Jaha – då har jag fått lite tugg då

Pär och vizslan Annie efter avslutat spårande.

Pär och vizslan Annie efter avslutat spårande.

Häromdagen tränade jag spår med en granne i byn. Då fick Hagel för första gången träffa på mås – som gick alldeles utmärkt att tugga på enligt honom.

Jag tog med mig både Hagel och Trassel. Min granne, som egentligen bor cirka två kilometer bort, heter Pär och har en ungersk vizsla. Vi åkte upp en bit i skogen närmast honom. Även Pärs fru och två barn följde med.

Pär hade måsar med sig så jag började att gå ett spår i medvind till hans vizsla och drog en av måsarna efter mig. Efter cirka hundra meter stannade jag, pillade lös linan från måsen och gick en bit till för att gå ur vägen men ändå finnas nära så han fick träna på det inför ett eftersöksprov. Snart kom han och hunden i ett flygande fläng. Inga tveksamheter här inte.

Annie fokuserad på spåret. Sorry för suddiga bilden – långt håll ni vet.

Annie fokuserad på spåret. Sorry för gryniga bilden – långt håll ni vet.

Efter det var det min och Hagels tur. Pär gick ut ett spår med en mås och jag spårade strax därefter med Hagel i lina. Det gick bra. Hagel har bara fått träna på trutar och andra lite större fåglar hittills men det gick fint.

Lite senare la jag ut ett vanligt människospår till Trassel, utan vare sig älgklövar eller fåglar. Det är han van sedan tidigare när jag tävlade bruksklasser med honom.

Trassel hittade något kul på slutet.

Trassel hittade något kul på slutet.

Medan vi väntade på att det spåret skulle ”ligga till sig” så gjorde vi ett fält för jakthundarna. Vi trampade upp en ruta i skogen så hundarna inte skulle kunna spåra sig till fåglarna, och lade sedan ut dem. Två måsar, en duva och en trut.

Vizslan fick börja. Hon hittade duvan och truten. Sedan var det dags för Hagel. Han hittade en mås och kom nöjt in, ganska flitigt tuggande. Jag kommenderade honom sitt för att få lite ordning, tog pippin och sedan fick han sticka ut en sväng till. När han kom in med nästa mås kallade jag på honom med en barsk ton så han inte skulle ta en omväg och tugga. Han tuggade en del ändå.

Jag tror mig veta varför han tuggar. Jag har ju bara använt större fåglar på honom, har inte haft tillgång till mås. Så nu när han får en sådan liten i munnen känns det säkert lite ”fjantigt” och han kan kosta på sig att lattja lite.

Eftersom jag tränat in apporteringen med klicker kan jag inte börja gorma på honom för detta, det sabbar hela tanken med klickerträning och positiv apportering. Så jag bytte min trut mot en av Pärs måsar och duvan. Sen åkte jag hem och gjorde de grundläggande klickerövningarna igen i köket med de fåglarna. Hålla fast, klick, godis. Då kopplade det direkt, han tuggade inte ett tugg – nästan.

Hoppas det håller i sig till nästa gång. Och hoppas på stora fåglar på eftersöksprovet =)

8 thoughts on “Jaha – då har jag fått lite tugg då

  1. Är det inte det ena så är det det andra.
    Du får väl specialisera dig på gåsjakt ;^)
    Min lilla Essa kunde inte låta bli att tugga på den tätting som terriern knep härom dagen. Jag hindrade det inte eftersom det var första fågelkontakten för det lilla yrvädret.

  2. Bra jobbat! Det kan inte vara lätt det där med att inte tugga! Svårt att förklara för hunden också! För länge sedan då jag tränade ”vanligt” spår och hade en hund som inte ville ta upp apporterna smörjde jag ”smart” nog in dem med godsaker…hunden i fråga missade sedan aldrig en apport men de var sällan utan bitmärken heller… :-S Det är tur att man alltid lär sig något! 😉

    • Ha ha Mona, jo det är typiskt. Fast när det är vanligt spår kan man ju kasta sig fram och rycka apporten från hunden, om man har tur … På jaktprov kan ju domaren vänta extra länge med att ge klartecken … = /

  3. Duktig han Hagel, trots lite tuggande 🙂 Spännande med provet, inte så långt bort tills det är dags nu då 🙂 Idag är det precis 2 månader till småviltsjakten, tjohooo! 😀

  4. Hej, har också belöningstränat apporten, hamnade i tugg. Gick tillbaka i träningen, korta avstånd, kontrollerad miljö, inga kast. men behövde markera med gorm för att få ordning. Det verkade på min jycke som att det var så roligt m vilt att han inte kunde låta bli.
    Tugga på viltet känns lika illa som att inte apportera alls. Har man äntligen lyckats få sig en fin orre är det helt värdelöst om hunden biter sönder den. Så jag blev tvungen att ta tag i det ordentligt. Hoppas det går bra med din metod också! Ses på lördag!

    • Tack Jaana. Jag har också lagt till gorm nu och tyckte det verkade lovande sist. Bra med tipsen om korta avstånd och inga kast till dess man ser att han fattat poängen. När han simmar har han än så länge, peppar peppar, haft för fullt upp med att själv hålla sig flytande så han inte haft tid att tugga. Men jag måste jobba med detta innan han blir säkrare i simningen och tar sig friheter där jag har svårt att nå honom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s