Se upp älgar (och ni andra) snart kommer jag!

Foto: Roine Sandlén

Nu är det bara dagar kvar tills älgjakten börjar. Min allra första älgjakt! Med noll erfarenhet ska jag gå ut i skogen och spana efter älg.

Jag kommer nog knappt att kunna sova natten mot måndag. Istället ska jag fundera på om jag kommit ihåg allt, licenser, jägarexamensbevis, bössan, skott och ”glöm nu inte magasinet som du brukar göra” – så kommer jag att tänka.

Är det här älgbön?

Jag vet inte än om jag kommer att sitta i ett torn eller om jag mer kommer att gå i drevkedja. Det lät som om jag skulle vara i en mer mobil grupp på vårt senaste jaktmöte, men jag är ju inte insatt riktigt i alla jakttermer så jag kan ha fattat fel också. De snackar så konstigt de där herrarna! =) Det lär klarna nu på söndag för då ska vi ha älgbön.

Som ni ser behöver jag stöd och råd. Vad får jag inte glömma att ta med mig? Vad måste jag tänka på? Vad kan jag förvänta mig? Och vad sjutton är en älgbön?

Vad ska valpen heta?

Har fått en bild på en av valparna i kullen. Bara en vecka gammal. Men snart borde den ha ett namn …

Det här med namn är ju så himla roligt att fundera på. Med alla mina hundar vill jag försöka hitta det perfekta namnet.

Har till exempel haft en malinois som hette Nitro. Mycket passande, han var pigg och alert och agerade många gånger blixtsnabbt.

Här är min portugisiska vattenhund Trassel.

Har haft en grågul schäfer som hette Zeke. Det blev bra, han var stor och stark med en enorm arbetsmotor.

Har nu en portugisisk vattenhund. En sådan ras är jättelurvig om den är i utställningsskick, vilken min var i ett par år innan jag blev helt utbränd på att kamma och klippte ned honom. Men ändå, trots att han är kortklippt, passar han bra att heta Trassel.

Har också 14 siberian huskys och 3 alaska huskys. Med sibbarna ville jag och min sambo anspela på detta med snö- och vintertema. Så de heter Vante, Flinga, Blia, Skare, Bister, Modd, Frost, Storm, Kyla, Tina, Vinter, Frysa, Lavin och Puder.

Och här är vår första siberian husky Vante, en förkortning av Lappvante =)

De tre alaska huskysarna köpte vi av en slädhundskompis. Först tänkte vi att även de skulle få vinter/snö-namn. Men vi ville på något vis markera att detta var de tunga grabbarna som skulle bidra med mycket muskler och vilja – och knyta ihop det med att slädhundskompisen är svetsare till yrket. Så de fick heta som tre svetsmetoder: Laser, Mig och Plasma. (Vill du kolla in mer om min och sambons hundspannsverksamhet ska du kolla här)

Och nu är turen kommen till min vorsteh. Vad ska grabben heta? Först var jag inne på Bom, för att lite humoristiskt antyda att mitt hagelskytte är lite tveksamt. Men jag gillar när ett hundnamn har två vokaler. Den senaste tiden har jag varit inne på Hagel. Då får jag med både jaktbiten och snö/väder-temat eftersom han också ska få springa i hundspannet.

Men det är inte spikat än. Passa på att tycka till! Har du något förslag som jag missat och inte tänkt på? Brainstorma bäst ni vill vetja!

Thorbjörn stänger inte bildörren

Thorbjörn Holmlund i matlagartagen. Foto: Leif Andersson, Norran.

När Thorbjörn Holmlund, Svansele, ska ut och jaga smörjer han in sig med myrpors, en växt som trivs i myrmarker. Sedan ser han till att inte stänga bildörren ordentligt innan han beger sig iväg. ”En tyst och luktfri man jagar bäst.”  

Läs Jaktlivs fjärde månadens intervju – denna gång med entreprenören som bland annat driver Vildmarksutställningen i Svansele.

När började du jaga?

– Jag började jaga som 11-åring eftersom intresse för småkryp och djur har alltid funnits med. Då hade jag inga erfarenheter, varken far eller någon annan i familjen jagade. Det började med att jag ”lånade” hagelgeväret av en morbror. Jag har inte tagit någon jägarexamen.

 Vad för sorts jakt brukar du helst ägna dig åt?

– Jag tycker att harjakten är oöverträfflig. Men ägnar mig gärna åt älgjakten också då jag uppskattar gemenskapen man får.

Berätta hur en vanlig jaktdag kan se ut.

– Jag jagar gärna småvilt, ofta från tidig morgon till mitt på dagen. Eller så kan det vara älgjakt hela dagar med matpaus tillsammans med jaktkompisar. Jag tycker att jag är dålig på att förberda mig, men rätt klädsel vill jag ha. När jag kommer ut på passet tänker jag på att inte stänga bildörren och smörjer in mig med myrpors* – en tyst och luktfri man jagar bäst.

(*myrpors: ett annat ord för skvattram som ofta växer på myrar. Bladen är vintergröna och torktåliga. Blommorna är vita och har en karakteristisk doft.)

Vad är det viktigaste för att du ska tycka att det har varit en lyckad jaktdag?

– Det bästa är när jag fått uppleva ett långt hardrev, och fått se haren ett par gånger. Inte nödvändigt att det blir ett skott – allt är ju då slut. När det gäller älgjakt är det bästa när jag får lite älgjakt-rapporter om att älg är på väg och få höra lite knak här och där.

Berätta om ditt bästa jaktminne?

– Bästa jaktminne, oj oj det går ej att urskilja. Men den gången jag satt på en fjällsluttning och med kikare såg 24 olika älgar varav en 28-taggare i lugnt väder, helsol och fem centimeter snö står ganska högt i kurs.

Vilken jakt skulle du gärna testa om du fick möjlighet?

– Vildsvinsjakt skulle vara roligt.

Finns det något djur du INTE vill jaga?

– Nej.

Vad har du för vapen nu? Har du något drömvapen du skulle vilja ha?

– Jag har fulla vapenskåpet men 6,5 Laiklander som dräpt massor med älg känns ej fel. Annars har jag de vapen jag vill ha. Fick ett kombinationsvapen kula/hagel av frun, nästan för dyr och fin men trevlig att gå på mina egna små marker, kanske en tjäder eller älg faller.

Vad gör du när du inte jagar?

– Jag sover lite. Annars handlar det om vanligt familjeliv. Det är också mycket arbete, en hel del fiske samt aktiviteter i kyrkan.

Fakta:

Namn: Thorbjörn Holmlund

Ålder: 59

Bor: Svansele

Familj: Far, mor, svärmor, fru, fyra barn med respektive, åtta barnbarn.

Tio valpar har fötts!

I helgen föddes tio valpar i den kull där jag är intresserad av att köpa en korthårig vorstehvalp. Det blev fem tikar och fem hanar. Ovan ser ni en bild på tiken Troja just innan hon ska valpa.

Så nu är det ”bara” att vänta så de får växa på sig lite. Det ska bli så roligt att träna en valp igen, forma den som man vill. Ska också bli väldigt intressant, då jag visserligen tränat en hel del brukshundar förut, men aldrig jakthundar. Förbereder mig genom att titta på filmer av Anders Landin som jag tycker tränar på ett klokt och tydligt sätt. Här kan ni se ett exempel som jag hittat på Youtube.

Vilka fel tror ni är de vanligaste man gör när det gäller träningen av stående fågelhundar?

Ett par fullträffar – och en i skägget

Nu gäller det! Barry laddar inför sin nästa skjutning och ser ut att nästan be en bön med skotten i hand.

På lördagen var det dags för något jag både gruvat mig för och sett fram emot. Nu skulle hela älgjaktlaget skjuta tillsammans på älgbanan.

Jag var riktigt nervös. Jag menar – här kommer jag med en så färsk jägarexamen att underskriften knappt har torkat, och med en bössa som jag skjutit med tre gånger. De andra herrarna i laget har ju varit med i runt 40-50 år allihop, ja förutom ett par ”ungdomar” i min ålder kanske. Men de har ändå hunnit vara med ett bra tag. Jag var rädd att jag skulle bli synad extra i sömmarna och att jag inte skulle hålla måttet enligt deras bedömning.

Först fick en herre skjuta, sedan en till. Efter det var det min tur. Jag hade med mig skjutpinnen som hunnit komma med postorder.

”De får skratta bäst de vill åt skjutpinnen”, tänkte jag. Hellre har jag med skjutpinne och träffar någorlunda än att jag försöker vara cool och skjuta utan – för jag har ju sett hur ”bra” det brukar gå. Då skulle nog älgen kunna springa oskadad flera varv fram och tillbaka.

Tryckte in magasinet, fixade med pinnen, hittade älgtavlan i kikarsiktet. Försökte lugna mitt bultande hjärta med ett djupt andetag – och tryckte av.

Klick lät det. Klantskalle! Hade ju glömt mantla så att kulan kom fram i loppet. Jag fixade till det och provade igen. Andades, siktade och tryckte av.

Pang! Sedan gällde det att snabbt mantla om och hitta älgen igen när den börjar ”springa” längs banan. Försökte hitta ett lagom läge framför älgen att trycka av, men vad sjutton var lagom, och sedan sköt jag.  Sedan tittade älgen ut igen, jag sköt och mantlade snabbt om och hittade älgen i siktet när den sprang igen och sköt igen. Det var EN serie. Två till skulle jag och alla andra göra.

Mannen som skötte älgbanan kunde direkt avläsa på datorn hur träffarna såg ut, och alla var inom skottområdet, men de skott jag skjutit när älgen sprang var på gränsen.

Nu kunde jag pusta ut en stund medan de andra sköt. Det var mysigt, en trevlig stämning när alla satt och halvskrek med sina hörselkåpor. Två syskon, en tjej och en kille, berättade hur de redan som små fått följa med pappa på jakten. Och jag berättade att jag inte haft föräldrar som jagat utan att allt är nytt för mig – nytt och spännande.

– Det är kul att höra hur det låter i kommunicken när någon skjutit sin första älg, sa en av herrarna och skrattade gott.

Jag skrattade med, kunde mycket väl tänka mig i vilken falsett jag skulle framföra ett meddelande om att jag nyss skjutit en älg. Mycket puls kommer det nog att vara!

Snart var det dags att skjuta nästa serie. Var lite mer avslappnad nu. Kollade att jag mantlat fram en kula innan jag la bössan i stödet. Pang, sedan mantla om och så skjuta igen på den springande älgen. Likadant tillbaka, men jag kände att sista skottet blev konstigt.

– Fem etta, fem etta, meddelade banskötaren.

Per Marklund gör sig redo för en serie.

Några mitt i prick, till och med när den sprang. Men så hade jag satt det sista skottet i älgens skägg. Inte så bra kanske, men jag var ruggigt nöjd över fem ettorna.

Lite senare gjorde jag sista serien. Bra träffar på stillastående skyttet, tveksamma träffar på den springande älgen. Beror ju till stor del på att jag inte lärt mig vad som är ”lagom” framförhållning än.

Om nu herrarna i laget spanade extra på mitt skytte så döljde de det ganska bra ändå. De verkade mest nyfikna, frågade vad jag hade för bössa och sånt. De mobbade mig ingenting för käppen, tvärtom var det minsann några herrar som visade ett intresse för pinnen, en av dem testade till och med att skjuta med den men tyckte att det kändes bättre utan. Det är klart – det är ju han van. Om sisådär 40 år kanske jag också kan skjuta utan pinne – om jag vill! =)

En av herrarna vågar minsann testa min skjutpinne!

Fristående skytte – herrejisses så svårt

Stilla, stilla. Det är ju en fördel om man kan hålla bössan stilla innan man avfyrar ….

Tog med mig älgbössan till skjutbanan i Bureå idag. Jag ville öva på fristående skytte då jag fått signaler om att det är så vi ska göra på det gemensamma älgskyttet med älgjaktlaget nästa helg.

Laddade bössan och ställde mig i skjutställning, bara rätt upp och ned. 80 meter bort låg målet. Och nu började cirkusen. Herregud vad jag sladdrade med siktet runt målet. Helt omöjligt att hålla stilla.

Jag pustade ut, andades några lugnande andetag och placerade siktet lite ovanför målet för att kunna sjunka ned och sedan avfyra när jag var rätt på plats. Blev det bättre? Nej. Till slut blev jag less på mig själv och satte igång och avfyrade lite skott i alla fall. Gick fram och inspekterade tavlan. Tyckte mig se att något skott åtminstone träffat själva tavlan – men många av skotten verkade ha missat helt. Uselt. Rent av pinsamt.

Gick tillbaka och testade igen. Den här gången satte jag mig på huk och tog stöd med vänster armbåge mot knät. Nu gick det lite bättre, fick typ två träffar på tavlan men inte alls i mitten. Fortfarande uselt – för det var en stor tavla …

Blev sur och gick in i skjutstolen med bord och sandkudde som stöd. Avfyrade fyra skott. Sedan gick jag och inspekterade tavlan. Jag hade sedan tidigare markerat med svarta streck de skott som andra redan gjort och nu letade jag de nya som jag gjort nu. Hittade inga. Seriöst? Träffade jag inte ens tavlan med skjutstöd? Letade strax utanför tavlan men kunde inte se något hål som såg nytt ut. Av en slump gled blicken förbi mitten av tavlan. Där fanns tre hål! I tian och nian! Kunde det vara mina? Har fortfarande ingen aning. Jag kan ha missat att markera de där hålen redan från början, eller så VAR det verkligen mina hål! Det vore fantastiskt! Fast jag är skeptisk …

Ser ni de tre hålen i mitten? Kan de verkligen vara mina? Eller missade jag att markera dem innan jag sköt?

Men min poäng är: det är mycket tydligt att jag skjuter rätt hyfsat och med relativt bra precision när jag får ha stöd. Och att jag knappt kan träffa av en ladugårdsdörr inifrån om jag skjuter utan stöd! Så varför ska vi hålla på och rackla och skjuta utan stöd?

Visst, jag fattar att om jag skulle råka klanta mig på första skottet så krävs det att jag snabbt kan mantla om och sätta en ny kula i älgen när den springer – även om jag inte sitter i värsta perfekta skjutbänken. Men visst ska vi eftersträva att få stöd in i det längsta? Jag sätter mig hellre ned i en blötmyr och får stöd innan jag skjuter (som mitt skytte är just nu i alla fall) än att jag hasplar iväg ett skott som med stor sannolikhet skadeskjuter älgen – eller missar helt i bästa fall.

Nu blir det att öva. Det kommer att behövas många skott innan jag kan skjuta bra utan stöd.

Men visst vill jag bli bättre! Jag ska öva och öva. Men vilket sätt är det bästa sättet för att träna upp skyttet utan stöd? Nu får ni hjälpa mig med alla tips ni kan.

Intresset som skapar glöd i ögonen

Vilken fascinerande värld jag är på väg in i – den här jaktvärlden! Här finns det verkligen hängivna anhängare!

Två gånger på kort tid har jag sett glöden – den glimmande låga av hängivenhet och totalt engagemang som bara kan speglas i en riktig jägares ögon.

Första gången var häromveckan. Jag var på besök hos en kvinna i byn för att hjälpa henne att klippa klorna på sin hund. På väg ut frågar jag som hastigast mannen i huset om han ska vara med på det gemensamma skyttet som älgjaktlaget ska ha i mitten på augusti.

Han är på väg in i vardagsrummet och stannar upp, svarar att han kanske inte har tid att skjuta just då, men ska lufta bössan senare. Sedan ser jag hur han liksom vaknar till liv, rätar på sig och börjar berätta om en händelse i älgjaktlaget i fjol. Sedan berättar han om en annan incident med grannjaktlaget. Nu börjar den där jägarlystern glimma i ögonen. Och senare berättar han om hur han fällde den älg vars krona nu pryder slakteriet i Yttervik.

Vid det här laget glöder hans ögon, suger sig fast vid mig i en önskan att få berätta mer. Hans fru försöker avrunda och summera, för hon tror att jag vill komma iväg. Och egentligen borde jag verkligen det, det står folk och väntar på mig, men jag vill höra mer – och jag vill inte att den där lystern ska slockna. Han får berätta lite till, men sedan måste jag dra mig tillbaka.

Andra gången var igår, på dotterns fotbollsmatch. Jag sitter i gräset bredvid en morfar till en av dotterns lagkompisar. Jag har pratat med honom förr, om väder och vind och spelet där ute på planen. Men nu kommer hans fru och lämnar över en gammal pointer till honom. Jag vaknar till.

– Är det där er hund? frågar jag.

– Jo, men hon är gammal nu, tio år, säger han.

– Jagar du med henne, undrar jag.

– Ja, men inte så mycket numera. Hon orkar bara en dag eller så, sedan är hon färdig.

Nu ser jag hur det börjar glimma till i mannens ögon. Ja, säkert i mina också! Nu jädrar connectar vi!

Han berättar att han funderar på en ny jakthund, och jag berättar att jag står på kö för en vorstehvalp. Sedan pratar vi på, totalt insnöade i vår värld. Dotterns match slutar och hon kommer och pustar ut bredvid mig, jag stryker henne över ryggen men fortsätter att lyssna. För nu glöder det. Nu är han inne i en berättelse om när han åkte skidor med en engelsk setter som han hade tidigare, och hur han kraschade i en grop. Han skrattar och hans fru kommer och försöker tala om att det är dags att åka hem nu. Men han hör knappt, utan fortsätter att berätta. Och jag lyssnar – helt fascinerad. Mycket av själva berättelsen men mest av hans hängivenhet, hans totala lycka när han minns allt skoj som han haft i skogen.

Sedan är det dags att bryta. Dottern vill hem och duscha. Mannens fru vill ha med sig honom och pointern hem. Men snart är det nog match igen, då ska jag sätta mig bredvid den där morfarn! =)