Mer motiverad för rävjakt

Vår katt Diego har försvunnit. Han kan ha blivit överkörd av en bil. Men vi har inte hittat honom i dikena. Han kan ha blivit överkörd av en bil och sedan bortsläpad av något djur – typ en räv. Han kan också ha blivit tagen av räven direkt.

Jag hittade rävgrytet under en gammal hölada. Den hade minst tre in- och utgångar. Fast tror ni att den här lyan används just nu?

Jag hittade rävgrytet under en gammal hölada. Den hade minst tre in- och utgångar. Fast tror ni att den här lyan används just nu?

Rävgryt2 Rävgryt3

När jag sedan hittade ett rävgryt bara 200-300 meter från vårt hus blev jag misstänksam – och helt plötsligt mer motiverad att jaga räv!

Jag har en plan om att skaffa rävlockspipor från Nordik Predator och testa. Jag får läsa på om vad jag skrev i inlägget när jag hade lyssnat på PA Åhlén om olika sorters lockjakt.

Har ni några tips till en nybörjare? Har ni klantat er på något sätt som jag kanske kan undvika?

Spår och bad på träningen

Hagel fyndade en pippi på spåret.

Hagel fyndade en pippi på spåret.

I söndags tog jag med mig både Hagel och Trassel på vorstehträningen med Västerbottens Vorstehklubb. Först körde vi spår. Hagel fick spåra fågel lite längre och klurigare vinklar än vanligt så han kanske klarar ett öppen klass eftersöksprov i sommar. Trassel fick ett personspår, han är inte lika impad av de där fåglarna även om han har börjat mjukna en aning.

Sedan blev det uppletande av dummies i en ”ruta” skogen. Även där fick båda jobba och fynda. Kul att se.

Tillställningen avslutades med vattenapportering. Gick fint för både Trassel och Hagel. Fast jag är så ”harig” när det gäller vatten. När Hagel simmar plaskar han så mycket att han nästan simmar lodrätt vilket gör att han är på vippen att sjunka hela tiden. Jag hade redan på förhand placerat mobilen på torr mark och var beredd att kasta av mig jackan och simma ut och hämta honom. Men han tog sig in till land vilket var tur, för jag simmar lika uselt själv.

Det blev en vacker kväll. Här Therese Hedström och Della.

Det blev en vacker kväll. Här Therese Hedström och Della.

Och även när Trassel simmar står jag på helspänn. Jag tänker att han är ändå snart elva år och hjärtat kan tycka det är jobbigt att simma i kallvatten. Och jag veeet att jag ska försöka slappna av så att inte hundarna märker min nervositet, så jag får försöka jobba med det. Några tips?

 

Äntligen spårpremiär!

Trassel fann sin klöv, men saknade nog resten av älgen.

Trassel fann sin klöv, men saknade nog resten av älgen.

Hemkommen från Långtorahelgen märkte jag att snön smält undan rätt bra här hemma de sista dagarna. Så nu blev det att tina upp en fågel och en älgklöv. Fågeln till vorstehn Hagel och klöven till portugisiska vattenhunden Trassel.

Sedan la jag ut två korta, inspirerande spår i medvind på en lägda. Eftersom jag misstänker att lägda är ett sorts norrländskt ord översätter jag det också till åker, fält eller brukad mark typ. =)

Hagel fick gå sitt spår först eftersom fågelspåren inte ska ligga så länge. Det har sin grund i att om jag får ett halvtaskigt skott på fågeln och den lyckas springa iväg så ska hunden spåra upp den och hämta den direkt.

Han spårade i samma tempo som förra säsongen, det är riktigt bra drag i linan. Sedan hittade han fågel och blev så glad, så glad att äntligen ha fått fynda och fått bära!

Äntligen fick Hagel smaka på fågel. Lite kall visserligen, men man tager vad man haver.

Äntligen fick Hagel smaka på fågel. Lite kall visserligen, men man tager vad man haver.

Bra fart på gamlingen över lägdan.

Bra fart på gamlingen över lägdan.

Efter det var det Trassels tur. Han tycker om att spåra. Han blir glad när han hittar klöven, men ändå inte sådär superglad. Det tror jag beror på att hans första viltspår ledde ju rakt på en riktig älg, det kan du läsa mer om här. Så bara en klöv är nog lite fjuttigt tycker han =)

Men båda pojkarna var goa och glada efter övningen. Jag med!

Kursen var intressant – men inte riktigt vad jag tänkt

 

Irene Nilsson, Hagels uppfödare, och jag håller koll på vad som händer under kursen. Foto: Sangita Nilsson

Irene Nilsson, Hagels uppfödare, och jag håller koll på vad som händer under kursen. Foto: Sangita Nilsson

För några dagar sedan kom jag hem från uppflogskursen på Långtora. Det har varit många intryck att smälta. Jag hade laddat så enormt för den här kursen – och så blev det inte så bra.

Jag går ju själv en instruktörsutbildning just nu, och efter uppflogskursen inser jag ännu mer att det gäller det att vara tydlig.

Man ska som kursarrangör ha rikligt med information på sin hemsida om vad kursen innehåller. Om man inte har det, som i det här fallet, ska man svara ärligt när någon (jag) mejlar för att fråga vad den innehåller. Jag förklarade att jag ville ha mycket fågelkontakter och att jaktpolletten behövde ”trilla ned” – var det rätt kurs för mig då?

Svaret jag fick var ja, det skulle vara mycket kontakt med fågel, dessutom var alla kurser individuellt utformade utifrån de behov av träning som var och en hade. Lät ju bra.

Så här ser det ut på Långtora. Vi bodde i huset till höger.

Så här ser det ut på Långtora. Vi bodde i huset till höger.

Kursledaren Amir visade ofta på våra hundar. Något jag inte är helt okej med. Visst finns det en poäng med att visa handgripligen hur man ska tillrättavisa en hund. Men det är lätt att sätta sig i respekt hos en främmande hund – och det är inte alltid som det ger mer än det tar i sådana här fall.

Kursledaren Amir visade ofta på våra hundar. Visst finns det en poäng med att visa handgripligen hur man ska tillrättavisa, eller för all del berömma, en hund. Men det är lätt att sätta sig i respekt hos en främmande hund.

Här är delar av mitt kursgäng.

Här är delar av mitt kursgäng.

På lördagen började vi med fågelhunddressyr. Helt okej. Klart kursledaren vill veta var vi ligger. Efter lunch kom det fram några duvor, som hundarna skulle låta bli att springa efter. Sedan tränade vi sökteknik på fält – hur vi skulle lägga upp skicken. Ännu handlade det inte om sådan kontakt med fågel som jag var ute efter – att få söka och tändas av att hitta – gärna rätt ofta.

Här ska hundarna låta bli att rusa efter duvorna som kommer då och då från höger sida i bild. Hagel ligger ned längst till vänster. Han ligger fastän jag lämnade honom sittande. Detta eftersom det blev ganska ”gormigt” från andra deltagare och kursledaren vilket han tyckte var jobbigt.

Här ska hundarna låta bli att rusa efter duvorna som kommer då och då från höger sida i bild. Hagel ligger ned längst till vänster. Han ligger fastän jag lämnade honom sittande. Detta eftersom det blev ganska ”gormigt” från andra deltagare och kursledaren vilket han tyckte var jobbigt.

Här fladdrar en duva iväg. Hagel ligger och tycker stämningen är lite pressad.

Här fladdrar en duva iväg. Hagel ligger och tycker stämningen är lite pressad.

Så jag och några deltagare till stack ut på egen hand strax före middagen. Vi sökte på några ”öar” av träd och vegetation ute på fälten. Jag och Hagel lyckades finna ett par fasaner som sprang iväg och lättade långt bort. Jag berömde och visade hur impad jag var över att han fyndat, även om det inte går att stå enligt ”fågelhundsregelboken” på de här springbenägna fåglarna.

På söndag tänkte jag att nu måste det vara dags. Med en annan instruktör åkte vi på förmiddagen ut till ett jättefält och tränade på söktaktik igen. Tomt på fågel för alla.

Ny dag och ny kursledare, Sören, som också han visade på andras hundar hur vi skulle göra.

Ny dag och ny kursledare, Sören, bekantar sig med en strävhårg vorsteh.

Vi fick träna söktaktik på ett stort fält.

Vi fick träna söktaktik på ett stort fält.

Vi fick se ett estetiskt vackert ekipage i form av Marie och hennes pointer och imponeras av deras snabba och effektiva sökarbete.

Vi fick se ett estetiskt vackert ekipage i form av Marie och hennes pointer och imponeras av deras snabba och effektiva sökarbete.

Sedan kom vi tillbaka. Timmen före lunch ägnades åt inlärning av tvångsapportering. Då började jag bli rätt grinig. Med de föreställningar jag hade om kursen stämde inte det här. Jag hade sett fram emot mer jaktliga upplevelser liksom.

Efter lunch blev det så äntligen fågelkontakter. Först på så kallade sprättburar. Man stoppar ned en duva i en bur med en sorts spänd hängmatta under duvan. Hunden känner vittringen, går mot doften och står (fast för Hagel var även detta beteende ganska ovant). Efter en stund säger man ”ja” och hunden får rusa fram för att resa fågeln. Instruktören trycker då på en knapp som kastar upp duvan med hängmattan, duvan flaxar runt och drar sen hem till hägnet.

Vi tränar på sprättburar. En hund står, andra tränar på så kallad sekundering – att stå på intrycket av den första hunden så man inte sabbar chansen på fågel.

Vi tränar på sprättburar. En hund står, andra tränar på så kallad sekundering – att stå på intrycket av den första hunden så man inte sabbar chansen på fågel.

Hagel får extra träning på ståndet genom att Marie håller en duva som får flaxa iväg när Hagel ”stöter upp den”. Foto: Sangita Nilsson.

Hagel får extra träning på ståndet genom att Marie håller en duva som får flaxa iväg när Hagel ”stöter upp den”. Foto: Sangita Nilsson.

Under lunchen hade jag pratat med instruktören och frågat om det verkligen skulle bli fågelkontakter nu, och tydliggjort att jag ville ha mååånga kontakter. Kändes jobbigt att behöva vara besvärlig, men jag kände att klockan, och pengarna, tickade utan att jag fick ut det jag ville ha.

Jag och Hagel fick nu rätt många försök på sprättburen. Det var bra och välbehövligt. Efter det fick vi gå ut och söka två och två på fälten intill. Det blev ungefär som kvällen innan, vi lyckades hitta ett par fasaner som sprang iväg och lyfte. Inga klockrena stånd, men bättre än inget och jag visade tydligt hur kul det var när Hagel fyndade dessa fåglar.

Visst är de vackra fasanerna?

Visst är de vackra fasanerna?

Det fanns flera stora hägn med fasaner. Här är ett av dem.

Det fanns flera stora hägn med fasaner. Här är ett av dem.

Sedan var kursen slut. Det var dags att åka de 73 milen hemåt. Konfunderad.

Jag säger inte att kursen som sådan var dålig. Den innehöll mycket matnyttigt kring dressyr, kontroll, söktaktik och apportering – om det var det man var ute efter. Men den innehöll för lite fågelkontakter – om det var det man var ute efter – som jag.

Så det främsta jag tar till mig handlar om min framtida karriär som hundinstruktör. Det gäller att vara tydlig. Att beskriva en detaljerad kursplan om vad deltagarna kan förvänta sig. Och gärna skriva vad de inte kan förvänta sig. Då slipper man besvikna kursdeltagare.

När det gäller Hagel och hans utveckling har vi sannolikt ändå kommit en bit på väg. Den stora lampan har inte tänts än, men en liten. Det är mer än innan vi åkte. Men än kommer jag inte att anmäla oss till något jaktprov i öppen klass.

Sibben hade talang – förutom för en sak

Tre hundar fick följa med till träningslokalen.

Tre hundar fick följa med till träningslokalen.

Bland våra slädhundar har jag länge haft ett extra gott öga till Flinga. Hon är inte vår bästa slädhund, men hon har talang för lydnad. Hon är nämligen extremt gottesugen och har insett att om man impar lite på matte så vankas det godsaker.

Så vi har tränat lite i hundgården – på ett lite slarvigt sätt när andra hundar har sprungit omkring och stört. Men nu har jag börjat fundera. Det vore kul att tävla lite lydnad och bruks igen – om inte annat för att hålla sig uppdaterad med vad som händer i tävlingsreglerna och annat. Och det vore kul med en utmaning – som en siberian husky.

Här går Flinga fot. Gissa vad jag har i handen? =)

Här går Flinga fot. Gissa vad jag har i handen? =)

Så häromdagen fick Flinga hänga med till träningslokalen tillsammans med Trassel och Hagel. Jag knöt upp dem och tränade dem en och en. När Flinga insåg att det vankades korv gick hon fot så fint, så fint. Vi tränade lite sitt stanna kvar. Jag kastade även iväg godis en bit och tränade inkallning på det viset så jag inte på en gång skapade osäkerhet i sitt stanna kvar.

Fin ögonkontakt.

Fin ögonkontakt.

Så kom vi till det som jag misstänkte kunde bli problem – apporteringen. Sibbar har en fin jaktlust, men det ska vara riktiga djur. Leksaker är urtråkigt. De har inget föremålsintresse alls.

Jag var tvungen skratta – jag viftade på med en repknut och visst – hon studsade lite – men när leksaken gled iväg över golvet var det nästan som om hon fnös. Superboring! Så där har jag min utmaning kan man säga! Jag tänker testa att träna in apporteringen med klicker och hoppas att hennes gottesug är större än hennes ointresse för leksaker. Men vi får väl se.

Vad säger du? Vad tror du om mina chanser att få sibben att fatta poängen med att apportera? Har du stött något på liknande?

Man ska sluta när det går dåligt

Trassel, Leo och Hagel väntar medan jag lägger ut leksakerna.

Trassel, Leo och Hagel väntar medan jag lägger ut leksakerna.

Vi drog ut i skogen, portugisen Trassel, vorstehn Hagel, sonen Leo och jag. Jag hade packat ryggan med lite hundleksaker. Nu skulle det bli uppletande!

"Vad är det för fel på mig?" Den blå hunden var in te poppis. Inte heller en röd gummiring.

”Vad är det för fel på mig?” Den blå hunden var inte poppis. Inte heller en röd gummiring.

Jag satte hundarna att vänta medan jag gick en runda och kastade ut sex leksaker. Observera särskrivningen =) Det var en svart spenkopp, en blå hund i plast, en röd gummiring, en orange liten dummie, en vanlig tennisboll och en repknut. Bra blandning tyckte jag. Men det visade sig att vissa var mer poppis än andra.

Hundarna fick turas om att leta. Först den ene, sedan den andre. Så såg jag hur Hagel hittat den blå plasthunden. Men så släpper han den och söker vidare. Efter något roligare. Hmm. Jag påpekar detta, försöker få honom att hämta upp den blå hunden igen men han skyndar sig att hitta tennisbollen istället. Det duger inte. Jag plockar ut tennisbollen ur munnen, lägger tillbaka den där den låg och så går vi till den blå hunden. Efter ett tag inser han att det är den blå hunden som gäller och tar den. Men inte är det sååå kul.

Kul att se Trassels iver att få leta.

Kul att se Trassels iver att få leta.

Här kommer Trassel med bollen.

Här kommer Trassel med bollen.

Däremot är det kul att se gamle Trassels iver att få leta. Han voffar otåligt när Hagel söker, men sitter kvar på sin plats. Och när Trassel till slut får kommandot ”leta” är han så peppad att han skäller på vägen ut! Så taggad var han inte ens i unga dar. =)

När alla sex föremål är hittade lägger jag ut dem igen. Pucko!

För nu ser jag hur Hagel hittar den röda gummiringen men släpper den snabbt igen och söker vidare. Blä för gummi och plast. Bättre med dummies och repknutar. Tycker han ja. Men inte jag. Min grundregel är att man tar den grej man hittar och kommer in med den bums. Man går inte runt och väljer som från en buffé. Så det så.

Repknut är skoj i alla fall tycker Hagel.

Repknut är skoj i alla fall tycker Hagel.

Och dummie är trevligt.

Och dummie är trevligt.

För hur skulle det se ut om jag skjutit två fåglar, han går ut och tar den ena men ser på vägen att den andra är större och ska byta? Då kanske den första inte var helt död utan lyckas flaxa iväg? Om inte annat blir det då en väldig oreda med var fåglarna ligger om han håller på och flyttar om dem.

Så jag går dit där den röda gummiringen är. Pekar och säger apport. Och han låtsas missförstå. ”Jo, jag letar allt vad jag kan serru, hittar snart nåt kul vettu”. Jag är inte direkt jättehappy nu. Och det märker han förstås vilket gör honom ännu svettigare. Nu ”råkar” han trampa ned den röda gummiringen lite till i snön så den inte syns längre. Och då kan han ju omöjligen hitta den, eller?

Det slutar med att jag plockar upp gummiringen i ena handen och hunden i den andra och går bestämt tillbaka till startpunkten. Där avlämnas både ring och hund med en duns. Sedan är det Trassels tur att leta. Efter en stund hittar han den sista leksaken och får beröm. Vi går hem.

Summa summarum. Visst är det bäst om en övning får sluta lyckligt. Men om den inte slutar lyckligt kan den ibland få sluta så här också. Tycker jag. För då blir det ändå något för hunden att grunna över. ”Det blev inte så himla kul när jag inte plockade in den där jä-la gummiringen. Det hade ju varit roligare om vi haft kul längre. Och om jag gjort matte glad.” Typ så hoppas jag att Hagel tänker nu. Tror ni det stämmer? =)

Och jag får tillfälle att tänka. Vad har jag gjort fel och rätt? Vad kan det här beteendet leda till? Nu är det ju skillnad på tråkiga, äckliga gummiringar och varma, smarriga ripor – men ändå …

Min nästa träning kommer att bli mindre leta och mer apporterande av dessa gummigrejer. Jag ska se var leksakerna ligger och direkt han tar dem ska jag jubla och ropa in. Det gör nog susen, eller?

Nästa gång blir det en låtsastävling

Susanna Hedström och Elsa har i uppgift att tävlingsleda Janet Json och Cocos.

Susanna Hedström och Elsa har i uppgift att tävlingsleda Janet Json och Cocos.

Livet rullar på som vanligt i rekordfart. Man hinner lite här och lite där. Bland annat fortsätter jag med min hundinstruktörsutbildning och ska vara klar i mitten på maj.

Parallellt leder jag en liten ”komma-igång-och-tävla-kurs”. De flesta deltagarna siktar på att bli klara och våga ta steget att tävla lydnadsklass 1. Några har redan kommit vidare och vill bli klar för lydnadsklass 2.

Lena Johansson och dvärgpudeln Ninja har fin kontakt.

Lena Johansson och dvärgpudeln Ninja har fin kontakt.

Det är ett härligt gäng som tränar positivt med mycket godis och entusiasm. Nu senast fick de träna på att tävlingsleda varandra och säga framåt marsch, gör halt, framåt marsch, till höger marsch och så vidare. Bra att få testa båda roller. Bra att som tävlingsekipage träna sig på att det som tävlingsledaren säger inte är en order som måste utföras med omedelbar verkan, utan man kan faktiskt ta ett par extra sekunder för att se till att hunden är beredd också.

Janet Json tar sig ett par extra sekunder för att se till att volpino italianon Cocos är med. Sedan visar hon att hon är klar att börja.

Janet Json tar sig ett par extra sekunder för att se till att volpino italianon Cocos är med. Sedan visar hon att hon är klar att börja.

Nästa gång blir det en låtsastävling. Men med en massa riktiga ingredienser som upprop, vaccinationskontroll, lottning, en tävlingsledare, en domare, betyg och förstås en prisutdelning. Efter det hoppas jag att alla fått mersmak och vill tävla på riktigt. Kanske du blir det också? Då kan du kolla in vilka regler och moment som gäller genom att klicka här.

Utöver det har jag nedräkning till första helgen i april då jag och Hagel ska åka på vår uppflogskurs i Enköping. Här kan du läsa mer om den. Jag ligger efter på lydnadsträningen när det gäller exempelvis stannakommandot. Men det hoppas jag hinna öva på. Lite här och lite där i alla fall =)