Fyra ”tanter”, fyra vorstrar och lite Trassel

Viveka Grahn och Irene Nilsson är i träningstagen!

Viveka Grahn och Irene Nilsson är i träningstagen!

Har haft en sådan där underbar ”totalt-nörda-in-på-hund-eftermiddag”. Fick gott sällskap av tre andra vorstehkvinnor och deras hundar.

Hagels uppfödare Irene Nilsson och Viveka Grahn, en valpköpare från samma kull, kom från Piteå med sina hundar Jaga och Bruno. Plus att Therese Hedström kom från Ursviken med sin vorsteh Della. Och så jag då med Hagel och Trassel.

Therese Hedström spårade första gången med Della och de fann sin fågel.

Therese Hedström spårade första gången med Della och de fann sin fågel.

Vi började med fika, förstås. Men snart drog vi iväg till några torra spårmarker som jag spanat in. Där drog vi släpspår åt varandra med fågel, och Trassel fick ett spår med älgklöv – pippi tycker han är ganska äckligt! =)

Irene gick ett spår åt Hagel. Det blev hans fjärde spår, och nu första gången någon annan gick det. Dessutom fick Irene stå kvar en bit från där hon lagt fågeln på slutet, för att göra det så provlikt som möjligt. Hagel hade inte fått se när hon gick ut spåret. Och jag hade bara sett från vägen ungefär var hon hade startat.

Så när jag och Hagel kom till starten var jag lite villrådig. Hmm, var hade hon börjat? Nåja, jag selade på Hagel och hoppades att han skulle reda ut det. Han sniffade lite hit och dit och sen PANG!

Där är spåret”, utropade han typ, och drog iväg så kraftigt att jag nästan låg raklång i luften. Herregud! Vilken vilja och målmedvetenhet!

I ett huj var vi framme vid fågeln som han tog direkt och bar omkring malligt. Jag kopplade om till halsbandet och sedan gick vi fot tillbaka. Han såg nog aldrig ens Irene där i skogen.

Viveka Grahn tackar Bruno för ett lyckat första spår.

Viveka Grahn tackar Bruno för ett lyckat första spår.

Här en bild från när Trassel spårade älg första gången.

Här en bild från när Trassel spårade älg första gången.

Senare fick Trassel spåra sin klöv. Spåret skötte han som vanligt exemplariskt. Men framme vid klöven blev han besviken. Eller ointresserad. Hmm. Misstänker att eftersom han fick hitta en riktig älg i slutet på sitt första spår (vilket ni kan läsa om här), så har de här andra klöv-spåren blivit för tråkiga. Tror jag får dra fram en boll eller annat kul som belöning när han hittat klöven … Eller hur skulle ni göra? För det blir liksom lite jobbigt att släpa dit en hel älg på slutet varje gång …

Jaga kommer in med en dummie till Irene Nilsson.

Jaga kommer in med en dummie till Irene Nilsson.

Efter det tränade vi att söka dummies på fält. Gick bra det med. Men jag märkte att Hagel tvekade en halv sekund innan han tog en av Vivekas dummies. Ny doft förstås. Viktigt att träna på. Så det är bra att träna tillsammans och byta dummies och andra grejer med varandra.

Efter det blev det middag, och lite mer fika förstås. Samt en massa hundprat och annat prat. Det är livet på en pinne! =)

Tolv hundar, två pojkar och två mammor

Vi har tagit en paus och Mona Eriksson inväntar sonen Edde som passar på att bestiga ett berg.

Vi har tagit en paus och Mona Eriksson inväntar sonen Edde som passar på att bestiga ett berg.

Mona Eriksson och hennes son Edde har hälsat på. Ja, hennes man Daniel tvärtittade in också innan han skyndade tillbaka till tvillinggrabbarna som var installerade hos farmor och farfar.

Nu skulle vi köra barmarksvagn. För ni förstår, ”släde” kan man köra även på vår och höst – fast då med hjul förstås. =)

Här kommer Mona, Edde och hundarna ...

Här kommer Mona, Edde och hundarna …

Det blev en rolig tur, även om vädret gjorde sitt bästa för att vara motsträvig med hagelskurar och blåst. Mona klarade utmaningen att köra sex hundar galant. Hade inte trott annat heller.

Här hittar ni hennes blogg som handlar om hundar, jakt, barn, äventyr och annat som hör livet till.

Mona bidrog till min ”döda djur-samling” genom att ta med sig två rävar. En ska jag ge bort till en annan jaktkompis. Den andra räven ska jag inte flå utan låta den bli sunkigare och sunkigare genom att tinas upp och frysas ned vid träningarna. Till slut blir den nog en riktigt bra utmaning, som blir fallet om jag och Hagel tar oss högt upp i jaktprovsklasserna. Då ska han nämligen spåra 200 meter på egen hand, hitta en ”surräv” på typ sju kilo som släpats dit och sedan apportera den tillbaka till mig. Det låter som en småtuff uppgift, eller vad säger ni? =)

Trots latmanstråd blev det en räv

Innan jag körde igång: ett rävskinn, en björntråd och nål samt en tung dummie inpackad i en Ica-kasse.

Innan jag körde igång: ett rävskinn, en björntråd och nål samt en tung dummie inpackad i en Ica-kasse.

Jag har haft syslöjd hemma på altanen. Resultatet blev en räv, med en tung dummie insydd inuti sig.

Som jag berättat tidigare fick jag en skjuten räv av en granne. Den flådde jag, sedan fick skinnet ligga i frysen i en vecka så eventuella bakterier frös ihjäl. Efter det fick det hänga ute och torka i cirka en vecka. Och nu var det dags att sy ihop den.

Tanken är att om jag ”gör” en egen räv på det här viset, med bara skinnet fastsytt runt en extra tung dummie så blir det en räv som jag kan träna Hagel på många gånger, och knappt behöver frysa in mellan varven. Smart va? =)

Här har jag hunnit halvvägs i mitt sy-projekt. Skinnet räckte nästan inte runt på alla ställen, men jag drog bara åt hårdare med tråden.

Här har jag hunnit halvvägs i mitt sy-projekt. Skinnet räckte nästan inte runt på alla ställen, men jag drog bara åt hårdare med tråden.

Jag letade reda på en stark björntråd som vi hade hemma, och en liiiten nål som jag efter många om och men fick in tråden i. Sedan gjorde jag en lååång tråd, så kallad latmanstråd, vilket gjorde att jag hann få en tjorv redan innan jag satte igång. Sedan började jag sy ihop räven. Dummien hade jag klätt in i en Ica-kasse så den inte skulle bli så sunkig av det fett och kött som jag inte lyckats få bort helt från skinnet.

Ganska snart var den klar. Inte så pjåkig, om jag får säga det själv! Nu ska jag se vad Hagel tycker om den!

Det färdiga resultatet. Vad tycks?

Det färdiga resultatet. Vad tycks?

Renar – spring för livet!

”Akta dig vovve. Sådana här renar kan vara skitfarliga” Foto: Jeanette Lövgren

”Akta dig vovve. Sådana här renar kan vara skitfarliga” Foto: Jeanette Lövgren

Alla som har jakthundar vill att hunden för all del ska jaga det man tänkt – men också låta bli vissa typer av vilt. Särskilt renar. Då kan man göra som Mattias Westerlund, Hundskolan Vision, som föreläste i onsdags. Han kör med ömkningsstilen.

Tänk dig att du ska klippa klorna på hunden. Du råkar klippa i en pulpa och blodet droppar. Antingen utbrister du ”Herregud, stackars liten, gjorde det ont” och får smått panik, virrar runt och letar toapapper. Eller så säger du ”Schh” när hunden piper till, behåller greppet och klipper lugnt vidare några klor till innan du med lugn i själen hämtar toapapper att torka med. Det förra gör att du ganska snabbt sabbar framtida lyckade kloklippningar. Det senare ökar chanserna att ni får ett fortsatt trevligt kloklipparliv tillsammans.

Men när det gäller renar ska du välja det sjåpigare alternativet, att ömka. Gärna verka panikslagen. Mattias Westerlund säger att vi ska leta reda på en renhjord. Ta med hunden och gå så att den ser renarna, eller får vittring och börjar spana.

– Sedan säger du ”Oj, oj, oj”, rycker till i kopplet och springer för livet, säger han och visar med kroppen hur hunden springer för livet i slow motion, kollar sig över axeln för att se vad som var så hemskt, och sedan skyndar vidare.

– Efter det ömkar du hunden, och signalerar att ”Förstår att du blev rädd, det var ju med livet som insats vi precis lyckades undkomma de där renarna”.

Ibland blir hunden skärrad, till synes utan anledning. En trapp kan bli jättefarlig. Då är det bara att ta sats ...

Ibland blir hunden skärrad, till synes utan anledning. En trapp kan bli jättefarlig. Då är det bara att ta sats …

På så vis har vi dragit nytta av ömkandet som metod. Men det är typ det enda tillfället som ömkandet kan användas till något vettigt. Annars gäller det att verkligen inte gå i den fällan.

Låt säga att du vill gå uppför en trapp. Det vill inte hunden. Han säger att trappen är livsfarlig. Du sätter dig på huk, klappar försiktigt på trappen och säger med gullig röst ”Men kom då, den är inte farlig”. Vad händer? Jo, hunden får tydlig bekräftelse på att om man närmar sig den där trappen har det dödlig utgång. I ditt kroppspråk har du bekräftat hundens rädsla. Han tycker att du precis sagt ”Japp, jag håller med, den är livsfarlig”.

Istället ska du, enligt Mattias Westerlund, koppla hunden och ta sats. Gå mot trappen med bestämda steg och DRA hunden uppför trappen.

– Hunden skriker och stretar emot. Den säger ”Hjälp, hjälp, jag kommer att dö.” Men du tar med den upp. Väl uppe tittar den sig förvånat omkring och säger ”Nämen jag dog inte. Vad är det här för ett ställe?”.

Sedan ska ni ned igen. Det blir samma procedur när hunden ser den förskräckliga trappen. Han skriker att döden är nära. Du tar lugnt ned honom, i en bestämd rörelse, och visar att han överlevde. Sedan gör ni så några gånger.

Gärna med trevliga korvbitar på respektive våning för att göra det mer uppskattat. Vill inte hunden ta korvbiten är den för stressad. Prova igen senare. När den tar korvbiten vet du att den är relativt tillfreds med livet. Det sista stycket är mina egna åsikter och tips (så inte Mattias Westerlund känner sig felciterad) De funkade bra när jag tränade mina tidigare hundar till räddningshundar. Då var det ofta tuffa miljöer som hundarna skulle lära sig att hantera.

Vad säger ni om detta? Ömkar ni utan att ni tänkt på det, eller klarar ni att vara avslappnad och ”bara göra”. Och tror ni det funkar att ömka i samband med renar?

Missade ni första delen av föreläsningen finner ni den här under, eller genom att klicka på denna länk.

Vindögd show med goda råd

Han är kul – Mattias Westerlund, Hundskolan Vision. Inte så mycket för det han säger, även om det är kul också, utan för hur han illustrerar en väldigt jaktintresserad hund. Med ögonen i kors och ryckiga rörelser.

Tyvärr tog jag ingen bild av det. Det kändes inte bra att fota där i den talrika publiken som kommit för att lyssna på föreläsningen i Folkets Hus, Klemensnäs. Sorry, för det hade varit en rolig bild.

Jag hade höga förväntningar på föredraget. Temat var: Injagning av din jakthund. När Mattias Westerlund började med att förklara hur man på bästa sätt lär hunden sitt, och att det är viktigt att ha bra ledarskap, sjönk förväntningarna något. Tänkte att ska det vara så här basic blir det nog inte riktigt som jag hade hoppats.

Men det tog sig allt eftersom. Han pratade om hur viktigt det är att träna skott. Att börja med habituering, att lära hunden att skott inte betyder något. Den kan du göra genom att låta en kompis skjuta inte allt för högt smällande skott på cirka 100 meters avstånd flera gånger och själv låtsas som om du inte märker det. Att du är lugn och trygg. Avdramatisera det. Men se till att hunden hinner samla sig och slappna av mellan skotten, om den tagit lite illa vid sig och funderar vad det där skottet betydde, då är det inte läge för skott två. Vänta tills svansen ser glad och nöjd ut igen.

Det blir att traggla mer sitt, nära och på avstånd.

Det blir att traggla mer sitt, nära och på avstånd.

Nästa steg blir att lära hunden associera skottet med att sitta, eller ligga om du föredrar det. (Nu pratar vi främst stående fågelhundsträning)

När ett skott smäller så ger du sittsignal med handtecken, som du gjort under hela inlärningsfasen. Det ska gå snabbt. Pang – sitt, pang – sitt, pang – sitt. Typ den sjunde gången behöver du inte ge handtecknet längre, då förväntar sig hunden att du ger sitt-signal och sätter sig av sig självt.

Du ska även lära in att hunden ska sitta på din visselsignal. Jag har bara tränat det litegrann med Hagel, men fick ny energi för det nu. För det är klart, är hunden 250 meter bort blir det tufft att skrika. Men oavsett om du skriker eller visslar så ska hunden vara så lydig att den sätter sig på så långt håll. Och där har jag och Hagel börjat slarva lite. När avståndet har ökat har jag märkt att när jag ropar mitt kommando så stannar han bara och tittar på mig och funderar vad jag menar. Sedan krävs ett kommando till innan han sätter sig.

– Sådant är ett tydligt exempel på att ni gått för fort fram, berättar Mattias Westerlund och jag vet att han har rätt.

Bara hem och öva igen på nära håll, lägga in visselpipan ännu mer också. Sen ska det bli bättre.

Jag har delat upp föreläsningens innehåll i två inlägg. I nästa får ni läsa om varför Mattias Westerlund flyr hals över huvud när han ser en renhjord. Och vad han gör när en hund på alla sätt signalerar ”Hjälp, hjälp, jag kommer att dö!”.

Spåra pippi med gasen i botten

Hagel med sin trut, lycklig och mallig!

Hagel med sin trut, lycklig och mallig!

I dag testade vi eftersök för första gången. Hagel fick spåra pippi.

Min plan är att vara med på eftersöksprovet i Skellefteå 6 juli. Och då vore det ju trevligt att ha tränat en del före =)

Det blev två korta spår. Jag var noga med vinden, medvind skulle jag ha så han lär sig spåra med näsan i backen och inte söka med näsan högre upp i luften. Jag gick ut en kort bit i skogen (så långa spår blir det ju inte än då de snöfria fläckarna inte är så stora) och drog en trut efter mig som jag fått av Hagels uppfödare.

På första spåret fick Hagel se när jag och truten gick iväg.

På första spåret fick Hagel se när jag och truten gick iväg.

Innan jag gick ut hade jag knutit fast Hagel och visat honom truten. Sedan fick han se när jag gick iväg och pipa bäst han ville. En bra lagom synretning kunde han gott få som hjälp första gången.

Här och var satte jag snitslar efter spåret så jag skulle känna mig säker att han var på rätt väg. När jag kom tillbaka satt jag med Hagel en stund, men när jag märkte att han verkade börja tänka på annat än spåret tyckte jag att det var dags att sätta igång. Så jag satte på honom en sele och vi drog iväg.

Bra drag i linan! =)

Bra drag i linan! =)

Inte hade jag behövt vara orolig, Hagel visste precis vart han var på väg! Lite virrigt förstås här och var, men när han fick upp spåret igen var det ingen tvekan, gasen i botten fram till pippin. Väl framme gjorde han sedan ärevarv på ärevarv med den sladdriga truten. Att det kan vara så kul!? Men man får vara tacksam för hans jaktintresse.

Nästa spår gjorde jag utan att han fick se. Lite längre blev det. Och det fick ligga i ca 20 minuter.

Jag undrade om han utan den tidigare synretningen skulle förstå vad han skulle göra. Svaret var ja. Inga problem. Jag drog på honom selen, och sedan började han sniffa direkt och fann spåret. Sedan bar det av med gasen i botten igen. Lite virrigt igen på några ställen, men vadå, det är första gången. Jag var imponerad över hur målmedveten han var, det var så tydligt att han visste precis vart han var på väg – till den sladdriga pippin!

Jag knöt fast pippin i en stubbe ifall andra djur ville dra iväg med den ...

Jag knöt fast pippin i en stubbe ifall andra djur ville dra iväg med den …

När han hittade den fick han springa runt och vara mallig ett tag. Sedan kallade jag in honom, jag fick låta ganska barsk innan han bestämde sig för att matte bestämmer väl då. Han gjorde en snygg avlämning, fick godis, och en stund senare fick han pippin igen. Efter det en ny avlämning, godis och sedan pippin igen. Men tredje gången blev det avlämning och jag behöll pippin. Jag gör på det här sättet för att lära honom att inte vara egennyttig med viltet. Jag lånar det några gånger, och han får tillbaka det. Men till slut är det jag som är herre på täppan liksom.

Nu ska vi träna vidare med längre spår och längre tider. Sedan ska vi även träna på att det står en person, vanligtvis en man antar jag, och studerar hur hunden tar pippin – för så kommer det att bli när vi gör eftersöksprov.

Vad har ni för erfarenheter av eftersökprov och olika sorters viltspår? Har ni gjort som jag eller på annat sätt?

Jisses, det här var ju småjobbigt! Hagel gäspar stort efter all anspänning.

Jisses, det här var ju småjobbigt! Hagel gäspar stort efter all anspänning.

Dags att lära sig klockan

Hagel spnar efter det smarriga i papptallriken som skymtar svagt där bakom.

Hagel spanar efter det smarriga i papptallriken som skymtar svagt där bakom.

Nu är det dags att införa en ny kunskap. Hagel ska lära sig klockan.

Klockan är bra att kunna när jag ska dirigera honom. Låt säga att han står för en pippi, han reser den, pippin flyger iväg och jag skjuter den. Men av någon anledning missar Hagel totalt var den landar. Då är det fiffigt att kunna ge honom några ledtrådar.

Därför behöver han lära sig ett ut-kommando. Att han ska springa rakt ut, rakt fram, till dess han hittar eller att jag ropar/visslar stopp och ger nya direktiv.

Därför behöver han också lära sig höger och vänster. Men jag tänker göra en specialare. Han får lära sig höger och vänster i slädsammanhang, det vill säga ett kommando ”i ryggen” som han lyder utan att behöva titta på mig. Men sedan när han står där ute i skogen vänd mot mig och inte vet åt vilket håll han ska då kan jag ju inte säga höger och vänster för då blir det ju egentligen tvärtom. Ni hänger med?

– Det är ju bara att tänka tvärtom då, se det från hundens synvinkel, och säga höger och peka vänster när han ska vänster, kanske ni säger, i gott sällskap av min jakttränarguru Anders Landin

Men jisses, det tror jag inte att jag fixar. Att där i ”stridens hetta” på jaktprov eller vanlig jakt att hinna tänka baklänges liksom. Nej, jag kommer att göra som jag gjort med mina lydnadshundar (Om inte någon jaktkunnig människa kan ge mig ett väldigt gott skäl till attgöra annorlunda).

När jag tränat in dirigeringen till lydnadsklasserna har jag helt enkelt lärt hunden ”där” och ”där” och visat med handen åt vilket håll han ska gå. Han har fått gå på handtecknet, på synen. Har gått jättebra. Så kör jag också med Hagel.

I tallriken finns det mumsiga saker.

I tallriken finns det mumsiga saker.

Jag gjorde de första övningarna häromdagen med papptallrikar. Tog med Hagel, lade ned papptallriken med några karameller i, och tog med honom till en punkt cirka tio meter framför tallriken. Sen kommandot ”ut” med tydliga handtecken. Han velade lite, vände halverst mot tallriken och jag berömde. Sedan satte han fart mot tallriken och fick sin belöning. Så gjorde jag några gånger, så han blev säkrare och säkrare.

Sedan var det dags att träna sidledes dirigering. Jag satte Hagel och gick ut med en tallrik åt höger, cirka tre meter, och en åt vänster från honom, cirka tre meter. Godisar i båda. Sedan ställde jag mig ett par meter framför honom. Sträckte ut höger arm, och sa i peppande ton”där” och då drog han till höger och fick sin belöning i tallriken. Sedan likadant åt vänster.

Min guru Anders Landin gör den här övningen med dummies. Visst, men det kommer jag att lägga in sen. Jag vill inte blanda in för mycket än, för ska han dessutom apportera vill jag helst att apporteringen sker klanderfritt. Och blir det strul med apporten kan jag inte börja gorma för då blir även dirigeringen ”tråkig” i Hagels ögon. Så en sak i taget.

Vad tycker ni om mitt resonemang? Funkar det? Hur skulle ni göra/hur har ni gjort?