Jag har tappat takten

Som ni antagligen märkt har uppdateringarna sinat allt eftersom. Det är inte så att jag slutat jaga eller tappat intresset. Jag har jagat både fågel och älg, men jag tycks inte längre känna samma iver att få berätta om det?

En stor bidragande orsak antar jag är att jag sedan i maj även driver Rackarungarnas Hundskola. Jag har snart närmare 40 år erfarenhet av hundträning, är utbildad instruktör och håller kurser och privatlektioner för hundägare.

Det är så roligt! Det tar mycket tid. Jag låter det ta mycket tid. Och jag prioriterar att hålla den verksamheten, den hemsidan och den Facebooksidan igång på ett bra sätt. Det är min passion och mitt nya, halva, jobb. Den andra halvan görs fortfarande som anställd reporter på lokaltidningen.

Så när jag kommer mig ut på jakt är det verkligen fritid. Något jag unnar mig. Något som jag kan nöja mig med att berätta lite om i ett kort Facebookinlägg. Så känns det just nu i alla fall. Jag är numera så klok och gammal att jag vet att man är inte sämre än att man kan ändra sig 😉

Därför sätter jag den här bloggen på ”Paus” ett tag. Då vet ni – ifall ni tycker att det står stilla. Tack för mig så länge!

Två bra avslut

Vår fina katt Diego myser under köksbordet - äntligen hemma efter 28 dagar.

Vår fina katt Diego myser under köksbordet – äntligen hemma efter 28 dagar.

Det har skett två bra avslut på två händelser. Först av allt – katten är tillbaka! =D

Jag fick ett samtal från en granne som berättade att någon bekants bekant hade hört att några sommarstugeägare cirka två kilometer från oss hade haft täta besök av en gul kastrerad hankatt som jamade väldigt mycket. Kunde det vara vår katt? Han hade nu varit borta i 28 dagar och jag hade kallt räknat med att han blivit påkörd eller att en räv tagit honom. Men jag åkte till sommarstugeområdet.

Jag stannade bilen. Klev ut. Och där kom det en gul katt och ”gormade” på mig! Diego! Jag tog upp honom i famnen och tårarna kom. Först då gick det upp för mig hur mycket jag saknat kattskrället – fastän jag försökt vara realist och krass.

Sedan fick han komma hem och träffa ”innehundarna” Hagel och Trassel. Oj, vad Hagel duttade med nosen på honom – det var tydligt att han var saknad även av dem. =)

Therese är en glad prick.

Therese är en glad prick.

Therese har vorsteh liksom jag och vill gärna träffa fågeln om det blir en situation.

Therese har vorsteh liksom jag och vill gärna träffa fågeln om det blir en situation.

Dessförinnan har jag och kompisen Therese haft ett gemensamt skyttetillfälle på lerduvor. Det märks att min lilla skytteläger har gett effekt. Även om jag bara har blivit lite bättre när det träffprocenten, som jag upplever det i alla fall, så har jag fått en ökad trygghet och känsla. Mina anläggningar sitter mycket bättre, det blir rätt på en gång typ hela tiden – nästan. Och jag VET oftast varför jag missat. Förut var jag mest ett frågetecken, både om jag träffade och missade =)

Therese har en Benelli halvautomat, en sådan bössa som jag ska ”unna” mig en vacker dag. Jag fick provskjuta med den.

Visst är Benellin och Classicen lika varandra?

Visst är Benellin och Classicen lika varandra?

Visst var den fin. Men när jag tog min bössa igen kändes det som att ta på sig ett par sköna ”ingådda” skor. Jag fortsätter med den ett tag till.

Min vapenintresserade vän Leif har hittat en speciell övningsammunition som är 28 gram istället för 24. Så det ska jag testa. Plus att jag fått tips om att välja en lite trängre choke, jag satte i den största för ett tag sedan och det är mest sedan dess som bössan jävlats. Nu har jag den näst största igen, det blir nog bra. Plus att jag totalpustade upp bössan invändigt så grundligt som aldrig förr, så nu fungerar till och med en knapp som tjorvat väldigt länge.

Så nu är det mycket att glädjas över! =) Katten hemma och bössan sköter sig!

 

 

 

Robert åker (och går) många mil för björnjakt

 

Robert Salomonsson med  en björn han fällde tillsammans med hundarna Urak och Frisco. Foto: Natalie Jonsson

Robert Salomonsson med en björn han fällde tillsammans med hundarna Urak och Frisco. Foto: Natalie Jonsson

För Robert Salomonsson är avstånd ingenting, inte om det ges tillfälle att jaga björn med hund. 60 mil är helt okej.

– Jag åker på allt inom Sundsvall till Jokkmokk, säger han.

Häromkvällen var jag och lyssnade när han föreläste i Studieförbundet Vuxenskolans lokaler i Burträsk. Han visade bilder och filmer från sina rovdjursjakter. Här hittar ni hans hemsida. Och här hittar ni en av hans filmtrailers.

Tanken är väl inte att jag ska börja med björnjakt, det är jag alldeles för ”fisig” för ännu, men det är alltid intressant att lyssna på erfarna jägare och lära sig mer.

Första björnmötet

Robert Salomonsson bor i Lövnäs utanför Vilhelmina och är uppvuxen med jakt med löshund.

Senare väcktes intresset för björnjakt på allvar. Han skaffade halvstövaren Urak. Jaktinlärningen gick snabbt.

– Jag hade fått syn på en tjädertupp i ett träd och hämtade Urak. När han skällde första skallet på fågeln sköt jag ned tuppen. Det blev en bra inlärning.

Men första björnmötet blev inte lika klockrent.

– Jag var på väg hem och körde på en grusväg. Då gick en björn över vägen och jag blev lite het och tokig.

Han släppte Urak efter björnen, in i skogen. Cirka 30 meter in började Urak skälla på björnen. Utan bössa gick Robert Salomonsson in.

– När jag var 15 meter ifrån blåste björnen. Urak kom till mig och jag tänkte att nu kommer nog björnen efter. Så jag backade ut på vägen. Sedan stack björnen. Och Urak efter. Men han hade problem efter det. Han hade nog känt min rädsla. Jag insåg sen i efterhand att han var för ung för ett björnmöte då.

Urak fortsatte att driva björn utan problem. Men om björnen stannade, då släppte Urak och kom tillbaka till husse. Hur skulle han lösa det? Han frågade några kunniga om råd. ”Skaffa en till så hunden får stöttning”, var tipset. Så Robert Salomonsson skaffade en till hund, Pelton, som var en nästan renrasig karelsk björnhund.

– Han hade ett otroligt psyke. När han vuxit upp och fick jaga tillsammans med Urak och jag fick skjuta en storbjörn för dem – då började det funka.

Betalade thailändare

Fast det blev mycket att tomgå i den 20 000 hektar stora skogen för att leta björn. Så Robert Salomonsson började betala.

– Det var thailändare i skogen och plockade bär. Jag erbjöd dem 1 000 kronor för varje gång de ringde och visade mig färsk björnbajs. De ringde om allt, älgbajs och sådant. Men det var ändå värdefullt för mig. Det gav mig många tillfällen att jaga björn.

När ryktet om hans björnjaktskunskaper började sprida sig ringde även fler. De hade sett björnspår och undrade om han ville komma och jaga. Det ville han.

Nu försöker han livnära sig på det. Robert Salomonsson håller föreläsningar, leder björnjaktsutbildningar och säljer jakttränade björnhundar.

– För dem som inte har tid att jaga in sin hund.

På ett sätt förstår jag hur han menar. Men uttalandet får mig ändå att fundera. Om man inte har tid att jaga in sin hund, hur ska man då ha tid att verkligen jaga med den om man köper en färdig hund?

Om man inte har kunskapen att jaga in sin hund, ja då kan det ju vara värt att anlita folk som hjälper en. Men inte leja bort det helt. Det är ju själva tjusningen att se sin hund utvecklas och att sedan tillsammans skörda resultatet av arbetet. Eller vad säger ni?

Liten procent är elak

Robert Salomonsson fortsätter och säger att visst ska man ha respekt för björnen. Men många har en bild av att alla björnar är aggressiva och attackerar när de blir jagade.

– Det är en liten procent som är elak. De flesta är fredliga och lugna. En del blir rädda och sticker.

Han märker att björnen ökar i antal mot kusten, så nog finns det tillfälle att jaga den för dem som vill.

– Men det är små marker och tjuriga gubbar. Mitt råd är att försöka komma överens med jaktgrannarna. För när man jagar björn behöver man stora områden. Och gör klart vilka regler som gäller innan.

Han visar olika filmer där han skjuter björn. Bland annat visar han en sekvens där han skjuter en björn som precis tagit ett steg ut från tät skog ut på en grusväg. Robert Salomonsson berättar att han i vissa fall har kritiserats för det skottet eftersom han omöjligt kan veta om björnen har ungar med sig.

– Ska man vänta på att en unge visar sig får man inte en effektiv jakt. I det där läget har jag bara sett en björn.

Jag höjer på ögonbrynen. Känns inte bra. Har ju själv varit med om hur en jaktkompis sköt en älgko, och strax därefter kom kalven ut … Det kan ni läsa mer om här.

Kom ihåg tiden

Avslutningsvis berättar han om alla lagar och regler som björnjakten omfattas av. Att man ska gå björnjaktsutbildning, och när man väl fällt en björn så ska man rapportera in till Länsstyrelsen.

– Du ska ange namn på skytten, jaktledaren, X och Y-koordinater, kön, storlek och tid. Man får ju inte jaga björn längre än till två timmar före solens nedgång.

Robert Salomonsson berättar om en bekant som ringde in och meddelade att han fällt en björn. ”Vilken tid”, undrade personen från Länsstyrelsen. ”Alldeles nyss”, svarade jägaren. ”Nja, för din skull var det nog 30 minuter sedan”, svarade personen på Länsstyrelsen.

– Det var schysst. Det beror lite vem man pratar med, säger Robert Salomonsson och ler.

Här kan du läsa mer om vad Naturvårdsverket har för lagar och regler kring björnjakt.

 

 

En vecka med feber, tårar och historia

Trevlig läsning när man är sjuk.

Trevlig läsning när man är sjuk.

Vi har varit sjuk. Riktigt däckade. Hela familjen har legat utsmetad i feber på olika ställen i huset. Skittrist.

Men det gav som ändå en andhämtningspaus. Jag hann läsa en del. Jag läste två böcker som jag fått av min kloklipparvän Leif.

Först ”Till en jaktkamrat” av Astrid Bergman Sucksdorff. Mysiga, beskrivande berättelser om hennes olika jakter. Hon betonar det som icke-jagande personer verkar ha svårt att förstå – att det är inte alltid som själva dödandet är grejen med jakten – utan att ha fått komma ut och vara en del av naturen. ”Att jaga är ett sätt att leva, uppleva, leva med” skriver hon.

Astrid berättar om när vännen Gösta jagar fågel med sin münsterländer Duc och när det stående fågelhundsarbetet äntligen börjar sitta. Hur Gösta är så glad för hundens prestationer att det nästan inte går att beskriva. ”Gösta strålar av glädje! Att gå med en egen fågelhund som man har i sin hand – att se en glad hund i perfekt arbete – vad mer kan man begära av jaktlycka.”

När jag läste det tårades mina ögon. Jag fattar precis den enorma stolthet och glädje man känner när man kan samarbeta med sin hund på denna högsta nivå av dem alla. Som jag ser fram emot att få uppleva detta.

Astrid hade även ett kapitel om att förlora hundar. Jag började läsa det – men fick gå över till nästa. Det var för jobbigt – för mycket tårar. När man dessutom är megaförkyld blir man ju supertät i näsan och kan inte andas alls – typ. Så det fick jag skippa.

Istället läste jag ”Jakt och jägare” av Gunnar Brusewitz. Intressant historik om hur de jagade förr. Som när de jagade vildhästar utför stup. Något författaren anser vara i särsklass det grymmaste jaktsättet. Men jag är inte så säker att jag håller med. Visst – de hetsades men när de väl föll över kanten får man hoppas att döden kom snabbt när de väl kraschade.

Jag tycker nog att jakten med hökar var lite värre. Gunnar Brusewitz berättar om hur nordborna under järnåldern hade specialtränade hökar, som var bättre än falkar i det skandinaviska landskapet. Metoden gick ut på att villebrådet, säg ett hjortdjur, först hetsades av hundar och sedan angreps av hökarna som hackade efter ögonen på djuret och på så vis hindrade dess flykt. Då kunde jägaren hinna fram och döda djuret med spjutet.

Tydligen var det inte så svårt att dressera hökarna till detta beteende. Man lät fåglarna svälta i ett par dagar och utfodrade den därefter ständigt med kött som bundits fast på huvudet eller lagts in i ögonhålan på ett dött djur. Så småningom vande sig den uthungrade fågeln att alltid söka sig till ögonpartiet på villebrådet. Vad sägs? Smart kanske men … grymt.

Men en bra sak med att vara sjuk nu är att jag förhoppningsvis har det mesta bortstökat när jag ska till Långtora med Hagel nästa helg.  Så ingenting ont som inte har något gott med sig! =)

Då jag gav upp

SAM_2700

I normalfallet är jag en tjurig rackare, stenbock som jag är. Har jag bestämt mig för något så blir det ofta så. Lite regn eller sånt brukar jag knappt märka. Det ska då inte få stoppa mig.

Men sista tiden har det regnat rätt mycket. Ofta precis när vi äntligen fått snö. Så det blivit glashalt och supertrist igen. Jag tror det är det som urholkat min vanliga envishet.

För nu hade vi bestämt att vi skulle sova ute. Jag var superinspirerad efter bloggaren Susanne Linds senaste inlägg och tänkte att nu rackarn ska det bli av. Jag, sambon och sonen packade tält, sovsäckar, leksaker och annat viktigt. Dottern var hos sin pappa.

Jag hade aldrig ens tänkt tanken på att kolla väderprognosen. Jag menar – vanligtvis är det inget som brukar göra till eller från – jag gör ändå. När vi var klara och rullade ut från gården på lördagskvällen var det becksvart. Och hällregn.

– Det avtar, intalade jag mig.

Vi kom till skogen där vi skulle sova. I pannlampans sken tittade vi efter en bra tältplats. Vi hittade en. Regnet strilade ned. Vi stod där i det kolsvarta mörkret och jag kände –nej, nu fan får det vara! Halva grejen med att sova ute är att sitta och mysa i brasans sken och snacka en massa skit. Hur kul är det i noll grader med regn innanför jackkragen? Och sen krypa in i sovsäckar som man snabbt blöter ned, och två blöta hundar? Jag gav upp. Det tar mig emot att erkänna, men jag gjorde det.

Grabben tyckte det var kul att elda kartong. Då blev det som extra ljust i grillkåtan – ett tag.

Grabben tyckte det var kul att elda kartong. Då blev det som extra ljust i grillkåtan – ett tag.

Vi åkte tillbaka och satte igång en brasa i vår grillkåta istället. Där kunde vi mysa, äta godis, dricka rött och läsk, och snacka skit. Riktigt, riktigt skönt!

Vi samlar kraft. Firar jul. Och nyår. Snart ska vi göra ett nytt försök.

Önskar er alla en god jul och ett gott nytt år!

Glad son och sambo. Mycket roligare än att tälta i hällregn.

Glad son och sambo. Mycket roligare än att tälta i hällregn.

Skjutbanelycka

Kul att vara på skjutbanan.

Kul att vara på skjutbanan.

Jag hade en ledig dag från jobbet och utnyttjade dagsljuset på bästa sätt – på skjutbanan. Det var ett tag sedan och jag var rädd att det lilla ”stimmet” jag hade i början av hösten hade fallit bort.  Det var ju då jag äntligen beslutade mig för att kapa kolven vilket resulterade i att skyttet fungerade mycket bättre, vilket ni kan läsa ett exempel på här. Hur skulle det gå nu?

Min anordning för att kunna skjuta själv.

Min anordning för att kunna skjuta själv.

Jag riggade min enkla lerduvekastare och knöt fast snöret i vänstra skoremmarna. Sedan laddade jag. Och skickade iväg första duvan. Pang! Träff!? Waow, kul!

Sedan fortsatte det med lite blandad kompott, både träffar och missar. Men huvudsakligen träffar. Om inte på första skottet så på andra. Bara det att jag hinner justera och smälla av ett till skott är i mitt tycke en uppgradering.

Bara tre till, och tre till ...

Bara tre till, och tre till …

Visst är det lite rapplande när jag måste rigga om lerduvekastaren mellan varje duva, jag skjuter ju bara en duva i taget än, men det är lite så det är när det är på riktigt. Inte kommer det tio fåglar efter varandra som flyger likadant.

Det var roligt att vara på skjutbanan igen. Man tänker – bara tre skott till, och tre till, äsch vi tar tio till. Så håller man på och förhandlar med sig själv, eller hur?

Vilket roligt jakttorn!

Kolla in vilket skojigt jakttorn vi hittade!

Kolla in vilket skojigt jakttorn vi hittade!

Jag jobbar ju som journalist och häromdagen var jag och en kollega på en reportagetripp till ett ställe strax utanför Vindeln. På vägen tillbaka såg kollegan något intressant och bromsade in. Någon, med signaturen Göran G, hade bemödat sig om att skoja till älgtornet rejält. Vad roligt!

Jägaren Edwin är visst trött.

Jägaren Edwin är visst trött.

Jakthunden Blixten har hittat älg.

Jakthunden Blixten har hittat älg.

Hälge känner lugnet som vanligt.

Hälge känner lugnet som vanligt.

Här några fåglar som jag är lite osäker på vilken roll de spelar.

Här några fåglar som jag är lite osäker på vilken roll de spelar.

Tror nästan jag ska försöka stjäla med mig idén om Hälge hem, hur jag nu ska lyckas med att få till de där figurerna?

Här åt vi lunch.

Här åt vi lunch.

Sen åt vi lunch på Hotell Forsen i Vindeln. Ett trevligt ställe med en fantastisk utsikt mot Vindelälvens brusande. Så vi passade på att ta en kort lunchpromenad. Sedan blev det hem igen till Skellefteå för att göra rätt för lönen =)

Mysiga gångvägar nära forsen.

Mysiga gångvägar nära forsen.

Brusande älv är läckert att vistas intill. Men är det inte skönare med stillastående vatten?

Brusande älv är läckert att vistas intill. Men är det inte skönare med stillastående vatten?