Då jag gav upp

SAM_2700

I normalfallet är jag en tjurig rackare, stenbock som jag är. Har jag bestämt mig för något så blir det ofta så. Lite regn eller sånt brukar jag knappt märka. Det ska då inte få stoppa mig.

Men sista tiden har det regnat rätt mycket. Ofta precis när vi äntligen fått snö. Så det blivit glashalt och supertrist igen. Jag tror det är det som urholkat min vanliga envishet.

För nu hade vi bestämt att vi skulle sova ute. Jag var superinspirerad efter bloggaren Susanne Linds senaste inlägg och tänkte att nu rackarn ska det bli av. Jag, sambon och sonen packade tält, sovsäckar, leksaker och annat viktigt. Dottern var hos sin pappa.

Jag hade aldrig ens tänkt tanken på att kolla väderprognosen. Jag menar – vanligtvis är det inget som brukar göra till eller från – jag gör ändå. När vi var klara och rullade ut från gården på lördagskvällen var det becksvart. Och hällregn.

– Det avtar, intalade jag mig.

Vi kom till skogen där vi skulle sova. I pannlampans sken tittade vi efter en bra tältplats. Vi hittade en. Regnet strilade ned. Vi stod där i det kolsvarta mörkret och jag kände –nej, nu fan får det vara! Halva grejen med att sova ute är att sitta och mysa i brasans sken och snacka en massa skit. Hur kul är det i noll grader med regn innanför jackkragen? Och sen krypa in i sovsäckar som man snabbt blöter ned, och två blöta hundar? Jag gav upp. Det tar mig emot att erkänna, men jag gjorde det.

Grabben tyckte det var kul att elda kartong. Då blev det som extra ljust i grillkåtan – ett tag.

Grabben tyckte det var kul att elda kartong. Då blev det som extra ljust i grillkåtan – ett tag.

Vi åkte tillbaka och satte igång en brasa i vår grillkåta istället. Där kunde vi mysa, äta godis, dricka rött och läsk, och snacka skit. Riktigt, riktigt skönt!

Vi samlar kraft. Firar jul. Och nyår. Snart ska vi göra ett nytt försök.

Önskar er alla en god jul och ett gott nytt år!

Glad son och sambo. Mycket roligare än att tälta i hällregn.

Glad son och sambo. Mycket roligare än att tälta i hällregn.

Snart ska jag gå kurs

Hundar är livet – inte sant?

Hundar är livet – inte sant?

Som jag skrivit förut har jag fått en allt starkare längtan att utbilda mig till hundinstruktör. Jag har sett över olika kursmöjligheter, det ena dyrare än det andra, och som närmast 80 mil bort. Trots det hade jag anmält mitt intresse.

Men så tänkte jag – jag kollar upp lite bättre vad SBK, Svenska Brukshundklubben, kan erbjuda. Och vips faller allt på plats – precis som när jag skulle ta jägarexamen. Det visar sig att de inledande kurserna till en ny hundinstruktörsutbildning startar redan nu i januari i Piteå, åtta mil bort.

Jag behövde ”bara” bli rekommenderad av styrelsen i Skellefteå Brukshundklubb. Jag har i hela mitt liv varit en brukshundsmurvel, men de senaste åren haft en paus och ägnat mig renodlat åt hundspann och jakt. Skulle de rekommendera mig ändå? Japp, det gjorde de! Så kul.

Här är delar av mitt eget lilla gäng som jag haft kurs med.

Här är delar av mitt eget lilla gäng som jag haft kurs med.

Häromkvällen hade jag också det sista passet i min lilla minikurs i att lära in apportering med klicker. Det har varit ett bra sätt att känna efter om jag trivs som instruktör, och om deltagarna trivs med mig. Det verkar lovande, för de ville ha en fortsättning, gärna en tävlingsinriktad kurs mot lydnadsklasserna. Skulle vara jätteroligt! Det är kul att finlira på detaljerna och jaga 10-poängarna! =)

Uppletande i blixthalka

Glashal byaväg.

Glashal byaväg.

Alltså den här vintern! Hittills har det då varit bland den uslaste. Så fort vi får lite snö så blir det blia, det vill säga blidväder. Och då blir det blixthalka. Jag har för första gången i hela mitt liv köpt broddar, jag höll på att bli galen att aldrig få ta ut ett steg ordentligt på promenaderna.

I veckan jobbar jag eftermiddag vilket gör att man får en chans att vara ute i dagsljuset. I går övervägde jag att jag och sonen skulle åka släde på den lilla snö som kommit. Jag tänkte bara ta några enstaka av våra slädhundar – för att kunna få stopp på dem. Men så valde jag att baka lussekatter istället. Och planerade att åka släde i dag. Dumt. För i dag var det nio plusgrader! Rena rama shortsvädret! I december!?

Hagel väntar på kommandot så han får söka.

Hagel väntar på kommandot så han får söka.

Så det blev uppletande på lägdan istället. Där var det inte halkigt. Jag tog med mig Trassel och Hagel, trampade runt på lägdan för att skapa förvillande spår och lade sedan ut nio föremål.

Trassel sökte snabbt och effektivt, för att vara en tioårig portugis.

Trassel sökte snabbt och effektivt, för att vara en tioårig portugis.

Kampa med leksak är kul tycker Trassel.

Kampa med leksak är kul tycker Trassel.

”Får jag sticka ut nu?”

”Får jag sticka ut nu?”

Sitta och titta på var ingen favorit för varken Hagel eller Trassel.

Sitta och titta på var ingen favorit för varken Hagel eller Trassel.

Snacka om att de tyckte det var roligt! De fick turas om och leta upp två-tre föremål, sedan bytte jag hund. Den som väntade fick titta på. De satt helt tysta som ljus och bara tittade på. Host, host – inte riktigt kanske =)

Efter det blev det äntligen lite lugnare i huset så jag och sonen kunde klä granen. Julstämningen börjar infinna sig!

Gamlingen är inte senil

Väldigt intensiv. Man kan inte bli annat än glad när man ser Hagels iver.

Väldigt intensiv. Man kan inte bli annat än glad när man ser Hagels iver.

Jag drog iväg på min första inomhusträning för vintern. Både tioårige portugisiska vattenhunden Trassel och ettåriga vorstehn Hagel fick följa, samt sonen Leo som byggde kreativa saker av hopphindret.

Vad roligt det var att träna så där fokuserat igen! Det är en sådan skön känsla när man lyckas skapa den där skyddande bubblan runt sig själv och hunden, att det ”är bara du och jag i hela världen just nu”.

Det var roligt att träna lydnad utan värsta vinterjackan och utan att behöva sladda runt på isfläckarna.

Det var roligt att träna lydnad utan värsta vinterjackan och utan att behöva sladda runt på isfläckarna.

Hagel är ivrig, men lite slarvig på grund av ivern. Nåja, det köper jag. Och Trassel – ja han bara älskar att få imponera. Det var väl sisådär fyra år sedan vi sist tränade momenten i lydnadsklass elit. Men ändå klarade han momenten sändande till kon och ruta, och sedan apportering med dirigering utan problem. Visst – det kanske inte var 10-mässigt, men fullt godkänt.

Om ni är uppmärksamma kommer ni att se på filmen att han går lite före mina kommandon. Det beror på att jag har handtecken också, vilka han ser lite före. Så han är snabb i reaktionerna ännu! =)