En vecka med feber, tårar och historia

Trevlig läsning när man är sjuk.

Trevlig läsning när man är sjuk.

Vi har varit sjuk. Riktigt däckade. Hela familjen har legat utsmetad i feber på olika ställen i huset. Skittrist.

Men det gav som ändå en andhämtningspaus. Jag hann läsa en del. Jag läste två böcker som jag fått av min kloklipparvän Leif.

Först ”Till en jaktkamrat” av Astrid Bergman Sucksdorff. Mysiga, beskrivande berättelser om hennes olika jakter. Hon betonar det som icke-jagande personer verkar ha svårt att förstå – att det är inte alltid som själva dödandet är grejen med jakten – utan att ha fått komma ut och vara en del av naturen. ”Att jaga är ett sätt att leva, uppleva, leva med” skriver hon.

Astrid berättar om när vännen Gösta jagar fågel med sin münsterländer Duc och när det stående fågelhundsarbetet äntligen börjar sitta. Hur Gösta är så glad för hundens prestationer att det nästan inte går att beskriva. ”Gösta strålar av glädje! Att gå med en egen fågelhund som man har i sin hand – att se en glad hund i perfekt arbete – vad mer kan man begära av jaktlycka.”

När jag läste det tårades mina ögon. Jag fattar precis den enorma stolthet och glädje man känner när man kan samarbeta med sin hund på denna högsta nivå av dem alla. Som jag ser fram emot att få uppleva detta.

Astrid hade även ett kapitel om att förlora hundar. Jag började läsa det – men fick gå över till nästa. Det var för jobbigt – för mycket tårar. När man dessutom är megaförkyld blir man ju supertät i näsan och kan inte andas alls – typ. Så det fick jag skippa.

Istället läste jag ”Jakt och jägare” av Gunnar Brusewitz. Intressant historik om hur de jagade förr. Som när de jagade vildhästar utför stup. Något författaren anser vara i särsklass det grymmaste jaktsättet. Men jag är inte så säker att jag håller med. Visst – de hetsades men när de väl föll över kanten får man hoppas att döden kom snabbt när de väl kraschade.

Jag tycker nog att jakten med hökar var lite värre. Gunnar Brusewitz berättar om hur nordborna under järnåldern hade specialtränade hökar, som var bättre än falkar i det skandinaviska landskapet. Metoden gick ut på att villebrådet, säg ett hjortdjur, först hetsades av hundar och sedan angreps av hökarna som hackade efter ögonen på djuret och på så vis hindrade dess flykt. Då kunde jägaren hinna fram och döda djuret med spjutet.

Tydligen var det inte så svårt att dressera hökarna till detta beteende. Man lät fåglarna svälta i ett par dagar och utfodrade den därefter ständigt med kött som bundits fast på huvudet eller lagts in i ögonhålan på ett dött djur. Så småningom vande sig den uthungrade fågeln att alltid söka sig till ögonpartiet på villebrådet. Vad sägs? Smart kanske men … grymt.

Men en bra sak med att vara sjuk nu är att jag förhoppningsvis har det mesta bortstökat när jag ska till Långtora med Hagel nästa helg.  Så ingenting ont som inte har något gott med sig! =)

Sibben hade talang – förutom för en sak

Tre hundar fick följa med till träningslokalen.

Tre hundar fick följa med till träningslokalen.

Bland våra slädhundar har jag länge haft ett extra gott öga till Flinga. Hon är inte vår bästa slädhund, men hon har talang för lydnad. Hon är nämligen extremt gottesugen och har insett att om man impar lite på matte så vankas det godsaker.

Så vi har tränat lite i hundgården – på ett lite slarvigt sätt när andra hundar har sprungit omkring och stört. Men nu har jag börjat fundera. Det vore kul att tävla lite lydnad och bruks igen – om inte annat för att hålla sig uppdaterad med vad som händer i tävlingsreglerna och annat. Och det vore kul med en utmaning – som en siberian husky.

Här går Flinga fot. Gissa vad jag har i handen? =)

Här går Flinga fot. Gissa vad jag har i handen? =)

Så häromdagen fick Flinga hänga med till träningslokalen tillsammans med Trassel och Hagel. Jag knöt upp dem och tränade dem en och en. När Flinga insåg att det vankades korv gick hon fot så fint, så fint. Vi tränade lite sitt stanna kvar. Jag kastade även iväg godis en bit och tränade inkallning på det viset så jag inte på en gång skapade osäkerhet i sitt stanna kvar.

Fin ögonkontakt.

Fin ögonkontakt.

Så kom vi till det som jag misstänkte kunde bli problem – apporteringen. Sibbar har en fin jaktlust, men det ska vara riktiga djur. Leksaker är urtråkigt. De har inget föremålsintresse alls.

Jag var tvungen skratta – jag viftade på med en repknut och visst – hon studsade lite – men när leksaken gled iväg över golvet var det nästan som om hon fnös. Superboring! Så där har jag min utmaning kan man säga! Jag tänker testa att träna in apporteringen med klicker och hoppas att hennes gottesug är större än hennes ointresse för leksaker. Men vi får väl se.

Vad säger du? Vad tror du om mina chanser att få sibben att fatta poängen med att apportera? Har du stött något på liknande?

Billig mängdträning ska ge effekt

Jag riggade skjuttavlan i hundgården.

Jag riggade skjuttavlan i hundgården.

Man kan säga att jag och en man vid namn Leif Schmidt har inlett ett samarbete. Här kan ni läsa om när jag träffade honom första gången.

En dag mejlade han mig och undrade om jag ville ta på mig uppdraget att klippa hans hund Uffes klor. Hans tidigare kloklipparperson hade flyttat och han behövde en ny som kunde göra detta. Visst – inga problem.

I utbyte kommer han med böcker som han tycker jag borde läsa, jag ska berätta mer om dem i ett kommande inlägg. Och nu senast kom han med sitt luftgevär, ammunition och pricktavlor.

Så här såg bössan ut.

Så här såg bössan ut.

– Det är ett bra och billigt sätt att få mängdträning på kulskytte. Att träna på att inte vingla runt med siktet utan att skjuta när man har kontroll.

Ungefär så sa han. Eller menade. Han har väl sett min ”fina” spridning av skotten när jag tränat med älgbössan. Den ska för övrigt få en tillfixning med hjälp av Leif Schmidt och en vapenexpert som han känner. Kolven ska höjas, eftersom siktet inte kunde sänkas, och den ska även kortas.

Nåja, jag fattade piken och begav mig ut för att träna. Jag tog med min skjutpinne, annars träffar jag nog knappt tavlan. Men övning ska ju ge färdighet …

Jag är inte helt överens med kikarsiktet än, men det kommer väl.

Jag är inte helt överens med kikarsiktet än, men det kommer väl.

Ser ni de två höga som är riktigt åt fanders? Efter dem lärde jag mig att sikta under själva målet.

Ser ni de två höga som är riktigt åt fanders? Efter dem lärde jag mig att sikta under själva målet.

Jag märkte snart att kulorna gick lite högt i förhållande till siktet. Men istället för att ratta till siktet kompenserade jag genom att sikta under den punkt jag ville att det skulle ta. Blev genast bättre.

Så här såg nästa tavla ut. Lite bättre, även om jag har en bit kvar till Leifs nivå.

Så här såg nästa tavla ut. Lite bättre, även om jag har en bit kvar till Leifs nivå.

Det var kul. Nästa gång ska jag skjuta ännu bättre. Och ännu bättre. Snart lika bra som Leif Schmidt … host, host. Men om jag siktar mot stjärnorna så landar jag kanske bland trädtopparna?

Fjällresan i 20 bilder – och en film

Det blir inte alltid som man tänkt. Vi hade tänkt kalfjäll, vidder, gnistrande snö, spartanskt boende i STF-stugor och kanske lite sol.

Det blev spöregn, storm, för farligt för kalfjäll, lyxigare boende i stuga inne i Ammarnäs, dagsturer kring Ammarnäs och lite sol – sista dagen.

Det blev mestadels glada barn som åt som vargar och sov som stockar =)

Vi var nära att ge upp och bara åka hem några gånger, bland annat när vi vred regnet ur jackorna efter att ha försökt pimpla på Tjulträsket i stormen.

Men till slut klarnade det upp. Solen kom. Den värmde. Och gissa om vi njöööt. Och gissa om 80 procent av alla bilder är tagna den här dagen … =)

Här kan ni också se en film från den fina dagen.

Äntligen är vi på väg med hela ekipaget. 18 hundar ryms i släpet, två slädar på biltaket och fyra personer i bilen.

Äntligen är vi på väg med hela ekipaget. 18 hundar ryms i släpet, två slädar på biltaket och fyra personer i bilen.

Första dagen ven det friskt kring öronen.

Första dagen ven det friskt kring öronen.

Tappra barn som pimplar på Tjulträsket i stormen, fast den syns nog inte så tydligt på bild?

Tappra barn som pimplar på Tjulträsket i stormen, fast den syns nog inte så tydligt på bild?

Glada miner på mig och Leo trots piskande regn på våra huvor.

Glada miner på mig och Leo trots piskande regn på våra huvor.

Fredrik pimplar i snålblåsten. Inget napp dock.

Fredrik pimplar i snålblåsten. Inget napp dock.

Här bodde vi. med lyx som kök, toa, dusch och tv. Inte vad vi hade planerat men rätt skönt ändå =)

Här bodde vi. med lyx som kök, toa, dusch och tv. Inte vad vi hade planerat men rätt skönt ändå =)

Så här hade vi velat ha det hela tiden. Men vi njöt så mycket just här och nu och det kompenserade för allt.

Så här hade vi velat ha det hela tiden. Men vi njöt så mycket just här och nu och det kompenserade för allt.

Även den fina dagen fick vi räkna med lite stormbyar. Men det var helt okej.

Även den fina dagen fick vi räkna med lite stormbyar. Men det var helt okej.

Lovisa kör släde, jag och Leo åker.

Lovisa kör släde, jag och Leo åker.

Visst är han grann vår Puder?

Visst är han grann vår Puder?

Storm har ett passande namn för vår vistelse i Ammarnäs.

Storm har ett passande namn för vår vistelse i Ammarnäs.

Här ligger Blue och slappar.

Här ligger Blue och slappar.

Lovisa fotade Blue på ett träffsäkert sätt.

Lovisa fotade Blue på ett träffsäkert sätt.

Hagel fick ha dubbla täcken och ligga på min täckjacka. Men ändå såg han inte helt nöjd ut när vinden friskade i.

Hagel fick ha dubbla täcken och ligga på min täckjacka. Men ändå såg han inte helt nöjd ut när vinden friskade i.

Gulaschsoppa smakar mumma när man är på utflykt.

Gulaschsoppa smakar mumma när man är på utflykt.

Mums med macka tycker jag!

Mums med macka tycker jag!

Lovisa varvar ned en stund på renskinnet. Såsom vovvarna i bakgrunden.

Lovisa varvar ned en stund på renskinnet. Såsom vovvarna i bakgrunden.

Ahhh, äntligen fick jag lägga mig ned och bara myyyysa på ett renskinn. Det här är livet!

Ahhh, äntligen fick jag lägga mig ned och bara myyyysa på ett renskinn. Det här är livet!

Ser ni den lilla tornadon till höger långt fram i bild? Leo tyckte de var häftiga, men lite små ...

Ser ni den lilla tornadon till höger långt fram i bild? Leo tyckte de var häftiga, men lite små …

Sen åkte vi hem igen. Nöjda och glada.

Sen åkte vi hem igen. Nöjda och glada.

Man ska sluta när det går dåligt

Trassel, Leo och Hagel väntar medan jag lägger ut leksakerna.

Trassel, Leo och Hagel väntar medan jag lägger ut leksakerna.

Vi drog ut i skogen, portugisen Trassel, vorstehn Hagel, sonen Leo och jag. Jag hade packat ryggan med lite hundleksaker. Nu skulle det bli uppletande!

"Vad är det för fel på mig?" Den blå hunden var in te poppis. Inte heller en röd gummiring.

”Vad är det för fel på mig?” Den blå hunden var inte poppis. Inte heller en röd gummiring.

Jag satte hundarna att vänta medan jag gick en runda och kastade ut sex leksaker. Observera särskrivningen =) Det var en svart spenkopp, en blå hund i plast, en röd gummiring, en orange liten dummie, en vanlig tennisboll och en repknut. Bra blandning tyckte jag. Men det visade sig att vissa var mer poppis än andra.

Hundarna fick turas om att leta. Först den ene, sedan den andre. Så såg jag hur Hagel hittat den blå plasthunden. Men så släpper han den och söker vidare. Efter något roligare. Hmm. Jag påpekar detta, försöker få honom att hämta upp den blå hunden igen men han skyndar sig att hitta tennisbollen istället. Det duger inte. Jag plockar ut tennisbollen ur munnen, lägger tillbaka den där den låg och så går vi till den blå hunden. Efter ett tag inser han att det är den blå hunden som gäller och tar den. Men inte är det sååå kul.

Kul att se Trassels iver att få leta.

Kul att se Trassels iver att få leta.

Här kommer Trassel med bollen.

Här kommer Trassel med bollen.

Däremot är det kul att se gamle Trassels iver att få leta. Han voffar otåligt när Hagel söker, men sitter kvar på sin plats. Och när Trassel till slut får kommandot ”leta” är han så peppad att han skäller på vägen ut! Så taggad var han inte ens i unga dar. =)

När alla sex föremål är hittade lägger jag ut dem igen. Pucko!

För nu ser jag hur Hagel hittar den röda gummiringen men släpper den snabbt igen och söker vidare. Blä för gummi och plast. Bättre med dummies och repknutar. Tycker han ja. Men inte jag. Min grundregel är att man tar den grej man hittar och kommer in med den bums. Man går inte runt och väljer som från en buffé. Så det så.

Repknut är skoj i alla fall tycker Hagel.

Repknut är skoj i alla fall tycker Hagel.

Och dummie är trevligt.

Och dummie är trevligt.

För hur skulle det se ut om jag skjutit två fåglar, han går ut och tar den ena men ser på vägen att den andra är större och ska byta? Då kanske den första inte var helt död utan lyckas flaxa iväg? Om inte annat blir det då en väldig oreda med var fåglarna ligger om han håller på och flyttar om dem.

Så jag går dit där den röda gummiringen är. Pekar och säger apport. Och han låtsas missförstå. ”Jo, jag letar allt vad jag kan serru, hittar snart nåt kul vettu”. Jag är inte direkt jättehappy nu. Och det märker han förstås vilket gör honom ännu svettigare. Nu ”råkar” han trampa ned den röda gummiringen lite till i snön så den inte syns längre. Och då kan han ju omöjligen hitta den, eller?

Det slutar med att jag plockar upp gummiringen i ena handen och hunden i den andra och går bestämt tillbaka till startpunkten. Där avlämnas både ring och hund med en duns. Sedan är det Trassels tur att leta. Efter en stund hittar han den sista leksaken och får beröm. Vi går hem.

Summa summarum. Visst är det bäst om en övning får sluta lyckligt. Men om den inte slutar lyckligt kan den ibland få sluta så här också. Tycker jag. För då blir det ändå något för hunden att grunna över. ”Det blev inte så himla kul när jag inte plockade in den där jä-la gummiringen. Det hade ju varit roligare om vi haft kul längre. Och om jag gjort matte glad.” Typ så hoppas jag att Hagel tänker nu. Tror ni det stämmer? =)

Och jag får tillfälle att tänka. Vad har jag gjort fel och rätt? Vad kan det här beteendet leda till? Nu är det ju skillnad på tråkiga, äckliga gummiringar och varma, smarriga ripor – men ändå …

Min nästa träning kommer att bli mindre leta och mer apporterande av dessa gummigrejer. Jag ska se var leksakerna ligger och direkt han tar dem ska jag jubla och ropa in. Det gör nog susen, eller?