Skjutbanelycka

Kul att vara på skjutbanan.

Kul att vara på skjutbanan.

Jag hade en ledig dag från jobbet och utnyttjade dagsljuset på bästa sätt – på skjutbanan. Det var ett tag sedan och jag var rädd att det lilla ”stimmet” jag hade i början av hösten hade fallit bort.  Det var ju då jag äntligen beslutade mig för att kapa kolven vilket resulterade i att skyttet fungerade mycket bättre, vilket ni kan läsa ett exempel på här. Hur skulle det gå nu?

Min anordning för att kunna skjuta själv.

Min anordning för att kunna skjuta själv.

Jag riggade min enkla lerduvekastare och knöt fast snöret i vänstra skoremmarna. Sedan laddade jag. Och skickade iväg första duvan. Pang! Träff!? Waow, kul!

Sedan fortsatte det med lite blandad kompott, både träffar och missar. Men huvudsakligen träffar. Om inte på första skottet så på andra. Bara det att jag hinner justera och smälla av ett till skott är i mitt tycke en uppgradering.

Bara tre till, och tre till ...

Bara tre till, och tre till …

Visst är det lite rapplande när jag måste rigga om lerduvekastaren mellan varje duva, jag skjuter ju bara en duva i taget än, men det är lite så det är när det är på riktigt. Inte kommer det tio fåglar efter varandra som flyger likadant.

Det var roligt att vara på skjutbanan igen. Man tänker – bara tre skott till, och tre till, äsch vi tar tio till. Så håller man på och förhandlar med sig själv, eller hur?

Som att gå på cornflakes

Jag och Hagel spanar in markerna.

Jag och Hagel spanar in markerna.

Det var ett tag sedan jag och Hagel kom oss ut på en fågeljaktsrunda. Jag har tänkt att det inte någon större idé nu när hösten hunnit bli lite vinter. Det var inte gott om fågel i augusti, och är nog inte fler nu. Plus att det låter som om man går i ett cornflakespaket när man tar sig fram i skogen. En Facebookvän använde det uttrycket vilket passar precis. Man är verkligen ingen indian när man är ute nu.

Solen sken och det var riktigt skönt.

Solen sken och det var riktigt skönt.

Nåväl, jag ville testa ändå. Om inte annat ger det ett bra tillfälle att träna själva sökarbetet. Så vi stack ut en stund med bössa och ammunition. Och kom hem med alla skott i behåll. Igen.

Är det här de sitter numera?

Är det här de sitter numera?

Men det var skönt att komma ut på jakt en stund. Att i alla fall ha bössan med sig ifall att … =) Fast jag börjar fundera om det är dags att byta till kulvapnet istället. Visst börjar fåglarna sitta i topparna nu? Men det är nog svårt att smyga fram ändå. Måste vänta tills det kommer mer snö. Eller vad säger ni?

”Så ska muskler se ut”

Vi hade hunnit träna lite på den fria visningen.

Vi hade hunnit träna lite på den fria visningen.

Utställning är ju faktiskt lite halvkul. I alla fall när det går som det gjorde i lördags.

Jag och Hagel kom i god tid så han skulle få tid på sig att bearbeta alla intryck. Vi höll till inne i ett uppvärmt litet växthus på Forslunda Gymnasiet i Umeå. Där inne var det proppat med vorstrar. Även någon ungersk viszla och münsterländer. Alla hundar gick förbi varann, nosade på varandra och hälsade – utan ett gorm. Jag kunde inte låta bli att kommentera till min närmaste ”granne”:

– Tänk dig om det varit schäfrar istället! Vilket liv det skulle vara, menade jag och kvinnan  höll med.

Vi installerade oss och jag gick och köpte en lussebulle till min termos med te. Men inte för mycket så jag blev nödig just när jag skulle in i ringen.

Konstigt nog var jag rätt nervös. Det var ett tag sedan jag var på utställning. Och jag fick negativa tankar. Klorna! Jag hade ju glömt klippa klorna en extra gång. Så pinsamt om det stod i kritiken ”långa klor som borde varit klippta”. Jag menar – det var ju den enda ”pälsvård” jag hade behövt göra, och så hade jag glömt det. Snyggt.

Jag spanade in mina ”konkurrenter”. Skulle den och den gå i min klass, då var vi ju rökta på en gång! De var ju stora och välutvecklade, Hagel skulle se ut som en liten plutt. Nåja, försökte jag trösta mig, vi är ju här bara för att få en bedömning, inte komma hem med värsta rosetterna.

Tandvisning hade jag också glömt träna på. Men det gick fint ändå.

Tandvisning hade jag också glömt träna på. Men det gick fint ändå.

Så var det vår tur. Det var fem hanar i klassen. Jag och Hagel hade första startnumret och var alltså först i ledet. Jag hade gruvat mig för det. Det skulle bli lite pinsamt när domaren skulle flytta mig längre bak, men det fick jag ta då. Nu gav vi järnet och såg hur långt det räckte.

Vi gjorde vårt bästa.

Vi gjorde vårt bästa.

Den lilla träning jag gjort hade gett bra effekt. Han stod ofta riktigt bra på mitt stå-kommando. Och sprang fint. Jag sprang så fort, för att visa hur han kunde sträcka ut, att domaren Britt-Mari Dornell fick be mig att sakta farten.

När det var dags att placera hanarna i juniorklass flyttade hon om tvåan och trean, tror jag. Själv låg jag långt så fram i ledet att jag var bakom sista hunden, eftersom vi hållit så bra tempo, och undrade vad jag skulle tro. Var vi sist eller först?

Och kan ni tänka er, vi var först! Vi vann juniorklassen! Min Hagel är snygg! Förutom att han i mina ögon är den bästa vorstehn i världen.

Domaren imponerades av hans muskler. Det syntes att han minst tre dagar i veckan sticker iväg på ett slädhundspass på 15-20 km.

– Så ska muskler se ut, kommenterade hon och strök över bullarna i baklåren.

Kritiken löd så här:

Liten men mycket välutvecklad juniorhane. Korrekt bett. Välformat huvud med fint uttryck. Utmärkt över- och underlinje, bra vinklar runt om. Bra päls och färg. Rör sig bra. Mycket god kondition.

Jag var så lycklig. Strax utanför ringen träffade jag på uppfödaren Irene Nilsson som ville läsa kritiken. Under tiden passade Hagel på att lyfta benet mot en annan persons ryggsäck. Från stolt till skämskudde på tre sekunder. Jag frågade hur de ville jag skulle ersätta skadan. De menade att det inte var någon fara. De visste hur det kunde vara. Jag frågade om jag i alla fall fick bjuda på en varmkorv, men även det avböjdes. Jag bad om ursäkt och försökte skoja till det.

– Det stod aldrig att han var väluppfostrad, sa jag och viftade med kritiklappen.

Eftersom vi inte fick något ck, certifikatkvalitet, skulle vi inte in och möta de äldre hanarna. Lika bra det. Det är svårt att ha någon chans i den slutliga konkurrensen med en juniorhund. Jag var så nöjd ändå och njöt hela vägen hem till Skellefteå igen.

Här ställs Hagels kullsyrra Jaga ut med Emilia, uppfödarens dotter, som handler.

Här ställs Hagels kullsyrra Jaga ut med Emilia, uppfödarens dotter, som handler.

Uppfödaren Irene Nilsson är nervös. Men det gick bra. Även Jaga vann sin klass.

Uppfödaren Irene Nilsson är nervös. Men det gick bra. Även Jaga vann sin klass.

Therese Hedström och hennes Della var också i ringen, och hamnade tvåa i sin klass.

Therese Hedström och hennes Della var också i ringen, och hamnade tvåa i sin klass.

Vad tror ni domaren tycker?

Vad tror ni han får för bedömning?

Vad tror ni han får för bedömning?

På lördag ska jag och Hagel på vår första utställning. Det blir med Vorstehklubben Västerbotten i Umeå, 13 mil söderut. Hagel kommer att gå i juniorklass med Britt-Marie Dornell som domare. Han blir en av de äldsta juniorhundarna, vilket jag hoppas är till hans fördel. Jag upplever att han inte är så stor så det kan vara bra att gå med förhoppningsvis lite mindre juniorhanar.

Nåväl, vi har inga ambitioner att placera oss särskilt bra. Jag vill bara åka dit för att få en bedömning hur han ser ut nu.

Jag är ingen större fan av utställning. Det känns lite väl ytligt för min del. Men visst, även om jag har världens bästa, smartaste jakt-, bruks- eller slädhund är det ju kul om hunden ser ut såsom den ska – att folk känner igen vilken ras det är =)

Vi har faktiskt tränat en del inför utställningen. Jag har tränat in två kommandon: trava och stå. Jag tycker om när man frivisar hunden och inte står och håller i den. Då blir det i regel ett lite trevligare och gladare intryck. Eller vad säger ni?

Hundar är som människor – helt olika!

Här gör vi de inledande övningarna med kerry blue terriern.

Här gör vi de inledande övningarna med kerry blue terriern.

Hundpsykologi har alltid intresserat mig. Det är så kul att försöka räkna ut vad som rör sig där inne. För på så sätt kan man ju vrida på rätt, och fel, ”rattar” med tanke på vad man vill åstadkomma med sin hund.

Jag överväger att utbilda mig till instruktör. Jag har en bred erfarenhet av hundträning då jag tränat och tävlat i många olika grenar sedan jag var åtta år. Jag är ett praktexempel på en hundnörd. Men om jag skulle hålla kurser ”på riktigt” antar jag att många vill att jag har papper på mina kunskaper, att jag är utbildad instruktör. Det räcker liksom inte med livets hundskola, eller vad säger ni?

Nåväl, för att testa på det lite kollade jag med några jobbarkompisar som hade hund om de var intresserade av en kurs i uppletande.

Uppletande är perfekt att lära hunden. Fysisk motion i all ära, men en kvarts uppletande är mer tröttande än en mils promenad. Därför att hunden får använda sin supernos och sin hjärna.

Här är Troll, en av de spanska vattenhundarna, som kan tänka sig en godis efter att ha varit duktig.

Här är Troll, en av de spanska vattenhundarna, som kan tänka sig en godis efter att ha varit duktig.

Till min kurs kom två spanska vattenhundar, en portugisisk vattenhund och en kerry blue terrier. Ingen den andra lik. På en gång fick jag vatten på min kvarn – ska man vara en skicklig hundinstruktör gäller det att veta att det finns inte bara ETT sätt att träna hundar. Det finns nog lika många sätt som det finns hundar. Och det gäller att läsa dem och anpassa sig.

Terriern var taggad! Här springer jag iväg och gömmer hans leksak i det höga gräset.

Terriern var taggad! Här springer jag iväg och gömmer hans leksak i det höga gräset.

Terriern var förstås inte svår att egga upp. Medan den portugisiska vattenhunden som ägarna tagit över som vuxen hund verkade ha få erfarenheter av att leka med leksaker. Men ägarna menade att hemma på gården var det inga problem, då sprang hon efter bollen flera gånger. Hmm, var det miljöombytet som spökade? Eller störde den lilla publiken hennes bild av hur det skulle vara? Intressant, eller hur!?

Terriern Zuki är nöjd efter att ha hittat sin leksak.

Terriern Zuki är nöjd efter att ha hittat sin leksak.

Vi hade kurs lördag och söndag. Till söndagen hade jag hunnit fundera en del. Kerry blue terriern hade varit jätteduktig på första passet på lördagen. Men när det var dags för andra passet var han inte först på uppletandeområdet, som sist, utan några andra hundar hade hunnit leta, och kissa, där. Då gick det inte alls. Han blev helt stirrig av denna doft och kunde inte leka med den leksak  som han, för bara en timme sedan, tyckt varit skitskoj. Hans ägare berättade att hon hade problem med att kunna träna lydnad och liknande nära andra hundar eftersom han blev så störd av det. Jag bedömde att det handlade om ett sorts ensamhunds-syndrom.

Jag frågade om han hade några hund-lekkompisar? Nja, några men det blev väl inte att de lekte så ofta. Och på promenaderna – fick hunden ”läsa tidningen” ordentligt och kolla av andras dofter och signaler?  Nja, hon tyckte att det var rätt jobbigt att han var så fixerad vid dessa dofter och försökte gå så att han inte skulle lukta så mycket. Förståeligt. Men som ensamhund behöver han det – få läsa insändare i lugn och ro. Och får han lära sig att han FÅR läsa tidningen, att det blir mer avdramatiserat, så kan han förhoppningsvis så småningom bara ”ögna” igenom tidningen. Sen behöver man inte tolerera att han fastnar hela tiden, men man kan ge honom en kvarts läsning och sedan får man raska på litegrann. Plus att han får leka med en hundkompis en gång i veckan eller så, då får han prata hundspråk på riktigt en stund och det inte blir lika viktigt sen när man ska träna.

Med portugisen som inte ville leka, testade vi att bara husse och matte agerade med hunden. Jag och de andra höll oss i bakgrunden. Hon studsade lite när de eggade henne med hennes favoritleksak, men när den väl ramlat i backen var det inte så intressant. Det var tydligt att hon stressades av att vara i en annan miljö, även om hon reagerade genom att se allt annat än stressad ut. På lördagen hade hon till slut blivit helt passiv. På söndagen blev det lite bättre, men vi valde att byta inriktning. De fick träna vidare hemma för att öka hennes leklust med bollar, trasor och liknande. Istället fick hon söka husse. Människa istället för leksak. Genast mycket högre intensitet och mer sökvilja. Mer målmedveten. Det var roligt att se.

Spanska vattenhunden Troll i sökartagen.

Spanska vattenhunden Troll i sökartagen.

Kolla in hur jag ser ut! Intensiv, eller hur? Men det är så roligt att försöka hjälpa.

Kolla in hur jag ser ut! Intensiv, eller hur? Men det är så roligt att försöka hjälpa.

Jag skulle vilja berätta mer, även om de spanska vattenhundarna som hade sin intressanta utveckling, men det blir så långt. Har ni orkat ända hit? Vad kan ni skicka med mig i mina tankar om att utbilda mig till instruktör? Är det viktigt att ha det på ett papper eller kan man ha förtroende för en persons kunnande ändå? Vad kännetecknar en bra instruktör? Och en dålig? Vad ska jag vara noga med? Och vad ska jag akta mig för? Berätta!