Älglockandet funkade – vilken känsla!

jaqg hade ju inte kameran med mig när jag lockade på älgen, så jag får låna en av Dan Andersson för att illustrera min berättelse.

Jag hade ju inte kameran med mig när jag lockade på älgen, så jag får låna en av Dan Andersson för att illustrera min berättelse.

Jag hade jobbat kvällskift och parkerade bilen på gården. Sedan gick jag en kort rastningsrunda med Hagel och Trassel. Då såg jag henne, en kviga, i skogsbrynet cirka 100 meter bort.

Hundarna höll på med något på andra sidan vägen och jag tänkte ”Nu testar jag”. Så jag satte händerna runt munnen och höll för näsan lite. ”Ååhh, ååhh” lät jag.

Och älgen spanade stelt åt mitt håll. Jag stod ju där ganska öppet på vägen, och det var rätt ljust för att vara halv tolv på kvällen. Där jag bor är det ju ljust dygnet runt på sommaren. Och typ motsatsen på vintern.

”Ååhh, ååhh” lät jag igen. Och kvigan gick åt mitt håll!

Waow! Jag skulle ha velat se min egen min. Förvåning, glädje, stolthet. Jag blev helimpad. Jag lyckades alltså låta någotsånär som en älg! Fantastiskt!

Jag drog mig sakta mot lite högre gräs och hukade mig. Vinden var ganska kraftig men ännu hade hon inte känt lukten av mig eller hundarna. Eller sett mig för den delen – älgar måste ju ha enormt dålig syn.

Kvigan stannade och jag lockade igen. Några steg. Men sedan vek modet och hon tog några raska kliv tillbaka till där hon stått från början. Äsch, nu förlorar jag henne tänkte jag och chansade på att locka igen.

Då kom hon mot mig igen! Jätteimponerad av mig själv! Föreläsningen med PA Åhlén verkar ha gett effekt.

Tre gånger lyckades jag med det. Och hundarna höll sig mestadels på andra sidan vägen. Va? Bara en sån sak?

Men sedan kom några kastbyar till och då fick hon nog vittring av mig och drog in till skogs. Synd. Men jag var ändå hur exalterad som helst. Det är ju nästan så jag börjar likna en jägare snart!? 😉

Här har ni två filmer om älgjakt:

En trailer till en dvd som jag har.

En annan lockjaktfilm som börjar lite mörkt men tar sig.

Och hux flux skulle han inte bada?

Man upphör aldrig att förvånas när det gäller hundar.

Man upphör aldrig att förvånas när det gäller hundar.

Var med på vorstehträningen häromdagen. Vi skulle träna vattenapportering. Det enda jag gruvade mig för var att se Hagels bristfälliga simteknik. Att han skulle sticka ut i vattnet var självklart – trodde jag.

Men tji fick jag. Tränarkompisen Svante kastade ut måsen, jag sa ”apport” och Hagel skuttade lite längs strandkanten, sen kollade han buskar, hittade en bortslängd dummie, presenterade sig för en hundkompis och … ja,  inte hämtade han apporten i alla fall. Jag tänkte att han omöjligt kunde ha sett eller fattat att något kastades ut. Så Svante fick kasta en till grej – en flytdummie. Och nu såg Hagel, men tjorvade fortfarande vid vattenbrynet. Hmm. Snopet. Det där hade ju funkat finfint typ två dagar innan?

Tja, inte är han någon stjärna än på att simma.

Tja, inte är han någon stjärna än på att simma. Men det är inte jag heller …

Vatten i örat är usch!

Vatten i örat är usch!

Jag, och dottern som också följde med, gick bort till en annan strand intill och övade för oss själva medan gänget fick fortsätta. Dottern offrade sig och badade med honom. Inga problem. Hon kastade ut en flytdummie och han simmade och apporterade den till mig flera gånger. Inga problem. Varför hade det blivit strul där borta då?

Nåväl, sen gick vi tillbaka och testade på det svåra stället. Två snygga sim-apporteringar gjorde han, plaskigt med ändå väl utfört. Så skönt då.

Återigen har jag fått en påminnelse om att man aldrig ska vara för säker. Och jag har insett att det är bara en och en halv vecka kvar till provet! Så nu blir det att simträna mycket så det blir befäst att man SKA i vattnet och man SKA hämta apporten.

Efter vattenträningen tränade vi släpspår. Som vanligt spårade Hagel som en klocka. Så pass bra att jag känner mig säker på den delen inför provet. Farligt va? =)

Se och lära är också en bra övning.

Se och lära är också en bra övning.

Jaha – då har jag fått lite tugg då

Pär och vizslan Annie efter avslutat spårande.

Pär och vizslan Annie efter avslutat spårande.

Häromdagen tränade jag spår med en granne i byn. Då fick Hagel för första gången träffa på mås – som gick alldeles utmärkt att tugga på enligt honom.

Jag tog med mig både Hagel och Trassel. Min granne, som egentligen bor cirka två kilometer bort, heter Pär och har en ungersk vizsla. Vi åkte upp en bit i skogen närmast honom. Även Pärs fru och två barn följde med.

Pär hade måsar med sig så jag började att gå ett spår i medvind till hans vizsla och drog en av måsarna efter mig. Efter cirka hundra meter stannade jag, pillade lös linan från måsen och gick en bit till för att gå ur vägen men ändå finnas nära så han fick träna på det inför ett eftersöksprov. Snart kom han och hunden i ett flygande fläng. Inga tveksamheter här inte.

Annie fokuserad på spåret. Sorry för suddiga bilden – långt håll ni vet.

Annie fokuserad på spåret. Sorry för gryniga bilden – långt håll ni vet.

Efter det var det min och Hagels tur. Pär gick ut ett spår med en mås och jag spårade strax därefter med Hagel i lina. Det gick bra. Hagel har bara fått träna på trutar och andra lite större fåglar hittills men det gick fint.

Lite senare la jag ut ett vanligt människospår till Trassel, utan vare sig älgklövar eller fåglar. Det är han van sedan tidigare när jag tävlade bruksklasser med honom.

Trassel hittade något kul på slutet.

Trassel hittade något kul på slutet.

Medan vi väntade på att det spåret skulle ”ligga till sig” så gjorde vi ett fält för jakthundarna. Vi trampade upp en ruta i skogen så hundarna inte skulle kunna spåra sig till fåglarna, och lade sedan ut dem. Två måsar, en duva och en trut.

Vizslan fick börja. Hon hittade duvan och truten. Sedan var det dags för Hagel. Han hittade en mås och kom nöjt in, ganska flitigt tuggande. Jag kommenderade honom sitt för att få lite ordning, tog pippin och sedan fick han sticka ut en sväng till. När han kom in med nästa mås kallade jag på honom med en barsk ton så han inte skulle ta en omväg och tugga. Han tuggade en del ändå.

Jag tror mig veta varför han tuggar. Jag har ju bara använt större fåglar på honom, har inte haft tillgång till mås. Så nu när han får en sådan liten i munnen känns det säkert lite ”fjantigt” och han kan kosta på sig att lattja lite.

Eftersom jag tränat in apporteringen med klicker kan jag inte börja gorma på honom för detta, det sabbar hela tanken med klickerträning och positiv apportering. Så jag bytte min trut mot en av Pärs måsar och duvan. Sen åkte jag hem och gjorde de grundläggande klickerövningarna igen i köket med de fåglarna. Hålla fast, klick, godis. Då kopplade det direkt, han tuggade inte ett tugg – nästan.

Hoppas det håller i sig till nästa gång. Och hoppas på stora fåglar på eftersöksprovet =)

Vår midsommar i elva bilder

Ryggsäckarna vägde en del när vi lämnade bilen. Sambon Fredrik nyttjar bakluckan på bilen för att lättare få ryggan på sig.

Ryggsäckarna vägde en del när vi lämnade bilen. Sambon Fredrik nyttjar bakluckan på bilen för att lättare få ryggan på sig.

Jag måste säga att vi har haft en suverän midsommar. Äntligen kom vi oss ut och övernattade vid havet i tält. Att det sedan regnade under natten och hela nästa förmiddag var väl inte störtkul – men gav lite strapatskänsla över det hela.

Jag hittade vårt fantastiska ställe genom att gå på hitta.se och skriva Bjuröklubb som är ungefär fem mil från oss. Där visste jag att det fanns många härliga ställen, men det gällde att hitta dem. Jag klickade i satellitkartan för hitta fina stränder och vips såg jag stället, lite utanför ett par stugor. Vi skulle få gå en liten bit, max en kilometer, men det var precis lagom. Ett par dagar innan midsommar åkte jag och sonen ut för att kolla att det var så lovande som det verkade på kartan, och det var det. Strand, klippor, sandhedsskog – helt perfekt. Så sedan var det bara att packa.

Sen gick vi. Alla bar något. Vi skulle ju inte gå så långt så vi hade unnat oss en massa extra godsaker som man skulle prioritera bort annars. Som en grillhink till exempel.

Sen gick vi. Alla bar något. Vi skulle ju inte gå så långt så vi hade unnat oss en massa extra godsaker som man skulle prioritera bort annars. Som en grillhink till exempel.

Vi slog upp tälten med morgonutsikt över havet. Ett tvåmannatält för killarna och ett tremannatält för tjejerna och vovvarna.

Vi slog upp tälten med morgonutsikt över havet. Ett tvåmannatält för killarna och ett tremannatält för tjejerna och vovvarna.

Fredrik och Leo ser till att brasan kommer igång.

Fredrik och Leo ser till att brasan kommer igång.

Jag och Hagel gick en egen runda på klipporna. Visst är han vacker?

Jag och Hagel gick en egen runda på klipporna. Visst är han vacker?

Medan vi väntade på att maten skulle bli klar så testade Leo och Lovisa fiskelyckan. Tur att vi hade med oss renfilé ...

Medan vi väntade på att maten skulle bli klar så testade Leo och Lovisa fiskelyckan. Tur att vi hade med oss renfilé …

Efter ett bad torkade jag Hagel med en handduk vid brasan.

Efter ett bad torkade jag Hagel med en handduk vid brasan.

Trassel kände lugnet och njöt av livet på stranden.

Trassel kände lugnet och njöt av livet på stranden.

På kvällen gick jag en utforskarrunda med hundarna.

På kvällen gick jag en utforskarrunda med hundarna.

På vår utforskarrunda fann vi det här stenpartiet.

På vår utforskarrunda fann vi det här stenpartiet.

Och under natten började det regna och ville aldrig sluta. Så det blev frukost i absiden innan vi snabbt fick packa ihop allt i störtregn och vandra till bilen. Lite lagom strapatsrikt.

Och under natten började det regna och ville aldrig sluta. Så det blev frukost i absiden innan vi snabbt fick packa ihop allt i störtregn och vandra till bilen. Lite lagom strapatsrikt.

Vapenvård – men tänk om det låter ”tjong”?

Här skjuter jag med min Classic halvautomat.

Här skjuter jag med min Classic halvautomat.

Min hagelbössa Classic halvautomat började trilskas. En liten knapp som jag använder för att stänga underluckan, om ni förstår vad jag menar, funkade inte längre.

Jag testade lite olika lösningar och insåg att om jag tryckte väldigt försiktigt på den större knappen som stänger den stora luckan, så stängdes även underluckan. (Ni hör, jag slänger mig med egna begrepp för de olika delarna). Men det var ju störande. För många gånger råkade jag trycka för hårt på den större knappen så att skotten skickades ut igen …

Jag tog med bössan till Jaktgården där jag köpt den. Och Micke Boholm plockade isär bössan litegrann och konstaterade att en bidragande orsak till tjorvet nog var bristande vapenvård. Äsch då.

Jag har funderat kring det där med vapenvården. Jag VET ju inte hur man gör. Och läsa sig till sådant där känns inte busenkelt. Jag har länge tänkt be någon kunnig att visa mig hur man gör, men det har liksom inte blivit av. Och jag har tänkt att sååå himla bråttom kan det väl inte vara? Bössan var ju ny när jag köpte den och några hundra skott ska den väl klara av innan den måste rengöras?

Jag måste inflika att jag HAR använt Solvent och kört en sådan där tygorm genom pipan, åt rätt håll och allt. Men jag har inte vågat mig på att plocka isär bössan och börja putsa. För tänk om jag pillar bort grejer som inte ska pillas bort, eller att det låter ”tjong” i någon fjäder och vapendelar skickas ut över hela gräsmattan!? Då skulle jag bli lite svettig. =)

Nu vågade jag plocka isär bössan. Hagel väntade tålmodigt på att jag skulle bli klar så vi kunde ägna oss åt roligare saker.

Nu vågade jag plocka isär bössan. Hagel väntade tålmodigt på att jag skulle bli klar så vi kunde ägna oss åt roligare saker.

Rent och fint blir det.

Rent och fint blir det.

Men nu fick jag en sorts snabbkurs av Micke så jag fattade i vilken ordning delarna skulle tas av och på. Så sen åkte jag hem och skred till verket. Vad skönt! Efter att ha gjort det en  gång nu känns det inte alls lika oöverstigligt att göra det nästa gång. Nu är jag ju typ nästan proffs …

Men en sak undrar jag. Hur ofta ska man egentligen plocka isär dem och putsa upp dem? Efter 10 skott? 50 skott? 200 skott? Hur tänker ni?

Innan jag slutar för denna gång ska jag bara önska er en trevlig midsommar. Tillsammans med min familj drar jag till ett nytt hemligt ställe vid havet och övernattar i tält. Mer om det senare =)

Två tjäderhönor gäckar mig – tror jag

Det är här det ofta blir spännande.

Det är här det ofta blir spännande.

Man har ju verkligen ögonen med sig numera. Minsta flax så är jag beredd och kollar om det är någon intressant fågelart för jakten.

Jag har fått höra att det är rätt ont om skogsfågel i Yttervik, där jag ska få jaga. Men jag tror minsann att jag har två tjäderhönor alldeles i närheten.

I skogen närmast mig, där jag går om jag bara har en liten stund på mig, har jag stött på dem. Nu handlar det om tre gånger.

Första gången hann jag bara se en roströd fågelrumpa dra iväg. Jag grunnade vad det kunde vara. Jag uppfattade inte fågeln som så stor, som en lite större torgduva kanske.

Andra gången var det två som flaxade upp samtidigt när jag kom. Även nu tyckte jag mig se den där röda rumpan på en av dem.

Tredje gången var de på ett nytt ställe, nu ännu tidigare på min runda. Nu flög en fågel in en bit i skogen och jag kunde se en rätt långhalsad pippi stirra en kort stund innan den lyfte och försvann längre in. Jag knöt fast hundarna vid ett träd och smög efter till stället där jag såg att den landat. När jag kom dit hade den sprungit vidare bland blåbärsriset några meter och lyfte sen igen när jag kom.

Så vad tror ni av den här beskrivningen, kan det vara tjäderhönor?

Det känns väldigt roligt att ha dem så nära. Men jag anar hur det kommer att bli när det väl bli jakttid. Det här de här två fåglarna som kommer att gäcka mig hela hösten och aldrig gå att få ett bra läge på.

Så var det med den ko med två kalvar som ofta uppehöll sig på lägdan närmast mig förra hösten. Vi i jaktlaget försökte säkert fyra–fem gånger att få till en träff på dem men kon drog med sig kalvarna och lyckades slinka emellan på nya ställen varje gång. Till slut tyckte vi att hon gjort det så bra så vi fokuserade på andra områden istället.

Hittade den här svampen. Är det murkla eller något annat? Brukar murklor växa på stam så där ...?

Hittade den här svampen. Är det murkla eller något annat? Brukar murklor växa på stam så där …?

Sonen hängde med till skjutbanan

Sonen Leo in action på skjutbanan.

Sonen Leo in action på skjutbanan.

Häromdagen ville jag ta ett nytt träningspass med bössan. Bara jag och sonen var hemma. Och den här gången nappade han helt plötsligt på frågan om han ville följa med till skjutbanan.

Jag tog med lerduvekastaren för jag ville se om det var möjligt att hantera den själv och hinna skjuta på duvorna. Jag vågade inte låta femårige sonen få sköta rycket i snöret, råkar han komma för nära själva kastarmen kan det gå riktigt illa. Istället fick han sitta med hörselkåpor på en bänk en bit bakom, medan jag knöt fast kastarsnöret i min högra sko.

Jag ryckte snöret med foten, duvan flög iväg och jag sköt. Tror ni jag träffade? Nope. Efter tre skott insåg jag att det var bäst att öva på något annat. Så jag monterade upp duvor i en sandhög, torrtränade med att dra upp bössan flera gånger till skjutställning innan jag till slut sköt. Det gick bättre.

Det märktes att det var nyttigt att träna på det sättet. Det är också ett bra alternativ när jag inte har barnvakt. För sonen tyckte det var kul. Han samlade tomhylsor och hittade dessutom en ballong som han blåste upp och släppte ut luften ur flera gånger. Behövs det inte mer än så så … =)

Ballongen var ett fynd. Det ska jag komma ihåg till nästa gång =)

Ballongen var ett fynd. Det ska jag komma ihåg till nästa gång =)