Något av det godaste jag ätit

Det färdiga resulatet på tallriken. Mört kött, god sås, mumsiga champinjoner, gratäng och trevlig sallad - vad mer kan man begära?

Det färdiga resulatet på tallriken. Mört kött, god sås, mumsiga champinjoner, gratäng och trevlig sallad – vad mer kan man begära?

Vi har just ätit vår nyårsmiddag. Först en förrätt bestående av champinjonsoppa. Sen kom vi till själva kärnan – älgkalvfilén.

Jag hade lagt ut en fråga på Facebook för att få bra tips på vad jag borde göra av kalvfilén. Det kom många bra förslag. Jag gjorde en kombination av två (Tack Åke Lithén och Ingela Marklund) Från det ena förslaget tog jag kryddningen, från det andra tillagningssättet.

Kvällen innan marinerade jag filén i en blandning av olivolja, japansk soja, två lagerblad, fem krossade enbär, två krossade vitlöksklyftor, rosmarin, timjan och min ”måste-krydda” chili explosion.

Just efter att jag skurit upp den. Precis lagom genomstekt enligt mig, säkert alldeles för mycket enligt andra =)

Just efter att jag skurit upp den. Precis lagom genomstekt enligt mig, säkert alldeles för mycket enligt andra =)

På nyårsaftonens morgon satte jag in filén i ugnen med termometer i sig, på ca 70 grader. Sedan skottade vi hustak för glatta livet. Vid tvåtiden höjer jag temperaturen litegrann. Runt halv fem var filén äntligen 68 grader. (säkert för mycket för Åke Lithéns smak men …)

Jag tog ut den, la den i folie, hällde skyn över, och packade in allt i ett foliepaket som fick ligga och vila. Sedan gräddade vi potatisgratängen, smörstekte champinjoner och vispade ihop en grönpepparsås. Efter det var det dags att testa.

Mört! Lite rött men ändå genomstekt. Precis som jag ville ha det! Underbart! Man ska ju inte berömma sin egen matlagning, men efter flera olika försök med älgkött, med varierande tuggummigrad och torrhet, måste jag jag få jubla när det äntligen liknar något!

Vad tror ni? Är det filéns förtjänst alltihop? Att den är så mör och fin att man knappt kan misslyckas? Eller är det alla timmar i ugnen? Kryddorna? För jag vill ju gärna lyckas med det här igen – om jag bara visste vad jag gjorde rätt =)

Avslutar  med en partybild från Trassel och Hagel som önskar gott nytt år på er alla! Hoppas ni vill följa min blogg även nästa år! Det är ju då jag ska börja jaga ännu mer på riktigt =)

Partyanimal? Trassel och Hagel passar på att önska er alla ett gott nytt år.

Partyanimal? Trassel och Hagel passar på att önska er alla ett gott nytt år.

Det sa bara klick – så förstod Hagel klickerträning

Klicker

Nu har jag så smått börja introducera klicker i Hagels träning. Du som ännu inte förstått vitsen med klicker, och nu tänker klicka vidare till något annat (ha ha) – vänta! Jag tänker inte försöka frälsa dig i värsta Jesus-stil utan känn lugnet – jag ska bara berätta ett par saker.

Jag är ingen inbiten klickernörd som använder klicker till allting. Men det finns många lägen där livet och hundtränandet blir så mycket enklare med klicker.

I förrgår började jag klicka in Hagel. När man klickar in en hund handlar det om att få hunden att associera klickljudet med mumsfilibabba. Du klickar, och ger en liten korvbit. Klickar, och ger en liten korvbit. Efter cirka tio klick och korvbitar låter jag korvhanden ligga på bordet/sträckas ut åt sidan och inte förrän hunden kastar ett snabbt ögonkast i mina ögon, dvs söker kontakt, blir det klick och därefter korv.

Redan där har jag lärt honom att kontakt är viktigt, lyssna på matte så lönar det sig. Efter det slutade jag med klickern och gjorde andra övningar istället. Klickerträning är enormt ansträngande för en hundhjärna, allra helst en valp.

Igår tog jag fram klickern igen. Värmde upp med klick-korv några gånger. Kollade att handtricket funkade, jag höll ut handen med korv och klickade när Hagel mötte min blick. När jag ger korv berömmer jag med rösten, annars är jag rätt tyst.

Sedan testade jag en annan grej. Satte mig på huk. Hagel insåg att han förväntades göra något och mötte min blick. Nähä, det hjälpte inte. Testade vacker tass, och att krafsa på mig. Jag höll mig passiv och tyst. Lät han tänka. Sedan testade han en sak till – han la sig! Och jag klickade när han precis höll på att lägga sig! För just då tänkte han tanken ”jag tror jag testar att lägga mig så ska vi se om det blir ett klick”. Och det är tanken jag belönar, att hunden tänker själv och vågar testa.

SAM_0490

Det är tajming det handlar om. För med rätt tajming låter det även klick i hundens hjärna – som nu med Hagel. För nästa gång jag satte mig på huk testade han bara ögonkontakt-knepet en gång, sedan testade han ligg-knepet. Och hade jag velat hade jag kunnat lägga på ett kommando på ligget nu så att efter ett par träningstillfällen till hade jag inte behövt klickern till det där något mer, utan bara säga ligg och ge korv.

Ligg, tänker du. Det är väl inget som är klickern är så fantastisk till. Man kan ju bara lära hunden ligg, med handen och så, som jag berättat om i ett tidigare inlägg. Det har du rätt i, att jag testade ligg med klicker nu var bara för att träna upp hans klickermottaglighet, hans förståelse för metoden – kan man säga. För nu ska vi strax in på lite krångligare saker. Apportering.

Jag började redan med de inledande övningarna igår. Men vi tar det i nästa inlägg – hur du klickar in apportering. Jag har gjort det med min portugisiska vattenhund tidigare, och det har gjort att jag fått en av de bättre apporteringarna jag någonsin haft. Bättre än när jag lekt in momenten, kastat pinnar och haft mig.

Men nu räcker det för denna gång. Vi tar det lite i taget. Med klickerträning blir det korta pass! =)

Hundspann, magsjuka och rastlös vorstehvalp

Freddes spann.jpg

Vi har ju som bekant haft jul. Vilket innebär en massa julmat. Som också innebar att jag fick magsjuka lagom till annandagen, för övrigt min födelsedag:-/ Fast jag tror inte det var julmaten som gjorde att det sket sig (ha ha) utan något annat, ja – jag vill i nuläget faktiskt skylla på en dadel som jag testade.

Nåväl, lite otajmat kom det. Mitt när vi har som störst rusning på hundspannsfronten (www.rascalhuskies.se) Mellan jul och nyår är vi fullbokade med körningar varje dag. Jättekul. Trevliga gäster. Kul att få ge hundarna en match så de inte ser rastlösa ut i hundgårdarna utan sover gott.

Men när magen inte var på topphumör på annandagen blev det inte mycket gjort med vorstehvalpen Hagel. I och för sig ska han väl träna på passivitet också, men tur att dottern kunde gå en liten sväng.

Frysa och Hagel busar.jpg

Dagen efter var han verkligen rastlös. Och min mage var bättre, men ännu inte upplagd för längre strapatser. Jag funderade. Hur skulle jag få Hagel trött utan att jag själv behövde anstränga mig?

Jo, genom att låta honom busa i vår stora rasthage med några sibbetikar! Det blev perfekt, jag stod där påpälsad och mådde prima medan Hagel och Trassel fick rusa av sig med brudarna. Långt senare kunde vi gå in och slappa igen. Härligt se nöjda hundar i hundbädden!

Då och då kastar jag ett öga på vapenskåpet, och snubblar över min lerduvekastare i garaget. Är jättesugen att åka och skjuta lite lerduvor, men just nu är det bara för pressat i det dagliga schemat. Det blir nog så småningom. ”Var sak har sin tid” som många kloka säger. Och jag suckar för jag vill helst göra allt skojigt på en gång, så det verkligen blir av! Men jag får försöka ge mig till tåls!

Med tunga löste det sig

Älgtunga – funkar perfekt för liggträning!

Älgtunga – funkar perfekt för liggträning!

Jag är rätt impad av min vorstehvalp Hagel. Han är så läraktig, har fattat fot och sitt stanna kvar fortare än schäfrar och malinoiser som jag haft förut, raser som verkligen har som sin livsuppgift att bejaka sin förare. Jag trodde vorstehn skulle vara lite … flummigare. Lite glad och omedveten så där.

Men Hagel är helfokuserad. Han fattar. Allt utom något så elementärt som ligg.

Ligg har varit helt omöjligt. Jag har visat hur tydligt som helst med handen som hållit en godis, dragit sakta mot golvet, dragit fort. Han har bara suttit och tittat tomt på handen och fattat nada.

Jag har tagit min portugisiska vattenhund Trassel till hjälp. De har fått sitta bredvid varandra och så har jag sagt ligg och gjort ”liggrörelsen” med godishanden mot golvet. Trassel har kastat sig ned, Hagel har fattat nada.

Då har jag hjälpt honom genom att ta ett snabbt tag i frambenen så han lägger sig, och så har jag öst beröm och godis över honom så han inte ska ta illa vid sig över att jag fysiskt lägger honom. Han har inte alls tagit illa upp, men ändå inte fattat någonting. Suck.

Igår ville jag träna lite hemma i köket. Hittade ingen korv, det fick bli den kokta älgtungan som inte riktigt fallit mig på läppen. Gjorde lite fot och sitt stanna kvar. Och så testade jag missmodigt att lära honom ligg igen. Tog tungan, satte mig framför honom, sa ligg och drog handen mot golvet – och han tittade på mig och på tungan. Jag lät handen ligga kvar på golvet och skulle just sucka – DÅ LA HAN SIG! Tjohooo! Oj, så mycket älgtunga och beröm han fick! Men det kunde ju bara vara en lyckträff, så jag testade igen. Det gick! Och igen, och igen! Äntligen!

Det var tungan som gjorde det, och att jag väntade ut honom en extra stund. Den berömda poletten trillade ned! =)

Känns det igen? Har ni också tjorvat med någon detalj i inlärningen och hux flux en dag fått resultat?

Bildbevis, Hagel har lärt sig ligg – till slut!

Bildbevis, Hagel har lärt sig ligg – till slut!

Vit älgkrona – är det att häda?

20121208-221500.jpg

Så här lagom efter att älgjakten avslutats funderar jag lite på nästa höst. Om jag kommer att fälla något då.
Tänker att OM jag fäller en älgtjur med trevlig krona skulle jag vilja sätta upp den på väggen.
Jag skulle nog vilja måla den vit. Tycker det blir fint – stilrent liksom.
Vad tycker ni? Är vita älgkronor snyggt, eller är det att häda? Ska det vara naturellt? Eller kanske helsvart?