Jädrar vad många som ville spåra!

Trassel är en jättebra viltspårhund men han börjar bli till åren.

Trassel är en jättebra viltspårhund men han börjar bli till åren.

Jag har insett att jag behöver en ny viltspårhund. Portugisen börjar bli gammal. Vorstehn vill jag inte skola in på klövvilt än. Så då återstår någon av de sjutton slädhundarna, någon av dem borde väl duga?

Så jag tänkte att jag gör ett enkelt anlagstest. Redan på förhand hade jag tänkt ut två individer som jag ville testa, Flinga som spårat ett par viltspår förr och verkat tycka det var kul, och hennes halvbror Vante som ännu aldrig testat det här. Men jag hade tre klövar som jag tinat upp, så en till hund kunde få chansen att testa. Men vem?

Jag tog med mig en klöv och gick in i stora hundgården. Tryckte den mot nätet vid varje hundsektion och studerade deras reaktioner. De flesta nosade intresserat. En hund blev typ tre meter lång. Han VILLE kolla men det var ju rätt otäckt också =) Ett par av dem blev väldigt till sig och försökte gnaga på klöven. En av dem var Frost – han fick bli min tredje testhund.

Åter hemma på gräsmattan inspekterar Vante sitt fynd ännu mer.

Åter hemma på gräsmattan inspekterar Vante sitt fynd ännu mer.

Sedan gick jag och lade ut tre spår med en klöv i slutet på varje, i en skog i närheten. Hundarna fick inte se vad jag gjorde, jag ville se om de spårade bra ändå utan synretning, för jag vill ha de som har störst naturlig talang. Men det var som om alla VISSTE. Jag hade ju varit där och visat klöven och alla sjutton öron- och ögonpar följde mina ljud i skogen. När jag kom tillbaka var det som om alla hojtade – ”välj mig!”

Vante blev den förste lycklige. Men både han och jag var så peppade att vi glömde det basala med att rasta sig lite innan. Han hittade spårbörjan och drog iväg bra. Men sedan blev det en del pinkande och även bajsande två gånger på färden. För honom alltså 😉 Inte optimalt men … Nåja, han fann klöven och blev så glad och mallig.

Flinga spårade noggrant och bra.

Flinga spårade noggrant och bra.

Nästa hund ut var Flinga. Hon visade rutin, spårade noggrant och inte så hetsigt. Hon hade fått ett något svårare spår också med en ganska skarp vinkel. Det gick bara bra.

Sist ut var Frost. Helt ny på det här. Han hittade spårbörjan, fann det intressant, men det var lite svårt. Han visste inte riktigt vad han gjorde eller vad han förväntades hitta. När han fann klöven blev han nästan som tokig. Han gnagde intensivt på klöven och tjöt när jag skulle egga honom lite och dra i snöret som satt i den. Så det ska bli mycket intressant att se hur han gör nästa gång – om han då minns vad som fanns i slutet. Då blir det nog ett annat drag i linan =)

Frost blev helt crazy över den smarriga älgklöven.

Frost blev helt crazy över den smarriga älgklöven.

Nu var jag i alla fall klok

Vi fick även träna lite agility, här en tjej med en ungersk vizsla.

Vi fick även träna lite agility, här en tjej med en ungersk vizsla.

Jag har varit på min andra vorstehträning. På ett fantastiskt vackert ställe mellan Boliden och Varuträsk som heter Liden.

Det var ett 20-tal hundar som kom med sina förare. Vi delade in oss i tre gäng och turades om att köra fältsök efter dummies och vilt, vattenapportering och spår efter släpad höna.

Svante Morén slänger ut en vattenapport.

Svante Morén slänger ut en vattenapport.

Min grupp började med vattenapportering. Det var en liten söt sjö med gungande sjögräs till kant. Tvärdjupt var det. Jag kände mig skeptisk. Jag hade bara hunnit testa vattenapportering EN gång med Hagel. Jag hade kastat ut en pinne i vattnet så att han fick ta två simtag för att ta sig tillbaka. Ganska lagom, för det var stora plaskiga simtag.

Nu stod jag och tittade på den tvärdjupa sjön. Jag tänkte på en händelse som inträffat med en hund jag haft förut, då han simmade ut, började plaska med framtassarna och helt tappade takten och kontrollen. Det gjorde att han förlorade flytet, hamnade liksom i lodrät ställning och sjönk! Jag fick springa ut i det nästan midjehöga vattnet och dra in hunden.

Någon sådan händelse ville jag inte ha nu. Så jag avstod. Kändes klokt. Vi nöjde oss med att plaska runt i gungflyet i stället. Nyttigt att få testa det också. Även en annan erfaren man som hade en unghund i Hagels ålder valde att låta bli att skicka ut sin hund. Jag får träna mer i lugn och ro hemmavid under kontrollerade former, kanske iklädd badkläder för mer handfast hjälp vid simningen ifall han fortsätter med sitt plaskande.

Fikapaus i den härliga solen. Min omnämnde person finns inte med på bild här.

Fikapaus i den härliga solen.

Efter att ha tränat fältsök och spår efter höna, vilket båda gick jättebra, var det dags för gruppen att samlas för en fikapaus. Trevligt att prata och skojas ett slag. Snart var det dags att bryta upp.

Det bestämdes att nästa gång ska vi vara hemma hos mig! Först blev jag nervös och tänkte hur jag ska kunna hitta på lämpliga övningar för alla. Men ganska snart kändes det kul. Nu rackarn ska jag hitta på lite kuliga, annorlunda grejer! =)

Hagel får ta en paus och träna sig på att i lugn och ro se andra arbeta.

Hagel fick ta en paus och träna sig på att i lugn och ro se andra arbeta.

En mässa som gärna fått bli bra

Ser ni vad detta är för djur? Träffade den på Vildmarksdagarna.

Ser ni vad detta är för djur? Träffade den på Vildmarksdagarna.

I söndags var det premiär för Vildmarksdagarna här i Skellefteå. En mässa inriktad på jakt och friluftsliv. Jag ville verkligen att den skulle få bli stor, fin och välbesökt. Men hade en känsla av att det inte skulle bli så.

Tyvärr verkade min farhåga slå in. När jag kom in precis vid öppningsklockslaget var antalet besökare lätträknat på ena handen. En timme senare var det typ likadant. Och de i stånden hade svårt att känna sig nöjda.

Lena Boholm på Jaktgården intervjuades av konferenciern.

Lena Boholm på Jaktgården intervjuades av konferenciern.

Synd. För det var och är ett bra intiativ. Men att Vårmässan arrangerades samma helg och bara ett stenkast därifrån underlättade nog inte. Trist att Vårmässan inte ville samarbeta och ha gemensamt inträde för de båda mässorna.

Nåväl, jag fick shoppa de vattenapporter jag hade siktat in mig på hos Jaktgården. Och lite ben och en annan leksak som Hagel förhoppningsvis kan leka med på gården istället för att dra hem en massa pinnar på gräsmattan …

Och jag fick se hur hundar tränades på permobjörnar, permoälgkalvar och ett permovildsvin hos Hundtest. Kul!

En permobjörn.

En permobjörn.

En permoälgkalv.

En permoälgkalv.

En hund som håller behörigt avstånd till björnen.

En hund som håller behörigt avstånd till björnen.

Och jag kollade in fyrhjulingar som vi behöver för att på ett effektivare sätt träna våra slädhundar på hösten. Med den fyrhjuliga vagn utan motor som vi har idag vågar vi bara köra sex hundar, ibland åtta om man har en medhjälpare med sig. Med en fyrhjuling får man mer tyngd som kan hålla emot när man går fram för att vattna hundar och reder ut trassel. Det gör att man på ett säkrare sätt kan träna typ tio–tolv hundar i stöten.

En tusenkubikare i camoflage, coolt eller hur?

En tusenkubikare i camoflage, coolt eller hur?

Min nästa jaktmässa blir Fäviken Game Fair. Där blir det antagligen mer fart. Eller vad säger ni?

Ja, man SKA sluta när det går bra …

Den hemmagjorda räven som kallas Slow Fox är en favorit för Hagel, trots att den är tung.

Den hemmagjorda räven som kallas Slow Fox är en favorit för Hagel, trots att den är tung.

Jag har tabbat mig. Har gjort ett klassiskt fel. Tränat hunden för länge, för att det var så roligt och gick så bra, till dess det inte gick lika bra.

Jag fick med mig sonen Leo att träna Hagel och Trassel uppletande på ett fält. Vi hade med oss min hemgjorda räv, två sjöfåglar och fyra dummies. Totalt sju saker.

Vi vallade av fältet genom att knata lite fram och tillbaka så inte hundarna skulle kunna spåra sig fram till fynden. Sedan satte vi fast Hagel och Trassel i var sitt träd och lade ut de sju sakerna.

Leo hjälpte till med att gömma fåglar och dummies.

Leo hjälpte till med att gömma fåglar och dummies.

Hagel fick börja leta. Snabbt tog han sin favorit – räven. Sedan fick han sticka ut igen och tog en fågel. Snabba sök och snygga avlämningar. Hagel fick en paus och Trassel fick hämta ett par dummies, han tar inte fåglarna eftersom de anses för äckliga. Sedan fick Hagel leta igen och vips var alla sju grejerna inhämtade. Där skulle jag ha gett mig.

Men det var ju så roligt! Och vovvarna ville mer. Leo ville gömma fåglarna igen. Och jag ville mer. Så vi lade ut alla sju sakerna igen.

Trassel hämtade bara dummisar. Fåglarna är för äckliga och räven för tung enligt hans mening.

Trassel hämtade bara dummisar. Fåglarna är för äckliga och räven för tung enligt hans mening.

Trassel fick börja. Han hämtade två dummies. Sedan Hagels tur. Han spurtade iväg som vanligt med full syra. Men vid nästa sista grejen blev det lite strul. Han var på väg in med en dummie, men kände vittring av en missad fågel. Så han släppte dummien och drog efter fågeln istället. Aja baja! Jag skrek att han skulle strunta i det där men han var långt bort och mycket målmedveten …

Den här avlämningen gick bra.

Den här avlämningen gick bra.

Så han kom in med fågeln. Men den hade hunnit bli lite blodig vilket han helt plötsligt hade synpunkter om. Avlämningen blev inte helt bra. Sedan ut efter sista dummisen. Och en mycket slarvig avlämning där han ”tappade” den i backen vid mina fötter. Han var sliten förstås. Men jag ville få en snygg avlämning och fick kämpa på. Kastade ut dummisen och tjoade och tjimade lite extra för att göra det roligt och se till att han höll den kvar till dess jag sagt loss. Det gick hyfsat. Men jag förbannade min dumhet.

Tur det ändå löste sig rätt bra. Det kunde ha gått värre, slutat tråkigare. Jag fick helt enkelt en påminnande knäpp på näsan. Man ska inte göra för mycket bara för att det är så roligt. Har ni också trillat i den fällan någon gång?

Underbar underskattad utflykt

Dopp, dopp. Sonen leo doppar sin smörgås i chokladen. Trassel och Hagel hade också gärna doppat ...

Dopp, dopp. Sonen Leo doppar sin smörgås i chokladen. Trassel och Hagel hade också gärna doppat …

Det behövs inte så mycket. Lite varm Oboy, limpmackor, saft och tändstickor. Och gå några hundra meter in i skogen, upp på ”vårt berg”. Göra upp en eld. Genast blir det supermysigt.

Förra veckan jobbade jag kvällskift. Det gör att sonen inte behöver på dagis (jag veeet att det egentligen heter förskola) förrän strax efter två. Det gör att vi får våra egna förmiddagar att göra bara vad vi två vill.

Perfekt ställe, med ett färdigt bord i sten som pryddes med Leos filt.

Perfekt ställe, med ett färdigt bord i sten som pryddes med Leos filt.

Trassel myste i solen.

Trassel myste i solen.

Två starka figurer fick hänga med på utflykten.

Två starka figurer fick hänga med på utflykten.

När vi gick ut i skogen på måndagen hittade vi ett alldeles perfekt ställe. En stor fyrkantig platt sten som bord, och två andra kubformade stenar bredvid. Perfekt picknick-ställe.

Tre goda saker. Choklad, korvmacka och en värmande brasa.

Tre goda saker. Choklad, korvmacka och en värmande brasa.

Så nästa dag tog vi med oss fika. Sonen tog med sig sin filt som duk. Och två muskelstinna figurer som också ville upptäcka världen.

Hagel och Trassel fick också följa med förstås.

Sen satt vi där, doppade mackor i choklad och pratade. Lade på mer pinnar på elden. Muskelfigurerna fick lösa olika problem de stötte på där på berget. Trassel solade. Hagel samlade in pinnar. Ja, alla bara njöt av livet en stund.

”Om du träffar fem i rad åker vi hem!”

Jag har övat mer på skjutbanan.

Jag har övat mer på skjutbanan.

Ni har väl läst om hur fantastiskt kass jag var på hagelskyttet senast? Inte en enda av de cirka 8-10 lerduvorna träffade jag.

Det finns förstås många ursäkter/förklaringar/undanflykter:

  • Jag är ny som jägare
  • Antalet skott jag skjutit med både hagel och kula är lätträknade
  • Min bössa är ny för mig
  • Jag har nyss gjort en egenhändig kolvkamshöjning

Så nu förståååår ni väl hur svårt det måste vara? =)

Men för somliga är det visst inte alls särskilt svårt. Fastän de varken har jägarexamen eller har skjutit särskilt mycket.

Det började lite för bra för Fredrik ...

Det började lite för bra för Fredrik …

Dagen efter mitt katastrofala skytte ville jag träna. Jag fick med mig sambon Fredrik som lerduvekastare-skötare. Vi tog med min gamla kombibössa också, jag tänkte att sambon kunde få damma av den lite när vi väl åkte till skjutbanan i Bureå.

Efter att vi båda värmt upp på stillastående lerduvor i sandhögen var det dags att börja skicka duvor. Fredrik skickade en duva med kastaren. Jag sköt. Miss, såklart.

Nästa duva. Pang. Träff!? Jag KÄNDE verkligen hur jag gjorde rätt. Men hur sjutton gjorde jag?

Sedan blev det typ tre-fyra missar och så en träff igen. Ungefär så där höll jag på, på cirka var femte-sjätte duva blev det träff. Fortfarande uselt, men bättre än sist i alla fall.

Efter det skulle Fredrik få testa att skjuta på några duvor. Bara testa alltså. Så han skulle förstå hur svårt det var.

Jag laddade kastaren. Skickade iväg duvan. Och pang! Fullträff.

Hmm, jädra turpelle, tänkte jag och laddade kastaren igen. Skickade iväg den. Träff.

– Träffar du fem duvor i rad så åker vi hem, sa jag halvsurt och laddade en tredje duva.

Nu äntligen missade han. =) Om det var med flit för att få skjuta mer och hålla mig på gott humör låter jag vara osagt.

Sedan träffade han cirka var tredje duva. Lagom för att jag inte skulle bli sur.

Nämen, totalt sett hade vi en kul stund tillsammans på skjutbanan. Fredrik var överraskad över hur roligt det var. Kanske han tar jägarexamen  han med. Annars får han väl utöva uppsiktsjakt bredvid mig, och skjuta de fåglar som jag och Hagel söker rätt på. Ifall jag fortsätter att suga på hagelskytte vill säga. Men än är det länge innan jag ger upp …

Inte ska väl Fredrik måsta skjuta fåglarna som jag och Hagel finner?

Inte ska väl Fredrik måsta skjuta fåglarna som jag och Hagel finner?

Ett helt gäng hundar — utan problem

Här skickar Jaana Tengman sin hund att apportera. Vacker miljö inte sant?

Här skickar Jaana Tengman sin hund att apportera. Vacker miljö inte sant?

På söndag var jag med i en jaktträningsgrupp. Det var typ 14 vorstrar och 2 ungerska vizslor. Inte ett gruff. Coolt.

Vi höll till i Boviken, på det som om någon månad eller två är en populär badstrand. Lilian Westerlund bor nämligen där och var den som tagit på sig att stå för ”värdskapet” den här gången. (Här kan ni läsa en Månadens intervju med henne)

Lilian Westerlund ordnade övningar i olika stationer.

Lilian Westerlund ordnade övningar i olika stationer.

Hon hade tänkt till ordentligt och ordnat olika stationer där vi gruppvis fick träna. Det var en station där vi fick träna markeringar (att hunden skulle lära sig att ”räkna” och komma ihåg var två och gärna fler apporter/dummies hamnat), olika former av apporteringar, bland annat med en smällande apportkastare, söka i ett fält efter fåglar, rävar och dummies, och springa lös utan att bli okontrollerbara. Till exempel skulle de gå att kalla in även om de fick leka en stund med en nyfunnen vän.

Delar av gänget som var med och tränade.

Delar av gänget som var med och tränade.

Jag var riktigt nöjd med min och Hagels insats. Han fick busa med en snygg vizslatjej men gick ändå att kalla in, han visade att han inte verkar vara rädd för skotten från apportkastaren, han levererade dummiesarna bra – trots att det var andras dummies som luktade annorlunda.

Jag trodde han skulle pipa mer, men det var inte så farligt. Jag passade ändå på att få lite tips av erfarna Jaana Tengman på sätt att bromsa pipandet. Som att sätta halsbandet högt uppe i nacken, inte göra så stor sak av det, inte gorma och så, utan bara göra det obekvämt för hunden när den piper genom att dra åt lite i halsbandet. När den är tyst släpper man greppet och det blir genast trevligare. Kan funka. Jag tror det är viktigt att börja begränsa pipandet redan nu så han inte tillåts pipa och pipa och helt plötsligt när han är två år så kommer man på att det inte går för sig.

Har förresten varit och övningsskjutit lite mer med hagelbössan. Fick även sambon med mig. Jag höll på att bli rejält sur, men som tur var redde det upp sig. Det får ni läsa mer om nästa gång =)