Lördagsgodis på träningsrundan

Ser ni godispåsen? Mysigt – inte sant? Även om det nästan är höjden av lathet att ”bara åka” och samtidigt äta onyttigheter.

Ser ni godispåsen? Mysigt – inte sant? Även om det nästan är höjden av lathet att ”bara åka” och samtidigt äta onyttigheter.

Det blir ju inte så mycket jagande just nu. Istället handlar det mycket om hundspannskörning. Ska vi köra på snö med släde får vi köra ganska små spann för att kunna ha kontroll – eftersom det är så lite snö i år. Då och då kör vi större spann för att fler ska få träna samtidigt. Då är det fyrhjulingen som gäller.

Häromdagen lyxade jag till det rejält. Jag tog med en egen godispåse på rundan. Mysigt sitta där och brumma fram på tomgången med handtagsvärme och karameller!

Inte den skarpaste bild jag tagit. Men det föreställer i alla fall Hagel och Vinter som fick vara parkamrater denna dag.

Hagel och Vinter fick vara parkamrater denna dag.

Men det bästa är förstås att få susa fram ljudlöst genom skogen på släde. I början av mars sticker vi iväg på ett eget hundspannsäventyr i Ammarnäsfjällen. 18 hundar ska med. Gamle portugisen Trassel och katten Diego får stanna hemma med olika skötselarrangemang. Resten ska med, även barnen. Det blir läckert!

Nästa gång blir det en låtsastävling

Susanna Hedström och Elsa har i uppgift att tävlingsleda Janet Json och Cocos.

Susanna Hedström och Elsa har i uppgift att tävlingsleda Janet Json och Cocos.

Livet rullar på som vanligt i rekordfart. Man hinner lite här och lite där. Bland annat fortsätter jag med min hundinstruktörsutbildning och ska vara klar i mitten på maj.

Parallellt leder jag en liten ”komma-igång-och-tävla-kurs”. De flesta deltagarna siktar på att bli klara och våga ta steget att tävla lydnadsklass 1. Några har redan kommit vidare och vill bli klar för lydnadsklass 2.

Lena Johansson och dvärgpudeln Ninja har fin kontakt.

Lena Johansson och dvärgpudeln Ninja har fin kontakt.

Det är ett härligt gäng som tränar positivt med mycket godis och entusiasm. Nu senast fick de träna på att tävlingsleda varandra och säga framåt marsch, gör halt, framåt marsch, till höger marsch och så vidare. Bra att få testa båda roller. Bra att som tävlingsekipage träna sig på att det som tävlingsledaren säger inte är en order som måste utföras med omedelbar verkan, utan man kan faktiskt ta ett par extra sekunder för att se till att hunden är beredd också.

Janet Json tar sig ett par extra sekunder för att se till att volpino italianon Cocos är med. Sedan visar hon att hon är klar att börja.

Janet Json tar sig ett par extra sekunder för att se till att volpino italianon Cocos är med. Sedan visar hon att hon är klar att börja.

Nästa gång blir det en låtsastävling. Men med en massa riktiga ingredienser som upprop, vaccinationskontroll, lottning, en tävlingsledare, en domare, betyg och förstås en prisutdelning. Efter det hoppas jag att alla fått mersmak och vill tävla på riktigt. Kanske du blir det också? Då kan du kolla in vilka regler och moment som gäller genom att klicka här.

Utöver det har jag nedräkning till första helgen i april då jag och Hagel ska åka på vår uppflogskurs i Enköping. Här kan du läsa mer om den. Jag ligger efter på lydnadsträningen när det gäller exempelvis stannakommandot. Men det hoppas jag hinna öva på. Lite här och lite där i alla fall =)

Hundarna tog vänster – och nästan jag med

Hagel och Bister i full fart. Och jag fladdrande efter.

Hagel och Bister i full fart. Och jag fladdrande efter.

Vi har ett problem när det gäller vår hundspannsverksamhet för Rascal Huskies. Vi har fått snö – men inte så mycket. Men folk vill åka hundspann ändå – förstås. Så vi kollar på andra möjligheter.

Häromdagen skulle jag åka på en rekognoseringstur för ett nytt spår. Jag tog med mig vorstehn Hagel och siberian huskyn Bister – och ställde mig på ett par skidor!! Det var typ sex år sedan sist. Och jag var ingen stjärna då heller. Bara något yngre.

Bister och Hagel.

Bister och Hagel.

När jag ställde mig på skidorna på skoterspåret, helt ouppvärmd förstås, tänkte jag en tanke om hur smart det här var. Rent krasst är jag ingen ungdom längre som kan kullra runt och krascha mjuk som en ballerina och sedan kliva upp igen och fortsätta. Och det var inte direkt några mängder med snö att landa i heller.

Nåja, jag släppte försiktigt iväg hundarna som direkt fattade galoppen … om vi säger så. Genast blev det ett ohyggligt läskigt tempo, fötterna krampade efter bara femtio meter, stavarna fladdrade och jag var milt sagt VÄLDIGT fokuserad på att hålla mig på benen. Efter någon kilometer började jag kunna slappna av litegrann. Lite.

Vi körde över en väg och sedan kom vi till ett krångligt parti med S-kurvor runt träd. Skoteråkare tänker minsann inte på oss hundspannsförare när de kör upp sina spår. Men jag fattar – varför skulle de det? Det här partiet skulle bli väldigt krångligt att ta sig igenom med ett åttaspann. Risken var stor att det skulle bli tjorv runt ett träd eller två.

Jag fortsatte. Kom ut på en plogad sommarstugeväg och det bar iväg uppför. Skoterleden följde den en bit. Inte bra. Det går inte att bromsa på plogade sommarstugevägar. Varken med ett åttaspann och en släde eller ett tvåspann och skidor. Vilket jag fick ett tydligt bevis på efter att jag vänt. För då bar det iväg nedåt. I ett superextremt tempo. Jag plogade, men tja … Så kom vi till avfarten där vi skulle vika 90 grader vänster in på skoterspåret igen.

Jag övervägde. Borde jag bara säga ”gå på” och åka förbi infarten, vända längre bort och ta det lite försiktigare på tillbakavägen? Men tänk om hundarna ändå tog vänster för att de visste att det var där de kommit ifrån? Så jag sa vänster. Hundarna tog vänster. Och jag också – nästan. Krasch!

Men vet ni, inte en enda lårbenshals gick av. Och inget annat heller. Jag är nog inte så gammal trots allt. =)

Här kan ni se en film på hur det såg ut när vi åkte på tillbakavägen. Då har farten blivit något mer behärskad. Och ifall ni funderar – nej vi kommer inte att skjutsa våra gäster efter det spåret i alla fall. Den saken är klar!

Ett försök att fånga oss alla tre på bild. Men att alla tre skulle vara stilla var en utmaning.

Ett försök att fånga oss alla tre på bild. Men att alla tre skulle vara stilla var en utmaning.