Det till och med pep i hans lungor

Vilken nos! Trassel visade sig vara en riktigt bra viltspårhund.

Måste berätta en kul grej. Häromdagen var jag ute på skogspromenad med Trassel, min portugisiska vattenhund. Han är en pensionerad lydnads- och spårhund, har till och med blivit Svensk lydnadschampion.

Men nu är han snart 9 år. Egentligen har han inte alls något emot att fortfarande göra ett lydnadspass eller ta en spårrunda, men fysiskt börjar han vara väldigt bekväm. Han strosar helst längs vägen på våra promenader, och skulle jag ta fram cykeln ser han ut att vilja kräkas – det blir alldeles för ansträngande.

Gammal snygging. Här är Trassel fotad i fjällen av min dotter Lovisa.

Så när jag har funderat på vilken av mina hundar som skulle passa bäst att bli en viltspårhund har jag tänkt på Trassel ett tag, för han kan i stort sett redan det där och är lätt att lära nytt. Men samtidigt har jag varit skeptisk … det kan ju faktiskt bli flera kilometer han behöver spåra innan han hittar den skadeskjutna älgen – och det vette tusan om han orkar.

Vinden fladdrar i Trassels öron.

Vinden fladdrar i Trassels öron.

Nu när vi var på promenad så brakade det till i skogen till höger om den stig vi gick på. Jag böjde mig snabbt ned för att kunna kika under grenverket och hann se ett grått älgben älga iväg. Jag kopplade Trassel och gick in i skogen mot den plats där jag hade sett älgen.

Efter en stund nosade Trassel intresserat på en fläck och drog sedan iväg åt vänster och över ett litet dike.

– Bra, bra, sa jag och han blev genast ivrigare nu när han fick tillstånd att spåra vilt.

Så knatade vi på några hundra meter in i skogen, Trassel ivrigt dragande mig i kopplet efteråt. Det gick ganska snabbt för att vara honom och jag började vara fundersam på om han verkligen hade älgen i näsan eller om han bara låtsades spåra nu för att det var så roligt att han fått beröm tidigare.

Men så kom vi ut på en sandhed där det var mycket sand. Där syntes de färska älgspåren tydligt och Trassel nosade precis på dem. Jag var impad.

– Bra, bra, uppmuntrade jag.

Trassel kände sig som en kung. Matte var imponerad och han kände hur spåren blev färskare hela tiden. Han stretade och drog för att det skulle gå ännu snabbare – så det till och med pep i hans gamla, otränade lungor.

Jag fnissade. Kul att se honom så engagerad.

Vi spårade några hundra meter till. Men sedan kom vi ut på en myr och jag började plurra med mina träningsskor. Orutinerat att inte ha stövlar!

Jag tittade upp och såg älgen cirka 400 meter längre bort svepa förbi, på andra sidan myren. Jag pekade för att visa Trassel, men jag tror inte han såg på det avståndet, berömde honom sedan rikligt och försökte göra ett bra avslut där.

Vilken grej! Vad roligt att han var så peppad!

Ska jag tänka om trots allt? Kan han orka att spåra länge? Hur långt brukar skadeskjutna älgar gå innan de lägger sig i sårlega? Eller ska jag satsa på att lära någon av mina energiska sibbar att göra något vettigt istället?

8 thoughts on “Det till och med pep i hans lungor

  1. Kul att Trassel var så duktig 🙂 klart du ska låta honom spåra så han känner sig nyttig och får ha lite kul 🙂
    Det är så olika hur långt älgarna går, är det en ytlig skada som inte hindrar den på något vis kan den springa hur långt som helst medan om det är en svår skadskjutning så går den oftast inte så långt innan den faller. Men nog kan de gå flera hundra meter beroende på hur illa det är såklart.
    Martin skadsköt en kviga för flera år sen och efter en liten bit bara så hittade vi en lång sträng med massor med blod så man trodde att nu kan den inte ha gått långt… vi spårade och spårade och till slut var vi tvungna att krya för att hitta en blodsdroppe här och en blodsdroppe där… 2 veckor senare sköt ett annat lag älgen och den grävdes ner eftersom det inte gick att ta vara på köttet. Men trots den stora mängden blod i början var älgen såpass lite skadad att den kunde springa obehindrat och inte dog av skottet.

    • Tack Ingela för ditt fylliga svar.Intressant det där du säger om hur långt älgar kan gå. Det verkar variera ganska friskt. Kanske jag ska träna både Trassel och någon av sibbarna. Så får Trassel börja och skulle han krokna för att det blir för långt så får en sibbe ta vid … =)

  2. Håller med Ingela, det är så olika hur långt ett skadeskjutet eller trafikskadat djur går. Jag skulle nog träna lite viltspår med honom. Har en kompis som provade på sin svarta terrier som var med i hemvärnet som sökhund person och han grejade det perfekt. Det skall ju gå lungt tillväga och han skall inte springa så han orkar nog. Lite vätska och någon energigott är ju rätt bra om det blir långt.

    • Tack för ditt svar Majsan! Jo, jag kommer nog att träna viltspår med Trassel. Men jag kommer nog också att träna en sibbe eller två parallellt, när man liks är ute. Så får vi se vem som artar sig bäst. Skulle bara haft ett par klövar att träna på. Men när älgjakten väl drar igång ska jag minsann se till att få mig några =)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s