Lennart – en mästare på att locka älg

En riktigt intressant man, med många spännande berättelser!

En riktigt intressant man, med många spännande berättelser!

Snart drar älgjakten igång. Jag är riktigt peppad, för nu vet jag bättre hur jag ska locka på älg och öka mina chanser. Jag har fått träffa den mycket intressante Lennart Hägglund, som bor i Åbyn, Burträsk i Västerbotten.

Jag jobbar nämligen som journalist på Norran, lokaltidningen i Skellefteå. Och fick höra de magiska orden från min chef  ”Boka upp något trevligt reportage inför älgjakten”. Då kastade jag mig på telefonen och ringde Lennart.

Här kommer först delar av artikeln som blev resultatet. Och längre ned hittar ni en länk till filmsnutten som vi gjorde för att tydligare visa hur Lennart låter och gör.

Redan 1969 började Lennart Hägglund locka på älg.

– Då visste folk inte ens att älgar kunde prata, säger han.

Redan som liten grabb fick Lennart Hägglund hänga med pappa ut i älgskogen. Lennart själv började jaga när han var 18 år. Men det var synd om pappa.

– Han jagade i 44 år utan att få skjuta älg en enda gång.

Den sista gången skulle bli då Lennart bara hunnit vara med i älgjaktlaget i ett par år. De hade funnit en hel älgfamilj som de visste skulle passera ett hygge. Vid det hygget satt hans pappa på pass. Men inget skott kom.

– Pappa hade glömt ladda bössan. Istället fick han se tre älgar gå förbi. Då blev han bitter och spikade fast bössan på väggen, säger Lennart.

Visst – han ler lite åt minnet. Men samtidigt är det sorgligt. För tänk vad han hade kunnat vara pappa behjälplig några år senare när han lärt sig det här med att locka älg.

– Jag hade kunnat locka så hade han fått skjuta, säger han.

Lennart höll sin fascination för älglock hemlig i många år. Särskilt efter att han börjat konstruera en låtsasälg för att kunna få dem ännu närmare intill sig.

– Annars har jag nog blivit inspärrad!

Men allt eftersom har han vågat berätta om sina kunskaper som han tagit till sig efter att ha bott veckovis ute i skogen och studerat och pratat med älgar på nära håll. Det var särskilt fem kor han höll koll på, den finaste silvergrå kon följde han i 14 år. Han döpte henne till Emma. De andra hette Eulalia, Stina, Lill-Eva och Svea.

– Emma fick dubbelkalv nästan varje gång. Men en dag gick hon igenom isen vid kallkällan och dränkte sig. Jag hittade henne där.

Därför har hans låtsasälg fått namnet Emma. Lennart har skor som ser ut som klövar också.

– Det kan tyckas löjligt. Men när man lockar älgen de sista tio metrarna är även klövarna viktiga. Då får man inte misslyckas.

Klövarna är ett sätt att övertyga när älgen kommer riktigt nära.

Klövarna är ett sätt att övertyga när älgen kommer riktigt nära.

Lennart har lyckats många gånger. I Västerbotten, Dalarna, Sarek och Ryssland. Allra bäst går det under brunsttider.

– Tjuren kommer nära och är alldeles från vettet. Han gnäller, dreglar och gräver. När jag till slut tar av mig Emma och säger att ”Det är n´Lennart” då ser han ut som om han tänker ”Det kan inte vara möjligt”, berättar Lennart och skrattar.

Men han har en regel som han aldrig tummar på. Han skjuter inte när han lockat älgen nära intill sig med hjälp av Emma. Det känns för fuskigt.

– Att skjuta på fem meter känns som ett mordöverfall, säger Lennart Hägglund.

Älglockartips:

  • Se till att sitta i motvind och locka, så du minskar risken att älgen får vittring av dig.
  • Det gör inget om du bryter kvistar när du går ut till passet. Men när du väl satt dig ska du vara helt tyst ett tag. Då slappnar en eventuell älg i närheten av och fortsätter att äta. Sen kan du börja locka.

Klicka här så kommer du till filmen om Lennart på Norrans hemsida.

Två tjädrar — och ståndskall på älg

Först rundade vi den här myren. Vad tror ni, är det ett bra skogsfågelställe?

Först rundade vi den här myren. Vad tror ni, är det ett bra skogsfågelställe?

Jag och Hagel har testat ett nytt område. Vi fann två tjädrar och en älg.

På kartan såg området lovande ut. En rejäl myr, en tjärn med mer myrmark runt om och så ett berg. Jag började i motvind med att runda myren. Vi fann älgstigar, älgbajs och älglegor. Jag suckade. Snacka om att prägla hunden på fel vilt. Hur sjutton ska Hagel fatta att det är fågel vi ska söka när det formligen kryllar av älg istället?

Det kryllar av älgbajs ...

Det kryllar av älgbajs …

... och älglegor.

… och älglegor.

Jag försöker lära mig läsa honom. När han ränner iväg i snabb fart med näsan i backen utgår jag ifrån att det är älg och hojtar åt honom att vi tar en annan väg. När han vindar i luften, eller snurrar lite mer runt, runt med nosen i backen kan det vara fågel.

När vi kom till tjärnen hade han sökt i 45 minuter. Han var inte särskilt trött, men jag bestämde att det var dags att vila ändå. Vi ska inte gå så långa pass att han blir alldeles färdig så här i början. Det blev vatten, saft, korvmackor och en stunds dåsande i solen. Fantastiskt skönt! Totalt tyst. Bara jag och vovven. En vanlig onsdag! Väl värt att spara semesterdagar till den här perioden!

Här pausade vi.

Här pausade vi.

Visst är korvmackor bland det bästa som finns?

Visst är korvmackor bland det bästa som finns?

Hagel passade på att vila, efter att ha fått en egen korvmacka.

Hagel passade på att vila, efter att ha fått en egen korvmacka.

Sedan sökte vi vidare. När vi minst anade det så flög en enorm tjädertupp från ett träd och bort mot den plats där vi tidigare rastat! Inte hann jag skjuta heller! Och den satt redan en bra bit upp i trädet så det var knappt Hagel märkte något, fastän jag upplevde det som att hela himlen mörknande när den mäktiga fågeln drog iväg. Jag kände hur jägarhornen i mig växte. Den där tuppen skulle jag ha!

Nu kom min orutin fram. Jag ställde mig frågor. Vad är smartast att göra? Följa efter tjädern och hoppas att han landat inte så långt bort? Eller fortsätta söka i området – för där man finner en finns det oftast fler, eller? Jag bestämde mig för att följa efter. Eller ta en liten sväng först så vi kom rätt i vind och hoppas på det bästa. Berätta gärna om era erfarenheter och vad ni skulle ha gjort.

Men nej, inget fynd. Jag rundade tjärnen igen för säkerhets skull, men ingen tjäderjä-el!

Så vi fortsatte enligt ursprungsplanen. Efter en stund började Hagel rassla runt snåren efter något intressant. Älg eller fågel? Jag hade just funderat på att dra fram bössan då något stort flaxade iväg bakom en sorts djungel. Långt ifrån något skottläge. Synd. Men Hagel såg den och följde efter en bit så jag fick träna på stanna-kommandot – som funkade. Alltid något!

Frågorna kom igen. Försöka söka rätt på fågeln som drog iväg? Eller söka vidare i området? Jag bedömde att det som dragit iväg inte var en tjädertupp utan möjligen en tjäderhona. Vilket kunde innebära att det fanns en tjäderkull i närheten. Om vi hade fenomenal tur. Vilket vi inte hade. Hur hade ni resonerat i det här läget?

Vi knatade uppför ett berg. När Hagel hunnit till toppen, och försvunnit utom synhåll, hördes ett imponerande ståndskall.” Jäklar i helskotta nu drar han iväg efter en älg och lär sig en massa dumheter”, hann jag tänka och skyndade mig upp. Jag vrålade ”Hagel hiiiit” allt vad jag kunde. Och se på rackarn, han kom tillbaka! Jag berömde jättemycket. Sedan tittade jag ner mot den plats där Hagel skällt. Där stod älgen kvar! En fjoling bedömde jag. Han såg ut som om han tänkte ”Har du fått fatt på den där hunden nu?”. Sedan älgade han iväg med sina gråa ben.

Vilken grej! Och vilket ståndskall Hagel hade! Vilken talang! Det fick mig att börja fundera. Visst finns det vorstehägare som testat att kombinera, så att hunden söker både fågel och ställer älg? Men hur sjutton gör man då? Hur får man hunden att fatta vad man tänkt söka just idag? Så man har rätt bössa med sig? Nu har jag inte tänkt försöka mig på det just idag, men nog vore det intressant liksom?

Ingen skogsfågel — men en bulle på en sten

Hagel söker, och söker.

Hagel söker, och söker.

När det gäller skogsfågeljakten har vi hittills inte fyndat annat än nervösa duvor som flaxat iväg i god tid. Det skulle verkligen vara roligt att få finna en ”riktig” fågel nu, och låta Hagel få visa upp allt han lärt sig.

Gänget som stack iväg på skogsfågeljakt.

Gänget som stack iväg på skogsfågeljakt.

I måndags stack jag, Hagel och sonen ut en sväng. Jag ville kolla av en ny skogsmark som övergick till ett kalhygge. Vi hade perfekt motvind. Och Hagel sprang fina rundor och sökte så tappert, men förgäves. Ibland tycker jag nästan att det är bra att han är så oerfaren, så han inte blir så deppad för att han inte lyckas, om ni förstår vad jag menar. En erfaren hund som vet vad som förväntas av den måste tycka det är väldigt jobbigt att inte finna fågel.

I början på september ska jag, Hagel och vännen Therese med vorstehtiken Della på en skogsjaktkurs i Moskosel. Jag hoppas verkligen att det är mer fågel där.

Femåringen Leo såg ut att trivas.

Femåringen Leo såg ut att trivas.

Nåja, det blev en trevlig dag ändå. Jag är imponerad över femåringens vilja att knata fram över kalhygget. Han är så sugen att få se en pippi bli skjuten. För sen ska han leka med den, säger han.  Han vill ”prata” med deras näbbar och ”springa” med deras fötter såsom han gjort med trutarna och måsarna som varit apporteringsvilt.

Vi avrundade på en stor sten med bulle, godisnappar och vatten. Sedan med ett svalkande dopp för Hagels del. Så jag tror han var rätt nöjd ändå.

Men bristen på fågel har fått mig att fundera. Kanske man skulle försöka ”plantera in”? Helst orre och tjäder förstås, men det får man väl inte? Men rapphöna och fasan … är det ett alternativ? Hur krångligt är sådant? Krävs det typ femtiotre tillstånd från diverse myndigheter eller?

Vatten till Hagel.

Vatten till Hagel.

Tröttsamt i värmen!

Tröttsamt i värmen!

Bulle till Leo.

Bulle till Leo.

Och bad på slutet.

Och bad på slutet.

Väckaren stod på 02.00

Min första sjöfågeljakt!

Min första sjöfågeljakt!

Visst är det konstigt? Väckaren stod på 02.00 och när den ringde så studsade jag ur sängen. Men när den står på halv sex en vanlig jobbardag så är det lite sämre med studset … Fast nu skulle jag på min första sjöfågeljakt!

Jag mötte upp med två andra bybor nere vid Ytterviksfjärden. Det var Pär och Kristoffer som skulle paddla ut med kanot och sitta med vadarbyxor i en vassrugg. Jag gick en bit bort och stod vid vasskanten vid en vattenkanal som gick in från fjärden.

Inväntade morgonljuset och spanade in imponerande spindelnät.

Inväntade morgonljuset och spanade in imponerande spindelnät.

Till slut kom det lite ljus.

Till slut kom det lite ljus.

Klockan var halv tre på natten mot söndag. Det var rejält mörkt, även om månen gjorde ett tappert försök att lysa upp. Efter någon timme ljusnade det. Plötsligt small det från vassruggen där Pär och Kristoffer satt! Och typ fem gräsänder svepte förbi mig på lagom skjutavstånd innan jag hunnit fatta riktigt vad som var på gång. Hmm, okej, det är sånt här man kan vänta sig, insåg jag och ställde mig i betydligt större bereddläge.

Sedan smällde det lite här och var ute längs fjärden. Vad fränt! Jag hade trott att jag var nästan helt själv, men det visade sig vara välbesökt ute i djungeln!

Det svischade förbi några fler fåglar, men på för långt håll. En jägare kom ut och ställde sig cirka 80 meter från mig i vasskanten. Det borde vara Pär eller Kristoffer tänkte jag.

Sedan kom en lämplig ensam and. Jag siktade, funderade om skotthållet ändå var för långt, det är inte lätt att avgöra i morgondunklet må jag säga. Jag lät fågeln segla vidare mot jägaren som nyss anlänt. ”Pang, pang” lät det och fågeln seglade ned och landade en bit bort. Jaha, då var inte skotthållet för långt då med andra ord, insåg jag lite buttert.

Labradoren Tib fick hämta en and som Bertil skjutit.

Labradoren Tib fick hämta en and som Bertil skjutit.

Jägaren gick bort för att finna sin fågel och jag spanade vidare. Men så hörde jag hur han visslade då och då, som på en hund. Aha, det var grannen Bertil som kommit med en av sina labradorer för att jaga.

Kort därefter var det dags att avrunda. Bertil undrade om jag skulle jaga på kvällen också. Tja, kanske det.

– Då ska du ta med hunden också!

Jo, jag hade funderat länge om jag skulle ta med Hagel eller inte på sjöfågeljakten. Jag hade ännu inte skjutit med hagelbössa alldeles intill honom och var rädd att han skulle bli skärrad. Men Bertil menade att det var bara att köra igång. Och det är klart, får Hagel se hur jag skjuter en pippi och han sedan får hämta den, ja då har man ju verkligen förknippat skott med något positivt.

Bertil fixade ansiktskamoflaget när vi ställt oss på pass.

Bertil fixade ansiktskamoflaget när vi ställt oss på pass.

Så på kvällen fick Hagel hänga med. Jag och Bertil stod cirka 20 meter ifrån varandra med var sin hund och väntade på gräsänderna. Dimman tätnade allt mer omkring oss. Så kom en and helt ljudlöst. Bertil sköt två skott men missade.

– Ta den, hojtade han till mig och jag gjorde mitt bästa med det skott jag hann få iväg på långt håll, men fågeln flaxade orörd vidare. 1-0 till den.

– Jag tycker det borde vara lag på att gräsanden ska säga ”kvack, kvack” innan den kommer så man hinner vara med, kommenterade jag.

Hagel klarade hyfsat att vara tyst, tror att han skulle sitta stilla i ett par timmar.

Hagel klarade hyfsat att vara tyst, trots att han skulle sitta stilla i ett par timmar.

Hagel satt oberörd intill mig och följde händelseförloppet med stort intresse. Skönt, då var det ingen fara. Och nästa gång ska jag träffa så han får apportera och känna sig duktig.

Min utsikt på kvällen, lite dimmigt va?

Min utsikt på kvällen, lite dimmigt va?

Undra om det var bara tillfälligheter, men nu var det betydligt färre fåglar på kvällen än på morgonen. Brukar det vara så? När på dygnet tycker ni att det är bäst att jaga sjöfågel?

Regn – desto större anledning att träna

Klädd efter väder. Fast kameran blev lite fuktig ...

Klädd efter väder. Fast kameran blev lite fuktig …

Jag vet. Regn och snålblåst är inte kul. Med min rubrik menar jag inte att man ska träna varje gång det regnar. Men i alla fall se till att göra det några gånger. För det kan ju faktiskt regna när man är ute på jakt. Eller på jaktprov.

Och jag vet en sak till. Att regnvädret alltid ser sämre ut från insidan, än när man väl begett sig ut. Då är det liksom inte lika ruggigt – om man klätt sig efter väder alltså.

Jag klädde mig bra. Sedan tog jag med mig portugisiska vattenhunden Trassel och vorstehn Hagel för vattenapportering och måsspårning.

Hagel apporterar måsen.

Hagel apporterar måsen.

Trassel kommer in med flytdummien ...

Trassel kommer in med flytdummien …

Men är lite odygdig, släpper apporten och skakar sig.

… men är lite odygdig, släpper apporten och skakar sig.

Det är perfekt att träna hundarna på att sitta still i regnet och vänta på att jag trasslar upp spårlinan, perfekt att träna på att inte skaka sig i tid och otid, perfekt att träna på att hoppa i plurret även om vågorna skvalpar och regnet smattrar ned i träsket.

Också perfekt att regnträningen är avklarad för att tag framöver. Så man med gott samvete kan träna vidare när det är bättre förhållanden. =)

Måsen fick komma in och få frisyren återställd med hårfönen. Trassel och Hagel övervakar allt noga.

Måsen fick komma in och få frisyren återställd med hårfönen. Trassel och Hagel övervakar allt noga.

Bra träning – trots inställt Riksprov

Hagel söker på genrepet, iförd sitt nya jaktskynke.

Hagel söker på genrepet, iförd sitt nya jaktskynke.

På måndag var jag och Hagel och hade ett sorts genrep hos uppfödaren inför Riksprovet. Dagen efter fick vi veta att provet var inställt.

Det känns tråkigt. Som om luften gick ur mig. Jag har ju siktat på det här och sett fram emot det så länge.

Så här motiverar Huvudstyrelsen för Svenska Vorstehklubben efter att ha samrått med Västerbottens vorstehklubb:

”Vi har senaste tiden inventerat de tilltänkta provmarkerna för Riksprovet. Marker som normala år anses vara bland Västerbottens bästa fågelmarker. Resultatet är nedslående och fågeltillgången är sämre än ifjol som vi då tyckte var ”sämsta möjliga”. Totalt sett har vi inventerat 7 olika marker och på 5 av dessa marker har vi hittat 0 – 2 fåglar på en hel dags inventering. På 2 marker har vi hittat 10-15 fåglar. De marker där vi hittat en del fågel är marker som kommer jagas ganska hårt dagarna innan provet och vi har ingen möjlighet att stänga dessa områden inför provet.”

Så det var trist. Men jag får rycka upp mig och tänka på kommande jaktprov. Bland annat väntar ett i Burträsk och även den så kallade Ladypokalen. Plus riktig fågeljakt förstås.

En fördel är att jag får mer tid att ta vara på intryck och lärdomar jag fick vid genrepet.

Vivvi, som har kullbrorsan Bruno, var också med på genrepet. En glad tjej – trots att hon lyckas blinka här på bilden.

Vivvi, som har kullbrorsan Bruno, var också med på genrepet. En glad tjej – trots att hon lyckas blinka här på bilden.

Uppfödaren Irene Nilsson in action med sin tik Jaga.

Uppfödaren Irene Nilsson in action med sin tik Jaga, kullsyrra till Hagel och Bruno.

Här tränar jag och Vivvi på att gå i eftergrupp. Visst var det en läcker vegetation i skogen här?

Här tränar jag och Vivvi på att gå i eftergrupp. Visst var det en läcker vegetation i skogen här?

Det här bedömer jag att vi behöver träna mer på:

Vi behöver bättra på stadgan vid vattenapporteringen. Även vid arrangerad apportering i skogen efter skott. Det tänker jag göra genom längre väntetider och även att många gånger hämta fågeln eller apporten själv. Även i vatten – men inte så djupt … =)

Vi behöver stabilisera avlämnandet vid vattenapporteringen. Det där att skaka sig verkar tyvärr vara högprioriterat … Kommer att börja med att peppa Hagel järnet när han har sista metrarna kvar in till mig. Berömma massor när han lämnar hos mig INNAN han skakar sig. Gorma om han skakar sig före. Kanske bara kasta i apporten på grunt djup så han inte blir så jätteblöt och kan tänka sig att vänta med skaket ett tag, tills jag säger ”Skaka”.

Vi behöver träna mer på att söka ut ordentligt även i främmande skogar. Och att han inte ska känna något sorts ”vallningsansvar” och måsta se till hur eftergruppen har det. Utan söka åt sidorna och framåt. Inte bakåt. Jag har en plan om komma till en nivå där min sambo kan gå med Hagels lekbästis bland våra sibbar, Lavin, i en sorts eftergrupp och Hagel bara fokuserar på söket ändå. Men då underlättar det förstås om det finns en del fågel … :-/  Vi fann tyvärr ingen på vårt genrep.

Avslutar med en bild på Bruno, kullbrorsan till Hagel. Kullen fyllde ett år dagen efter genrepet. Småpluttarna har blivit stora! =)

Grattis Bruno på ettårsdagen!

Grattis Bruno på ettårsdagen!

Jag sköt mig själv i pannan …

Snart drar älgen iväg. Då gäller det att vara beredd.

Snart drar älgen iväg. Då gäller det att vara beredd.

I lördags hade vi gemensam skytteträff med älgjaktlaget. Jag sköt både riktigt bra, och rätt dåligt. Dessutom i min egen panna.

Vi skulle skjuta tre serier på älgbanan. Först på en stillastående älg, sedan en löpande. Efter det skjuts det på en ny stillastående, och så en löpande tillbaka.

Grabbarna Gerth och Lelle väntar på sin tur.

Grabbarna Gerth och Lelle väntar på sin tur.

Vi är två tjejer i jaktlaget. Här är Erika Båtsman.

Vi är två tjejer i jaktlaget. Här är Erika Båtsman.

Första omgången fick jag fullträff på stillastående OCH på löpande, hör och häpna. På väg tillbaka blev det fullträff på stillastående och sedan miss på löpande, jag låg för långt fram. Ungefär så fortsatte det. Bra träffar på stillastående, och allt från fullträff till totalmiss på löpande. Jag har som ingen riktig taktik där … man skulle få skjuta på löpande oftare …

Jag får ett pulspåslag när jag skjuter på banan. Man får inte hålla på och fundera och rappla, då skiter det sig. I min iver kommer jag närmare och närmare kikarsiktet. Och till slut – pang – flyger kikarsiktet upp i pannan. AJ!

Fick en snygg bula som värkte rejält. Men det blev ett bra samtalsämne vid den cykelfest som hölls i byn samma kväll! =)

Här är jag med min bula i pannan. Så går det när man blir för ivrig.

Här är jag med min bula i pannan. Så går det när man blir för ivrig.