Från björnfrossa till mazariner

Jag och Hagel går i eftertruppen.

Jag och Hagel går i eftertruppen.

Söndagens jaktprov i Villvattnet började med en sorts björnfrossa. Vi var tre ekipage i mitt gäng: Bength och Devil som klarade förstapris i öppen klass dagen före och nu gick i elitklass, Juha och Spira från Saltmyran, Arvidsjaur i öppen klass och så jag och Hagel i unghundsklass.

På mitt första släpp hamnade vi på en myrkant. Hagel drog iväg åt vänster och det syntes hur han vindade i motvinden. ”Gissningsvis älg”, tänkte jag. Men han gick ut fint så jag lät honom hållas, han kunde ju snubbla över en fågel på vägen.

Så avbröt han vindningen och stannade till vid några buskar på myren. Det var nästan som om han stod och jag blev först beredd på fågel. Men han stod så konstigt. Inte glatt. Inte förväntansfullt. Utan med låg, rädd position tog han några tveksamma steg närmare den doft han träffat på. ”Ett älgkadaver kanske”, funderade jag.

Plötsligt släppte han doften och kom springande mot mig som för att fortsätta sitt fågelsök. Då fick han syn på provledaren Carl-Johan och domaren Ingemar.

– Vooooovooovvvoov! skällde han på typiskt ”jag-är-en-rädd-fjortis-vovve-som-ser-spöken” -sätt.

Men snyggt! Ska vi lägga till det till också på vår påhittiga lista över alternativa aktiviteter att roa sig med på att jaktprov …

Jag försökte fortsätta, men Hagel kunde inte alls fokusera. Inte när vi hade två spöken med oss hack i häl. Så vi fick hälsa på dem ett tag och sedan provade jag att fortsätta igen. Men det gick sisådär.

– Det finns björn i trakten, så nog kan det ha varit det han kände där borta, sa både Carl-Johan och Bength.

Usch, så som Hagel vindade kändes det som om den inte varit långt borta i så fall. När jag kopplat Hagel och gick i eftertruppen så funderade jag på vad som kunde ha hänt om björnen dykt upp och varit på dåligt humör.

Provledaren Carl-Johan och Bength i samspråk.

Provledaren Carl-Johan och Bength i samspråk.

Juha och Spira visade var skåpet skulle stå.

Juha och Spira visade var skåpet skulle stå.

Vanlig vy på vårt jaktprov.

Vanlig vy på vårt jaktprov.

Nåja, till nästa släpp hade jag och Hagel hunnit lägga det där bakom oss. Nu var det nya tag. Han gick ut rätt bra och sökte. Sedan gick det snabbt. Han hittade en löpa, hann knappt börja följa den förrän en ripa drog iväg med högljudda synpunkter. Hagel sprang efter en bit, vilket jag tillät så han skulle hinna få se den ett tag. Sedan sa jag ”stanna” och han stannade direkt. Kul!

Men den såg inte ut att dra iväg så långt. En örn hade cirkulerat i luften en stund innan, och den var nog rädd att bli örnmat.

– En nyslagen ripa är jättetufft för en unghund. Så vi byter till Juha nu, sa domaren Ingemar.

Jag och Bength fick stanna kvar och börja med lunchen under tiden. Efter en stund hördes ett ”pang”. Och ett bra tag senare ett pang till. Det innebar troligen att de inte fått ett skottläge på ripan utan bara skjutit i luften, och att de direkt efter gjorde en arrangerad kastapportering.

Juha och Spira kom tillbaka med Ingemar och Carl-Johan. Spira hade haft ett jättebra stånd på ripan, men sedan följt efter lite väl långt efter avancen, vilket hade gjort det svårt att skjuta. Kastapporteringen hade gått jättebra. Juha var nöjd och plockade upp en mazarin ur ryggsäcken.

– Det här är min turmazarin. Jag måste ha en sådan med på jaktprov. Då går det nästan alltid bra, sa han och tillade:

– Någon som vill ha?

Vi andra tackade nej, Jag hade ryggan full med snickers och tyckte inte att jag behövde något mer sockrigt. Det var kanske synd.

Spira får vatten efter sitt sök av husse Juha.

Spira får vatten efter sitt sök av husse Juha.

Söndagens domare Ingemar.

Söndagens domare Ingemar.

Mitt nästa släpp gick väl rätt bra, han gick ut fint och sökte hyfsat. Men nog såg jag att han inte har den där medvetenheten om vad han gör. Återigen – den stora polletten har inte ramlat ned än. Vilket domaren Ingemar påpekade när vi även denna gång fick betyget ej godkänd.

– Men alla vi som haft unghundar vet hur det är. De har det i sig och det kommer fram till slut. Det gäller bara att vara ute mycket i skogen och hitta fågel så ramlar polletten ned snart.

Jag förstod det. Jag var inte särskilt deppad. Det var en chansning och den gick inte hem.

– Jag var med i unghundsklass förra året, och hunden hade aldrig haft en riktig fågelsituation. Så jag tänkte att det får bära eller brista. Det sa bara tjong så hade hon haft två bra fågelsituationer med avance och jag fått en åtta och förstapris, berättade Juha.

Ja, så kan det också gå. Kanske beror det på turmazarinerna? Det får jag prova nästa gång – nästa år!

Nja, vi imponerade inte precis

Morgonens genomgång av domaren Robert Lundgren, Piteå.

Morgonens genomgång av domaren Robert Lundgren, Piteå.

Är precis hemkommen från mitt första jaktprov för vorstrar, ett skogsprov. Det gick både bra och dåligt.

Vi var fem ekipage, jag och en till i unghundsklass, resten i öppen klass. Vi gick ut i skogarna kring Villvattnet, utanför Burträsk. Mitt första släpp började illa. Hagel lekte med en pinne, jag tog av honom den och skickade ut honom igen. Då gick han en gång till och hämtade pinnen! Efter att jag tagit av honom den igen knatade han vidare, jag ska inte påstå att han sökte fågel på riktigt. Jag skämdes. ”Borde jag höra med domaren om jag kan bryta redan nu och gå hem”, funderade jag.

Men så plötsligt fick Hagel vittring på fågel. Han följde en löpa med stort intresse och stor iver. Och sen hörde vi de tunga vingslagen av en tjäder som lättade bakom några träd. Förbannat.

Domaren Robert Lundgren i en fikapaus.

Domaren Robert Lundgren i en fikapaus.

Delar av min grupp - när vi följde efter  den som för tillfället sökte fågel.

Delar av min grupp – när vi följde efter den som för tillfället sökte fågel. Martin Åkerlund med Dexter och Joakim med Krut.

Sören Johansson och strävhåret Alvin i lunchpausen.

Sören Johansson och strävhåret Alvin i lunchpausen.

Joakim fikar och Krut ser på.

Joakim fikar och Krut ser på.

Nästa släpp hände just inget spännande. Tredje släppet gick Hagel nära mig och det var mellan varven tveksamt om han verkligen sökte fågel. Domaren Robert Lundgren, för övrigt från Piteå, ska ha en eloge för att han höll skenet uppe med sin humoristiska kommentar:

– Hunden är ju från Piteå, så det kan ta tid …

Fjärde släppet hade jag gruvat mig för. Nu borde ju Hagel vara trött och liksom ännu sämre. Men han gick helt plötsligt ganska bra

– Vad har du gett honom, skogaholmslimpa, kommenterade Robert.

Vi gick genom skogen och ner mot en myrkant. Jag och Hagel tog vänster sida om en grupp granar. Domaren tog höger sida. Hagel drog iväg en bit. Och just framför domarens fötter drog en ripa iväg! Ny svordom!

Efter det hände inte så mycket mer intressant för vår del. En klubbkompis, Bength Hägglund, lyckades finna fågel i stort sett på alla sina släpp med hunden Devil. Fina stånd och avance. Det blir lätt att man tänker ”Vilken tur han har då”. Men det är ju så som någon sa: ”Ju mer jag tränar – desto mer tur har jag”. Bength och Devil är ett samtränat ekipage och jag vet att Bength lägger ned mycket tid på jakten. Så det var väl unt att de senare fick ett förstapris och därmed får starta i elitklass i morgon söndag.

En glad Bength Hägglund och hans Devil.

En glad Bength Hägglund och hans Devil.

Jag och Hagel fick betyget ej godkänd. Helt förståeligt. Och jag funderade om jag verkligen borde slösa domartid på att gå även söndagens prov. Men jag har bestämt mig för att genomföra provet ändå. Det var så pass många fågelsituationer i min grupp att jag bedömer att det är värt det. Som Martin Åkerlund i min grupp sa:

– Det är lite som triss. Plötsligt händer det.

Vi kanske skämmer ut oss …

Nästa helg blir det spännande.

Nästa helg blir det spännande.

Nästa helg, den 28–29 september, är det dags. Då ska jag och Hagel vara med på vårt första riktiga skogsprov i Burträsk. Huga!

Visst – det känns kul och spännande. Jag kommer säkert att lära mig en massa saker om hur det går till och så. Men faktum är ju att vi inte vet om vi kan.

Vi har ju gått runt i skogen och sökt i timmar. Men inte fått någon riktig fågelsituation än. Så Hagel söker ju inte alltid med den där målmedvetenheten man gärna vill se, eftersom han inte är hundra på vad vi söker.

Jag är rädd att det kan bli pinsamt. Domaren kanske funderar hur jag riktigt har tänkt när jag kommer med så lite i bagaget.

Men jag försöker tänka att å andra sidan är det faktiskt unghundsklass. Allt behöver inte vara klappat och klart. Och tänk om vi hittar en fågel! Vilken lycka!

Ni håller tummarna va? Och tårna? Och ringer alla era vänner och ber dem hålla tummarna – och tårna. Då har vi rätt goda förutsättningar! =)

Vi fann en tjädertupp och en älgko

Mona Eriksson hängde med på jaktrundan. Här pausar vi med en chokladbit – vilket Hagel gärna är med och delar på.

Mona Eriksson hängde med på jaktrundan. Här pausar vi med en chokladbit – vilken Hagel gärna är med och delar på.

Häromdagen åkte jag till nya jaktmarker för att testa lyckan. Via Holmen skog köpte jag ett dagkort i Älgnäs, Tjärnliden. Där bor min kompis Mona och hon hade rapporter om olika tjäderfynd. Skulle bli intressant.

Jag släppte Hagel och vi började gå. Vi kollade av olika intressanta myrar och berg på ena sidan om en väg, och sedan gick vi över på andra sidan. Och där i myrmarken såg vi, på långt håll, hur en tjädertupp ljudlöst flaxade förbi. Hagel märkte ingenting. Han höll just på att undersöka en hög med harbajs väldigt noga. Typiskt.

Vi knatade vidare. Lite senare hörde vi en fågel dra iväg, men såg inget.

Vi fyndade i alla fall den här.

Vi fyndade i alla fall den här.

Så kom vi till en röjd skoterled. Där stod en älgko, säkert en av alla dem som bidragit med sina avtryck i skogen och som hållit Hagel på gott humör. Jag fotade kon ett tag innan jag kom på att jag skulle försöka locka. Men först ville jag tömma bössan och ställa undan den. Och platsa Hagel så jag visste var han fanns. När jag pysslat klart med det var kon borta! Jag lockade ändå, men det var stark motvind och jag hade svårt att tro att hon skulle höra mig. Synd. Det hade känts bättre om jag såg henne och direkt fick respons på om lockljudet fungerade eller inte.

Nåväl, efter det hade flera timmar passerat i ilfart och det var dags att åka hem igen. Kul att få testa nya marker och umgås med Mona. Nästa gång kanske det blir fågel också. Eller nästa. Eller nästa. Vad tror ni jag kan göra för att öka chanserna?

Efteråt fick Hagel busa med stövaren Norma. De är så lika varandra, lika unga och fjantiga båda två.

Efteråt fick Hagel busa med stövaren Norma. De är så lika varandra, lika unga och fjantiga båda två.

Började med bitterhet – avslutade med fart

Therese och Saila Suorsa resonerar om vad GPS:en visar.

Therese och Saila Suorsa resonerar om vad GPS:en visar.

Andra kursdagen: Första sökpasset med Hagel på söndagsmorgonen började uselt. Han gick knappt ut något, intresserade sig för pinnar och annat tjafs. Jag blev sur, otroligt sur. Tänkte koppla honom och gå hem.

Vi testade vägjakt då orrar ofta sitter i dikena. Här är det Therese och Della som kör.

Vi testade vägjakt då orrar ofta sitter i dikena. Här är det Therese och Della som kör.

Men vi tragglade på. Tog en fikapaus vid bilarna och körde igång andra passet. Nu var det mer vind, motvind. Det gjorde att han fick mer fart och jag blev genast lite gladare. Men ännu ingen fågel i sikte, fastän vi gick på de rätta platserna. Däremot såg vi en huggorm

Usch, inte mitt favoritdjur precis.

Usch, inte mitt favoritdjur precis.

Ockeli fixade fågel åt oss.

Ockeli fixade fågel åt oss.

Och han är fenomenal på att se lidande ut när man äter sin korvmacka.

Och han är fenomenal på att se lidande ut när man äter sin korvmacka.

Efter att vi åter var vid bilarna sa kursledaren Saila Suorsa att hon skulle ta ut sin erfarna, strävhåriga vorsteh Ockeli. Han kanske kunde finna fågel åt oss så unghundarna fick chansen att lukta på rätt vilt.

Och kan ni tänka er – det gjorde han! Hurra! Han stod på några legor, kom närmare. Det blev buskage i vägen för min del. Pang, pang lät det. Sen en massa visslande och efter en stund kom Saila mot oss med en sprattlande ung orrhöna i famnen.

– Vet ni hur man gör när man avlivar fåglar som inte är helt döda? frågade hon.

Nja, vi hade väl sett och hört om diverse karateslag i nacken på fåglarna.

– Ni gör bara så här, sa Saila.

Hon tryckte in fågelns huvud mot dens eget bröst, sedan pressade hon ned den i mossan.

– Då kvävs den snabbt. Det är ett enkelt och inte så våldsamt sätt att avsluta det hela, säger hon.

Saila visade hur hon kväver orren.

Saila visade hur hon kväver orren.

Under hela tiden vibrerade Hagel. Han var som förstenad. Nog visste han att det där var själva GREJEN med att vara i skogen! Jisses!

Han och Della fick lukta och smaka lite på fågeln, för att få testa det här med varm fågel.

Sedan fick jag släppa Hagel på ett sök som handlade om att utreda alla spännande dofter. Gissa om han gick fint nu? Gissa om han fått en nytändning? Vi fortsatte en bit bort också och sökte på ny mark. Mycket bättre sökarbete. Så skönt. Ett bra slut på en lång helg.

Efter det gjorde vi en brasa och värmde chili con carne på muurika. Sedan lutade vi oss tillbaka på backen och slöt ögonen. Snart snarkade vi ikapp. Faktiskt. Jag snarkade så jag väckte mig själv och generat undrade om de andra hade hört. Det hade de. Men de hade gjort detsamma!

Ett tag senare var det dags att återvända till Moskosels camping, städa ur stugan och ta farväl. En mycket intressant helg som kommer att ta sin tid att summera helt och hållet!

Vår stuga på campingen. Therese och Saila surrar om hundar – förstås.

Vår stuga på campingen. Therese och Saila surrar om hundar – förstås.

En mysig gammal camping.

En mysig gammal camping.

På campingen fanns en telefonkiosk. Minns ni dem?

På campingen fanns en telefonkiosk. Minns ni dem?

Hejdå Moskosel. Vi ses igen!

Hejdå Moskosel. Vi ses igen!

Första dagen kastade vi regelboken

Della och Therese söker av området. Till höger kursledaren Saila Suorsa.

Della och Therese söker av området. Till höger kursledaren Saila Suorsa.

Jag och kompisen Therese åkte med våra hundar till Moskosel, utanför Arvidsjaur, för att delta i en skogsjaktkurs för kvinnor. Det blev en lärorik helg där vi uppmanades att kasta regelboken på en gång.

– Den gäller inte i skogen, förklarade kursledaren Saila Suorsa.

Saila Suorsa gav oss nya perspektiv på saker och ting.

Saila Suorsa gav oss nya perspektiv på saker och ting.

Jag och Therese är båda nybörjare när det gäller jakt med stående fågelhund. Och vi har ju läst, sett och hört hur det ska vara när man jagar i skogen. Man ska söka med sin hund. Den ska finna. Stå för fågeln. Sen ska vi kommendera avance, att hunden jagar upp fågeln på vingarna. Efter det skjuter vi fågeln. Och sedan apporterar hunden den. I tur och ordning.

Men det fungerar inte så ofta i skogen – menar Saila. Fält och fjäll är öppna och mer lättarbetade miljöer. I skogen blir det tätare. Det blir mer att man får vara beredd på allt möjligt och ta det man får. Om fågeln flaxar upp innan hunden hunnit stå ordentligt, och innan man hunnit kommendera till avance, ja då är det bara att skjuta ändå.

Hagel visade att han är ung – och ännu inte haft en riktigt fågelsituation.

Hagel visade att han är ung – och ännu inte haft en riktig fågelsituation.

I det läge jag och Hagel är i nu ser jag fördelar med det. Han är så orutinerad och har ännu inte haft någon riktigt fågelsituation. Om jag inte kräver att precis ALLA steg i regelboken ska passeras innan jag skjuter, utan kan tänka mig att hoppa över några steg och gå direkt till panget – ja, då kanske det ramlar ned fågel lite oftare. Vilket kan göra att Hagel fattar poängen fortare.

Vi gick i skogen både lördag och söndag. Jag hade förhoppningar om att få lära mig mer om var man har störst chanser att finna skogsfågel, se tecken på att det varit fågel på platsen och lära mig smarta, strategiska upplägg på söket. Allt det fick jag.

Myrkanter är bra ställen för skogsfågel.

Myrkanter är bra ställen för skogsfågel.

Bäckar är också bra ställen för skogsfåglar.

Bäckar är också bra ställen för skogsfåglar.

Vi hittade en badgrop som hundarna fick undersöka ordentligt.

Vi hittade en badgrop som hundarna fick undersöka ordentligt.

Saila visade oss myrkanter, och så kallade tätningar – typ träddungar vid myrar, bäckar och andra populära platser. Vi såg badgropar där fåglarna ”badat” i jorden och lämnat efter sig små dun, vi såg bajset från tjädern så som det ser ut på sommaren. På vintern är det mer ostkrokeliknande korvar.

Tjäderbajs som det ser ut på sommaren.

Tjäderbajs som det ser ut på sommaren.

Tjäderbajs som det ser ut på sommaren.

Vi gjorde hamburgare till lunch.

Mums, tyckte Therese. Notera också de orangea naglarna som var ett måste enligt Saila =)

Mums, tyckte Therese. Notera också de orangea naglarna som var ett måste enligt Saila =)

Efter maten blev Therese nedbrottad av Sailas strävhårsvorstrar.

Efter maten blev Therese nedbrottad av Sailas strävhårsvorstrar.

Jag såg stor skillnad på Hagel och Dellas sök. Hon är bara några månader äldre men uppvisar mycket större mognad. Hon vågar gå ut ordentligt. Hagel såg inte alls lika trygg ut. Han har dessutom kommit in i spökåldern och har mycket i hjärnan – vilket Saila påpekade och försökte trösta mig med.

Jag tror att bara han får en riktigt fågelsituation så kommer mycket att lösa sig av sig självt. Då ramlar poletten ned och han fattar vad han egentligen håller på med där i skogen. Han får en målbild, en vision av hur det ska vara.

Det blev inga fåglar på lördagen. Men nyttigt och lärorikt ändå. På söndagen blev det både bättre och sämre. Det får ni läsa mer om i morgon.

Action även dag två – på gott och ont

Anders Lundström är en hejare på att köra fyrhjuling. Därför fick han köra min fyrhjulinmg som jag hämtat för att vi skulle kunna forsla bort ko och kalv.

Anders Lundström är en hejare på att köra fyrhjuling. Därför fick han köra min fyrhjuling som jag hämtat för att vi skulle kunna forsla bort ko och kalv.

Älgjaktens andra dag började bra. På mitt första pass hann jag få en glimt av en älgko som följdes av gråhunden Tassa, dock inget skjutläge. På andra passet hörde jag först två smällar på ett pass inte långt från mitt, sen tre smällar till. Vad konstigt. Vad hade då hänt?

– Det kom en älgko med kalv och jag sköt på kalven med först ett skott och sedan ett till. Men kon började springa runt, runt och såg konstig ut. Så jag bestämde mig för att skjuta på kon också, hon kunde vara träffad, berättade skytten efteråt.

Han lyckades fälla båda. Det var tur, för när vi senare klädde av dem visade det sig att kon mycket riktigt hade mer än det sista avsedda skottet i sig.

Ko och kalv spänns fast i pulkan som dras av fyrhjulingen. Så skönt att slippa dra dem själva!

Ko och kalv spänns fast i pulkan som dras av fyrhjulingen. Så skönt att slippa dra dem själva!

Efter att ha tagit hand om djuren och lunchat satte vi oss på nya pass. Några i älgjaktlaget gick drevkedja. Jag myste i mitt torn och försökte locka lite igen. Hittills har det inte funkat så bra, antingen har jag inte rätt snits, eller så är vinden fel eller så finns det ingen älg inom höravstånd.

Då small det igen, rätt långt bort från mig. Två skott. Sen en röst i kommunikationsradion.

– Jag sköt på en ko. Jag hade tittat på henne ett tag och bedömt att hon var ensam. Men just när jag sköt kom en kalv fram. Så jag skickade iväg ett skott på den med, rapporterade skytten.

Sedan hade båda sprungit iväg. Skit också! En jägares mardröm.

Jaktledaren kontaktade mig och bad mig hämta min eftersökshund. Förra hösten hade jag portugisiska vattenhunden Trassel att spåra, men han börjar bli gammal och sliten. Istället har jag tränat upp en av våra siberian huskys, Flinga. Så jag hämtade henne och lät henne börja på spåret som skytten visade.

Flinga fann kon. Det var kul att se hur jakthunden i henne växte på plats.

Flinga fann kon. Det var kul att se hur jakthunden i henne växte på plats.

Det syntes att vi var på rätt väg, både med spår i marken och blod på buskar. Jag rapporterade mina iakttagelser eftersom i kom-radion. Efter knappt 200 meter kom vi fram till kon. Hon låg ned och var död. Ingen kalv i sikte.

Jag berömde Flinga för hennes insats. Det är så kul att se hur en hund som tidigare bara spårat älgklöv växer till en riktig jakthund när de får träffa på ett verklig älg. Snart stod Flinga och greppade över nosryggen på kon och slet. Eller ryckte hårtofsar från pälsen.

Efter ett stund försökte jag få henne att fortsätta och spåra kalven. Men hon förstod inte alls poängen. Här låg ju flera hundra kilo spårbelöning. Varför skulle hon fortsätta?

Jag kallade på vår hundförare Per-Anders som stått standby med sin gråhund Tassa och låtit oss få spåra först. Nu var det deras tur. Tassa fann vittring och drog iväg i tät djungel med Per-Anders och Erika efter sig.

Jag kollade av närområdet för att se så inte kalven stupat bara en bit bort, men utan resultat. Likaså fick det omfattande eftersöket ge sig några timmar efteråt utan att ha fyndat. Synd. Var fanns kalven? Eftersom vi inte sett något blod fick vi hoppas att den var oskadad. Men ändå, inte lätt att överleva utan sin mamma.

Kon som Flinga spårade fick även hon åka pulka ut ur skogen och genom vassen.

Kon som Flinga spårade fick även hon åka pulka ut ur skogen och genom vassen.

Alla sätt är bra utom de dåliga när det gäller att få jämvikt på fyrhjulingen i terrängen.

Alla sätt är bra utom de dåliga när det gäller att få jämvikt på fyrhjulingen i terrängen.

Jag och en till från jaktlaget, Kristoffer, samrådde med jaktledaren. Vi fick klartecken för att kliva upp tidigt även nästa morgon, fastän det egentligen inte var älgjakt, och försöka locka till oss kalven för att skjuta den.

Kristoffer satte sig i ett torn vid ett stort fält med bra sikt, cirka trehundra meter från mig.  Jag satte mig strax utanför den djungel där kon fällts och lockade. Försökte låta så ko-lik som möjligt. Jag testade på några olika platser. Men antingen lät jag fel, eller så var inte kalven där. Vi fick återigen ge oss utan att ha fått vetskap om var den tagit vägen.