Väckaren stod på 02.00

Min första sjöfågeljakt!

Visst är det konstigt? Väckaren stod på 02.00 och när den ringde så studsade jag ur sängen. Men när den står på halv sex en vanlig jobbardag så är det lite sämre med studset … Fast nu skulle jag på min första sjöfågeljakt!

Jag mötte upp med två andra bybor nere vid Ytterviksfjärden. Det var Pär och Kristoffer som skulle paddla ut med kanot och sitta med vadarbyxor i en vassrugg. Jag gick en bit bort och stod vid vasskanten vid en vattenkanal som gick in från fjärden.

Inväntade morgonljuset och spanade in imponerande spindelnät.

Till slut kom det lite ljus.

Klockan var halv tre på natten mot söndag. Det var rejält mörkt, även om månen gjorde ett tappert försök att lysa upp. Efter någon timme ljusnade det. Plötsligt small det från vassruggen där Pär och Kristoffer satt! Och typ fem gräsänder svepte förbi mig på lagom skjutavstånd innan jag hunnit fatta riktigt vad som var på gång. Hmm, okej, det är sånt här man kan vänta sig, insåg jag och ställde mig i betydligt större bereddläge.

Sedan smällde det lite här och var ute längs fjärden. Vad fränt! Jag hade trott att jag var nästan helt själv, men det visade sig vara välbesökt ute i djungeln!

Det svischade förbi några fler fåglar, men på för långt håll. En jägare kom ut och ställde sig cirka 80 meter från mig i vasskanten. Det borde vara Pär eller Kristoffer tänkte jag.

Sedan kom en lämplig ensam and. Jag siktade, funderade om skotthållet ändå var för långt, det är inte lätt att avgöra i morgondunklet må jag säga. Jag lät fågeln segla vidare mot jägaren som nyss anlänt. ”Pang, pang” lät det och fågeln seglade ned och landade en bit bort. Jaha, då var inte skotthållet för långt då med andra ord, insåg jag lite buttert.

Labradoren Tib fick hämta en and som Bertil skjutit.

Jägaren gick bort för att finna sin fågel och jag spanade vidare. Men så hörde jag hur han visslade då och då, som på en hund. Aha, det var grannen Bertil som kommit med en av sina labradorer för att jaga.

Kort därefter var det dags att avrunda. Bertil undrade om jag skulle jaga på kvällen också. Tja, kanske det.

– Då ska du ta med hunden också!

Jo, jag hade funderat länge om jag skulle ta med Hagel eller inte på sjöfågeljakten. Jag hade ännu inte skjutit med hagelbössa alldeles intill honom och var rädd att han skulle bli skärrad. Men Bertil menade att det var bara att köra igång. Och det är klart, får Hagel se hur jag skjuter en pippi och han sedan får hämta den, ja då har man ju verkligen förknippat skott med något positivt.

Bertil fixade ansiktskamoflaget när vi ställt oss på pass.

Så på kvällen fick Hagel hänga med. Jag och Bertil stod cirka 20 meter ifrån varandra med var sin hund och väntade på gräsänderna. Dimman tätnade allt mer omkring oss. Så kom en and helt ljudlöst. Bertil sköt två skott men missade.

– Ta den, hojtade han till mig och jag gjorde mitt bästa med det skott jag hann få iväg på långt håll, men fågeln flaxade orörd vidare. 1-0 till den.

– Jag tycker det borde vara lag på att gräsanden ska säga ”kvack, kvack” innan den kommer så man hinner vara med, kommenterade jag.

Hagel klarade hyfsat att vara tyst, trots att han skulle sitta stilla i ett par timmar.

Hagel satt oberörd intill mig och följde händelseförloppet med stort intresse. Skönt, då var det ingen fara. Och nästa gång ska jag träffa så han får apportera och känna sig duktig.

Min utsikt på kvällen, lite dimmigt va?

Undra om det var bara tillfälligheter, men nu var det betydligt färre fåglar på kvällen än på morgonen. Brukar det vara så? När på dygnet tycker ni att det är bäst att jaga sjöfågel?