Svettig brottningsmatch med kolven

Det färdiga resultatet. Till slut var allt på plats.

Det färdiga resultatet. Till slut var allt på plats.

Häromdagen tog jag tummen ur det berömda stället och köpte en kolvkamsförhöjareJaktgården. Öppnade nyfiket asken där hemma och hittade en liiiten, snäv damask och flera skumgummiskivor att lägga in och höja kammen med. Sen hämtade jag hagelbössan och började.

Efter cirka fem minuter var det dags att ta av sig ett plagg. Fem minuter senare rök ett till. Jisses vad den däringa lilla damasken kämpade emot! Och när jag flåsande äntligen hade fått allt på plats och provhöll bössan så hade jag stuvat in för många förhöjningsskivor. Så då var det ”bara” att göra om alltsammans.

Kanske inte lika snyggt, men definitivt  bekvämare.

Kanske inte lika snyggt, men definitivt bekvämare.

Jag provade typ sju ställningar och fyra metoder. Ja, det låter som om jag gjorde något helt annat, men det var bara jag och en bössa som brottades på golvet. Jag försökte hålla fast pipan med mina fötter medan jag trädde den osamarbetsvilliga damasken över inläggsskivorna.

Till slut var jag klar. Ångande lyfte jag bössan till axeln – och ljuv musik uppstod! Det är ju så här det ska kännas!

Jag kunde sikta på ett vettigt sätt, såg både spången och kornet, samtidigt som bakkappan låg an mot själva bröstmuskeln och inte nyckelbenet. Jag fick en fin kindkudde mot kolvkammen – och kinden kommer att få lite extra stötdämpning nu med skumgummiskivorna. Perfekt! Nu hoppas vi bara att det kommer att resultera i ett mycket bättre skytte också – men det återstår att se …

Pressade, men roliga, sommarplaner

Kanske blir det jaktprov även för mig och Hagel i höst? Här är dey Jenny Haraldsson och Kvittra som får en genomgång med domaren Didrik Skarin.

Kanske blir det jaktprov även för mig och Hagel i höst? Här är dey Jenny Haraldsson och Kvittra som får en genomgång med domaren Didrik Skarin.

Jag vet – det är mitt i vintern just nu. Och jag njuter i fulla drag av allt vad den har att erbjuda. Men jag har inte kunnat låta bli att spana in allt spännande och kul som händer i sommar! Det finns mycket skoj att vara med på, om man kan och hinner. Bland annat har man ju ett jobb som tar för himla mycket tid av fritiden 😉

Nåväl, nu ska ni får höra lite om planerna:

19 maj är det en vorstehutställning i Piteå – kunde ju vara kul. Lagom avstånd, bara åtta mil.

29 juni-30 juni är det Höga Kusten Game Fair. En jaktmässa med en massa prova på avdelningar och en massa trevliga saker man kan köpa. Också lagom avstånd, bara cirka 30 mil.

6 juli är det eftersöksprov i Skellefteå. Vet ännu inte riktigt vad det innebär, om vi till och med ska vara med – jag och Hagel. Eller om vi satsar på att åka dit och se och lära. Jättenära är det också, bara typ en mil.

26-28 juli är det Fäviken Game Fair. Enligt erfarna jägarinnan/bloggaren Mona Eriksson är det den här mässan som är värd att åka på. Den är STOR. Ligger också på överkomligt avstånd, lite drygt 50 mil. Vi kan tänka oss att kosta på en övernattning då … =) Vi har också fått veta att man ska ta med sig den STORA plånboken då, för det finns en del stånd som lockar med intressanta saker och erbjudanden. Dreglar redan!

28-31 augusti blir det enormt intressant. Då är det dags för det stora Riksprovet i Lycksele. Dit är det bara 15 mil. Jag har tänkt att vara med och se och lära, så jag och Hagel kan vara med ett annat år. Det är mitt mål. Ett annat mål är att vi inte ska göra bort oss … =)

20 september är det ett jaktprov fjäll i Klimpfjäll. Vad kan det vara dit, cirka 40 mil? Har svårt att veta om vi är duktiga nog att vara med då. Hagel är faktiskt bara sex månader än, så jag har lite svårt att se hur formkurvan och inlärningsnivån, på honom och mig, är då. Men är vi nog genomtränade så skulle det vara kul att vara med.

Ja, och sen är det älgjakten, fågeljakten och dags att köra igång höstträningen för slädhundarna. Så himla mycket roligt som väntar!

Men berätta nu, har ni varit på någon Game Fair? Hur mycket pengar ska jag ta med egentligen? Ska jag påbörja ett särskilt månadsspar redan nu? =) Och Riksprovet, hur svårt är det egentligen? Tror ni att vi är redo nästa år?

Både vorstehn och jag fick vad vi tålde

Leo på bobben, och Hagel och Trassel i bakgrunden. Notera hur Hagel laddar för ett anfall ...

Leo på bobben, och Hagel och Trassel i bakgrunden. Notera hur Hagel laddar för ett anfall …

Inte för att jag har åkt Vasaloppet någon gång. Men jag tror det handlar om att vara seg och uthållig, att kämpa på fastän det tar emot.

På dagens runda tog det emot kan man säga. Dels var det moddigt och mjukt i skoterspåret, dels hade jag en inte så lättglidande bobb bakom mig med en femåring på. Men jag hade bestämt att vi skulle gå en längre sväng eftersom vorstehvalpen Hagel hade varit som ett vandrande plåster på morgonen, tramp, tramp i hälarna på mig hela tiden! Nu jädrar skulle han få …

Hagel gillar att upptäcka världen.

Hagel gillar att upptäcka världen.

Nu är det race igen! Trassel jagar Hagel för allt vad han är värd.

Nu är det race igen! Trassel jagar Hagel för allt vad han är värd.

Vi gick en runda ned mot isen, Ytterviksfjärden, eftersom jag ville kolla om det kunde vara ett alternativ för våra hundspannsturer. Men isen där är oberäknelig, och gav inte ett betryggande intryck den här gången heller. Så vi vände. Och så ville jag ta en annan väg hem och se något nytt.

Vi tog in på en avstickare. Nu var det inte längre ett helt skoterspår, utan bara trampat en smal remsa. Missade man den smala stigen föll man djupt ned i snön. Här blev jag varm kan jag säga!

När vi kom in på gården bolmade det om mig. Magen hade börjat kurra för länge sedan och skrek nu efter lunch – en stooor lunch. Så jag gräddade pannkakor till sonen, och till mig själv blev det crepes, fyllda med en skink, salami, ost-blandning. Orkade bara två – men de var stooora! =)

Nu är vi som nöjda allihopa. Men jag vet nog att snart låter det tramp, tramp igen …

Vi såg en del fågelliv, som den här blåmesen, eller vad det nu är?

Vi såg en del fågelliv, som den här blåmesen, eller vad det nu är?

Skrämmande – men bra

Smokey. Röken letar sig ut ur piporna efter skotten avfyrats.

Smokey. Röken letar sig ut ur piporna efter skotten avfyrats.

Läste i en artikel i Norran (lokaltidningen i Skellefteå) att från och med den 1 mars erbjuds svenskarna för tredje gången möjligheten att lämna in skjutvapen och ammunition som de saknar licens för till polisen utan att straffas.

Vid den förra amnestin, som genomfördes 2007, lämnades drygt 13 600 vapen in, varav 32 var automatvapen.

När den första amnestin genomfördes 1993 drogs mer än 17 000 olovliga vapen fram ur gömmorna. Den gången tog polisen emot 54 helautomatiska vapen.

För mig är det skrämmande att det finns så mycket olovliga vapen där ute. Och jag antar att det bara är en bråkdel som lämnas in.

Mycket av det är säkert bössor som blivit kvar när maken dött (det är ju trots allt mest män som är jägare, särskilt i den äldre generationen) och änkan har inte orkat ta itu med det där. Eller så inte vetat, eller inte blivit informerad, om att hon borde lämna in dem.

Men det verkar ju komma fram en del helautomatiska vapen också. Förstår inte riktigt varifrån de kommer? Insmugglade? Gamla lumpenvapen? Otäckt känns det i alla fall.

Men bra att Polisen i alla fall ordnar den här amnestin. De måste ju tycka att det har en poäng och ger effekt, annars skulle de väl inte ordna det igen?

Många vägar bär till apporterings-Rom

Tränade med Therese och Della. Alltid kul att träna tillsammans.

Tränade med Therese och Della. Alltid kul att träna tillsammans.

Jag har berättat tidigare att jag tränat in apporteringen med klicker på Hagel. En kompis vid namn Therese, som också har en vorsteh, är ännu inte övertygad om klickerns finurlighet och vill träna in apporteringen på ”vanligt” vis. På torsdagskvällen tränade vi tillsammans.

Therese stoppade in föremålet i munnen på Della, som inte riktigt var så sugen på det. Den ”råkade” gärna ramla ned på golvet igen. Man såg på henne att det här var väl inte sååå kul.

Så vi skruvade upp tempot och volymen lite. Raskt in med apportföremålet, sedan ösa beröm över henne i sådana volymer och toner att hon inte kunde låta bli att vifta lite på svansen. ”Jisses, är jag sååå duktig bara för att jag håller i den här grejen” tycktes hon tänka.

Om hon ändå övervägde, eller hann spotta ut den, så blev det direkt motsatta toner. Gorm, sura miner och in med apporten i munnen igen. Sen blev det fullt solsken igen i våra tonlägen.

Vill man köra den här metoden så tycker jag det är viktigt att verkligen ösa på med berömmet. För det blir lätt en pressad och underdånig situation för hunden när man kräver att den ska hålla fast den, med undertexten att annars blir det inte kul – liksom.

Apporteringsövningar.

Apporteringsövningar.

Det är därför jag gillar klickerträning. För då hänger inte det där hotet över hunden på samma sätt. Då håller den i apporten i en förväntan på det trevliga klicket och den efterföljande korven.

Men det gick bra med Della. Hon blev gladare och gladare, mer säker på vad hon skulle göra och vad som var poängen.

Så det går att träna in apportering på det viset också. Flera andra sätt också. Som ni vet så går flera vägar till Rom. Även i apporteringsvärlden. Hur har du gjort?

Han klarar fyra dummies på rad

Att leverera dummien med kaninskinn går oftast bra.

Att leverera dummien med kaninskinn går oftast bra.

Ursäkta, men nu kommer ett sånt där ”jag är en så stolt matte”-inlägg. För ni förstår – jag har en sån duktig hund. Ja, i alla fall idag =)

Den senaste tiden har jag utökat svårigheterna runt apporteringen. Är jättesugen att börja låta honom söka dummisar i fält, men det är ju bara typ två meter snö i vägen! Så det får bli inomhus så länge.

Av gammal brukshundsvana kallar jag det uppletande, så hette det när man letade föremål, typ vantar, plånböcker och skor, på Brukshundklubben. Nu inom jakten tror jag det heter … tja sök, och sökarbetet kallas reviering, eller?

Nåväl, nu har vi kommit så långt att jag sätter Hagel i köket, och visar att jag har fyra dummies med mig. En är klädd i kaninskinn och en har en skatvinge fastsatt på sig. Resten är neutrala. Sedan får han vänta där medan jag går ut i hallen och gömmer ett par stycken, en kan hamna under skohyllan, en bakom hundbädden. De andra två gömmer jag i ett rum intill.

Efter det går jag tillbaka, visar att händerna är tomma, ställer mig bredvid honom och när han tittar på mig får han kommandot ”leta”. Det är också en brukshundsgrej som sitter inpräntat. Jag kan inte säga ”sök”. Det sa man bara när hunden skulle söka efter människor.

Hagel sticker iväg och letar. Finner en dummie och kommer tillbaka. Sätter sig framför mig och får ett klick med klickern och sedan korv när jag tagit dummien. Sedan skickar jag iväg honom igen med ett nytt letakommando. Ibland får jag följa med ett par steg för att han ska komma ihåg att det var några fler dummies som blivit gömda. Han hittar nästa och kommer tillbaka och lämnar. Jag låter honom jobba så självständigt som möjligt. Lägger jag mig i och pekar och försöker hjälpa så kommer han att ”fråga” mig varje gång det tar emot senare. Och inte vet väl jag var pippisarna är i skogen!

Till slut har han hittat alla fyra dummisarna (jag har inte fler än). Och det är mycket bättre träning än att gå en promenad, rent trötthetsmässigt. Eller vad säger du?

Jag ser fram emot torsdag kväll. Då ska jag och vorstehkompisen Therese och Della träna tillsammans i inomhuslokalen. Vi har tränat tillsammans en gång förut, vilket ni kan läsa mer om här. Det kommer ett inlägg om torsdagens pass också senare =)