Jag blir klokare – och somnar inte

Kursen är rolig och intressant. Kursledaren Ann-Christine Wallner-Hoppe gör det bra.

Kursen är rolig och intressant. Kursledaren Ann-Christine Wallner-Hoppe gör det bra.

I helgen fortsatte min hundinstruktörsutbildning i Piteå. Det är intressant. Jag somnar inte en enda gång, vilket jag har en benägenhet att göra många andra gånger då jag lyssnar på föreläsningar. Och då är det sällan för att det är ointressant, utan bara för att jag ofta är så uppe i varv att när jag sätter mig ned och sitter stilla länge så tror min kropp att det är nattidags. =)

Hursomhelst, vi har fått visa tricks som vi lärt våra hundar. Jag lärde Hagel att gå in mellan mina ben, sätta framtassarna på mina fötter och gå i takt med mig. Nåja, tanken var att det skulle bli så. Men vi hann inte riktigt hela vägen. Det gjorde inget, huvudsaken var att vi tänkte till kring det här med inlärning och hur det bäst sker i olika steg.

Vi har pratat om olika belöningar. Vi har pratat om hur vår arbete med hunden baseras på trygghet, samarbete och bestämmande. Och hur det kan bli om tryggheten är för låg och hur vi kan bygga upp den. Hur det kan bli om samarbetet är för litet och hur vi jobbar för att förbättra det. Och hur det blir om bestämmandet är för litet eller för stort och hur man kan styra upp det.

Lunchpromenaderna gjorde i den här vackra miljön.

Lunchpromenaderna gjordes i den här vackra miljön.

På luncherna passade jag på att gå hundpromenader med Hagel och Trassel som hade fått följa till Piteå. Sedan sov de gott inne i klubbstugan medan vi kursade vidare.

Hagel somnade däremot under kursen. Men det var helt okej.

Hagel somnade däremot under kursen. Men det var helt okej.

Nu ska vi snart hålla i en allmänlydnadskurs i examinationssyfte. Jag, och den person som jag ska hålla kurs tillsammans med, har redan några intresserade som vill gå vår kurs. Är du också sugen? Eller vet du någon annan?

Fasan och rapphöns överallt – hoppas jag

Bild från när jag och Hagel startade i unghundsklass. Men i öppen klass startar jag först när jag VET att han fattat.

Bild från när jag och Hagel startade i unghundsklass. Men i öppen klass startar jag först när jag VET att han fattat.

Jag satt och bläddrade i Vorstehtidningen. Jag såg alla roliga jaktprov som skulle vara under 2014. Men insåg att jag inte kan vara med. Jag ställer inte upp i öppen klass förrän jag vet att Hagel har förstått det här, förrän lampan har tänts på riktigt, ni fattar.

Jag har ju gått miltals i egna skogarna. Och åkt till fjällen för att öka möjligheterna. Men det har blivit mycket tomgå. Fåglarna har dragit i ett tidigt skede så att Hagel aldrig fått chansen att fatta att det var han som skrämde upp dem.

Hagel har sökt och sökt.

Hagel har sökt och sökt.

Så jag tänkte, vad kan jag göra för att verkligen öka chanserna? Jag ville att det skulle vara på riktigt, inte så att vi skulle gå in i en fågelbur. Jag ville att Hagel skulle få söka, men att fåglarna skulle finnas tätare. Så vi fick fler chanser per timma liksom.

Hundkompisar tipsade om Långtora Hund & Sport, utanför Enköping. Jag citerar ett stycke från deras hemsida:

”Här på Långtora har vi inhägnat ett stort område på 33 ha, där du kan släppa dina hundar, få bra motion och vi kan släppa duvor för er med duvkastare. Detta gör att vi kan träna under hela sommaren på ett tryggt och kontrollerat område. Under säsong erbjuder vi mycket goda möjligheter till kontakt med fasan och rapphöns på hela vår mark.”

Låter passande, eller? Nu har jag anmält mig och Hagel till en uppflogskurs den 4-6 april. Kostar just under 4 000 kronor med helpension. Men det är det värt, om bara polletten trillar ned.

Det kommer att bli riktigt roligt och lärorikt. Och dessutom hakar Hagels uppfödare Irene Nilsson på, samt Viveka Grahn som har en kullbror till Hagel. Så det blir toppen. Och SEN ska vi ställa upp i öppen klass, så det så! =)

Har ni gjort något liknande? Dragit iväg till en sorts arrangör för att öka chanserna? Berätta!

Fick en ”tjäder-styckar-kurs”

Tjäder och vin – en god kombination! =)

Tjäder och vin – en god kombination! =)

Häromkvällen var det riktigt trevligt. Vi hade Mona och Daniel Eriksson, Tjärnliden, på middag. Vi lyxade till det och hade barnledigt.

Självklart blev det massor av snack om jakt, vapen, toppfågeljakt och annat intressant. Och så passade vi på att få en kurs i hur man tar ut bröstfiléerna på en tjäder – ni vet den där tjädern som sambon kom hem med hux flux. Visst kan man försöka räkna ut det själv, men bäst är ju om en som kan visar hur man ska göra, och sedan får man testa själv.

Först visade Daniel hur man skulle göra. Man ska känna av var bröstbenet är, skära upp ett snitt och sedan liksom dra upp skinnet så man blottar bröstfileerna. Min sambo Fredrik och jag lyssnar noggrant.

Först visade Daniel hur man skulle göra. Man ska känna av var bröstbenet är, skära upp ett snitt och sedan liksom dra isär skinnet så man blottar bröstfileerna. Min sambo Fredrik och jag lyssnar noggrant.

Vi hittar en massa tallbar i krävan. Att de tycker det är gott?

Vi hittar en massa tallbarr i krävan. Att de tycker det är gott?

Sen får jag testa. Så svårt är det faktiskt inte. Man ”bara” skär runt filén så den lossnar. Men skönt att ha coachen bredvid.

Sen får jag testa. Så svårt är det faktiskt inte. Man ”bara” skär runt filén så den lossnar. Men skönt att ha coachen bredvid.

Hundarna hade också stort intresse av kursen.

Hundarna hade också stort intresse av kursen.

Inom en snar framtid ska vi laga något gott av filéerna. Det kommer ett inlägg efteråt, med recept och allt.

Så tack så jättemycket Daniel för kursen. Och tack Mona för fotograferandet! =)

Efter kursen återgick vi till att prata om allt viktigt och intressant. Och Mona passar på att mysa med Hagel.

Efter kursen återgick vi till att prata om allt viktigt och intressant. Och Mona passade på att mysa med Hagel.

Hundträning – ett bra botemedel

Härligt att få möta den intensiva, villiga blicken.

Härligt att få möta den intensiva, villiga blicken.

Jag blev ju tokförkyld på juldagen. Och sedan dess har det hållit i sig. Till slut sprack även ena trumhinnan av bihåletrycket. Då började jag bli riktigt sur, negativ och grinig.

Samtidigt var det mörkt, mörkt, mörkt. Och isigt. Boring!

En dag kom jag hem från jobbet och var sur – i vanlig ordning. Jag velade, skulle jag gå och sura hela kvällen och lägga mig tidigt? Eller åka på hundträningen i vår träningslokal? Jag hade sett på vår interna Facebookgrupp att några andra skulle dit.

Jag tog portugisen Trassel och vorsteh Hagel med mig och åkte dit. Direkt blev jag på mycket bättre humör. Det är så roligt att titta ned i ett par intensiva, förväntansfulla ögon som bara VILL! Det blev linförighet, fritt följ, träning på stannakommando för Hagel, sändande till rutan och apportering med dirigering för Trassel. Här finns ett inlägg från en tidigare träning med en länk till en film på Trassels övningar.

Jag körde även dirigering till papperstallrikar med godis för Hagel. Först rakt fram till en tallrik med en godis, sedan stannakommando. Efter det skickade jag honom lite till framåt där en ny tallrik väntade. 

Dessutom tränade jag dubbelfot, att båda ska gå fot med mig samtidigt. En bra sak att kunna när jag rastar dem efter byavägen och det kommer en bil. Då kan de bara gå fot med mig en stund, sedan får de springa fritt igen. Likaså tränade jag inkallning med dem, en och en, fastän de satt bredvid varandra. Gick så bra!

Så det är ett tips! Är ni sura och griniga kan allt vändas med ett träningspass! =) Men det vet ni säkert?

I dag har det äntligen kommit snö. Så nu är det vitt, vitt, vitt. Mycket trevligare. Och i morgon drar jag på min första utbildningshelg på min väg att bli hundinstruktör. Så nu är det mesta uppåt igen. Fast jag inte hör ett skit på höger öra. Men det ordnar sig – tror jag!

Första tjädern – på ett helkonstigt sätt

Vilka jakthundar! Kyla till vänster, Modd till höger.

Vilka jakthundar! Kyla till vänster, Modd till höger.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är faktiskt helfestligt. Här har jag gått och tagit jägarexamen, skaffat vorsteh, utbildat den i fågelhundens alla läror och gått miltals i skogen – utan att få med mig en enda fågel i säcken.

Igår åkte sambon ut med fyrhjulingen, dragen av ett tiospann slädhundar, däribland vorstehn. Ute på en skogsväg i mörkret såg han ett öga glimma till. En stor fågel satt vid vägkanten.

– Den flaxar väl snart iväg, tänkte sambon och puttrade närmare.

Men den flaxade inte iväg. Om den sov, eller var sjuk eller skadad, ja det är svårt att veta. Men hundarna längst fram i spannet kunde kasta sig över den. Inte ett ljud. Vare sig från fågeln eller hundarna. Sambon stannade och blandade sig i brottningsmatchen.

Han fick fram en tjädertupp, som fortfarande levde. Så han letade reda på en påk och klubbade den.

Jag satt i tv-soffan när fyhjulingen mullrade hem igen. Efter en stund öppnades ytterdörren.

– Du kommer aldrig att tro det här, titta vad som ligger på bron, sa sambon.

Och jag kom ut och såg en maffig tjädertupp! Läckert! Vilken imponerande syn.

Min första tjäder. Eller min och min, egentligen var det sambons och sibbarnas. Snopet.

Min första tjäder. Eller min och min, egentligen var det sambons och sibbarnas. Snopet.

Men snacka om snopet! Det var två siberian huskys som, samtidigt som de tillsammans med åtta andra, drog en fyrhjuling efter sig – fällde den första tjädern. Otippat, eller vad säger ni?

Snabbt blev det att läsa på om hängning och mörning. Fågeln ska inte bli under tio grader på tio timmar. Var sjutton skulle jag hänga den då? Det fick bli ett svalt förråd i tvättstugan. Senare får det bli ännu lite kallare miljö i garaget.

Men sen då, den ska hänga i 40 dygnsgrader, blir det 40 dagar i garaget då om temperaturen håller sig kring nollan? Verkar ju jättelänge. Den var dessutom lite skadad på ena bröstet efter hundarnas framfart, eller om den var det innan? Hur påverkar sådana skador hur pass länge jag vågar låta den hänga?

Tror jag satsar på att ta ur bröstfiléerna bara, eller vad säger ni? Har ni något trevligt recept på tjäder? =)

Rastlösa är vi allihopa

Hagel visar tydligt hur långtråkigt det är när matte är sjuk.

Hagel visar tydligt hur långtråkigt det är när matte är sjuk.

På juldagen började jag hosta. Sen kom febern. I skrivande stund är det dan efter nyårsaftonen och tja, jag är rätt risig än. Men rastlös. Ungefär lika rastlös som mina hundar, även om unge vorstehn Hagel är värst – just på grund av hans ras och ringa ålder.

En dag kröp jag ut, nåja, till fyrhjulingen och körde med Hagel lös så han fick springa av sig utan att jag behövde anstränga mig. En riktigt lycklig stund! Jag kände mig så fri och frisk. Men sen gormade bihålorna på mig efter allt drag så jag vet inte om jag vågar göra om det. Är inte så sugen på bihåleinflammation också.

Så det har blivit lite klickerträning inomhus. Håller på med en handtargetövning som jag ska berätta mer om sen. Och jag satsade på att äntligen klippa ned min lurviga portugisiska vattenhund Trassel. Det var verkligen på tiden då han är väldigt lurvig och tovig. Men det är jobbigt när man är förkyld. Jag fick ta paus halvvägs och gå och vila en stund. Men till slut blev han klar!

Trassel som han såg ut före jag klippte honom.

Trassel som han såg ut före jag klippte honom.

Och hur han såg ut efteråt. Så skönt slippa bli luggad av sina egna tovor!

Och hur han såg ut efteråt. Så skönt slippa bli luggad av sina egna tovor!

Vilken glad kille han blir utan all päls! Eller, han är nog det även med en massa päls, men man SER det bättre när han är utan.

Sedan blev det tolvslaget och raketer och smällare satte igång. Vi bor i en by, så egentligen är det inte så farligt. Men Trassel har haft en dum upplevelse kring smällare, när jag inte var med, och sedan dess sitter det i. Det var en hjälpsam person som släppte ut honom mitt under ett nyårsfirande för att han skulle få titta på raketerna och kolla vad det var. Tyvärr kan inte hundar fatta sånt. En sak om de blir rädd för en skottkärra – då kan man låta dem komma fram och hälsa på skottkärran och inse att det bara är något ofarligt plåtskrälle. Men raketer som viner i luften och smäller, nja det går inte att hälsa på. Så det var inte en sådan bra idé – om vi säger så.

Jag vill inte att Trassel ska föra över sina rädslor till Hagel. Så de fick ligga i dubbelsängen båda två så jag hade koll. Det smällde utanför fönstret, Hagel sov snarkande med tassarna i vädret medan Trassel satt stressat i sängen bredvid mig. Till slut bytte vi till ett annat rum och en annan säng, ifall Hagel trots allt skulle vakna och undra varför store, kloke ”storebror” var så svettig. Där somnade vi till slut. Tur det inte är nyår oftare …