Jag sköt så mycket att bössan gick sönder

 

Här är jag in action. Det är för himla kul att skjuta – särskilt när det går bra.

Här är jag in action. Det är för himla kul att skjuta – särskilt när det går bra.

I torsdags var jag på skyttekurs tillsammans med nio andra deltagare. Leif Schmidt drillade oss i hagelskyttets konster från klockan 09.00 på morgonen till klockan 17.00 på eftermiddagen. Gissa om man var mör efter det!? Och gissa när bössan strejkade?

Vi började med teori. Leif Schmidt hjälpte oss mäta upp våra bössor, och kroppar, för att se om de passade ihop. Om inte så justerades bössorna, ofta med höjd kolvkam, eftersom dessa är enklare att justera än den mänskliga kroppen.

Sedan gick vi ut för att kolla hur skotten satt när vi sköt på en så kallad slamplåt, en plåt målad med vit kalkfärg så vi såg var hagelsvärmen tagit.

Leif Schmidt visade sin väl inarbetade anläggning.

Leif Schmidt visade sin väl inarbetade anläggning.

Leif Schmidt hjälpte oss alla på olika sätt. Han såg direkt vad vi gjorde fel.

Leif Schmidt hjälpte oss alla på olika sätt. Han såg direkt vad vi gjorde fel.

Min uppfödare Irene Nilsson fick några uppmuntrande ord och bra tips.

Min uppfödare Irene Nilsson fick några uppmuntrande ord och bra tips.

Efter det började vi skjuta på lerduvor. Först enkla frånduvor. Sedan motduvor. Och senare sidoduvor.

För min egen del gick det väl halvhyfsat. Missar och träffar om vartannat, fast nog tror jag att träffarna var något fler än missarna. När jag känner att bössan hamnar rätt i anläggningen och allt annat – ja då vet jag att det är rätt. Det känns så tydligt. Men däremellan hamnade bössan både lite si och så i anläggningen.

– Du har slarvat med torrträningen, bannade Leif Schmidt.

Tyvärr har han helt rätt. Om jag får ”fuska” och lägga an bössan redan innan lerduvan flyger iväg – ja då träffar jag oftast. Men ska jag dra upp den och få till anläggningen i ett nafs – tja då blir det inte alltid lika bra.

Här stack Leif Schmidt in huvudet i bilden för att se hur jag sköt =)

Här stack Leif Schmidt in huvudet i bilden för att se hur jag sköt =)

Så det blir att torrträna. Nu banne mig! Jag har en plan om att göra ett eget veckolångt träningsläger om någon vecka eller så. Minst 100 torranläggningar per dag. Och minst 25 skott på skjutbanan varje dag. Det låter inte så mycket, men jag tänker att det ska inte bli så stor affär av det – jag ska bara sticka iväg och bränna av några skott.

Min tanke är att jag kommer att märka stor skillnad under veckan, eller vad tror ni? Sedan ska jag förstås fortsätta att torranlägga och skjuta ofta även efter den veckan, men kanske inte varje dag. Det gör jag bara för att få köra intensivt en period och se vad det ger.

Vi hjälptes åt att skicka duvor åt varandra. Här är det herr Bystedt från Kusmark som ser positivt på livet.

Vi hjälptes åt att skicka duvor åt varandra. Här är det herr Bystedt från Kusmark som ser positivt på livet.

Min uppfödare Irene Nilsson i skjutartagen.

Min uppfödare Irene Nilsson i skjutartagen.

Det var där kring klockan 16 som vi blev riktigt kaxiga och började försöka skjuta dubléer. Jag trodde mig inte ha så stora chanser men tänkte testa ändå. Det var då bössan pajade.

Tidigare under dagen hade jag skjutit med blyhagel. Men nu de sista gångerna hade jag övergått till stålhagel. Jag märkte att ”utspottningen” av hylsorna kärvade lite, och misstänkte att det kunde bero på att det var stålhagel. Bössan, som är en Classic halvautomat, är för all del stålhageltestad, men som någon sa ”det kan ju vara en annan laddning i stålhagelpatronerna än i blyhagelpatronerna som gör att de lättare fastnar”.

Till slut fastnade en hagelpatron i avfyrningsläget. Och när jag skulle dra tillbaka luckan för att tömma bössan gick den inte att rubba. Inte heller den knapp som jag använder för att spotta ut överblivna, oskjutna, skott. Usch.

Vi började plocka isär bössan och fick ut den redan avfyrade patronen som fastnat. Men sedan skulle jag få ihop allt igen. Jag har ju bara plockat isär bössan helt och hållet en gång förut och kände mig inte helt bombsäker på allt. Jag fick ihop det till slut, men då gick inte den där ”ploppen” att sätta in – den som man drar i när man ska öppna luckan. Gissningsvis var det någon säkerhetsspärr som var i vägen, men varken jag eller någon annan lyckades hitta var man skulle pilla till det. Typiskt.

Nu var det förstås en del som cirkulerade runt och sa stöttande ord som ”Det är därför jag aldrig skaffat halvautomat” och ”Det är så det brukar vara – de med halvautomat får problem vid sådana här träffar.” Jag som är ny inom det här, och som äger en halvautomat, vill gärna skylla på stålhaglen istället. Med blyhagel har den funkat bra, med stålhagel rätt dåligt. Visst ska bössan helst funka med stålhagel också, särskilt som den är stålhageltestad, men om laddningen inte är den rätta för den här bössan så kanske man får vänta sig problem av den här typen?

Nåja, till veckan planerar jag ett besök på vapenaffären där bössan, och de jädra stålhaglen, är inköpt och fixa detta. Sen ska jag börja med mitt träningsläger – med bly! =)

Så här såg jag ut, och kände mig, efter en hel dags skjutande. Man blir lite mosig!

Så här såg jag ut, och kände mig, efter en hel dags skjutande. Man blir lite mosig!

Hagel blev mer skrämd än jag trodde

Den här gubben vippade upp framför Hagel. Lääääskigt!

Den här gubben vippade upp framför Hagel. Lääääskigt!

I lördags gjorde jag och Hagel ett bph-test i Piteå, ett beteende- och personlighetstest för hundar. Testet görs för att ägaren ska få en beskrivning av vad man egentligen har för hund, vad den har för naturliga gåvor och svagheter. På så vis får också uppfödarna en uppfattning om de är på rätt väg i sin avel.

Testet görs även för att, i den mån det går, motverka att så kallade farliga hundar kommer ut i samhället. Om man har en så pass farlig och mentalt ostabil hund att den inte klarar testet – ja då släpps man heller inte ut på tävlingsbanorna.

Det var främst därför jag gjorde testet – det är ett krav att få tävla bruksklasser med hunden. Men det gav ändå en hel del intressanta lärdomar om min hund.

Hagel blev till exempel mer rädd för ”vippgubben” (bild ovan) som kom upp framför honom än vad jag hade trott. Och då hade jag ändå trott att han skulle bli rätt skraj =)

Sedan var han mer godisintresserad än jag hade räknat med. Det är bra att veta, att godis och en lugnande smekning duger bra som belöning, det lugnar ned Hagel som kan vara rätt speedad. Jag behöver inte kasta trasor och bollar för att han ska uppskatta belöningen.

Efter att jag och Hagel gjort vårt test hängde jag med på när Matilda Vikström från Älvsbyn gick banan med sin franska bulldog Smurfen. Så det är därifrån bilderna är tagna, min egen runda hann jag inte fota =)

Testledare Erica Berglund börjar sin kontakt på avstånd.

Testledare Erica Berglund börjar sin kontakt på avstånd.

Sen kommer hon närmare.

Sen kommer hon närmare.

Erica tar med sig Smurfen och ser hur han vill ta kontakt. Lite senare leker hon med hunden med en leksak, fast Smurfen var inte så intresserad av det.

Erica tar med sig Smurfen och ser hur han vill ta kontakt. Lite senare leker hon med hunden med en leksak, fast Smurfen var inte så intresserad av det.

Erica riggar godisskålarna. Det är tre stycken som sitter fastskruvade i en betongplatta. I ena skålen kan hunden ta godiset utan problem, i andra blir det lite svårare - men det går, och i tredje sitter locket stenhårt. Hagel höll på oväntat länge med det omöjliga locket. Kul att se.

Erica riggar godisskålarna. Det är tre stycken som sitter fastskruvade i en betongplatta. I ena skålen kan hunden ta godiset utan problem, i andra blir det lite svårare – men det går, och i tredje sitter locket stenhårt. Hagel höll på oväntat länge med det omöjliga locket. Kul att se.

Sen kom läskiga gubben upp. Smurfen stannade och sa inget. Efter en lång stund skällde han ut gubben.

Sen kom läskiga gubben upp. Smurfen stannade och sa inget. Efter en lång stund skällde han ut gubben.

Nästa station var skramlet. Gick fint för både Smurfen och Hagel.

Nästa station var skramlet. Gick fint för både Smurfen och Hagel.

Funktionären har gjort sig i ordning för nästa moment som är närmande person. Enligt bph-reglerna ska personen se ut precis så här.

Funktionären har gjort sig i ordning för nästa moment som är närmande person. Enligt bph-reglerna ska personen se ut precis så här.

Här kan du se en film på sista delen där personen närmar sig Smurfen.

Hunden testas även på ostabilt underlag i form av plasttak.

Hunden testas även på ostabilt underlag i form av plasttak.

Sedan avslutas testet med att hundägaren får välja om den vill att hunden testas för skott eller inte. Både jag och Matilda valde att genomföra den delen med våra hundar. Båda hundarna klarade det galant.

Sammanfattningsvis var det en intressant dag. Allt i ett bph-test utspelas på en och samma gräsplan där man byggt upp banan enligt fastställda regler. Det är alltså inte som en slinga i skogen som när man gör ett mentaltest eller en korning. Bph är ett nytt alternativ för dem som inte har brukshundsraser och som därför kan ha svårt att ”rymmas” i ett vanligt mentaltest som främst riktas till brukshundsraser. Här kan du läsa mer om hur ett bph fungerar.

Det var ett välplanerat arrangemang (kostar 750 kronor) och nu kan jag träna vidare mot min och Hagels tävlingsdebut i appell spår. Testa ni också vetja! Hur tror du att din hund skulle reagera i de olika situationerna?

 

 

Robert åker (och går) många mil för björnjakt

 

Robert Salomonsson med  en björn han fällde tillsammans med hundarna Urak och Frisco. Foto: Natalie Jonsson

Robert Salomonsson med en björn han fällde tillsammans med hundarna Urak och Frisco. Foto: Natalie Jonsson

För Robert Salomonsson är avstånd ingenting, inte om det ges tillfälle att jaga björn med hund. 60 mil är helt okej.

– Jag åker på allt inom Sundsvall till Jokkmokk, säger han.

Häromkvällen var jag och lyssnade när han föreläste i Studieförbundet Vuxenskolans lokaler i Burträsk. Han visade bilder och filmer från sina rovdjursjakter. Här hittar ni hans hemsida. Och här hittar ni en av hans filmtrailers.

Tanken är väl inte att jag ska börja med björnjakt, det är jag alldeles för ”fisig” för ännu, men det är alltid intressant att lyssna på erfarna jägare och lära sig mer.

Första björnmötet

Robert Salomonsson bor i Lövnäs utanför Vilhelmina och är uppvuxen med jakt med löshund.

Senare väcktes intresset för björnjakt på allvar. Han skaffade halvstövaren Urak. Jaktinlärningen gick snabbt.

– Jag hade fått syn på en tjädertupp i ett träd och hämtade Urak. När han skällde första skallet på fågeln sköt jag ned tuppen. Det blev en bra inlärning.

Men första björnmötet blev inte lika klockrent.

– Jag var på väg hem och körde på en grusväg. Då gick en björn över vägen och jag blev lite het och tokig.

Han släppte Urak efter björnen, in i skogen. Cirka 30 meter in började Urak skälla på björnen. Utan bössa gick Robert Salomonsson in.

– När jag var 15 meter ifrån blåste björnen. Urak kom till mig och jag tänkte att nu kommer nog björnen efter. Så jag backade ut på vägen. Sedan stack björnen. Och Urak efter. Men han hade problem efter det. Han hade nog känt min rädsla. Jag insåg sen i efterhand att han var för ung för ett björnmöte då.

Urak fortsatte att driva björn utan problem. Men om björnen stannade, då släppte Urak och kom tillbaka till husse. Hur skulle han lösa det? Han frågade några kunniga om råd. ”Skaffa en till så hunden får stöttning”, var tipset. Så Robert Salomonsson skaffade en till hund, Pelton, som var en nästan renrasig karelsk björnhund.

– Han hade ett otroligt psyke. När han vuxit upp och fick jaga tillsammans med Urak och jag fick skjuta en storbjörn för dem – då började det funka.

Betalade thailändare

Fast det blev mycket att tomgå i den 20 000 hektar stora skogen för att leta björn. Så Robert Salomonsson började betala.

– Det var thailändare i skogen och plockade bär. Jag erbjöd dem 1 000 kronor för varje gång de ringde och visade mig färsk björnbajs. De ringde om allt, älgbajs och sådant. Men det var ändå värdefullt för mig. Det gav mig många tillfällen att jaga björn.

När ryktet om hans björnjaktskunskaper började sprida sig ringde även fler. De hade sett björnspår och undrade om han ville komma och jaga. Det ville han.

Nu försöker han livnära sig på det. Robert Salomonsson håller föreläsningar, leder björnjaktsutbildningar och säljer jakttränade björnhundar.

– För dem som inte har tid att jaga in sin hund.

På ett sätt förstår jag hur han menar. Men uttalandet får mig ändå att fundera. Om man inte har tid att jaga in sin hund, hur ska man då ha tid att verkligen jaga med den om man köper en färdig hund?

Om man inte har kunskapen att jaga in sin hund, ja då kan det ju vara värt att anlita folk som hjälper en. Men inte leja bort det helt. Det är ju själva tjusningen att se sin hund utvecklas och att sedan tillsammans skörda resultatet av arbetet. Eller vad säger ni?

Liten procent är elak

Robert Salomonsson fortsätter och säger att visst ska man ha respekt för björnen. Men många har en bild av att alla björnar är aggressiva och attackerar när de blir jagade.

– Det är en liten procent som är elak. De flesta är fredliga och lugna. En del blir rädda och sticker.

Han märker att björnen ökar i antal mot kusten, så nog finns det tillfälle att jaga den för dem som vill.

– Men det är små marker och tjuriga gubbar. Mitt råd är att försöka komma överens med jaktgrannarna. För när man jagar björn behöver man stora områden. Och gör klart vilka regler som gäller innan.

Han visar olika filmer där han skjuter björn. Bland annat visar han en sekvens där han skjuter en björn som precis tagit ett steg ut från tät skog ut på en grusväg. Robert Salomonsson berättar att han i vissa fall har kritiserats för det skottet eftersom han omöjligt kan veta om björnen har ungar med sig.

– Ska man vänta på att en unge visar sig får man inte en effektiv jakt. I det där läget har jag bara sett en björn.

Jag höjer på ögonbrynen. Känns inte bra. Har ju själv varit med om hur en jaktkompis sköt en älgko, och strax därefter kom kalven ut … Det kan ni läsa mer om här.

Kom ihåg tiden

Avslutningsvis berättar han om alla lagar och regler som björnjakten omfattas av. Att man ska gå björnjaktsutbildning, och när man väl fällt en björn så ska man rapportera in till Länsstyrelsen.

– Du ska ange namn på skytten, jaktledaren, X och Y-koordinater, kön, storlek och tid. Man får ju inte jaga björn längre än till två timmar före solens nedgång.

Robert Salomonsson berättar om en bekant som ringde in och meddelade att han fällt en björn. ”Vilken tid”, undrade personen från Länsstyrelsen. ”Alldeles nyss”, svarade jägaren. ”Nja, för din skull var det nog 30 minuter sedan”, svarade personen på Länsstyrelsen.

– Det var schysst. Det beror lite vem man pratar med, säger Robert Salomonsson och ler.

Här kan du läsa mer om vad Naturvårdsverket har för lagar och regler kring björnjakt.

 

 

Knöt fast lerduvekastaren i skon

Torrträning är också viktigt. Upp och ned med bössan tills det sitter i ryggmärgen.

Torrträning är också viktigt. Upp och ned med bössan tills det sitter i ryggmärgen.

Drog iväg till skjutbanan häromdagen. Tog med mig hagelbössan, min Classic halvautomat, för att se var vi stod i vår relation. Innan vintern kom hade vi, efter kapning av kolven, hunnit bli rätt goda vänner. Men nu?

Jag riggade lerduvekastaren och knöt fast snöret i min vänstra sko. Sedan la jag dit en duva, gjorde mig redo och skickade iväg duvan genom att rycka med foten. Första blev en miss. Sen några träffar. Och så några missar igen. Tillräckligt många för att jag började surna till. Vad sjutton gjorde jag för fel?

Lerduvekastaren är redo för avfyrning.

Lerduvekastaren är redo för avfyrning.

Hade jag haft en kunnig vän med mig hade den antagligen sett vad jag gjorde fel på en gång. Men när man ska räkna ut det själv tar det längre tid. Till slut bestämde jag mig för att jag nog sköt för lågt, under duvan. Så nästa gång siktade jag ordentligt, såg till att duvan var precis, snävt, ovanför kornet när jag sköt. Duvan pulveriserades! Och jag var så mallig.

Sedan sköt jag några duvor till. Mestadels träffar. Någon enstaka miss som jag lätt kunde bortförklara =) Skönt. Hoppas jag hinner träna en eller ett par gånger till innan vi är i slutet av maj. För då ska jag, och cirka sju personer till, gå en flyktskyttekurs för erfarne skytteinstruktören Leif Schmidt. Det kommer att bli intressant!