Fäviken – vilket ställe!

Hagel kollar in utbudet.

Hagel kollar in utbudet.

Mina förväntningar var höga. Alla lika nördiga vänner som jag själv hade haussat upp jaktmässan Fäviken Game Fair som något utöver det vanliga. Och visst var det så.

Där fanns massor, massor av stånd att handla i. Till ofta rätt trevliga priser. Där fanns uppvisningar, föreläsningar, skytteshow med Jocke Smålänning, matställen, en massa trevligt folk och en jättevarm sol!

Mååånga ville se Jocke Smålännings show.

Mååånga ville se Jocke Smålännings show.

Imponerande skyttar!

Imponerande skyttar!

Jag hade Hagel med mig och vi gick runt och förundrades. Han råkade trampa folk på hälsenorna – ingen blev sur. Hundar luktade på varandra kors och tvär – inga morrningar. Det var långa köer till mat – där man hittade nya bekantskaper. Vilken stämning!

Många människor och många stånd att handla i. Många kronor gick åt ...

Många människor och många stånd att handla i. Många kronor gick åt …

Smart med hundgårdar vid entréerna där man kunde lämna in sin hund i skuggan till rimlig timpeng.

Klokt med hundgårdar vid entréerna där man kunde lämna in sin hund i skuggan till rimlig timpeng.

En rygga som verkade jättesmart, men som jag ändrade mig om sen.

En rygga som verkade jättesmart, men som jag ändrade mig om sen.

Jag testade flera olika jaktbyxor men inget dög tyvärr. Antingen var de för varma (vilket i och för sig alla var i denna värme) eller så för långa. Man ska visst väga typ som jag men helst vara minst en decimeter längre …

Sedan hittade jag Lafayette-ståndet och handlade en komradio för älgjakten. Jag kollade också in en böss-rygga. Fastän den kostade runt 2 500 kronor var jag på vippen att köpa den. Men så gick jag en ”funderarrunda”. Träffade hundkompisen Therese med sambo. Jag berättade om mitt eventuella fynd. Om ryggan som man bara genom att dra i en säkerhetsrem vid vänstra axeln kunde lösgöra bössan i sidled utan att behöva dra den upp över huvudet. Fiffigt. Förutom att pipan var uppåt. Och som jag insåg efter att ha pratat med kompisarna – rätt opraktiskt. För varje gång man lösgjort bössan, och det inte blir något skott eller att man av andra skäl vill stoppa tillbaka den i ryggan, så måste man ju ta av sig ryggsäcken. Och sedan montera in bössan igen och sätta fast de där hakarna. Nä, då är det fiffigare med en vanlig böss-rygga där man lyfter upp och ned bössan bakom nacken. Lite trixigt, men i alla fall möjligt. Jag såg sådana ryggor också, men rätt dyra. Jag vet att det finns till bättre pris på Itab, den här är jag sugen på. Vad tror ni, blir den bra? Den fanns tyvärr inte på mässan, men går att beställa … =)

Kosackerna från Ukraina imponerade. De tåliga hästarna också.

Kosackerna från Ukraina imponerade. De tåliga hästarna också.

SAM_2599

SAM_2597

Om jag summerar Fäviken-upplevelsen blir den häftig. Men lite rörig på grund av orutin från min sida. Man behöver två dagar där. En dag till shopping och en dag för att hinna se och lyssna på intressanta uppvisningar, clinics och föreläsningar. Jag hann i alla fall se en läcker show med ukrainska kosacker. Eftersom de inte fick ta in sina egna hästar till Sverige hade de fått låna kallblod här lokalt. Tre timmar hade de fått på sig att träna in dem för sina egna övningar! Imponerande! Och det lilla jag kan om hästar säger att jag förstår varför de valde kallblod … de brukar rent generellt vara betydligt mer balanserade, eller?

Det här handlade jag. Komradio, jaktväst till Hagel, hundben och Anders Landins bok.

Det här handlade jag. Komradio, jaktväst till Hagel, hundben och Anders Landins bok. Notera Hagels intresse =)

Lite choklad blev det också från chokladfabriken i Åre.

Lite choklad blev det också från chokladfabriken i Åre.

Med fler dagar får man också fler möjligheter att hinna åka downhill i Åre. För nu när vi avrundade lördagen på Fäviken och skulle bege oss hemåt för cyklingen så kom världens oväder med kraftigt regn och åska. Det gjorde att Åre blev strömlöst ett tag och att liftarna slutade gå. Vilket i sin tur var lika bra. För även om jag inte är rädd för åskan så är jag så pass klok att jag vet att det inte är sådär supersmart att sitta i en sittlift högt uppe på ett berg när det åskar. Downhillbanorna blev dessutom väldigt kladdiga och hala. Synd, typiskt! Men Mona och jag ska göra ett nytt försök hemmavid, på Bygdsiljumsbacken som också har downhillbanor. Då ska vi träna, så vi nästa år kan nyttja Årebanorna fullt ut!

När vi inte kunde åka downhill kunde vi gå ut och äta istället, på ett coolt ställe som heter Broken.

När vi inte kunde åka downhill kunde vi gå ut och äta istället, på ett coolt ställe som heter Broken.

Maten jag åt på Broken. Mättade rätt hyfsat det med! =)

Maten jag åt på Broken. Mättade rätt hyfsat den med! =)

Vilka sega vader de måste ha i Åre!

Ett kuperat landskap i Åre.

Ett kuperat landskap i Åre.

I fredags bar det av till Åre för att kolla in Fäviken Game Fair under helgen. Åre var en ny intressant bekantskap för mig. Himmel vad sega muskler och starka pannben folk måste ha som bor där! =)

För det är rejält kuperat. Var man än ska så är det antingen tvärt uppför eller brant utför. Fin träning. Vi bodde dessutom på hotell Fjällgården, en bra bit uppe i skidbacken, med serpentinvägar upp så att bilarna skulle orka. Efter att vi installerat oss på hotellet gick jag och Hagel en kort rekognoseringsrunda – bara det var som en hel strapats.

Entrén efter att vi klättrat med bilen upp längs berget.

Entrén efter att vi klättrat med bilen upp längs berget.

Så här såg det ut inne i hotellet.

Så här såg det ut inne i hotellet.

Vacker kvällssol nere i Åre centrum. Hagel passade på att svalka sig lite efter en svettig och varm dag.

Vacker kvällssol nere i Åre centrum. Hagel passade på att svalka sig lite efter en svettig och varm dag.

Mitt trevliga helgsällskap Mona och Daniel. Tjejen till vänster har jag inget namn på, hon träffade vi på restaurangen. Även hon jättetrevlig =)

Mitt trevliga helgsällskap Mona och Daniel. Tjejen till vänster har jag inget namn på, hon träffade vi på restaurangen. Även hon jättetrevlig =)

En rejäl mättande portion fick jag på Beefalo =)

En rejäl mättande portion fick jag på Beefalo =)

Efter det gick jag, min vorsteh Hagel och Mona och Daniel, som jag samåkt med, ned till Åre centrum för att äta. En brant promenad med brännande benmuskler. Och Daniel klargjorde tidigt – han skulle INTE gå upp igen. Vi skulle åka taxi.

– Vi bor ju typ högst upp på Mount Everest, menade han med stora ögon.

Så fick det bli. Rätt skönt ändå även om jag och Mona övervägde lite kvällsträning.

Det här tror jag var Hummelliften.

Det här tror jag var Hummelliften.

Men nästa morgon knatade jag och Hagel ut i backen. Vi följde de härliga downhillbanorna uppåt, uppåt med bättre och bättre utsikt som följd. Härligt. Efter det var vi redo att spana in och shoppa loss på Fäviken Game Fair! Och mycket motiverade för att testa downhill på aftonen. Mer om det i morgondagens inlägg.

Visst blir man sugen?

Visst blir man sugen?

Tjohoo, här skulle jag vilja rulla på med cykeln!

Tjohoo, här skulle jag vilja rulla på med cykeln!

Storslaget Storforsbesök

Storforsen, gör skäl för sitt namn.

Storforsen, gör skäl för sitt namn.

Jag och sambon har några veckors semester samtidigt i år. Va, bara en sån sak?! Så då passade vi och barnen på att göra en utflykt till Storforsen.

Den är mäktig och brusande. Och inhägnad liksom. Tur, för jag hade grunnat hur jag skulle kunna hålla reda på två hundar, som jag ändå prompt skulle ha med, och den femårige sprallige sonen. Men här var det byggt så tryggt så att man behövde (nästan) aldrig oroa sig för direkt dödliga olyckor =)

Fredrik och Leo har just kollat utsikten på ett ställe och är snabbt på väg till nästa ...

Fredrik och Leo har just kollat utsikten på ett ställe och är snabbt på väg till nästa …

Trots lite duggregn i mitten av vår runda så var det en bra utflykt. En bidragande orsak till det var att vi grundat rejält med lunch på hotellet innan vi gick ut mot forsen. Lammgryta och fylld korv med mos fick vi välja på, inte så fantastiskt att vi ramlade baklänges, men mättande och stärkande inför vårt lilla äventyr.

Hagel fick testa lite nya upplevelser.

Hagel fick testa lite nya upplevelser.

Lovisa tog hand om Trassel på rundan.

Lovisa tog hand om Trassel på rundan.

Först följde vi gången upp längs forsen. Längs vägen fanns små avstickare till stenhällor med grillplatser. Mysigt. Det fanns möjlighet att ta med picknickkorg från hotellet och äta på hällorna.

Åsså en lite crazy bild på mig och Hagel.

Åsså en lite crazy bild på mig och Hagel.

Det blir en del stänk från forsen. Uppfriskande.

Det blir en del stänk från forsen. Uppfriskande.

Längre upp fanns en mindre restaurang, toaletter och en parkering för de som tagit bilen upp från ”baksidan”. Den här vägen kan också rullstolsburna ta så de kan komma ut till grillplatser och Storforsens brusigaste del på ett enkelt sätt. Imponerande att tänka på att göra en stenig, oländig och svårframkomlig terräng handikappanpassad!

Har du varit här någon gång? Hur upplevde du det? Eller blir du måhända sugen på ett besök?

I morgon fredag bär det av till Fäviken Game Fair, utanför Åre. Jag har stooora förväntningar, och hoppas att de slår in. Jag tar med mig Hagel och ska samåka med Mona och hennes man Daniel, bo på hotell och lyxa till det! =) Planen är att titta på och troligtvis köpa en älg-kommunikationsradio, nya jägarbrallor, en vapenryggsäck och en massa annat skoj. Hoppas även få tid, och råd, att hyra en downhillcykel och testa banorna i Åre. Rapport kommer!

Hotellet som vi ser det på väg tillbaka.

Hotellet som vi ser det på väg tillbaka.

Fick se ett trevligt men närgånget stånd

Titta så fint han visar pippin bakom busken! Tack Ingela för att du kunde fota.

Titta så fint han visar pippin bakom busken! Tack Ingela för att du kunde fota.

Jag och Hagel har testat ståndet. Kändes bra att bara kolla att det finns där. Men det var ganska nära, är det bra eller dåligt?

Jag följde med jaktkompisen Pär och hans fru Ingela, de som har ungerska vizslan, till Ola Åhlund i Stavaträsk, typ fem mil utanför Skellefteå.

Så här såg det ut där voljärerna stod.

Så här såg det ut där voljärerna stod.

Annie visade också hon tydligt var fågeln fanns.

Annie visade också hon tydligt var fågeln fanns.

Ola har rapphöns i voljär som släpps ut på ägorna intill. Vi började med att låta hundarna bekanta sig med en enda rapphöna inne i en voljärbur. När jag och Hagel gick in nosade han först runt en del, och trots högljutt kacklande från fågeln bakom en buske fattade han inte att det var det som var intressant. Men ganska snart slog instinkterna till. Vad coolt! Fast jag är ju inte van … det känns som om han bara står och lurar och snart ska attackera, som han gör med stackars gamle Trassel på våra promenader. Så jag hade koppel på honom för att det inte skulle tokas första gången. Men jag behövde inte hålla det stramt, han stod själv på ett bra sätt.

Efter det gick vi ut på ägorna för att se om vi kunde hitta någon som var lös i terrängen. Det tog ett tag men sedan såg Pär något i höggräset. Imponerande. De smälter ju så väl in i omgivningen.

Annie står ute.jpg

Annie får lugnande beröm av Pär när hon står för fågeln.

Annie får lugnande beröm av Pär när hon står för fågeln.

Och här står Hagel för rapphönan i gräset.

Och här står Hagel för rapphönan i gräset.

Vi lät hundarna sniffa upp den här också, och stå så fint. Nu hade vi långlina. Vet inte om det är typiskt rapphöns överhuvudtaget, men de här var verkligen inget vidare på att flyga, så vi vågade inte chansa och testa avance – om de kunde skrämma upp fåglarna. Det kändes också bra att ha långlina eftersom Hagel, ja även vizslan, stod väldigt nära fågeln. Bara ett par-tre decimeter ifrån ibland. Det kan ju vara bra på så vis att de verkligen trycker ned och liksom fast fåglarna. Men det känns som om det nästan är farligt nära. Om den där fågeln ska lätta på vingarna så flyger den ju typ upp rakt i hakan på hunden? =)

Dummisen ligger nere till höger i bild. Sedan går linan runt en gren uppe i trädet och sedan tillbaka så jag kommer åt att rycka i den.

Dummisen ligger lite nere till höger i bild. Sedan går linan runt en gren uppe i trädet och sedan tillbaka så jag kommer åt att rycka i den.

När jag kom hem ville jag träna på hur fortsättningen hade blivit om det varit på riktigt. Så jag riggade en anordning i ett träd. En dummie kläddes med prasslande vita remsor från en plastkasse så att den när jag drog hastigt i snöret prasslade och fladdrade nästan som vingar. Sen hämtade jag Hagel. Vi gick stigen fram. Och vips drog jag i snöret så att dummisen flög uppåt med ett bra prasslande.

– Stanna, ropade jag och han satte sig.

Skönt då funkar det – i alla fall nu. Gissa hur spännande det ska bli att testa sen när fågeljakten kör igång i augusti! =)

En bild till för att försöka illustrera min anordning.

En bild till för att försöka illustrera min anordning.

Det gör mig förbannad!

Illustration

Jag har tänkt på en sak. Det gör mig riktigt förbannad.

Det gäller de här översittarna som passar på att ”brösta” sig när andra, typ jag, visar sin okunskap.

Ni vet att jag är ny inom jakten. Varken mina föräldrar, mor- eller farföräldrar, annan släkt eller vänner har jagat. Jag är långt ifrån född med blyhagel i maten och en älgkrona på väggen.

Men ändå har jag blivit intresserad. Och vill veta mer. Lära mig. Bli en duktig och kunnig jägare. Jag riktigt njuter av allt jag får lära mig på vägen. Det är bland annat därför som jag startat den här bloggen – för att dela med mig av det jag lär mig allt eftersom. Så att kanske någon annan nybörjare kan få några gratistips. Och så att erfarna jägare kanske kan känna igen sig hur det var när de var nya, och de kanske också vill förmedla värdefulla tips via min blogg. Det sistnämnda verkar funka riktigt bra tycker jag. Jag är jätteglad att så många jaktproffs funnit min blogg och vill hjälpa mig att lära mig mer.

Men så finns det några undantag. Oavsett vilket ämne vi pratar om så finns de där: besserwissarna. Som har så dålig självkänsla, eller är så omogna, eller är så dåligt uppfostrade – att de ska klättra och hävda sig på andras bekostnad. Som inte kan nedlåta sig till att förklara för en som inte kan, utan ska passa på att visa sig duktig, trycka ned och dumförklara.

Jag frågade en gång en person på ett socialt medium hur ett spår efter ett visst djur såg ut. Och fick svaret ”Men det vet väl alla hur ett spår efter XX ser ut”. Jag kände mig dum först, lite blossande på kinderna.

Men sedan kom ilskan. Varför kan man inte ”nedlåta” sig till att förklara det, lära mig, så behöver jag kanske inte fråga den ”dumma” frågan nästa gång? Nu var det inte älgspår. Men låt oss säga det som exempel. Att det var vanliga älgspår som man kanske tycker att folk borde ha sett. Men istället för att svara ”Det vet väl alla hur ett spår efter älg ser ut” kunde man ha beskrivit dem och kanske skickat en bild. Man kunde ha tänkt ”Oj, har hon inte lärt sig det ännu? Då är det dags. Då ska jag hjälpa henne”.

Även om någon frågar mig vem Fredrik Reinfeldt är, eller Barack Obama, så skrattar jag inte den personen rakt i ansiktet. För det kan finnas en massa skäl till att den personen inte snappat det. Den kan vara väldigt ung, eller gammal och glömsk, eller helt enkelt ha prioriterat andra kunskaper i sitt liv hittills. Då får jag istället chansen att förklara och berätta, vara den som vidgar den här människans vyer. En ära.

Så ett enormt stort tack till alla där ute som orkar med min lärande fas. Som vill berätta, hjälpa och upplysa mig. Och fy skäms på dem som surfar på andras okunskap. Väx som människa!

Vad säger du? Har du träffat på besserwissarna också? Eller tycker du att jag är fel ute?

Viktiga napp och hemlig grotta

Här är Leo och Lovisa på väg ned till tjärnen.

Här är Leo och Lovisa på väg ned till tjärnen.

Jag hade en ledig dag och hade bestämt mig – nu skulle inte barnen sitta vid sina telefoner och Ipads. Nu skulle de ut!

Jag sa att vi skulle på två äventyr. Vi började med att leta mask och drog sedan iväg till en liten tjärn, inspirerade av vännen Mona Erikssons senaste blogginlägg. Där fick barnen fiska. Efter ett tag ville sonen att jag skulle ta över metspöt, han var nöjd med att titta på. Då fick jag det första nappet!

Den första viktiga mörten!

Den första viktiga mörten!

Det var en liten, liten mört men med mycket, mycket stor betydelse. Det lilla sonen har fiskat tidigare har det aldrig lyckats bli napp. Vilket gör att han är måttligt intresserad när man för det på tal. Nu steg intresset ordentligt. Den lilla, lilla mörten blev grundligt undersökt medan jag och dottern fiskade vidare.

Sammanlagt fick jag fem fiskar, tre mörtar och två abborrar, och dottern fick en stor abborre. Dem ska katten få. Riktigt lyckat – även om den sammanlagda vikten på dessa fiskar nog inte översteg ett kilo

Bäverstället som vi besökte.

Bäverstället som vi besökte.

Sedan drog vi vidare till nästa äventyr. Det var dags att kolla in bävrarna. I vintras såg jag ett bäverställe inte långt från oss, och har sedan dess tänkt att jag vill dit och kolla. Jag har inte jakträtt där, men jag har tänkt, och trott, att även barnen skulle tycka det var intressant att kolla in stället. Men när jag frågat har de aldrig nappat. Så nu frågade jag inte. Jag bara tog med dem dit! =)

Bäverhyddan - ganska rejäl tror jag?

Bäverhyddan – ganska rejäl tror jag?

Vilka tänder de måste ha!

Vilka tänder de måste ha!

Förstås såg vi inga bävrar. Hur gärna vi än ville var det liksom inga indianer som smög fram – om vi säger så …  Men vi såg, och fascinerades, av en massa annat. Bäverhyddan, alla avgnagda björkar, uppstigningsplatser och en hemlig grotta. Vi kunde inte kika in i den ordentligt, så jag satte på blixten på kameran och sträckte in armen så långt jag kunde – klick!

– Vilket fint ställe det här var! Tänk om man kunde få se några bävrar någon gång, sa dottern.

– Ja, då ska man åka hit på kvällen, smyga ut och sitta tyst länge. Då kanske man får se dem, svarade jag.

– Okej, då kan det bli problem, sa dottern och log.

Ingången till den hemliga grottan.

Ingången till den hemliga grottan.

Och hur den såg ut inuti när jag sträckte in handen och fotade.

Och hur den såg ut inuti när jag sträckte in handen och fotade.

Den var till och med för lång för honom

Här håller han till - kolvmakaren.

Här håller han till – kolvmakaren.

Nu har jag tagit beslutet. Nu är hagelbössan inlämnad till kolvmakaren PO Stenmark i Hjoggböle för att korta kolven.

Jag kände förtroende för honom direkt. Många hade pratat gott om honom och det märktes att han visste vad han gjorde.

– Jag har kollat att bössan är tom. Nu siktar du på mitt öga, kommenderade han.

Sen skulle jag sikta mot en punkt vid taket och sedan sänka bössan och sikta på hans öga igen.

Efter det hade han ett lååångt skjutmått eller vad det heter. Han mätte hur långt det var från avtryckaren till bakkappan.

– Den är till och med för lång för mig, menade han.

PO mätte också hur mina armar, hur långt det var från muskeln där bössan skulle ligga an och ut till mina fingrar.

Sedan gick han till sin räknemaskin, slog in en trollformel och fick fram en siffra.

– Här någonstans kommer jag att kapa kolven, sa han och måttade cirka tre centimeter in på kolven, då med bakkappan avtagen.

Så sammanlagt gissar jag att det handlar om runt fem centimeter som ska bort. Ska bli skönt.

I slutet på juli hoppas han, och jag, att han är klar. Eftersom det är en kompositkolv måste han bygga upp något inne i kolven så att det går att skruva fast den nya bakkappan. Dessutom skulle han hinna bygga tre andra bössor helt från grunden vilket skulle ta tid.

Gissa om det ska bli spännande att prova sen. Gissa om jag hoppas att det ger stor effekt på en gång? Gissa vad det kostar …? =)