Två tjädrar — och ståndskall på älg

Först rundade vi den här myren. Vad tror ni, är det ett bra skogsfågelställe?

Först rundade vi den här myren. Vad tror ni, är det ett bra skogsfågelställe?

Jag och Hagel har testat ett nytt område. Vi fann två tjädrar och en älg.

På kartan såg området lovande ut. En rejäl myr, en tjärn med mer myrmark runt om och så ett berg. Jag började i motvind med att runda myren. Vi fann älgstigar, älgbajs och älglegor. Jag suckade. Snacka om att prägla hunden på fel vilt. Hur sjutton ska Hagel fatta att det är fågel vi ska söka när det formligen kryllar av älg istället?

Det kryllar av älgbajs ...

Det kryllar av älgbajs …

... och älglegor.

… och älglegor.

Jag försöker lära mig läsa honom. När han ränner iväg i snabb fart med näsan i backen utgår jag ifrån att det är älg och hojtar åt honom att vi tar en annan väg. När han vindar i luften, eller snurrar lite mer runt, runt med nosen i backen kan det vara fågel.

När vi kom till tjärnen hade han sökt i 45 minuter. Han var inte särskilt trött, men jag bestämde att det var dags att vila ändå. Vi ska inte gå så långa pass att han blir alldeles färdig så här i början. Det blev vatten, saft, korvmackor och en stunds dåsande i solen. Fantastiskt skönt! Totalt tyst. Bara jag och vovven. En vanlig onsdag! Väl värt att spara semesterdagar till den här perioden!

Här pausade vi.

Här pausade vi.

Visst är korvmackor bland det bästa som finns?

Visst är korvmackor bland det bästa som finns?

Hagel passade på att vila, efter att ha fått en egen korvmacka.

Hagel passade på att vila, efter att ha fått en egen korvmacka.

Sedan sökte vi vidare. När vi minst anade det så flög en enorm tjädertupp från ett träd och bort mot den plats där vi tidigare rastat! Inte hann jag skjuta heller! Och den satt redan en bra bit upp i trädet så det var knappt Hagel märkte något, fastän jag upplevde det som att hela himlen mörknande när den mäktiga fågeln drog iväg. Jag kände hur jägarhornen i mig växte. Den där tuppen skulle jag ha!

Nu kom min orutin fram. Jag ställde mig frågor. Vad är smartast att göra? Följa efter tjädern och hoppas att han landat inte så långt bort? Eller fortsätta söka i området – för där man finner en finns det oftast fler, eller? Jag bestämde mig för att följa efter. Eller ta en liten sväng först så vi kom rätt i vind och hoppas på det bästa. Berätta gärna om era erfarenheter och vad ni skulle ha gjort.

Men nej, inget fynd. Jag rundade tjärnen igen för säkerhets skull, men ingen tjäderjä-el!

Så vi fortsatte enligt ursprungsplanen. Efter en stund började Hagel rassla runt snåren efter något intressant. Älg eller fågel? Jag hade just funderat på att dra fram bössan då något stort flaxade iväg bakom en sorts djungel. Långt ifrån något skottläge. Synd. Men Hagel såg den och följde efter en bit så jag fick träna på stanna-kommandot – som funkade. Alltid något!

Frågorna kom igen. Försöka söka rätt på fågeln som drog iväg? Eller söka vidare i området? Jag bedömde att det som dragit iväg inte var en tjädertupp utan möjligen en tjäderhona. Vilket kunde innebära att det fanns en tjäderkull i närheten. Om vi hade fenomenal tur. Vilket vi inte hade. Hur hade ni resonerat i det här läget?

Vi knatade uppför ett berg. När Hagel hunnit till toppen, och försvunnit utom synhåll, hördes ett imponerande ståndskall.” Jäklar i helskotta nu drar han iväg efter en älg och lär sig en massa dumheter”, hann jag tänka och skyndade mig upp. Jag vrålade ”Hagel hiiiit” allt vad jag kunde. Och se på rackarn, han kom tillbaka! Jag berömde jättemycket. Sedan tittade jag ner mot den plats där Hagel skällt. Där stod älgen kvar! En fjoling bedömde jag. Han såg ut som om han tänkte ”Har du fått fatt på den där hunden nu?”. Sedan älgade han iväg med sina gråa ben.

Vilken grej! Och vilket ståndskall Hagel hade! Vilken talang! Det fick mig att börja fundera. Visst finns det vorstehägare som testat att kombinera, så att hunden söker både fågel och ställer älg? Men hur sjutton gör man då? Hur får man hunden att fatta vad man tänkt söka just idag? Så man har rätt bössa med sig? Nu har jag inte tänkt försöka mig på det just idag, men nog vore det intressant liksom?

Älglockandet funkade – vilken känsla!

jaqg hade ju inte kameran med mig när jag lockade på älgen, så jag får låna en av Dan Andersson för att illustrera min berättelse.

Jag hade ju inte kameran med mig när jag lockade på älgen, så jag får låna en av Dan Andersson för att illustrera min berättelse.

Jag hade jobbat kvällskift och parkerade bilen på gården. Sedan gick jag en kort rastningsrunda med Hagel och Trassel. Då såg jag henne, en kviga, i skogsbrynet cirka 100 meter bort.

Hundarna höll på med något på andra sidan vägen och jag tänkte ”Nu testar jag”. Så jag satte händerna runt munnen och höll för näsan lite. ”Ååhh, ååhh” lät jag.

Och älgen spanade stelt åt mitt håll. Jag stod ju där ganska öppet på vägen, och det var rätt ljust för att vara halv tolv på kvällen. Där jag bor är det ju ljust dygnet runt på sommaren. Och typ motsatsen på vintern.

”Ååhh, ååhh” lät jag igen. Och kvigan gick åt mitt håll!

Waow! Jag skulle ha velat se min egen min. Förvåning, glädje, stolthet. Jag blev helimpad. Jag lyckades alltså låta någotsånär som en älg! Fantastiskt!

Jag drog mig sakta mot lite högre gräs och hukade mig. Vinden var ganska kraftig men ännu hade hon inte känt lukten av mig eller hundarna. Eller sett mig för den delen – älgar måste ju ha enormt dålig syn.

Kvigan stannade och jag lockade igen. Några steg. Men sedan vek modet och hon tog några raska kliv tillbaka till där hon stått från början. Äsch, nu förlorar jag henne tänkte jag och chansade på att locka igen.

Då kom hon mot mig igen! Jätteimponerad av mig själv! Föreläsningen med PA Åhlén verkar ha gett effekt.

Tre gånger lyckades jag med det. Och hundarna höll sig mestadels på andra sidan vägen. Va? Bara en sån sak?

Men sedan kom några kastbyar till och då fick hon nog vittring av mig och drog in till skogs. Synd. Men jag var ändå hur exalterad som helst. Det är ju nästan så jag börjar likna en jägare snart!? 😉

Här har ni två filmer om älgjakt:

En trailer till en dvd som jag har.

En annan lockjaktfilm som börjar lite mörkt men tar sig.

Fyra ”tanter”, fyra vorstrar och lite Trassel

Viveka Grahn och Irene Nilsson är i träningstagen!

Viveka Grahn och Irene Nilsson är i träningstagen!

Har haft en sådan där underbar ”totalt-nörda-in-på-hund-eftermiddag”. Fick gott sällskap av tre andra vorstehkvinnor och deras hundar.

Hagels uppfödare Irene Nilsson och Viveka Grahn, en valpköpare från samma kull, kom från Piteå med sina hundar Jaga och Bruno. Plus att Therese Hedström kom från Ursviken med sin vorsteh Della. Och så jag då med Hagel och Trassel.

Therese Hedström spårade första gången med Della och de fann sin fågel.

Therese Hedström spårade första gången med Della och de fann sin fågel.

Vi började med fika, förstås. Men snart drog vi iväg till några torra spårmarker som jag spanat in. Där drog vi släpspår åt varandra med fågel, och Trassel fick ett spår med älgklöv – pippi tycker han är ganska äckligt! =)

Irene gick ett spår åt Hagel. Det blev hans fjärde spår, och nu första gången någon annan gick det. Dessutom fick Irene stå kvar en bit från där hon lagt fågeln på slutet, för att göra det så provlikt som möjligt. Hagel hade inte fått se när hon gick ut spåret. Och jag hade bara sett från vägen ungefär var hon hade startat.

Så när jag och Hagel kom till starten var jag lite villrådig. Hmm, var hade hon börjat? Nåja, jag selade på Hagel och hoppades att han skulle reda ut det. Han sniffade lite hit och dit och sen PANG!

Där är spåret”, utropade han typ, och drog iväg så kraftigt att jag nästan låg raklång i luften. Herregud! Vilken vilja och målmedvetenhet!

I ett huj var vi framme vid fågeln som han tog direkt och bar omkring malligt. Jag kopplade om till halsbandet och sedan gick vi fot tillbaka. Han såg nog aldrig ens Irene där i skogen.

Viveka Grahn tackar Bruno för ett lyckat första spår.

Viveka Grahn tackar Bruno för ett lyckat första spår.

Här en bild från när Trassel spårade älg första gången.

Här en bild från när Trassel spårade älg första gången.

Senare fick Trassel spåra sin klöv. Spåret skötte han som vanligt exemplariskt. Men framme vid klöven blev han besviken. Eller ointresserad. Hmm. Misstänker att eftersom han fick hitta en riktig älg i slutet på sitt första spår (vilket ni kan läsa om här), så har de här andra klöv-spåren blivit för tråkiga. Tror jag får dra fram en boll eller annat kul som belöning när han hittat klöven … Eller hur skulle ni göra? För det blir liksom lite jobbigt att släpa dit en hel älg på slutet varje gång …

Jaga kommer in med en dummie till Irene Nilsson.

Jaga kommer in med en dummie till Irene Nilsson.

Efter det tränade vi att söka dummies på fält. Gick bra det med. Men jag märkte att Hagel tvekade en halv sekund innan han tog en av Vivekas dummies. Ny doft förstås. Viktigt att träna på. Så det är bra att träna tillsammans och byta dummies och andra grejer med varandra.

Efter det blev det middag, och lite mer fika förstås. Samt en massa hundprat och annat prat. Det är livet på en pinne! =)

Det till och med pep i hans lungor

Vilken nos! Trassel visade sig vara en riktigt bra viltspårhund.

Måste berätta en kul grej. Häromdagen var jag ute på skogspromenad med Trassel, min portugisiska vattenhund. Han är en pensionerad lydnads- och spårhund, har till och med blivit Svensk lydnadschampion.

Men nu är han snart 9 år. Egentligen har han inte alls något emot att fortfarande göra ett lydnadspass eller ta en spårrunda, men fysiskt börjar han vara väldigt bekväm. Han strosar helst längs vägen på våra promenader, och skulle jag ta fram cykeln ser han ut att vilja kräkas – det blir alldeles för ansträngande.

Gammal snygging. Här är Trassel fotad i fjällen av min dotter Lovisa.

Så när jag har funderat på vilken av mina hundar som skulle passa bäst att bli en viltspårhund har jag tänkt på Trassel ett tag, för han kan i stort sett redan det där och är lätt att lära nytt. Men samtidigt har jag varit skeptisk … det kan ju faktiskt bli flera kilometer han behöver spåra innan han hittar den skadeskjutna älgen – och det vette tusan om han orkar.

Vinden fladdrar i Trassels öron.

Vinden fladdrar i Trassels öron.

Nu när vi var på promenad så brakade det till i skogen till höger om den stig vi gick på. Jag böjde mig snabbt ned för att kunna kika under grenverket och hann se ett grått älgben älga iväg. Jag kopplade Trassel och gick in i skogen mot den plats där jag hade sett älgen.

Efter en stund nosade Trassel intresserat på en fläck och drog sedan iväg åt vänster och över ett litet dike.

– Bra, bra, sa jag och han blev genast ivrigare nu när han fick tillstånd att spåra vilt.

Så knatade vi på några hundra meter in i skogen, Trassel ivrigt dragande mig i kopplet efteråt. Det gick ganska snabbt för att vara honom och jag började vara fundersam på om han verkligen hade älgen i näsan eller om han bara låtsades spåra nu för att det var så roligt att han fått beröm tidigare.

Men så kom vi ut på en sandhed där det var mycket sand. Där syntes de färska älgspåren tydligt och Trassel nosade precis på dem. Jag var impad.

– Bra, bra, uppmuntrade jag.

Trassel kände sig som en kung. Matte var imponerad och han kände hur spåren blev färskare hela tiden. Han stretade och drog för att det skulle gå ännu snabbare – så det till och med pep i hans gamla, otränade lungor.

Jag fnissade. Kul att se honom så engagerad.

Vi spårade några hundra meter till. Men sedan kom vi ut på en myr och jag började plurra med mina träningsskor. Orutinerat att inte ha stövlar!

Jag tittade upp och såg älgen cirka 400 meter längre bort svepa förbi, på andra sidan myren. Jag pekade för att visa Trassel, men jag tror inte han såg på det avståndet, berömde honom sedan rikligt och försökte göra ett bra avslut där.

Vilken grej! Vad roligt att han var så peppad!

Ska jag tänka om trots allt? Kan han orka att spåra länge? Hur långt brukar skadeskjutna älgar gå innan de lägger sig i sårlega? Eller ska jag satsa på att lära någon av mina energiska sibbar att göra något vettigt istället?

Brände tummen – men det var det värt

Så här såg skjuttornet ut. Här är det en kurskompis som skjuter.

Det är dagen D. Nu ska det ske. Nu ska jag skjuta och träffa älgen på älgbanan, både när den står still och ”springer” därifrån. Tre godkända serier ska jag göra. En serie är fyra skott, ett på stillastående, ett när den springer åt höger. Sedan samma sak tillbaka.

Första serien: Är ovan vid bössan, en Sako, och vid hela situationen. När jag ska mantla om racklar det lite och tar tid vilket gör att jag får lite tid till själva rörliga skyttet. När älgen är på väg tillbaka dröjer jag så länge med skottet att jag nog drämmer in det i en stolpe där älgen försvinner in bakom en kulle. Jag tittar bak mot kursledaren Mikael Boholm från Jaktgården som ser lite orolig ut men döljer det med ett leende. Allt i sin ordning signalerar han. Visst.

Andra serien: Mantlar om så kraftigt efter första skottet att bössan lossnar från stödet som jag håller i med vänster hand. Jag svär och fipplar, får dit bössan igen och hinner smälla av ett skott till – i älgens skägg tror jag … På väg tillbaka går det lite bättre, jag lägger vänster hands tumme över pipan på geväret när jag mantlar om så den stannar på stödet. Det bränns lite på tummen, men det är det värt.

Tredje serien: Nu tycker jag att jag börjar få lite kläm på det hela. Fortsätter att bränna tummen, men då kan jag mantla om utan bekymmer.

Får göra en fjärde serie eftersom den första inte var särskilt bra. Känner lugnet. Antar att jag kommer att få stå här ett tag, det har jag räknat med.

Siktar, skjuter, mantlar om och skjuter på den ”springande” älgen och riktigt känner att skottet sitter där det ska. Likaså på tillbakavägen. Jag pangar som om jag hade supermycket rutin på detta, i alla fall mer än de tre serier jag just gjort.

När jag vänder mig om mot kursledaren nickar han och ser glad ut. En annan tjej som snart ska skjuta står och gör tummen upp. Redan klar? Blev det godkänt? Kors i allsindar!

Ser ni orren? Skulle ni skjuta på det här avståndet?

Skulle du skjuta med hagelbössa på den här räven på det här avståndet?

Innan skyttet hade jag gått jaktstig och gjort avståndsbedömningar, som var rätt självklart kändes det som. Det var antingen ett rungande JA eller NEJ på om jag skulle skjuta eller inte.

Jag får mina stämplar i mitt jägarexamensbevis, ett intyg och sedan är det bara att skaka hand och lämna dem. Inga mer träffar alltså? Kursledaren skakar på huvudet. Jag kan alltså börja söka ett vapen nu och ordna med licens hos polisen? Ja, säger de. Konstig känsla. Känns ungefär som när jag tagit körkortet och skulle sätta mig i bilen själv för första gången. Osäkert och ovant. Skulle verkligen ingen med och säga om det var klart att köra ut eller inte? Samma nu med jägarexamen, tror ni verkligen att ni kan släppa ut mig i skogen nu med laddat vapen? Tydligen. Fränt!

Hur var det för er när ni gjorde älgbanan? Och känslan efteråt, när man anses vara en kapabel jägare – hur var det?