur bössan gick i förhållande till siktet.

Inne i ett skjul var det bra förberett med sandsäckar som stöd på ett bord, och en stol intill. Jag började ladda magasinet, men när jag hade satt in fyra kulor fick jag inte magasinet att fästa helt i bössan. Hmm. Pillade, funderade och pysslade. Satte in bara två kulor i magasinet och då fick jag det att fastna på ett betryggande sätt i bössan.

Sms:ade sambon att det var dags för älgstudsaren och började sikta. Vad hade jag för rekyl att vänta av den här då – på mitt redan ömma ställe vid axeln? PANG! Jag studsade till och häpnade. Vilken kraft! Men ändå inte på samma sätt som med hagelbössan. Lite bekvämare.

Siktade igen, tryckte av och PANG! Det dånade i det lilla skjulet och jag var glad för mina öronproppar. Sedan laddade jag två skott till och avfyrade dem. Kändes bra. Den här bössan gillade jag.

Mitt första skott med älgbössan på 80 meter. Godkänt om jag får bedöma.

Gick fram och inspekterade mina skott. Första skottet på första tavlan var helt okej, bara ett par centimeter från min målade prick. De andra skotten var lite längre ifrån, men fortfarande på tallriken. Högre krav än så hade jag inte den här första gången. Sms:ade sambon att jag var klar.

Sedan plockade jag ihop mina saker och gick mot bilen. Då såg jag att två män kommit dit och parkerat bredvid mig.

– Hej, sa jag.

– Hej. Får jag fråga vad du skjuter med? sa den som stod närmast.

– En Tikka, 6,5:a, sa jag och försökte låta världsvan.

– Jaså, bara en 6,5:a. Jag sa till grabben när det small som tusan att ”Vad skjuter han med där borta egentligen?” … sen tystnade mannen.

Han insåg att han sagt ”han” och tagit för givet. Men jag bara log. Helt okej.

– Alltså det är roligt att det börjar bli fler tjejer som jagar. Det är bara bra, sa han och försökte snygga till sin miss.

Ingen fara tänkte jag. Bara roligt att få överraska.

Vad säger ni? Tycker ni jag var tjollrig med mitt sms:ande? Eller hur gör ni för att tänka på säkerheten?

Och visst skulle ni (och jag) också ha trott att det var en ”han” som pangade inne i kuren? Men om några år kanske vi tänker annorlunda …