Tjuvkikat på jaktprov

Svante Morén och Milito myser under en paus i provet.

I helgen var jag och tittade på ett skogsprov för vorstrar. Vi samlades i Burträsk och åkte sedan ut till Villvattnet, cirka fyra mil längre bort. Sedan var det bara att slänga på sig ryggan med allt vad man kunde tänkas behöva för kommande 3-4 timmarna och knata ut i skogen.

Upplägget var så att en hund i taget fick söka, sedan gick de andra provdeltagarna gå i en grupp cirka 80 meter bakom. Många hundar sökte bra, men det var inte lätt att finna fågel, så många fick betyget ”ej för fågel”.

Fast det var ändå intressant att se hur det fungerande, härligt att se det avslappnade i jaktproven, inte är det så noga om det blir några extrakommandon eller om hunden försvinner ett tag. Skönt kontrast till de superdupernoga bruks- och lydnadstävlingarna som jag deltagit på förr. Här nedan kommer lite bilder från dagen:

Domaren Didrik Skarin går igenom vad han tycker är viktigt: att hunden söker ut ordentligt och står för fågel.

Jenny Haraldsson och Kvittra ställde upp i prov för första gången och fick en genomgång med domaren Didrik Skarin.

Provledaren Carl-Johan Waller var skjutklar men fick få tillfällen att avfyra.

Svante Morén och Milito fick beröm för sitt sökarbete men fann tyvärr ingen fågel.

Emelie Holma och Yra fick testa fågelhantering. Carl-Johan Waller sköt ett skott och kastade upp en gammal skogsripa, men Yra gjorde en klassisk knallapportering trots mattes rytande.

Jenny Haraldsson och Kvittra tar en paus i duggregnet.

En bit bakom går provgruppen, de som inte söker just nu. Från vänster Svante Morén med Milito, Jenny Haraldsson med Kvittra och Erik Lund med Kiwi.

Linda Lund och Luva slår sig ned i halvtidsvilan.

Svante Morén och Milito efter ett bra sök. Det ser nästan ut som om Milito har kuperad svans, men han är bara glad … =)

Inte hade jag tänkt välja den handikappade valpen

Igår måndag åkte jag och sambon till Hortlax för att spana in min kommande vorstehvalp. Det fanns fem hanhundar att välja mellan. De var fem veckor, extremt jämna, trevliga och sociala.

Uppfödaren berättade att en av dem hade ett bråck, som hon visat upp för veterinär och fått undersökt så att det inte var något annat farligt. Det visade sig vara det största bråck jag sett. Så pass att det antagligen måste opereras.

Jag tänkte att ”den där valpen tittar du inte så noga på, för det blir så besvärligt med operationen”. Jag tittade allt vad jag kunde på de andra fyra hanhundarna istället. Lekte med dem, och log lite överseende när bråck-valpen ville vara med och klättrade på mig. ”Sorry, grabben, jag spanar på de andra nu” tänkte jag.

Här är den med mycket brunt i ansiktet. Den som till slut hamnade som nummer tre.

Såg ut en bra valp som bar runt på en leksak och dödade den med kraftiga ruskanden. Sånt gillar jag, det lever kvar sedan schäfertiden. Den satte jag som nummer ett på min prioritetslista. Uppfödaren sa att vi fick göra en topp-tre lista så skulle hon i största möjliga mån låta oss få som vi önskade. På andra plats satte jag en annan bra hane med mycket brunt huvud, som också bar grejer och som såg kaxig ut. På tredje plats … ja, där satte jag bråck-valpen. Den var ju för himla bra. Var alltid med där det hände, brottade ned sina syskon, kånkade min sko, dödade min hand.

Här har valpen somnat i mitt knä.

Lutade mig tillbaka på golvet och var nöjd över att jag var klar och tagit ett beslut. Då kom det en valp och la sig i mitt knä och somnade. Gissa vem? Just det, bråck-valpen. Satt och strök den ett tag, och den knorrade så förnöjt i mitt knä. Då kunde jag inte stå emot längre. Klart jag ska sätta den ”handikappade” valpen på första plats! En liten operation hit eller dit, det ordnar sig säkert snabbt! =)

Sover sött. Här någonstans sa det klick!

Eller vad säger ni? Vad tror ni om mitt val? Hur krånglig blir en sådan där bråckoperation? Har hittat intressant läsning här.

Och just ja: det finns tikvalpar kvar att tinga i kullen … =)

Här kan ni se bråcket sticka ut under magen.

Snusdosan flög all världens väg

  1. Här har Mona jagat med Wilda.

    Mona Eriksson och hennes lillebror Robin satt på ett älgpass. Precis när hon skulle ta en snus kom en älgtjur upp på vägen inte långt från henne. Snusdosan fick flyga all världens väg när Mona skyndade sig att höja bössan. Det är dags för Jaktlivs femte månadens intervju.

    När började du jaga? 

– Jag har följt med pappa på jakt och i skogen på äventyr så länge jag kan minnas. Efter mycket tjatande efter hund blev min första hund en gråhund … taktiskt av min far … Då blev det såklart ännu viktigare att hänga med ”till skogs” och det första jag började jaga var älg.

Jägarexamen tog jag under gymnasietiden och jag minns det som väldigt intressant, det är ju egentligen inte bara för jägare utan borde passa alla som gillar djur och natur. Skjutmomenten var roliga men inget jättenervöst eftersom vi alltid skjutit mycket och med olika vapen hemmavid och jag började tidigt att tävla i luftgevärsskytte.

En lyckad toppfågeljakt!

Vad för sorts jakt brukar du helst ägna dig åt? 

– Jaktformerna har ändrats med tiden för mig och jag jagar väl det mesta men det jag kommit att tycka allra bäst om är trädskällarjakt, jakt med drivande hundar och toppfågeljakt.

Trädskällarjakt är det absolut mest spännande, man jobbar ganska tight med sin hund och får smyga omkring i skogen som en indian samt uppleva kraftig puls när hunden skäller för fullt och man får åla sig fram mot trädet och kanske skjuta skogsfågeln.

Jakt med drivande hundar funkar bäst när man har familj, barn eller vänner med sig. Det är socialt; man kan prata, elda, fika, plocka bär eller annat medan man lyssnar på underbara hardrev … bäst är såklart med de egna hundarna. Ofta, när drevet börjar bukta, får man dessutom se haren och hunden i action flera gånger.

Toppfågeljakt är kallt, smygande, aktivt och spännnande. Man får dra på sig de stora Tegsnässkidorna mitt i vintern och relativt ofta hittar man något byte.

Mona Eriksson på rådjursjakt.

Berätta hur en vanlig jaktdag kan se ut. 

– Med trädskällare kan man gå ut antingen för- eller eftermiddag och det krävs inte så mycket förberedelser. Oftast har jag inte med annat än hund, pejl och bössa. Ibland en väldigt liten ryggsäck med vatten och snören eller nät att hänga/lägga eventuellt byte i. Man vill inte ha så mycket att bära på om man måste åla/krypa omkring mycket. Det är viktigt att inga kläder eller annat prasslar eller avger ljud på något sätt. Det är även bra att ha något att täcka de vita händerna och ansiktet med. Antingen börjar jag jaga hemifrån gården eller så tar jag bilen en liten bit.

Jakt med drivande hundar är bäst tidigt på morgonen och nu gäller det att ha med hundar med pejl, matsäck, korv att grilla, kaffetermos, tändare, bössa samt ryggsäck med en skön och varm stol. Lite varmare kläder är bra eftersom det blir ganska mycket stillasittande. Även här börjar jag jaga hemifrån eller tar bilen och kör en bit. Denna jaktform funkar även utmärkt när man ska ut med barnvagn och söva barnen … då krävs det dock mer attiraljer med sig såsom blöjor, våtservetter samt mat/välling.

Toppfågeljakten är också en morgonaktivitet men inte så tidigt att fåglarna inte hunnit vakna och sätta sig i träden. Nu är snödräkten ett måste samt varmare kängor. Tegsnässkidor är oslagbara här i skogarna och även en riktigt bra precisionsbössa samt avståndsmätare. Lite fika kan vara gott men ofta är det ganska kallt så det blir inga långa pauser. Jag brukar också satsa på stora, varma vantar som är lätt att ta av sig.

 Vad är det viktigaste för att du ska tycka att det har varit en lyckad jaktdag?

– Oftast handlar det som sagt om att hunden/hundarna fått jobba och man fått njuta av just det. Är det dessutom fint väder, fina naturupplevelser och kanske trevligt sällskap så är dagen fulländad. Att få skjuta något är såklart en bonus men absolut inget måste.

Berätta om ditt bästa jaktminne!

– Oj, det var svårt! Det finns så många! Starka minnen är alltid det första viltet av någon ny sort och det första viltet man får skjuta för unghunden. Men nu måste jag ju välja … hm … kanske när jag sköt min udda 14-taggare som det så fint heter. Detta var även den allra första älgen jag sköt och det är faktiskt lite extra adrenalin inblandat när det gäller högvilt. Det var ganska tidigt på älgjaktshösten och ganska tidigt på morgonen också. Jag satt på ett pass som bestod av några större stenar vid en gammal väg och med en stor färgsprakande myr som utsikt. Jag hade min lillebror Robin med mig som då var i 10-årsåldern, han satt på en ryggsäck bakom mig. Pappa som var hundförare hade ganska nyss släppt hunden och jag skulle precis ta en snus då jag sneglade efter vägen och fick se en rätt stor tjur, kanske 100 meter ifrån mig, glida upp halvvägs från diket för att stanna upp och förmodligen vädra efter oss. Jag kastade snusdosan medan jag reste mig upp, siktade och sköt. Älgtjuren kastade genast tillbaka in i skogen, jag laddade om och försökte höra något förutom mina egna hjärtljud. Jag viskade sedan i radion att jag skjutit på en älgtjur och ganska snabbt sade passgrannen att han hört tjuren gå omkull i närheten av honom och att vår hund redan var där. Jag smög dit tillsammans med pappa hundförare och där låg tjuren, vilken lycka! Jag tror sällan pappa varit så stolt över mig heller

Vilken jakt skulle du gärna testa om du fick möjlighet? 

– Jag skulle gärna åka till något annat land och jaga och då gärna Afrika och Irland eller Skottland. Både för att uppleva helt annan natur och helt andra viltarter.

Är det något djur du INTE vill jaga? 

– Jag jagar gärna rådjur men efter att ha suttit på pass och sett rådjurskid leka med varandra som små hundvalpar känner jag att jag skulle ha svårt att skjuta just sådana … de har ju som ingen mat på kroppen heller … eller det kanske är mina mammahormoner som talar!?

Vad har du för vapen nu? 

– Jag har en kombi (Antonio Zoli), en rysk sida-sida (Bajkal), en 6 PPC till toppfågeljakten, en 22:a samt en 222:a. Tyvärr har mitt gamla ryska hagelgevär börjat krångla och jag skulle gärna byta ut den mot en Beretta eller Benelli men tyvärr jag gissar att det blir en lite billigare variant.

Vad gör du när du inte jagar?

– Jobbar, umgås med nära och kära, tränar hundarna, njuter i fjällstugan och av fjällen, fiskar, lagar mat, skriver, läser och bloggar.( Kolla in Monas jaktblogg här )

Fakta:

Namn: Mona Eriksson

Ålder: 34 år

Bor: Södra Tjärnliden

Familj, inkl. djur: Maken Daniel, sonen Edward samt två söner till i magen som ska anlända under älgjaktsuppehållet, finska spetsen Wilda, beaglen Röja (Snälle-Jägarens Röja) samt finska stövaren Norma (Bergvattnets Dakka).

Hoppas inte passgrannarna hörde gnölandet

På söndagen skulle vi träffas vid slakteriet klockan halv sju. Jag startade bilen, rullade ut på byavägen och hann precis lägga in tvåan. Då såg jag dem. På vänster sida ute på en lägda, bara 60 meter från vägen, stod en ko med kalv och en till älg som jag hade svårt att bedöma vad det var, kanske en fjoling. Jag stannade och tittade på dem. Funderade om jag skulle få skjuta någon av dem nu, innan vi ens hade samlats. Men kom på att jag förutom att kanske bryta mot någon sådan regel även bröt mot den där om att inte spana på älgar från bil. Jag fick inte bara stänga av bilen och gå ut för att hämta geväret i baksätet. Dessutom skulle de säkert dra iväg på en gång då.

Så jag åkte vidare till slakteriet och rapporterade vad jag sett. Första passet lades upp efter min iakttagelse. Jag och tre andra fick gå drevkedja, på den lägda där jag sett dem. Nu när vi kom dit var de naturligtvis borta, men vi såg spåren i daggen. Men tyvärr gav inte drevkedjan något, de hann smita åt ett håll som vi inte förutsett och vi fick omgruppera.

Nu hamnade jag på pass vid ett stort, dimtäckt kalhygge. Där jag satt och hade det lugnt och fridfullt i ett par timmar. Sedan blev det samling vid slakteriet igen för utdelning av nya pass.

Söder om älven – blev det bestämt. Vilket innebär det där skitpasset i djungeln för min del. Det har ju varit ganska vältrafikerat, men är svårt att få någon bra träff i snåren. En av jaktkompisarna klagade. Han ville inte sitta vid sitt gamla pass, som är en avstickare på väg ut till mitt pass.

Här sitter jag på skitpasset igen – vältrafikerat men snårigt.

– Jag ville inte sitta och titta på samma stubbe hela tiden, sa han.

– Vi kan byta, erbjöd jag.

– Men då får jag ju ännu längre till mitt pass! Alla skrattade. Det var tydligt att det var promenaden till passet som var problemet. Han fick ett annat pass istället, vilket skulle visa sig vara ett misstag.

Idag blev det en kalv och en ko, gissa vems klöv jag håller i knät?

Jag, Pontus och Jon knatade ut till våra pass. Jag satt med Pontus några hundra meter till vänster, och Jon några hundra meter till höger. Så släpptes älghunden Tassa.

Efter ett tag hörde jag skall! Hundföraren P-A rapporterade via kom-radion att hunden drev en ko med kalv. Ljudet kom närmare och jag stod beredd lite snett åt vänster.

”Pang”, lät det plötsligt. Pontus meddelande i kom-radion att han fällt kalven som ramlat omkull direkt, men han skulle ge honom ett till skott så det blev helt stilla. Efter hans andra skott blev det tyst. Jag väntade spänt.

– Kom kalven själv eller hade den mamma med sig? frågade jag i kom-radion.

– Kon for åt Jon till, svarade Pontus.

Vilket innebar att hon kunde snedda över mitt pass. Jag var beredd. Men inget hände. Inte ett pip.

Jag tänkte att kon försöker säkert höra om hennes kalv kallar på henne. Så jag testade att gnöla som en kalv och hoppades att inte mina passgrannar hörde, för det lät nog inte riktigt som en kalv, mer som en knarrade ladugårdsdörr eller så.

Men efter ett tag såg jag en älgrumpa svischa förbi i djungeln mitt framför mig! Blev ivrig och hojtade till Jon i kom-radion.

– Nu drar kon mot dig Jon!

Fast tänkte sen, hur sjutton kunde du avgöra att det var kon bara på rumpan? Nja, det kunde jag inte vara säker på.

– Eller ko och ko, det var i alla fall något stort och brunt! tillade jag.

Kort därefter låter det ”Pang”. Kon drar skadad vidare en bit, men blir funnen och får avsluta sina dagar.

Efter det känner vi oss nöjda med dagen. Vi tar hem djuren till slakteriet. Jag får ta kalvens hjärta – ingen annan vill ha det. Jag är lite nyfiken på att röka det och känna hur det smakar. Jag gillar tanken på att ta vara på så mycket som möjligt av djuret.

Därför skar jag, alldeles själv, ut kons tunga också. Förra jakten var det en av jaktkompisarna som visade mig hur jag skulle göra, så nu ville jag testa om kunskaperna satt kvar. Gick bra. Tungan tror jag att jag ska röka ihop med hjärtat. Vet inte om jag gillar det, men är beredd att testa!

Förresten: i morgon blir en spännande dag det med. Då ska vi åka och titta på valparna, och se vem som ropar högst ”välj mig” =)

Rejält plurr – annars rätt slappt

Idag följde Lovisa med på älgjakten.

Idag lördag fick jag med mig dottern Lovisa på älgjakten. Först skulle vi ut på ett ställe där jag aldrig varit för. Vi fick följa med tvåmeters hundföraren P-A in i djungeln. Utan problem sträckte han på ena benet vid ett stort dike och tog sig över. Lovisa skuttade också över vigt och fint. Jag tog mig också över, i hyfsat god stil. Sen kom ett till dike. P-A sträckte på ena benet och kom över. Lovisa planerade en mellanlandning på en tuva och misslyckades med ett litet plurr.

Skönt med sol, i brist på älgar!

Jag tog mig över, inte snyggt men fortfarande torr. Sen kom vi till det STORA diket. P-A fick sträcka riktigt mycket på benet för att ta sig över, sedan hjälpte han Lovisa över med ett lite knepigt grepp som gav ett stort plurr. Jag räckte över bössan och sen tog jag mig över – med mycket plask men utan att känna mig genomblöt.

Sen satt vi där ute på vårt pass, med en massa älgspår – men ingen älg.

I väntan på älgen är det skönt att ta det lugnt en stund! Foto: Lovisa Blomkvist.

Nästa pass blev på mitt berömda skitpass. Där man inte ser ett skit och verkligen ska ha tur med skottlägena, men där man nästan blir översprungen av älgarna. Det är ett poppis ställe för älgarna. Men inte idag. Vi fick en massa rapporter via kommunikationsradion om en ko med två kalvar och även ett vuxet djur som följde med – men såg inget.

Synd. Hade varit kul att leverera lite action till Lovisa. Men hon var förvånansvärt tålmodig ändå. Kanske för att hon hade med sig kameran, som ni ser i inlägget =)

I morgon samling halv sju igen. Ny dag, nya möjligheter!

Nu får älgarna se upp igen

Foto: Dan Andersson (http://kvistabo.blogspot.se/)

lördag är det dags igen. Då ska Ytterviks jaktlag bege sig ut i skogarna. Den här gången får jag med mig 12-åriga dottern. Ska bli kul – och intressant. Mest tänker jag på om hon kan hålla sig till att viska, och vara tyst där emellan … =) Men jättekul att hon vill haka på, det är bra att få se på riktigt hur det är.

Vår tilldelning är tre kalvar och tre vuxna. Hittills har vi skjutit en kalv och två vuxna.

Jag tror inte jag ska ta med portugisiska vattenhunden Trassel på själva jakten eftersom han tyckte att pangandet var jobbigt senast. Däremot hoppas jag få läge att åka hem och hämta honom om det blir ett bra spår som han kan öva på. Förhoppningsvis finner han en hel älg på slutet igen, till skillnad mot de fjantiga klövarna … =)

Ju mer Bengt kastar desto lugnare blir hunden

Här ett bra exempel på när stadgeträningen funkat. Lilian Westerlund siktar på en pippi medan Ormkullens Evita håller sig kvar. Foto: Jaana Tengman

Jag håller på och läser på när det gäller träningen av en fågelhund. När hunden ska sätta sig just efter att den fått en fågel på vingarna – det tycker jag är väldigt intressant. För jag upplever att det är liksom ett motsatsförhållande, en jaktivrig hund som ska förmås att sätta sig ”just när det är som roligast”. Se bilden ovan som jag fått låna av Jaana Tengman. Jag har tänkt att det gäller att ha väldigt bra ledarskap och bra lydnad på hunden för att detta ska lyckas. Och så är det ju förstås. Men när jag läste Bengt Rödseths bok Fågelhundsträning – på naturens villkor fick jag lära mig mer. Kolla in nästa stycke och kommentera om ni tror att Bengt har en poäng i detta eller inte.

Fågelhundsträning – på naturens villkor, av Bengt Rödseth.

Han säger att kast och rörelse ska användas för att skapa en avspänd och lugn hund. Vi ska helt enkelt avtrubba hunden. Genom att upprepa en retning så slutar den att reagera. Den rörelse som normalt utlöser förföljandet, en pippi som lyfter, ska istället ge en signal till passivitet. Bengt menar att om man bara tränar rätt så kommer knappt någon lydnad att behövas eftersom den inte reagerar på synintrycket. Och eftersom det är just synintrycket som vi jobbar med förlorar inte hunden intresse för viltet och vittringen, i alla fall enligt Bengt.

Så här kan en övning gå till:

Börja med att låta valpen rusa av sig ordentligt. Låt någon hålla fast valpen så att den inte kan ta föremålet du använder. Valpen ska inte få något kommando eller obehag, inga ryck och slit utan din medhjälpare ska mer vara som en mjuk, följsam stolpe. Även om hunden gnäller, skäller eller liknande så bryr man sig inte om det. Kasta, rulla och studsa med boll eller trasa framför valpen. Fortsätt så till dess valpen ligger och sover fastän bollen rör sig framför nosen. Kan ju ta en stund, men författaren menar att det inte brukar ta mer än en halvtimme. Inte förrän hunden är helt avtrubbad ska man avbryta övningen.

Apporteringen tränar han sedan in som ett gripande utan kast. Och skulle hunden visa sig vara förbryllad/seg i apportering när man kastar, pga ovan nämnda stadgeövningar, så kan man snabbt trigga igång lusten genom att låta hunden springa efter bollen ett par gånger. Men inte mer.

Som tidigare bruksmänniska tänkte jag först ”men vilken avdressyr, han sabbar ju hela jaktinsitinkten på detta vis” men som han säger: gör man det rätt så kommer hunden att känna sig lugn när den ser bilden av den flyende fågeln. Lusten att söka vittring och hämta vilt ska enligt honom inte försämras, och jag börjar acceptera det. Jag förstår ännu tydligare hur viktigt det är att hunden är lugn i just de där mest stressade situationerna, annars blir det som en uppåtgående spiral i stressen vilket gör att den snart går ur hand.

Vad tror ni om detta? Har ni tränat så här, eller har en vän som gjort så? Eller gör ni på annat sätt?