Tja – mest två kalla pass

Nej, någon älg såg jag inte idag. Foto: Roine Sandlén

Har jagat älg idag med. Och frusit. Nog mest frusit, och inte jagat älg så mycket.

Eller … första passet var helt okej. Solen gick upp och just när jag fått igång en fin liten brasa var det dags att bryta upp. Hundföraren och hunden hade inte funnit något särskilt av intresse, förutom de spår som gick ut från vårt område.

Efter fikapaus fick vi nya ställen. Nu skulle jag vara där solen hade bländat mig senast. Jag åkte dit med stora förhoppningar. Nu rackarn, nu skulle den där kvigan eller ensamma kon som gäckade mig förra gången få se på andra bullar.

Nu såg jag till att stå så inte solen bländade mig. Och jag väntade, och väntade. Började frysa lite, bråkade med en ovillig brasa, gav upp, låg och slappade en stund och sen blev det kallt, riktigt kallt. Tårna gnällde och fingrarna hade slutat ropa för ett tag sedan. Nu fick vi hoppas att det INTE kom en älg för då skulle nog fingrarna inte riktigt kunna avfyra.

Men det gjorde det inte. Vi kallades till en lägda intill och där gjorde jaktledaren klart slut för dagen. Vi har fyllt vår kvot, tre vuxna och tre kalvar, men får skjuta ett par kalvar till om vi vill och en kviga. Vi kommer att fortsätta lite till, men endast jaga på söndagar framöver.

Efter det åkte jag åkte hem och tinade upp fingar och tår. Tja, det kan inte vara action jämt. Det här är nog en rätt vanlig jaktdag för de flesta, eller?

Till slut fick jag korven varm

Det smakar gott med korv, och värmer skönt med en eld även om den är liten.

Har jagat älg idag. Det blev ett enda jättelångt drev för hundföraren. Gråhunden Tassa följde en älgko med kalv och vi planerade att ta kalven då det är sådana och kvigor vi har kvar.

Drevet blev annorlunda. Flera gånger stannade älgkon upp och tog det helt lugnt, gärna på platser där vi inte alls hade passare … Sen blev det betydligt snabbare tempo förbi våra ”bra platser”.

Från det att hundföraren släppte hunden till dess kon och kalven sprang över på ett annat jaktlags område, och vi därmed bröt, tog det fyra timmar. Inte illa.

Det gav mig gott om tid att få upp en motsträvig eld och grilla mina korvar. Gissa om det var gott! Gissa om jag planerar en repris i morgon? Men då vill jag se älg också!

Yeay – en ny operation :-(

Skönt med skogspromenader i dagsljus.

Var och tog ”häftapparat”-stygnen på Hagel häromdagen. Jag har ju tyckt att operationssåret fortfarande är väldigt knöligt – att det liksom är kvar saker där inne. Och jag fick tyvärr min farhåga besannad.

Veterinär Gertrud Burman klämde lite och konstaterade snabbt ”Jo, bråcket är kvar. Jag kan ta det om några veckor när han fått växa till sig lite, eller så får kliniken som gjorde det från början fixa till det”, sa hon.

Jag kontaktade min uppfödare som i sin tur pratade med kliniken i Gammelstad i Luleå. De vill ta en titt på honom. Men exakt när är ännu inte bestämt. Suck, känns det som. När man ändå gjorde sig omaket att öppna upp honom kunde man väl ha gjort det ordentligt. Förstår att det har de säkert försökt göra, men uppenbarligen har något hänt – något som tar tid, ork och energi.

Glädjande är i alla fall att Hagel mår bra. Han verkar inte ha några problem av bråcket. Den här veckan jobbar jag eftermiddag vilket gör att vi kan unna oss sköna skogspromenader i dagsljus.

En annan glädjande sak är att jag fått Vorstehtidningen i brevlådan. Det innebär att jag härmed är medlem i Vorstehklubben Västerbotten!

Trassel fick en balansövning under promenaden.

Solen sabbade superchansen

Knepigt läge. Eller vad tycker du? Hur skulle jag ha gjort?

Idag söndag jagade vi älg igen. Mitt första pass blev på ett ställe som vi kallar ”Söder om älven”. Där skulle jag sitta på en övervuxen lägda typ.

Trots minusgraderna gick det bra, jag hade det varmt och skönt i mina dubbla långkalsonger och täckbyxor.

Solen hade ännu inte hunnit över trädtopparna, och jag tänkte att det blir nog en fin dag när den gör det. Det gick en halvtimme och vips hade solen hunnit upp ordentligt och lyste rätt i ögonen på mig när jag spanade åt det mest troliga hållet där jag väntade att få se älg.

Och kan ni tänka er, då hördes knak och brak och ut kom en ensam älgko eller kviga på cirka 35 meters avstånd. Mer hann jag inte se innan motljuset sabbade allt annat. Jag kunde inte sikta, det var bara något stort mörkt mot det där otroliga strålkastarskenet.

Jag började röra mig sakta, sakta för att få någon skugga för ögonen, vilket älgen naturligtvis såg och drog iväg mot solen. Typiskt! Det var mitt bästa läge hittills, lagom avstånd, en älg som stod still ett kort tag, och jag var laddad och beredd. Men jag såg inte ett skit – och då blir det knepigt …

I övrigt blev det inget skjuta för någon idag. Många hade lägen på två olika tjurar, men vi har skjutit klart på tjurarna nu. Och jag hade ett rådjur på mitt sista pass, hur gärna jag än försökte lura mitt öga att det var en älgkalv så var det ett rådjur … Jag fick ingen bild på rådjuret då det var för långt bort, men här kan ni se hur passet såg ut i alla fall! =)

Sista passet för söndagen, där jag i alla fall såg ett rådjur …

Fick spåra efter befarad skadeskjutning

Trassel imponerade idag!

Idag lördag var det älgjakt igen. Vi har kvar kalvar och en kviga att skjuta på. Ganska snart fick Anders träff på en kalv.

Vi klädde av den och omgrupperade oss. Vi hade sett en hel del älg i skogen, många kor med kalv, varför vi fortsatte där vi senast sett dem.

Jag satt ute på ett pass bara ett stenkast från mitt hem när jag hörde i kom-radion:

– Jag har skjutit på en kalv men den fortsätter att springa med kon, som haltar på något bakben, sa en i jaktlaget.

Tankarna snurrade. Var kalven skadeskjuten? Eller träffades kon istället? Var det därför hon haltade? Eller var det något från tidigare?

– Om kon haltar är hon lovlig också, tydliggjorde jaktledaren.

– Kon går mot Mjölkvägen och vidare mot Örvikenvägen, sa hundföraren.

Då var hon alltså på väg mot mig!

Men en stund senare hörde jag i kom-radion hur Lelle, som satt på andra sidan Örvikenvägen lite längre norrut, hade sett kon och kalven springa förbi. Äsch då!

Kort därefter bestämdes att jag skulle hämta Trassel och försöka spåra älgarna från där Lelle sett dem senast. Kändes kul att testa honom igen, även om det förstås inte var kul om något av djuren var skadeskjutna. Den jägare som eventuellt skadeskjutit fick hänga med. Jägaren var arg och besviken på sig själv, skotthållet hade bara varit kring tio meter och antagligen hade skottet gått över.

Trassel fick upp spåret i stort sett på en gång och drog iväg väldigt målmedvetet. Vi såg efter ett tag trampspår i marken och var säkra på att han var på rätt väg. Efter det vi fick uppleva under den här spårningen ska jag aldrig mer säga ”Men här kan väl aldrig en älg ha gått”. Vi fick ta oss igenom supertät snår, över stenhällar, klippblock, myrar och berg. Hela tiden var vi ändå säkra på att Trassel hade spåret. Imponerande vilken näsa!

Aldrig såg vi dock några bloddroppar eller hårstrån. Utan bara pigga steg som hela tiden höll undan för oss. Efter att ha spårat i uppskattningsvis 45 minuter kom vi till gränsen mot Bureå. Där stod jag och höll emot Trassel som pep, voffade och ville fortsätta.

– De är bara runt hörnet, det känner jag, tycktes han säga.

Men skulle vi in på Bureås marker måste vi be om tillstånd. Och med tanke på hur icke skadeskjutna dessa djur verkade så var det inte motiverat – tyvärr. Jag försökte klappa om och berömma Trassel allt vad jag kunde för att visa att fastän vi inte kom fram till älgarna så hade han varit skitduktig.

Efter det återstod en promenad över ett berg och genom en tät djungel innan vi var tillbaka till startpunkten. Vid det laget var mina knän rätt mjuka … herregud, måste träna mer på att gå i riktig skogsterräng!

Vi avslutade jaktdagen efter det. Jag åkte hem och tog en varm dusch och åkte sedan och hämtade pizza! Måste ju ladda för en ny dag i morgon!

Vad säger ni? Har ni varit med om sådana här knepiga skadeskjutningar – som man misstänker att det egentligen inte blivit en skadeskjutning? Hur brukar ert jaktlag göra då?

Kollar in världen iklädd långkalsong

En långkalsong blev en hundkofta.

Regn och rusk, och snö och minusgrader. Inte har vorstehvalpen Hagel fått ett särskilt varmt mottagande om man ser till vädret.

I skogen möter man hinder av olika slag.

Jag gör vad jag kan för att han ska trivas med sitt nya ställe. Jag har sytt en sorts kofta av ett byxben från en gammal långkalsong med ull. Värmer litegrann i alla fall.

Sen går vi ut och kollar in skogen. Jag tänker att jag inte ska pjåska så mycket när han fryser, eller inte riktigt tar sig fram i terrängen. Han måste ju tuffa till sig. Börjar jag lyfta och bära för minsta hinder eller vattenpöl, ja – då kommer vi inte långt i fågelskogen, eller vad tror ni?

Vi tränar på att vara i hundgården och i hundkojan också. Innan jag sätter in ”storebror” Trassel och Hagel preparerar jag hundkojan med godsaker och tuggben. Förhoppningen är att Hagel ska koppla samman hundgårdsvistelse med godis och annat skoj. Sedan åker jag och hämtar dottern från skolan och gör några ärenden så att det blir mellan 20 minuter till en timme som vi är borta.

Hur brukar ni göra när ni ska lära valpen att vara själv hemma eller i hundgård?

Tre som upptäcker världen, Två av dem med kläder … =)

Lite tuff start, men …

Hagel inspekterar gården, ser nästan ut som om han redan står för fågel =)

Jag hämtade ju hem Hagel i lördags afton. Själva kvällen blev lugn, men sen körde det igång på söndagsmorgonen. Då skulle Fredrik på möte, och dottern skulle på fotbollsträning. Så jag tog dotter och son, plus Hagel och hans ”storebror Trassel” med mig i bilen. Dottern kunde hålla honom på vägen upp.

Andra dagen – ja då åker vi på fotboll …

Efter att vi lämnat henne skulle sonen hålla honom. Men knät var liksom för litet. Så det blev lite körigt vid besöket på Bygg Max som jag klämde in medan vi väntade på dotterns träning. Efter det tillbaka till fotbollshuset. Det tokregnade så vi gick in alla tre på konstgräset och väntade. Lite häftiga upplevelser med alla barn, fotbollar och intressanta gummipluttar i gräset, men Hagel var inte skärrad utan mer … på hugget.

Idag måndag ville jag slutföra ett hundkojebygge som jag stökat med. Jag vill ha en större koja med frostvakter så att både Hagel och Trassel ryms i den och får värme. Jag hade lite skruvning kvar men Hagel var pigg, så han fick följa med in i kojan medan jag körde skruvdragaren. Gick fint det med. Skönt.

Sen gick vi in och slappade en stund. Tydligt är att Hagel är mer frusen av sig än mina tidigare hundar. Plus att han är valp förstås, då är man lite extra ”skackrig”. Han blir sååå nöjd när jag bäddar ned honom med filt så han blir varm och skön. Sen snarkar han gott!

Mysigt med fleecefilt!

Han är bra på att snarka …