Action även dag två – på gott och ont

Anders Lundström är en hejare på att köra fyrhjuling. Därför fick han köra min fyrhjulinmg som jag hämtat för att vi skulle kunna forsla bort ko och kalv.

Anders Lundström är en hejare på att köra fyrhjuling. Därför fick han köra min fyrhjuling som jag hämtat för att vi skulle kunna forsla bort ko och kalv.

Älgjaktens andra dag började bra. På mitt första pass hann jag få en glimt av en älgko som följdes av gråhunden Tassa, dock inget skjutläge. På andra passet hörde jag först två smällar på ett pass inte långt från mitt, sen tre smällar till. Vad konstigt. Vad hade då hänt?

– Det kom en älgko med kalv och jag sköt på kalven med först ett skott och sedan ett till. Men kon började springa runt, runt och såg konstig ut. Så jag bestämde mig för att skjuta på kon också, hon kunde vara träffad, berättade skytten efteråt.

Han lyckades fälla båda. Det var tur, för när vi senare klädde av dem visade det sig att kon mycket riktigt hade mer än det sista avsedda skottet i sig.

Ko och kalv spänns fast i pulkan som dras av fyrhjulingen. Så skönt att slippa dra dem själva!

Ko och kalv spänns fast i pulkan som dras av fyrhjulingen. Så skönt att slippa dra dem själva!

Efter att ha tagit hand om djuren och lunchat satte vi oss på nya pass. Några i älgjaktlaget gick drevkedja. Jag myste i mitt torn och försökte locka lite igen. Hittills har det inte funkat så bra, antingen har jag inte rätt snits, eller så är vinden fel eller så finns det ingen älg inom höravstånd.

Då small det igen, rätt långt bort från mig. Två skott. Sen en röst i kommunikationsradion.

– Jag sköt på en ko. Jag hade tittat på henne ett tag och bedömt att hon var ensam. Men just när jag sköt kom en kalv fram. Så jag skickade iväg ett skott på den med, rapporterade skytten.

Sedan hade båda sprungit iväg. Skit också! En jägares mardröm.

Jaktledaren kontaktade mig och bad mig hämta min eftersökshund. Förra hösten hade jag portugisiska vattenhunden Trassel att spåra, men han börjar bli gammal och sliten. Istället har jag tränat upp en av våra siberian huskys, Flinga. Så jag hämtade henne och lät henne börja på spåret som skytten visade.

Flinga fann kon. Det var kul att se hur jakthunden i henne växte på plats.

Flinga fann kon. Det var kul att se hur jakthunden i henne växte på plats.

Det syntes att vi var på rätt väg, både med spår i marken och blod på buskar. Jag rapporterade mina iakttagelser eftersom i kom-radion. Efter knappt 200 meter kom vi fram till kon. Hon låg ned och var död. Ingen kalv i sikte.

Jag berömde Flinga för hennes insats. Det är så kul att se hur en hund som tidigare bara spårat älgklöv växer till en riktig jakthund när de får träffa på ett verklig älg. Snart stod Flinga och greppade över nosryggen på kon och slet. Eller ryckte hårtofsar från pälsen.

Efter ett stund försökte jag få henne att fortsätta och spåra kalven. Men hon förstod inte alls poängen. Här låg ju flera hundra kilo spårbelöning. Varför skulle hon fortsätta?

Jag kallade på vår hundförare Per-Anders som stått standby med sin gråhund Tassa och låtit oss få spåra först. Nu var det deras tur. Tassa fann vittring och drog iväg i tät djungel med Per-Anders och Erika efter sig.

Jag kollade av närområdet för att se så inte kalven stupat bara en bit bort, men utan resultat. Likaså fick det omfattande eftersöket ge sig några timmar efteråt utan att ha fyndat. Synd. Var fanns kalven? Eftersom vi inte sett något blod fick vi hoppas att den var oskadad. Men ändå, inte lätt att överleva utan sin mamma.

Kon som Flinga spårade fick även hon åka pulka ut ur skogen och genom vassen.

Kon som Flinga spårade fick även hon åka pulka ut ur skogen och genom vassen.

Alla sätt är bra utom de dåliga när det gäller att få jämvikt på fyrhjulingen i terrängen.

Alla sätt är bra utom de dåliga när det gäller att få jämvikt på fyrhjulingen i terrängen.

Jag och en till från jaktlaget, Kristoffer, samrådde med jaktledaren. Vi fick klartecken för att kliva upp tidigt även nästa morgon, fastän det egentligen inte var älgjakt, och försöka locka till oss kalven för att skjuta den.

Kristoffer satte sig i ett torn vid ett stort fält med bra sikt, cirka trehundra meter från mig.  Jag satte mig strax utanför den djungel där kon fällts och lockade. Försökte låta så ko-lik som möjligt. Jag testade på några olika platser. Men antingen lät jag fel, eller så var inte kalven där. Vi fick återigen ge oss utan att ha fått vetskap om var den tagit vägen.

8 thoughts on “Action även dag två – på gott och ont

    • Jo, det var surt det som hände. Men en positiv sak var ju att Flinga fick spåra och lära sig på riktigt. Nu känner jag mig trygg om vi behövs i framtiden till eftersök.

  1. Ja usch, det är så tråkigt med skadeskjutningar och med ”ensamenkalvar” men det löser sig ska ni se! Ge er inte! Superbra av Flinga oxå! Visst är det spännande när det är skarpt läge?!? 🙂 Att locka älgarna kommer nog att fungera bättre lite senare, typ i oktober, när de fortfarande är lite ”sugna”… 😉 Kram å hoppas ni hittar kalven!

    • Ja, det var både plus och minus med det som hände. Kul att Flinga fick köra på riktigt. Trist att kalven blev utan mamma. Min sambo såg kalven sprätta över vägen häromdagen. Rätt stor och pigg. Så hoppas den klarar sig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s