Flinga visar mest talang

Ni ser på Fredriks kläder att det regnade. Perfekt att träna viltspår då med. Inte sker skadeskjutningar bara i finväder heller?

Ni ser på Fredriks kläder att det regnade. Perfekt att träna viltspår då med. Inte sker skadeskjutningar bara i finväder heller?

Vi har tränat viltspår en gång till. Jag skriver vi för jag fick sambon med mig. Han la ut ett spår till Vante och gick det sedan.

Vi hade samma tre hundar som förra gången, Vante, Frost och Flinga. Jag tänker att de ska få spåra tre gånger, sen får vi se om vi byter ut några och testar några andra av sibbarna. Det finns många som är sugna =).

Men först fick Hagel gå ett släpspår efter fågel. Jag hade lina på honom för hålla i den vanan fram till eftersöksprovet som vi ska göra 6 juli. Det gick bara fint igen. Han drar som en tok. Men nu måste jag börja träna mer på att någon annan går spåret, utan snitslar, så jag blir mer säker på att Hagel går rätt.

Vante åter på gården med sitt fynd.

Vante åter på gården med sitt fynd.

Sedan lät Fredde Vante spåra. Trots att Vante denna gång fått rasta sig ordentligt innan kunde han inte låta bli att pinka just innan han selades på. Jag velar: är det en dominansgrej eller är det ett tecken på osäkerhet. Jag tänker att han blir förvirrad, lite stressad, när han ser att vi har förväntningar på honom, och måste kissa för att ”köpa sig tid”. Så har han gjort när han varit ledarhund i hundspannet också – när han blivit osäker åt vilket håll han ska gå när vi till exempel sagt höger, så passar han på att slå en drill för att hinna fundera. Eller så är det dominans som sagt, han pinkar för att visa att han inte bryr sig liksom. Han är vår äldsta sibbe, snart sju år, är rätt kaxig annars och säger ibland emot när man korrigerar honom. Vad tror du?

Nåväl, sen spårade jag med Frost. Han gick bra och målmedvetet i början. Men i mitten fick han tapp, och envisades med att vilja gå bakspår. Till slut kom vi rätt och han fann klöven. Lika tokig i den som sist blev han.

Bättre fart den här gången på Flinga.

Bättre fart den här gången på Flinga.

Sist ut var Flinga. Hon jobbade lika bra som sist. Lite mer fart vilket inte gör något då hon är väldigt noggrann. Jag tror mest på henne när det gäller de här tre vovvarna.

Bättre fart den här gången på Flinga.

Klöv är mums enligt Flinga.

Men som sagt, alla ska få en chans till. Efter det har jag några intressanta individer på tur att testa vilstpår. Jag vill bland annat testa Flue, en alaskan husky som nyligen flyttat till oss. Han är av den nervösa typen, rätt skärrad för oss än. Det dagliga livet funkar, men jag skulle vilja få honom att bli tryggare med oss och då kanske ett uppdrag av den här typen kan vara något?

Min första anmälan är gjord

Snart dags för prov.

Snart dags för prov.

Nu har jag anmält mig och Hagel till vårt första eftersöksprov. Det blir i Skellefteå, troligen i en by som heter Gummark, lördag den 6 juli. Lyckönskningar mottages tacksamt! =)

Vi startar i unghundsklass. Då ingår två huvudmoment.

1. Släpspår. Han ska kunna spåra en släpad fågel i 100 meter. Antingen lös eller i lina. Jag tror jag tar lina även om han redan nu visat att han klarar det bra utan. När han hittar fågeln ska den apporteras tillbaka, gärna att han går hyfsat fot bredvid mig även om det inte verkar vara störtnoga. När vi kommer tillbaka ska Hagel släppa fågeln i min hand, efter att domaren gett klartecken.

2. Vattenarbete. Hunden ska simma ut och hämta en kastad fågel i vattnet. I unghundsklass är fågeln endast på ett sådant avstånd som det går att själv kasta den. Vattendjupet ska vara så att hunden måste simma minst halva sträckan. Hunden ska sitta okopplad vid sidan om föraren och vara lugn när de kastar ut fågeln. I unghundsklass avlossas inget skott innan kastet, däremot i de högre klasserna.

Än så länge är det vattenarbetet jag känner mig mer osäker på. Av naturliga orsaker har det inte blivit så mycket bada förrän sista veckorna. Det lilla Hagel fått simma så verkar han ha en rätt plaskig simteknik, vilket gör det svårt att se fåglar och överhuvudtaget att ta sig fram. Så jag måste nog hoppa i bikinin och hjälpa honom få stabilitet i simningen.

Något annat som jag bör tänka på som premiärdeltagare på jaktprov?

Jag blir liiiite bättre, och sambon får ännu mer tur

Övning ska ju ge färdighet ...

Övning ska ju ge färdighet …

Vi har varit och pangat på skjutbanan igen, jag och sambon. Jag har nämligen fått i läxa att träna riktigt mycket av min nya coach Pär Marklund.

Pär är med i mitt älgjaktlag, han tränar även i ”mitt” fågelhundsgäng med sin ungerska vizsla och han är en fena på att skjuta på lerduvor. Han har ägnat hela somrar och månadslöner åt skott och lerduvor tidigare. Numera är det lite mer återhållsamt, han har liksom lärt sig cykla och behöver bara kolla av det då och då. Han erbjöd sig att hänga med mig på en skytteomgång för att försöka reda ut varför jag missar hela tiden.

En bidragande orsak till mitt dåliga skytte KAN bero på att kolven är för lång. Om jag placerar bakkappan i armvecket når mitt avtryckarfinger så här långt - eller kort ...Vad säger du?

En bidragande orsak till mitt dåliga skytte KAN bero på att kolven är för lång. Om jag placerar bakkappan i armvecket når mitt avtryckarfinger så här långt – eller kort …Vad säger du?

Efter några missar och några enstaka träffar hade Pär fått sig en första bild av mitt usla skytte.

  • Min förhöjda kolv blev lite mindre förhöjd. Jag hade tagit i rejält när jag höjde den, och för att den skulle passa var jag tvungen att trycka ned kinden rejält mot bösskolven för att det skulle bli rätt. Och så rejält hinner man sällan trycka ned kinden, menade Pär.
  • Jag skulle låta armbågen på höger arm peka utåt lite så att det skapades en grop mellan bröstmuskeln och axelmuskeln där kolven skulle ligga an.
  • Jag ska hela tiden göra rörelsen så liten och kort som möjligt. Rikta pipan mot där jag förväntar mig att skjuta, både i höjd och bredd liksom. Jag kontrade med att man ju ska följa duvans riktning med bössan, gå om lite och sedan skjuta och fortsätta låta bössan svepa längs längs linjen. Jo, menade Pär, men du hinner gå med en liten bit ändå och sedan skjuta. ”Du ska inte sikta ihjäl duvan” förklarade han.
  • Många gånger sköt jag över duvan. Jag fick lära mig att sänka bössan ytterligare i förhållande till målet innan jag sköt.
  • Och så lite mer jädrar anamma. ”En del verkar bara ställa sig lite slappt och skjuta. Särskilt när det gäller skott på lägre höjder gäller det att stå framåtlutad och stirra, vara bestämd och skjuta”, sa han.

Med de orden i huvudet åkte jag och sambon nästa dag till skjutbanan. Jag träffade första duvan! Sen typ två missar och sen träff igen. Efter några skott till hade jag en träffprocent på cirka två av tre. Det börjar ta sig i alla fall!

Sedan fick sambon skjuta lite med min kombibössa. Han hade ju sådan tur sist ni vet, utan att vare sig ha jägarexamen eller ha skjutit särskilt mycket. Nu skickade jag sammanlagt fem duvor. Han träffade alla! Vilken himla turpelle! Och att han har mer tur nu än förra gången är ju … imponerande. Han borde köpa en lott eller nått =)

Sen sköt jag igen. Träffade två av tre, och en gång tre av tre. Då slutade vi.

Det blir mycket roligare nu när jag blivit liiite bättre. Och det är ju kul för sambon att han har sådan himla tur hela tiden så han vill fortsätta att följa med och hjälpa till med att skicka iväg duvor. =)

Nu ska jag träna ännu mer. För på söndag kommer min coach hem efter att ha varit på en utlandstripp med familjen. Då vill jag visa att det hänt något …

Älgarna demonstrerar. Jag har nog aldrig sett så mycket älgbajs på ett och samma ställe som skjutbanan, både vid kulskyttet och hagelskyttet. Jag tror älgarna gör det bara för att retas ...

Älgarna demonstrerar. Jag har nog aldrig sett så mycket älgbajs på ett och samma ställe som på skjutbanan, både vid kulskyttet och hagelskyttet. Jag tror älgarna gör det bara för att retas …

Jag fick kritik och inget fika

Duktig vovve. Stolt matte. Skön känsla.

Duktig vovve. Stolt matte. Skön känsla.

I söndags var träningsgruppen hemma hos mig. Och som vi tränade. Många av oss hann inte ens med att fika.

Det var ungefär tolv hundar och fyra träningsstationer. Tre hade jag tänkt ut, en hade jag bett mina kunniga retrievergrannar Bertil och Anna-Lena Furberg att hålla i.

Här går Joakim fritt följ med sin strävhåriga vorsteh.

Här går Joakim fritt följ med sin strävhåriga vorsteh.

En station handlade om att gå fritt följ i en fyrkant, gärna byta varv, göra halter och springa. Sedan skulle alla ställa alla upp sig efter fyrkantens kanter och sätta sin hund, gå ifrån och göra inkallningar en efter en. Det tränade stadga på de andra och att vänta och lyssna när det var ens egen tur. I min grupp testade vi också att göra en armhävning innan vi kallade in vilket skapade ett rejält rally … Nåväl, vi gjorde om övningen, gjorde en armhävning och gick sedan tillbaka utan att kalla in.

På den andra stationen skulle vi träna klockan. Att dirigera ut, och åt höger och vänster. Antingen med dummies som riktningspunkter, eller med papptallrikar med godis på. Det fiffiga med papptallrikar är att även om inte apporteringen sitter så bra, eller om den sitter bra och man inte vill äventyra att få krångel med den, så kan man träna dirigering ändå.

Fredrik klappar händerna och berömmer sin springer spaniel Molle i fältsöket.

Fredrik klappar händerna och berömmer sin springer spaniel Molle i fältsöket.

Den tredje stationen var fältsök på en stor lägda. Jag hade skjutsat dit mina döda träningsdjur på en skottkärra, en ourtagen räv, min flådda räv som jag kallar Slow Fox, tre fåglar och en kanin.

Att välja på vid fältträningen.

Att välja på vid fältträningen.

Den fjärde stationen ansvarade Bertil och Anna-Lena för. Där tränade vi stannakommando med röst eller visselpipa, för att sedan kombineras med en dirigering. Jag fick börja i min grupp. Jag fick stå vid en punkt med Hagel sittande bredvid mig och Bertil stod vid en annan punkt cirka tio meter längre fram.

Här vispar Bertil runt med dummien i gräset så det blir en spännande plats.

Här vispar Bertil runt med dummien i gräset så det blir en spännande plats.

Där visade han Hagel en dummie, som han sedan rotade runt med i gräset, lyfte upp och släppte i backen. Sedan tog han diskret upp dummien igen och flyttade sig åt sidan några steg. Jag skickade Hagel som sprang fram till punkten där det hänt något intressant. Där ropade jag ”stanna” och Hagel satte sig. Efter det kastade Bertil dummien han tagit upp, som en snabb belöning på kontaktblicken som Hagel just gett mig. Samtidigt sa han ”jaa” till Hagel för att han skulle fatta att han fick springa och ta dummien, men Hagel tvekade. Matte hade ju sagt ”stanna”, såg det ut som han menade. Men till slut fattade han att det var okej att hämta dummien vilket han gjorde.

Nu var det dags för steg två. Jag, Hagel och Bertil gick från min första punkt till Bertils punkt tio meter fram. Där visade han sin dummie, och kastade den till en annan punkt tio meter åt vänster. Efter det synintrycket fick jag och Hagel gå tillbaka till första punkten. Bertil gjorde om samma procedur som senast, han tjorvade runt med en dummie i gräset, höll upp den, släppte den, plockade upp den i smyg och gick undan. Nu var tanken att Hagel skulle springa till samma punkt som sist, få ett stannakommando och sedan dirigeras till vänster och komma ihåg att där låg det ju en dummie.

Fast Hagel kom ihåg mycket väl att på det sista stället till vänster fanns det en dummie, och genade utan att bry sig om att springa till den första stationen först. Klokt i och för sig. Men nu ville vi ju träna stannakommando och dirigering och Bertil fick ta ett par löpsteg för att hinna ta dummien före Hagel.

Mitt orediga handtecken som jag fick kritik för.

Mitt orediga handtecken som jag fick kritik för.

Han upprepade proceduren vid andra punkten, och jag skickade igen. Nu sprang Hagel till rätt punkt, jag fick honom att stanna och sedan visade jag handtecken åt vänster och sa ”där”. Hagel stack iväg, hittade dummiesen och apporterade den till mig. Stolt matte.

– Nu ska du få kritik, sa Bertil.

– Javisst, få höra, sa jag.

Bertil Furberg in action.

Bertil Furberg in action.

Kritiken handlade om mitt handtecken. Jag har en egen specialare att jag för handen lite fram och tillbaka i luften till dess jag ser att Hagel är med på noterna, sedan sträcker jag ut handen helt och ger kommandot.

Bertil menade att jag skulle sträcka ut handen helt redan från början, och sedan när hunden var på hugget skulle man ge kommandot samtidigt som man lät kroppsvikten förflyttas åt det håll man tänkt.

– Annars är risken att det blir svårt att se för hunden, och att han börjar tjuvstarta.

Det hade Bertil en poäng med. Jag hade sett de tecknen tidigare ett par gånger. Bra att få konstruktiv kritik, det är ju en av huvudanledningarna till att man tränar i grupp så här.

Anna-Lena och hennes vovvar betraktade vår träning i avslappnad stil.

Anna-Lena och hennes vovvar betraktade vår träning i avslappnad stil.

Efter den övningen ville Bertil och Anna-Lena ville visa ett bra sätt att träna stadga. Vi ställde upp oss i två led med våra hundar, vända mot varandra, fast inte mitt framför varandra utan mer som ett blixtlås. När jag tittade rakt fram tittade jag mellan två andra ekipage som stod med cirka tre meters mellanrum.

Sedan gick Bertil runt med en dummie, sa namnet på föraren som var näst i tur, kastade dummien i mitten bakom två ekipage, så skulle föraren skicka sin hund fram, mellan de två ekipagen, hämta dummien och sedan komma tillbaka. Det tränade stadga på hundarna intill, och målmedvetenhet hos den apporterande hunden – att våga springa mellan de andra för att hämta. En rolig övning som var nyttig på många sätt.

Efter det var vi klara. En del grupper hade hunnit fika i en paus, men många andra inte – vi hade varit så inne i vår träning. Man måste ju prioritera! =)

När alla åkt gick jag in. Jag förhörde dottern på svenskaläxan innan hon skulle lägga sig. (Det är för övrigt hon som tagit de flesta bilderna i det här inlägget.) Vi hann nog inte mer än till fråga tre innan Hagels snarkningar hördes lång väg. Då kan man känna sig nöjd även som matte =)