Hundar är som människor – helt olika!

Här gör vi de inledande övningarna med kerry blue terriern.

Hundpsykologi har alltid intresserat mig. Det är så kul att försöka räkna ut vad som rör sig där inne. För på så sätt kan man ju vrida på rätt, och fel, ”rattar” med tanke på vad man vill åstadkomma med sin hund.

Jag överväger att utbilda mig till instruktör. Jag har en bred erfarenhet av hundträning då jag tränat och tävlat i många olika grenar sedan jag var åtta år. Jag är ett praktexempel på en hundnörd. Men om jag skulle hålla kurser ”på riktigt” antar jag att många vill att jag har papper på mina kunskaper, att jag är utbildad instruktör. Det räcker liksom inte med livets hundskola, eller vad säger ni?

Nåväl, för att testa på det lite kollade jag med några jobbarkompisar som hade hund om de var intresserade av en kurs i uppletande.

Uppletande är perfekt att lära hunden. Fysisk motion i all ära, men en kvarts uppletande är mer tröttande än en mils promenad. Därför att hunden får använda sin supernos och sin hjärna.

Här är Troll, en av de spanska vattenhundarna, som kan tänka sig en godis efter att ha varit duktig.

Till min kurs kom två spanska vattenhundar, en portugisisk vattenhund och en kerry blue terrier. Ingen den andra lik. På en gång fick jag vatten på min kvarn – ska man vara en skicklig hundinstruktör gäller det att veta att det finns inte bara ETT sätt att träna hundar. Det finns nog lika många sätt som det finns hundar. Och det gäller att läsa dem och anpassa sig.

Terriern var taggad! Här springer jag iväg och gömmer hans leksak i det höga gräset.

Terriern var förstås inte svår att egga upp. Medan den portugisiska vattenhunden som ägarna tagit över som vuxen hund verkade ha få erfarenheter av att leka med leksaker. Men ägarna menade att hemma på gården var det inga problem, då sprang hon efter bollen flera gånger. Hmm, var det miljöombytet som spökade? Eller störde den lilla publiken hennes bild av hur det skulle vara? Intressant, eller hur!?

Terriern Zuki är nöjd efter att ha hittat sin leksak.

Vi hade kurs lördag och söndag. Till söndagen hade jag hunnit fundera en del. Kerry blue terriern hade varit jätteduktig på första passet på lördagen. Men när det var dags för andra passet var han inte först på uppletandeområdet, som sist, utan några andra hundar hade hunnit leta, och kissa, där. Då gick det inte alls. Han blev helt stirrig av denna doft och kunde inte leka med den leksak  som han, för bara en timme sedan, tyckt varit skitskoj. Hans ägare berättade att hon hade problem med att kunna träna lydnad och liknande nära andra hundar eftersom han blev så störd av det. Jag bedömde att det handlade om ett sorts ensamhunds-syndrom.

Jag frågade om han hade några hund-lekkompisar? Nja, några men det blev väl inte att de lekte så ofta. Och på promenaderna – fick hunden ”läsa tidningen” ordentligt och kolla av andras dofter och signaler?  Nja, hon tyckte att det var rätt jobbigt att han var så fixerad vid dessa dofter och försökte gå så att han inte skulle lukta så mycket. Förståeligt. Men som ensamhund behöver han det – få läsa insändare i lugn och ro. Och får han lära sig att han FÅR läsa tidningen, att det blir mer avdramatiserat, så kan han förhoppningsvis så småningom bara ”ögna” igenom tidningen. Sen behöver man inte tolerera att han fastnar hela tiden, men man kan ge honom en kvarts läsning och sedan får man raska på litegrann. Plus att han får leka med en hundkompis en gång i veckan eller så, då får han prata hundspråk på riktigt en stund och det inte blir lika viktigt sen när man ska träna.

Med portugisen som inte ville leka, testade vi att bara husse och matte agerade med hunden. Jag och de andra höll oss i bakgrunden. Hon studsade lite när de eggade henne med hennes favoritleksak, men när den väl ramlat i backen var det inte så intressant. Det var tydligt att hon stressades av att vara i en annan miljö, även om hon reagerade genom att se allt annat än stressad ut. På lördagen hade hon till slut blivit helt passiv. På söndagen blev det lite bättre, men vi valde att byta inriktning. De fick träna vidare hemma för att öka hennes leklust med bollar, trasor och liknande. Istället fick hon söka husse. Människa istället för leksak. Genast mycket högre intensitet och mer sökvilja. Mer målmedveten. Det var roligt att se.

Spanska vattenhunden Troll i sökartagen.

Kolla in hur jag ser ut! Intensiv, eller hur? Men det är så roligt att försöka hjälpa.

Jag skulle vilja berätta mer, även om de spanska vattenhundarna som hade sin intressanta utveckling, men det blir så långt. Har ni orkat ända hit? Vad kan ni skicka med mig i mina tankar om att utbilda mig till instruktör? Är det viktigt att ha det på ett papper eller kan man ha förtroende för en persons kunnande ändå? Vad kännetecknar en bra instruktör? Och en dålig? Vad ska jag vara noga med? Och vad ska jag akta mig för? Berätta!