Första tjädern – på ett helkonstigt sätt

Vilka jakthundar! Kyla till vänster, Modd till höger.

Vilka jakthundar! Kyla till vänster, Modd till höger.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är faktiskt helfestligt. Här har jag gått och tagit jägarexamen, skaffat vorsteh, utbildat den i fågelhundens alla läror och gått miltals i skogen – utan att få med mig en enda fågel i säcken.

Igår åkte sambon ut med fyrhjulingen, dragen av ett tiospann slädhundar, däribland vorstehn. Ute på en skogsväg i mörkret såg han ett öga glimma till. En stor fågel satt vid vägkanten.

– Den flaxar väl snart iväg, tänkte sambon och puttrade närmare.

Men den flaxade inte iväg. Om den sov, eller var sjuk eller skadad, ja det är svårt att veta. Men hundarna längst fram i spannet kunde kasta sig över den. Inte ett ljud. Vare sig från fågeln eller hundarna. Sambon stannade och blandade sig i brottningsmatchen.

Han fick fram en tjädertupp, som fortfarande levde. Så han letade reda på en påk och klubbade den.

Jag satt i tv-soffan när fyhjulingen mullrade hem igen. Efter en stund öppnades ytterdörren.

– Du kommer aldrig att tro det här, titta vad som ligger på bron, sa sambon.

Och jag kom ut och såg en maffig tjädertupp! Läckert! Vilken imponerande syn.

Min första tjäder. Eller min och min, egentligen var det sambons och sibbarnas. Snopet.

Min första tjäder. Eller min och min, egentligen var det sambons och sibbarnas. Snopet.

Men snacka om snopet! Det var två siberian huskys som, samtidigt som de tillsammans med åtta andra, drog en fyrhjuling efter sig – fällde den första tjädern. Otippat, eller vad säger ni?

Snabbt blev det att läsa på om hängning och mörning. Fågeln ska inte bli under tio grader på tio timmar. Var sjutton skulle jag hänga den då? Det fick bli ett svalt förråd i tvättstugan. Senare får det bli ännu lite kallare miljö i garaget.

Men sen då, den ska hänga i 40 dygnsgrader, blir det 40 dagar i garaget då om temperaturen håller sig kring nollan? Verkar ju jättelänge. Den var dessutom lite skadad på ena bröstet efter hundarnas framfart, eller om den var det innan? Hur påverkar sådana skador hur pass länge jag vågar låta den hänga?

Tror jag satsar på att ta ur bröstfiléerna bara, eller vad säger ni? Har ni något trevligt recept på tjäder? =)

Som att gå på cornflakes

Jag och Hagel spanar in markerna.

Jag och Hagel spanar in markerna.

Det var ett tag sedan jag och Hagel kom oss ut på en fågeljaktsrunda. Jag har tänkt att det inte någon större idé nu när hösten hunnit bli lite vinter. Det var inte gott om fågel i augusti, och är nog inte fler nu. Plus att det låter som om man går i ett cornflakespaket när man tar sig fram i skogen. En Facebookvän använde det uttrycket vilket passar precis. Man är verkligen ingen indian när man är ute nu.

Solen sken och det var riktigt skönt.

Solen sken och det var riktigt skönt.

Nåväl, jag ville testa ändå. Om inte annat ger det ett bra tillfälle att träna själva sökarbetet. Så vi stack ut en stund med bössa och ammunition. Och kom hem med alla skott i behåll. Igen.

Är det här de sitter numera?

Är det här de sitter numera?

Men det var skönt att komma ut på jakt en stund. Att i alla fall ha bössan med sig ifall att … =) Fast jag börjar fundera om det är dags att byta till kulvapnet istället. Visst börjar fåglarna sitta i topparna nu? Men det är nog svårt att smyga fram ändå. Måste vänta tills det kommer mer snö. Eller vad säger ni?

Hurvigt på sista älgpasset

Dottern Lovisa gjorde sitt bästa för att uthärda kylan på älgpasset.

Dottern Lovisa gjorde sitt bästa för att uthärda kylan på älgpasset.

I lördags jagade vi älg. Antagligen sista gången för den här hösten. Det blev en kall förmiddag. Men på sista passet fick jag med mig tonåriga dottern!

Så roligt att hon ville hänga med ut igen. Sist blev det en ganska blöt historia, som ni kan läsa här, och hon har inte varit så peppad sedan dess. Men nu fick jag med henne igen. Fast … jag tror det dröjer till nästa gång.

Vi satt och frös i kapp på vårt pass, utan så mycket som en hare i sikte. Vi gympade, dansade och Lovisa kurade allt vad hon kunde i filten hon tagit med för att få upp värmen. Inget tycktes hjälpa. Det är så det är att jaga i sena oktober.

När vi gick tillbaka muttrade dottern:

– Det här var ju jättekul. Jag hänger gärna med igen – typ år 2018, sa hon syrligt.

Jag skrattade. Okej, 2018, då finns det i alla fall en öppning liksom. Då ska jag ordna sol, älg på passet och massor av fika!

Här går vi tillbaka från passet. Skönt att få röra på sig!

Här går jag tillbaka från passet. Skönt att få röra på sig!

”Ta buköppnaren och kom”

Första dagen på älgjakten fick vi en älgtjur och en kalv. Jag kom lagom till efterarbetet.

Första dagen på älgjakten fick vi en älgtjur och en kalv. Jag kom lagom till efterarbetet. Foto: Therese Loberg

Vi jagade älg i helgen. Jag missade när det blev som hetast, men det kompenserades strax därefter.

Jag hade lyckats dubbelboka mig på lördagen och tackat ja till en körning med hundspannet. Två personer skulle komma och åka barmarksvagn, samtidigt som jag skulle vara med i älgjakten. Men jaktledaren beviljade mig ledigt mellan klockan 10–12 så det gick bra. Fast jag hörde på kom-radion hur det började hetta till just när det var dags för mig att avvika. Jaktkompisarna hade sett både en älgtjur samt en ko med kalv. ”Nåja, ibland kan det ta tid innan det blir läge” försökte jag tänka när jag åkte hem. Fast just när gästerna kom för sin tur hörde jag hur det small två skott långt borta i skogen.

Nåja, nu var det bara att fokusera på hundspannsturen och gästerna. Vi hade Therese Loberg med oss också. Hon är från Stockholm och går bildjournalistutbildning i Sundsvall. I utbildningen ingår att göra ett större fotoprojekt som hon ville göra hos oss och våra hundar. Så hon hänger med oss på olika händelser och vardagsbestyr.

Efter turen ringde jag jaktledaren för att höra vad som var i görningen. De hade skjutit tjuren och kalven och var strax på slakteriet. Jag fick gärna komma och hjälpa till, sa han. Så jag tog med mig Therese dit också. Även om det kanske inte passade hennes hundprojekt så kunde det vara intressant att få se när vi klädde av älgarna och så, särskilt om man som hon aldrig sett en älg på riktigt.

Vi hann i princip bara komma dit så hojtade en av herrarna på mig.

– Kom nu, ta buköppnaren och öppna tjuren, kommenderade han med myndig stämma.

Jag tvekade. Skojade han eller. Varför välja mig när det fanns åtminstone tio andra på plats som gjort det någon gång förr? Jag menar – om han ville ha det ordentligt gjort? Men samtidigt är det förstås intressant att lära sig. Jag har hittills mest stått och hjälpt till att skära loss skinnet från kroppen, aldrig öppnat en älg och tagit ur maginnehåll och annat.

Men han drev på med en irriterad rynka mellan ögonen. Jag fick känslan att jag fått uppdraget som ett ”straff” för att jag missat ett par timmar och inte varit med och dragit tjuren ut ur skogen. Han viftade otåligt mot buköppnarverktyget som låg intill älgen. Själv höll han på att öppna upp i halsen på tjuren för att lossa på strupen.

Fyra andra jaktkamrater stod och höll i var sitt ben på tjuren så att magen och bröstkorgen vändes uppåt. De peppade mig att testa. Okej då, då kör jag då. Även om det var ett ”straff” så är det lärorikt. Eller så tyckte han bara att det var min tur att lära mig. Han kanske till och med såg mig som ett särskilt snabblärt ämne!? =)

Nog ser jag lite villrådig ut. Tur man har kolleger som vill förklara och förstår att man behöver guidning i början. Foto: Therese Loberg

Nog ser jag lite villrådig ut. Tur man har kolleger som vill förklara och förstår att man behöver guidning i början. Foto: Therese Loberg

Men snart blir jag lite klokare. Foto: Therese Loberg

Men snart blir jag lite klokare. Foto: Therese Loberg

Så jag började skära vid bröstbenet och öppnade magen mer och mer. Efter det instruerades jag att skära sönder en hinna som var som en vägg mellan hjärta/lungor och övriga maginnehållet. Jag skar loss olika hinnor som höll hjärta och lungor på plats. Sedan skulle jag dra ut hela paketet med hjärta, lungor och strupe. Tjuren var stor. Jag nådde inte ända till strupen, utan tog tag i hjärtat, stort som en fotboll, och drog det jag hade. Det hände ingenting. Efter ytterligare några försök fick jag be en erfaren kille hjälpa mig. Han fick till slut loss det.

Under tiden stod Therese och fotade det hela med stora ögon. Vilken grej!

– Jag är imponerade att jag står kvar än. Jag trodde att jag skulle tycka att det var äckligare, men det är så intressant, berättade hon.

Har ni varit med om något liknande? Att ni har kastats in i saker eller uppgifter som ni inte behärskar men fått lära er? Och vad tror ni? Var det ett ”straff” eller att jag sågs som en smart, läraktig kandidat? =)

Första fjälljakten i 20 bilder

Vi säger det på en gång – det blev ingen fågel i säcken. Men det blev fågelupplevelser. Och en massa lärdomar. En del svordomar. Mycket kunskap. Klokskap. Många höjdmetrar. Många mil. Trötta hundar. Pigga hundar. Några ripor här och var. Några extremt klantiga tokmissar av mig – ska aldrig hända igen. Vackra fjäll. Skitväder. Bra jaktväder. Stugmys och miljoner andra intryck.

Supertack till Lilian Westerlund och Loomi som ville introducera mig och Hagel i fjälljaktens vedermödor och glädjeämnen. Här kommer våra dagar på Ammarnäsfjället i 20 bilder:

Lilian Westerlund och Loomi in action. Notera renhornet till vänster i bild. Det såg jag inte förrän jag tog upp bilderna hemma =)

Lilian Westerlund och Loomi in action. Notera renhornet till vänster i bild. Det såg jag inte förrän jag tog upp bilderna hemma =)

Här bodde vi. Det började med att vi fick klättra in genom ett fönster eftersom dörren gått i baklås för den tidigare gästen. Men vi skruvade loss låset så vi kunde gå ut och in på vanligt sätt senare. Kändes skönt =)

Här bodde vi. Det började med att vi fick klättra in genom ett fönster eftersom dörren gått i baklås för den tidigare gästen. Men vi skruvade loss låset så vi kunde gå ut och in på vanligt sätt senare. Kändes skönt =)

Lilian och Loomi på väg från dasset. Ett trevligt dass faktiskt.

Lilian och Loomi på väg från dasset. Ett trevligt dass faktiskt.

Vi bodde i Aigertstugan. Vi följde inte Kungsleden dit utan gick en genväg som Lilian visste om.

Vi bodde i Aigertstugan. Vi följde inte Kungsleden dit utan gick en genväg som Lilian visste om.

Första morgonen chockades jag nästan av den vackra soluppgången.

Första morgonen chockades jag nästan av den vackra soluppgången.

I fjällen är det inte alltid mysigt och gosigt. Men det är ju det som är charmen. Och bra att man får testa sin utrustning under tuffa förhållanden.

I fjällen är det inte alltid mysigt och gosigt. Men det är ju det som är charmen. Och bra att man får testa sin utrustning under tuffa förhållanden.

Fikapaus. Loomi och Lilian tar ett snack om fortsatta upplägget.

Fikapaus. Loomi och Lilian tar ett snack om fortsatta upplägget.

Hagel spurtar fram och söker ripor medan regnbågen kanske visar var de finns ...? =)

Hagel spurtar fram och söker ripor medan regnbågen kanske visar var de finns …? =)

Skönt att kura under en filt när man härjat på fjället hela dagen.

Skönt att kura under en filt när man härjat på fjället hela dagen.

På söndagseftermiddagen blev vädret sämre så vi ägnade oss åt stugmys i olika former.

På söndagseftermiddagen blev vädret sämre så vi ägnade oss åt stugmys i olika former.

Brr. På kvällen tog vinden i rejält och uppnådde 16-19 sekundmeter. Blev tydligen klass 1-varning. Hagel blev alldeles chockad när han skulle hänga med ut till dasset =)

Brr. På kvällen tog vinden i rejält och uppnådde 16-19 sekundmeter. Blev tydligen klass 1-varning. Hagel blev alldeles chockad när han skulle hänga med ut till dasset =)

Lilian Westerlund och Loomi passar på att slappa medan regnet smattrar mot rutan och vinden viner.

Lilian Westerlund och Loomi passar på att slappa medan regnet smattrar mot rutan och vinden viner.

Jag hittade en väldigt trevlig bok i stugan som jag läste medan ovädret härjade där ute.

Jag hittade en väldigt trevlig bok i stugan som jag läste medan ovädret härjade där ute.

Nästa morgon kom solen igen. Soluppgångarna var fantastiska, mitt framför ytterdörren på stugan. Sånt här borde man egentligen betala extra för!

Nästa morgon kom solen igen. Soluppgångarna var fantastiska, mitt framför ytterdörren på stugan. Sånt här borde man egentligen betala extra för!

På baksidan av stugan fanns den här lilla sjön där man fick tvätta sig om man ville. Jag kände på temperaturen men förfrös handen – typ. Så det blev avskrubbning av det värsta med uppvärmt vatten i stugan.

På baksidan av stugan fanns den här lilla sjön där man fick tvätta sig om man ville. Jag kände på temperaturen men förfrös handen – typ. Så det blev avskrubbning av det värsta med uppvärmt vatten i stugan.

Loomi på farstubron i det märkliga, men vackra, morgonljuset.

Loomi på farstubron i det märkliga, men vackra, morgonljuset.

Hagel i förgrunden. Berget Lill-Aigert i bakgrunden.

Hagel i förgrunden. Berget Lill-Aigert i bakgrunden.

Lille Hagel fann en del fåglar och växte. Mest av allt utvecklades hans sökarbete, han blev mer självständig och vågade längre och längre utan ”mamma”.

Lille Hagel fann en del fåglar och växte. Mest av allt utvecklades hans sökarbete, han blev mer självständig och vågade längre och längre utan ”mamma”.

Dimman slog till igen på sista dagen. Spökligt och läckert.

Dimman slog till igen på sista dagen. Spökligt och läckert.

Tack för oss för denna gång! Se upp ripor – vi kommer tillbaka!

Tack för oss för denna gång! Se upp ripor – vi kommer tillbaka!

Från björnfrossa till mazariner

Jag och Hagel går i eftertruppen.

Jag och Hagel går i eftertruppen.

Söndagens jaktprov i Villvattnet började med en sorts björnfrossa. Vi var tre ekipage i mitt gäng: Bength och Devil som klarade förstapris i öppen klass dagen före och nu gick i elitklass, Juha och Spira från Saltmyran, Arvidsjaur i öppen klass och så jag och Hagel i unghundsklass.

På mitt första släpp hamnade vi på en myrkant. Hagel drog iväg åt vänster och det syntes hur han vindade i motvinden. ”Gissningsvis älg”, tänkte jag. Men han gick ut fint så jag lät honom hållas, han kunde ju snubbla över en fågel på vägen.

Så avbröt han vindningen och stannade till vid några buskar på myren. Det var nästan som om han stod och jag blev först beredd på fågel. Men han stod så konstigt. Inte glatt. Inte förväntansfullt. Utan med låg, rädd position tog han några tveksamma steg närmare den doft han träffat på. ”Ett älgkadaver kanske”, funderade jag.

Plötsligt släppte han doften och kom springande mot mig som för att fortsätta sitt fågelsök. Då fick han syn på provledaren Carl-Johan och domaren Ingemar.

– Vooooovooovvvoov! skällde han på typiskt ”jag-är-en-rädd-fjortis-vovve-som-ser-spöken” -sätt.

Men snyggt! Ska vi lägga till det till också på vår påhittiga lista över alternativa aktiviteter att roa sig med på att jaktprov …

Jag försökte fortsätta, men Hagel kunde inte alls fokusera. Inte när vi hade två spöken med oss hack i häl. Så vi fick hälsa på dem ett tag och sedan provade jag att fortsätta igen. Men det gick sisådär.

– Det finns björn i trakten, så nog kan det ha varit det han kände där borta, sa både Carl-Johan och Bength.

Usch, så som Hagel vindade kändes det som om den inte varit långt borta i så fall. När jag kopplat Hagel och gick i eftertruppen så funderade jag på vad som kunde ha hänt om björnen dykt upp och varit på dåligt humör.

Provledaren Carl-Johan och Bength i samspråk.

Provledaren Carl-Johan och Bength i samspråk.

Juha och Spira visade var skåpet skulle stå.

Juha och Spira visade var skåpet skulle stå.

Vanlig vy på vårt jaktprov.

Vanlig vy på vårt jaktprov.

Nåja, till nästa släpp hade jag och Hagel hunnit lägga det där bakom oss. Nu var det nya tag. Han gick ut rätt bra och sökte. Sedan gick det snabbt. Han hittade en löpa, hann knappt börja följa den förrän en ripa drog iväg med högljudda synpunkter. Hagel sprang efter en bit, vilket jag tillät så han skulle hinna få se den ett tag. Sedan sa jag ”stanna” och han stannade direkt. Kul!

Men den såg inte ut att dra iväg så långt. En örn hade cirkulerat i luften en stund innan, och den var nog rädd att bli örnmat.

– En nyslagen ripa är jättetufft för en unghund. Så vi byter till Juha nu, sa domaren Ingemar.

Jag och Bength fick stanna kvar och börja med lunchen under tiden. Efter en stund hördes ett ”pang”. Och ett bra tag senare ett pang till. Det innebar troligen att de inte fått ett skottläge på ripan utan bara skjutit i luften, och att de direkt efter gjorde en arrangerad kastapportering.

Juha och Spira kom tillbaka med Ingemar och Carl-Johan. Spira hade haft ett jättebra stånd på ripan, men sedan följt efter lite väl långt efter avancen, vilket hade gjort det svårt att skjuta. Kastapporteringen hade gått jättebra. Juha var nöjd och plockade upp en mazarin ur ryggsäcken.

– Det här är min turmazarin. Jag måste ha en sådan med på jaktprov. Då går det nästan alltid bra, sa han och tillade:

– Någon som vill ha?

Vi andra tackade nej, Jag hade ryggan full med snickers och tyckte inte att jag behövde något mer sockrigt. Det var kanske synd.

Spira får vatten efter sitt sök av husse Juha.

Spira får vatten efter sitt sök av husse Juha.

Söndagens domare Ingemar.

Söndagens domare Ingemar.

Mitt nästa släpp gick väl rätt bra, han gick ut fint och sökte hyfsat. Men nog såg jag att han inte har den där medvetenheten om vad han gör. Återigen – den stora polletten har inte ramlat ned än. Vilket domaren Ingemar påpekade när vi även denna gång fick betyget ej godkänd.

– Men alla vi som haft unghundar vet hur det är. De har det i sig och det kommer fram till slut. Det gäller bara att vara ute mycket i skogen och hitta fågel så ramlar polletten ned snart.

Jag förstod det. Jag var inte särskilt deppad. Det var en chansning och den gick inte hem.

– Jag var med i unghundsklass förra året, och hunden hade aldrig haft en riktig fågelsituation. Så jag tänkte att det får bära eller brista. Det sa bara tjong så hade hon haft två bra fågelsituationer med avance och jag fått en åtta och förstapris, berättade Juha.

Ja, så kan det också gå. Kanske beror det på turmazarinerna? Det får jag prova nästa gång – nästa år!

Nja, vi imponerade inte precis

Morgonens genomgång av domaren Robert Lundgren, Piteå.

Morgonens genomgång av domaren Robert Lundgren, Piteå.

Är precis hemkommen från mitt första jaktprov för vorstrar, ett skogsprov. Det gick både bra och dåligt.

Vi var fem ekipage, jag och en till i unghundsklass, resten i öppen klass. Vi gick ut i skogarna kring Villvattnet, utanför Burträsk. Mitt första släpp började illa. Hagel lekte med en pinne, jag tog av honom den och skickade ut honom igen. Då gick han en gång till och hämtade pinnen! Efter att jag tagit av honom den igen knatade han vidare, jag ska inte påstå att han sökte fågel på riktigt. Jag skämdes. ”Borde jag höra med domaren om jag kan bryta redan nu och gå hem”, funderade jag.

Men så plötsligt fick Hagel vittring på fågel. Han följde en löpa med stort intresse och stor iver. Och sen hörde vi de tunga vingslagen av en tjäder som lättade bakom några träd. Förbannat.

Domaren Robert Lundgren i en fikapaus.

Domaren Robert Lundgren i en fikapaus.

Delar av min grupp - när vi följde efter  den som för tillfället sökte fågel.

Delar av min grupp – när vi följde efter den som för tillfället sökte fågel. Martin Åkerlund med Dexter och Joakim med Krut.

Sören Johansson och strävhåret Alvin i lunchpausen.

Sören Johansson och strävhåret Alvin i lunchpausen.

Joakim fikar och Krut ser på.

Joakim fikar och Krut ser på.

Nästa släpp hände just inget spännande. Tredje släppet gick Hagel nära mig och det var mellan varven tveksamt om han verkligen sökte fågel. Domaren Robert Lundgren, för övrigt från Piteå, ska ha en eloge för att han höll skenet uppe med sin humoristiska kommentar:

– Hunden är ju från Piteå, så det kan ta tid …

Fjärde släppet hade jag gruvat mig för. Nu borde ju Hagel vara trött och liksom ännu sämre. Men han gick helt plötsligt ganska bra

– Vad har du gett honom, skogaholmslimpa, kommenterade Robert.

Vi gick genom skogen och ner mot en myrkant. Jag och Hagel tog vänster sida om en grupp granar. Domaren tog höger sida. Hagel drog iväg en bit. Och just framför domarens fötter drog en ripa iväg! Ny svordom!

Efter det hände inte så mycket mer intressant för vår del. En klubbkompis, Bength Hägglund, lyckades finna fågel i stort sett på alla sina släpp med hunden Devil. Fina stånd och avance. Det blir lätt att man tänker ”Vilken tur han har då”. Men det är ju så som någon sa: ”Ju mer jag tränar – desto mer tur har jag”. Bength och Devil är ett samtränat ekipage och jag vet att Bength lägger ned mycket tid på jakten. Så det var väl unt att de senare fick ett förstapris och därmed får starta i elitklass i morgon söndag.

En glad Bength Hägglund och hans Devil.

En glad Bength Hägglund och hans Devil.

Jag och Hagel fick betyget ej godkänd. Helt förståeligt. Och jag funderade om jag verkligen borde slösa domartid på att gå även söndagens prov. Men jag har bestämt mig för att genomföra provet ändå. Det var så pass många fågelsituationer i min grupp att jag bedömer att det är värt det. Som Martin Åkerlund i min grupp sa:

– Det är lite som triss. Plötsligt händer det.