Den ensamma kvigan hade visst en kalv

Brr, kallt på första passet. Skönt när solen letar sig in.

Brr, kallt på första passet. Skönt när solen letar sig in.

På älgjaktens andra dag satt jag på mitt första pass och huttrade i morgonkylan. När hundföraren närmade sig blev det plötsligt livat. Gråhunden hade fått napp på en ensam kviga.

– Vi närmar oss Susannes pass nu, rapporterade hundföraren och jag gjorde mig beredd.

Knak, brak. Jag hörde hur älgen och hunden närmade sig. Men var sjutton skulle de komma ut ur den täta skogen intill? Jag snurrade runt och försökte vara beredd åt alla håll. Men älgen kom ut bakom mitt pass, åt det håll dit jag inte ska skjuta, och syntes bara tvärt innan hon drog vidare mot andra passkyttar.

Efter ett tag sprang älgen över till grannjaktaget och återigen stod vi där utan älg. Trist.

När vi fikat grupperade vi om oss. Nu satt jag med utsikt och skjutmöjlighet över två stora lägdor. Jag satt och mumsade på en kexchoklad när hundföraren meddelade att han släppte hunden. Typ två minuter senare började hon skälla bara några hundra meter från mig. Det var som fan! Jag släppte kexchokladen och gjorde mig beredd. Nu rackarn!

Men såväl älg som hund höll sig inne i skogen, bortanför den lägda jag kikade mot. Sedan gick älgen över Örvikenvägen, och en passare på plats meddelade att det rörde sig om ett ensamt hondjur. Jippie! Under den första perioden är ko med EN kalv fridlyst i vårt område. Har kon däremot dubbelkalv får vi skjuta en kalv. Så nu var spänningen hög i jaktlaget, nu stod hunden och skällde på en älg som inte alls hade särskilt bråttom. De rörde sig långsamt, långsamt mot en hel rad med passkyttar längre bort.

såg jag plötsligt en älg komma tillbaka från där de borde ha gått över vägen. Jag gjorde mig redo men tittade lite till. Det var en liten älg som sprang tillbaka över lägdan. Det var ju en … kalv! Vilket torde innebära att den älg som gråhunden skällde på inte var ensam, utan en ko med kalv. Därmed olovlig.

Jag rapporterade vad jag sett. Man hörde nästan sucken bland alla passare där ute. Två dagar utan älg, och nu så nära men ändå inte. Men det var ingen tvekan. Alla respekterade beslutet som jaktledaren meddelade – nu åker vi tillbaka till slakteriet.

Trist. Men älgarna finns där. Och de finns kvar. Nästa gång kanske =)

Nu i helgen väntar Tjejmilen i Stockholm. Efter det har jag tagit ut en semestervecka som kommer att ägnas åt fågeljakt i Villvattnet.

Helgen efter det åker jag och sambon till fjälls. Bara jag och han. Han ska flugfiska. Jag ska jaga på fjället. Sedan träffas vi på kvällen och berättar om våra strapatser och äventyr. Blir super!

När älgjakten avslutades plockade jag Karl Johansvamp istället. Alltid något.

När älgjakten avslutades plockade jag Karl Johansvamp istället. Alltid något.

”Varför sköt du inte?”

Flinga fick spåra efter en befarad skadeskjutning.

Flinga fick spåra efter en befarad skadeskjutning.

Vi har jagat älg i två dagar. För ovanlighetens skull har vi inte lyckats fälla någon. Men vi har sett flera och haft några lägen. Bland annat jag.

Måndagen inleddes med ett lååångt pass. Efter ett par timmar hördes två skott i snabb följd. Sedan rapporterade en jägare att han skjutit mot en kviga men var osäker om det träffat.

Hundföraren flyttades till platsen och fick utreda spåret. Två älgar hade varit där och sprungit iväg tillsammans. Men bara ett spår gick över en väg som hundföraren kom fram till. Så fanns den andra älgen kvar inne i skogen – skadad? Jag kallades från mitt pass för att hämta min siberian husky Flinga och göra ett eftersök.

Hon jobbade på väldigt bra, men vi kunde inte hitta något annat spår av intresse än det som hundföraren hade följt med sin hund alldeles nyss. Så vi följde det ut till vägen. Inget blod såg vi, och inga andra tecken på att det var någon älg skadad. Skytten hade också hittat kula från sitt första skott. Det hade gått rakt igenom ett träd och sedan fastnat i ett annat träd lite längre fram. Det andra skottet hade han mer ”hasplat” iväg och bedömde att det knappast träffat.

Mitt nya pass, fint va?

Mitt nya pass, fint va?

Då avslutades eftersöket och efter fika grupperade vi om till ett nytt ställe. Där brukar jag oftast sitta på ett sorts ”djungelpass” med högt gräs så jag snart inte når över att se. Men nu hade en händig jaktkamrat byggt ett snyggt torn på platsen och röjt lite. Där satt jag som en kung i solen och njöt.

Utsikten om jag spanar åt höger. Varmt och soligt.

Utsikten om jag spanar åt höger. Varmt och soligt.

Då började gråhunden skälla. Inte långt ifrån mig. På ett ögonblick var jag superberedd. Knak, brak. Älgen kom närmare. Den kom bakifrån från ett riktigt tätt skogsområde. Sedan kom den ut till vänster om mitt torn. Hunden var inte långt efter och älgen, troligtvis en kviga, sprang på i snabb takt. Jag hade ingen chans där, men såg att om älgen nu viker höger så har jag ett bra skottläge rakt fram från tornet sett. Men jag hade bara cirka fem-tio meters sträcka på mig innan det skulle bli vegetation igen. Och jag vill inte skjuta på en älg som springer i full fart. Det är jag alltför mycket nybörjare för. Mitt skytte på stillastående älg är stabilt, men på löpande älg varierar det från allt från femettor till rena missar.

Så jag testade att hojta ett kraftfullt ”höj” till älgen när den sprang in i min planerade skjutriktning. Hade hoppats att hon skulle stanna och kolla, då hade jag haft min chans, men det var hon nu alltför stressad så hon bara sprang utan att märka eller höra någonting. Skit också.

Jag rapporterade via komradion var hon tog vägen. En annan skytt hann se älgen passera, efter det sprang hon in på grannjaktlagets mark. Sedan var det slut.

Tillbaka på slakteriet var det två-tre jaktkompisar som ställde samma fråga: ”Varför sköt du inte?”. Den där kommentaren gör mig galen. Till den första snäste jag ”var du där eller?”. Den andra konfronterade jag tillbaka: att hur kan du ställa en sådan fråga? Jag måste få göra min egen bedömning om det är läge eller inte att skjuta. Jag vill inte inleda mitt premiärskott på en älg med ett klantigt skott och med ett tidsödande eftersök. Då tror jag ni istället säger ”varför sköt du?”.

– Ja, ja, det har du rätt i. Vi försöker bara peppa dig, menade jaktkamraten.

Jag kan konstatera att den så kallade ”peppningen” inte får avsedd effekt. Istället kan man möjligen fråga – vad hände när älgen kom till ditt pass? Hur såg det ut? Och vill man verkligen peppa kan man berätta om hur det var när man själv sköt sin första älg, om älgen stod stilla, gick eller sprang, hur man tänkte, agerade och hur det blev. Det skulle jag uppskatta väldigt mycket.

Om ni vill får ni gärna berätta det i kommentarsfältet – hur det var för er första gången ni sköt en älg. =)

I nästa inlägg berättar jag om tisdagens jakt. Då höll vi nästan på att skjuta fel älg.

Hurvigt på sista älgpasset

Dottern Lovisa gjorde sitt bästa för att uthärda kylan på älgpasset.

Dottern Lovisa gjorde sitt bästa för att uthärda kylan på älgpasset.

I lördags jagade vi älg. Antagligen sista gången för den här hösten. Det blev en kall förmiddag. Men på sista passet fick jag med mig tonåriga dottern!

Så roligt att hon ville hänga med ut igen. Sist blev det en ganska blöt historia, som ni kan läsa här, och hon har inte varit så peppad sedan dess. Men nu fick jag med henne igen. Fast … jag tror det dröjer till nästa gång.

Vi satt och frös i kapp på vårt pass, utan så mycket som en hare i sikte. Vi gympade, dansade och Lovisa kurade allt vad hon kunde i filten hon tagit med för att få upp värmen. Inget tycktes hjälpa. Det är så det är att jaga i sena oktober.

När vi gick tillbaka muttrade dottern:

– Det här var ju jättekul. Jag hänger gärna med igen – typ år 2018, sa hon syrligt.

Jag skrattade. Okej, 2018, då finns det i alla fall en öppning liksom. Då ska jag ordna sol, älg på passet och massor av fika!

Här går vi tillbaka från passet. Skönt att få röra på sig!

Här går jag tillbaka från passet. Skönt att få röra på sig!

”Ta buköppnaren och kom”

Första dagen på älgjakten fick vi en älgtjur och en kalv. Jag kom lagom till efterarbetet.

Första dagen på älgjakten fick vi en älgtjur och en kalv. Jag kom lagom till efterarbetet. Foto: Therese Loberg

Vi jagade älg i helgen. Jag missade när det blev som hetast, men det kompenserades strax därefter.

Jag hade lyckats dubbelboka mig på lördagen och tackat ja till en körning med hundspannet. Två personer skulle komma och åka barmarksvagn, samtidigt som jag skulle vara med i älgjakten. Men jaktledaren beviljade mig ledigt mellan klockan 10–12 så det gick bra. Fast jag hörde på kom-radion hur det började hetta till just när det var dags för mig att avvika. Jaktkompisarna hade sett både en älgtjur samt en ko med kalv. ”Nåja, ibland kan det ta tid innan det blir läge” försökte jag tänka när jag åkte hem. Fast just när gästerna kom för sin tur hörde jag hur det small två skott långt borta i skogen.

Nåja, nu var det bara att fokusera på hundspannsturen och gästerna. Vi hade Therese Loberg med oss också. Hon är från Stockholm och går bildjournalistutbildning i Sundsvall. I utbildningen ingår att göra ett större fotoprojekt som hon ville göra hos oss och våra hundar. Så hon hänger med oss på olika händelser och vardagsbestyr.

Efter turen ringde jag jaktledaren för att höra vad som var i görningen. De hade skjutit tjuren och kalven och var strax på slakteriet. Jag fick gärna komma och hjälpa till, sa han. Så jag tog med mig Therese dit också. Även om det kanske inte passade hennes hundprojekt så kunde det vara intressant att få se när vi klädde av älgarna och så, särskilt om man som hon aldrig sett en älg på riktigt.

Vi hann i princip bara komma dit så hojtade en av herrarna på mig.

– Kom nu, ta buköppnaren och öppna tjuren, kommenderade han med myndig stämma.

Jag tvekade. Skojade han eller. Varför välja mig när det fanns åtminstone tio andra på plats som gjort det någon gång förr? Jag menar – om han ville ha det ordentligt gjort? Men samtidigt är det förstås intressant att lära sig. Jag har hittills mest stått och hjälpt till att skära loss skinnet från kroppen, aldrig öppnat en älg och tagit ur maginnehåll och annat.

Men han drev på med en irriterad rynka mellan ögonen. Jag fick känslan att jag fått uppdraget som ett ”straff” för att jag missat ett par timmar och inte varit med och dragit tjuren ut ur skogen. Han viftade otåligt mot buköppnarverktyget som låg intill älgen. Själv höll han på att öppna upp i halsen på tjuren för att lossa på strupen.

Fyra andra jaktkamrater stod och höll i var sitt ben på tjuren så att magen och bröstkorgen vändes uppåt. De peppade mig att testa. Okej då, då kör jag då. Även om det var ett ”straff” så är det lärorikt. Eller så tyckte han bara att det var min tur att lära mig. Han kanske till och med såg mig som ett särskilt snabblärt ämne!? =)

Nog ser jag lite villrådig ut. Tur man har kolleger som vill förklara och förstår att man behöver guidning i början. Foto: Therese Loberg

Nog ser jag lite villrådig ut. Tur man har kolleger som vill förklara och förstår att man behöver guidning i början. Foto: Therese Loberg

Men snart blir jag lite klokare. Foto: Therese Loberg

Men snart blir jag lite klokare. Foto: Therese Loberg

Så jag började skära vid bröstbenet och öppnade magen mer och mer. Efter det instruerades jag att skära sönder en hinna som var som en vägg mellan hjärta/lungor och övriga maginnehållet. Jag skar loss olika hinnor som höll hjärta och lungor på plats. Sedan skulle jag dra ut hela paketet med hjärta, lungor och strupe. Tjuren var stor. Jag nådde inte ända till strupen, utan tog tag i hjärtat, stort som en fotboll, och drog det jag hade. Det hände ingenting. Efter ytterligare några försök fick jag be en erfaren kille hjälpa mig. Han fick till slut loss det.

Under tiden stod Therese och fotade det hela med stora ögon. Vilken grej!

– Jag är imponerade att jag står kvar än. Jag trodde att jag skulle tycka att det var äckligare, men det är så intressant, berättade hon.

Har ni varit med om något liknande? Att ni har kastats in i saker eller uppgifter som ni inte behärskar men fått lära er? Och vad tror ni? Var det ett ”straff” eller att jag sågs som en smart, läraktig kandidat? =)

Action även dag två – på gott och ont

Anders Lundström är en hejare på att köra fyrhjuling. Därför fick han köra min fyrhjulinmg som jag hämtat för att vi skulle kunna forsla bort ko och kalv.

Anders Lundström är en hejare på att köra fyrhjuling. Därför fick han köra min fyrhjuling som jag hämtat för att vi skulle kunna forsla bort ko och kalv.

Älgjaktens andra dag började bra. På mitt första pass hann jag få en glimt av en älgko som följdes av gråhunden Tassa, dock inget skjutläge. På andra passet hörde jag först två smällar på ett pass inte långt från mitt, sen tre smällar till. Vad konstigt. Vad hade då hänt?

– Det kom en älgko med kalv och jag sköt på kalven med först ett skott och sedan ett till. Men kon började springa runt, runt och såg konstig ut. Så jag bestämde mig för att skjuta på kon också, hon kunde vara träffad, berättade skytten efteråt.

Han lyckades fälla båda. Det var tur, för när vi senare klädde av dem visade det sig att kon mycket riktigt hade mer än det sista avsedda skottet i sig.

Ko och kalv spänns fast i pulkan som dras av fyrhjulingen. Så skönt att slippa dra dem själva!

Ko och kalv spänns fast i pulkan som dras av fyrhjulingen. Så skönt att slippa dra dem själva!

Efter att ha tagit hand om djuren och lunchat satte vi oss på nya pass. Några i älgjaktlaget gick drevkedja. Jag myste i mitt torn och försökte locka lite igen. Hittills har det inte funkat så bra, antingen har jag inte rätt snits, eller så är vinden fel eller så finns det ingen älg inom höravstånd.

Då small det igen, rätt långt bort från mig. Två skott. Sen en röst i kommunikationsradion.

– Jag sköt på en ko. Jag hade tittat på henne ett tag och bedömt att hon var ensam. Men just när jag sköt kom en kalv fram. Så jag skickade iväg ett skott på den med, rapporterade skytten.

Sedan hade båda sprungit iväg. Skit också! En jägares mardröm.

Jaktledaren kontaktade mig och bad mig hämta min eftersökshund. Förra hösten hade jag portugisiska vattenhunden Trassel att spåra, men han börjar bli gammal och sliten. Istället har jag tränat upp en av våra siberian huskys, Flinga. Så jag hämtade henne och lät henne börja på spåret som skytten visade.

Flinga fann kon. Det var kul att se hur jakthunden i henne växte på plats.

Flinga fann kon. Det var kul att se hur jakthunden i henne växte på plats.

Det syntes att vi var på rätt väg, både med spår i marken och blod på buskar. Jag rapporterade mina iakttagelser eftersom i kom-radion. Efter knappt 200 meter kom vi fram till kon. Hon låg ned och var död. Ingen kalv i sikte.

Jag berömde Flinga för hennes insats. Det är så kul att se hur en hund som tidigare bara spårat älgklöv växer till en riktig jakthund när de får träffa på ett verklig älg. Snart stod Flinga och greppade över nosryggen på kon och slet. Eller ryckte hårtofsar från pälsen.

Efter ett stund försökte jag få henne att fortsätta och spåra kalven. Men hon förstod inte alls poängen. Här låg ju flera hundra kilo spårbelöning. Varför skulle hon fortsätta?

Jag kallade på vår hundförare Per-Anders som stått standby med sin gråhund Tassa och låtit oss få spåra först. Nu var det deras tur. Tassa fann vittring och drog iväg i tät djungel med Per-Anders och Erika efter sig.

Jag kollade av närområdet för att se så inte kalven stupat bara en bit bort, men utan resultat. Likaså fick det omfattande eftersöket ge sig några timmar efteråt utan att ha fyndat. Synd. Var fanns kalven? Eftersom vi inte sett något blod fick vi hoppas att den var oskadad. Men ändå, inte lätt att överleva utan sin mamma.

Kon som Flinga spårade fick även hon åka pulka ut ur skogen och genom vassen.

Kon som Flinga spårade fick även hon åka pulka ut ur skogen och genom vassen.

Alla sätt är bra utom de dåliga när det gäller att få jämvikt på fyrhjulingen i terrängen.

Alla sätt är bra utom de dåliga när det gäller att få jämvikt på fyrhjulingen i terrängen.

Jag och en till från jaktlaget, Kristoffer, samrådde med jaktledaren. Vi fick klartecken för att kliva upp tidigt även nästa morgon, fastän det egentligen inte var älgjakt, och försöka locka till oss kalven för att skjuta den.

Kristoffer satte sig i ett torn vid ett stort fält med bra sikt, cirka trehundra meter från mig.  Jag satte mig strax utanför den djungel där kon fällts och lockade. Försökte låta så ko-lik som möjligt. Jag testade på några olika platser. Men antingen lät jag fel, eller så var inte kalven där. Vi fick återigen ge oss utan att ha fått vetskap om var den tagit vägen.

Rivstart på älgjakten!

Här drar vi älgtjuren i vår nya pulka. Jag drog också, men släppte på slutet för att hinna fota. Det blev genast jättemycket tyngre för de andra ...

Här drar vi älgtjuren i vår nya pulka. Jag drog också, men släppte på slutet för att hinna fota. Det blev genast jättemycket tyngre för de andra …

Vi hann inte sitta länge på vårt första pass förrän en tjur sköts på ett pass inte långt från mitt. Det var Björn som sköt sin fjärde eller femte älg.

– Jag hade precis stoppat näven i godispåsen när jag fick syn på tjuren. Sakta smög jag upp handen och satte upp bössan. Men då var kikarsiktet alldeles immigt så jag fick sitta och putsa det försiktigt innan jag kunde skjuta, berättade han efteråt.

Björn lyckades skjuta tjuren, trots att han just hade stoppat handen i godispåsen.

Björn lyckades skjuta tjuren, trots att han just hade stoppat handen i godispåsen.

När tjuren skulle hämtas, långt ut på ett jätteeländigt kalhygge förstås, fick vi använda vår nya pulka för första gången. Fiffig grej måste jag säga. Nu gled älgen mycket lättare, och dessutom var den mycket fräschare när den kom fram. Älgjaktlaget drog tillsammans med goda miner och glada tillrop. Med den här trevliga början var stämningen på topp. Och tempot högt.

– Herregud vi springer ju, pustade Anders som drog först i ledet.

Det tog på krafterna att släpa älg. Även för en stark oxe som Östen.

Det tog på krafterna att släpa älg. Även för en stark oxe som Östen.

Nu är älgen framme vid grusvägen. Tur vi har folk som har stora maskiner med kranar.

Nu är älgen framme vid grusvägen. Tur vi har folk som har stora maskiner med kranar.

Efter att tjuren klätts av och hängts upp stack vi ut på nästa pass. Per-Anders gick med sin gråhund Tassa som snabbt fick korn på något intressant. Jag satt på pass i andra änden av området och har inte alla detaljer helt klara.

Men snart hade två kalvar skjutits, först en av Kristoffer och nästa av Lelle. Vilken rivstart!

Efter det blev det två händelselösa omgångar med drevkedja och passare. Sedan var alla rätt mosiga. Vi hade börjat klockan 06.00 och nu visade klockan drygt 17.00.

I morgon kör vi igen från klockan 06.00. Undra vad som händer då!?

Jag på första passet, som inleddes med regn.

Jag på första passet, som inleddes med regn.

Lennart – en mästare på att locka älg

En riktigt intressant man, med många spännande berättelser!

En riktigt intressant man, med många spännande berättelser!

Snart drar älgjakten igång. Jag är riktigt peppad, för nu vet jag bättre hur jag ska locka på älg och öka mina chanser. Jag har fått träffa den mycket intressante Lennart Hägglund, som bor i Åbyn, Burträsk i Västerbotten.

Jag jobbar nämligen som journalist på Norran, lokaltidningen i Skellefteå. Och fick höra de magiska orden från min chef  ”Boka upp något trevligt reportage inför älgjakten”. Då kastade jag mig på telefonen och ringde Lennart.

Här kommer först delar av artikeln som blev resultatet. Och längre ned hittar ni en länk till filmsnutten som vi gjorde för att tydligare visa hur Lennart låter och gör.

Redan 1969 började Lennart Hägglund locka på älg.

– Då visste folk inte ens att älgar kunde prata, säger han.

Redan som liten grabb fick Lennart Hägglund hänga med pappa ut i älgskogen. Lennart själv började jaga när han var 18 år. Men det var synd om pappa.

– Han jagade i 44 år utan att få skjuta älg en enda gång.

Den sista gången skulle bli då Lennart bara hunnit vara med i älgjaktlaget i ett par år. De hade funnit en hel älgfamilj som de visste skulle passera ett hygge. Vid det hygget satt hans pappa på pass. Men inget skott kom.

– Pappa hade glömt ladda bössan. Istället fick han se tre älgar gå förbi. Då blev han bitter och spikade fast bössan på väggen, säger Lennart.

Visst – han ler lite åt minnet. Men samtidigt är det sorgligt. För tänk vad han hade kunnat vara pappa behjälplig några år senare när han lärt sig det här med att locka älg.

– Jag hade kunnat locka så hade han fått skjuta, säger han.

Lennart höll sin fascination för älglock hemlig i många år. Särskilt efter att han börjat konstruera en låtsasälg för att kunna få dem ännu närmare intill sig.

– Annars har jag nog blivit inspärrad!

Men allt eftersom har han vågat berätta om sina kunskaper som han tagit till sig efter att ha bott veckovis ute i skogen och studerat och pratat med älgar på nära håll. Det var särskilt fem kor han höll koll på, den finaste silvergrå kon följde han i 14 år. Han döpte henne till Emma. De andra hette Eulalia, Stina, Lill-Eva och Svea.

– Emma fick dubbelkalv nästan varje gång. Men en dag gick hon igenom isen vid kallkällan och dränkte sig. Jag hittade henne där.

Därför har hans låtsasälg fått namnet Emma. Lennart har skor som ser ut som klövar också.

– Det kan tyckas löjligt. Men när man lockar älgen de sista tio metrarna är även klövarna viktiga. Då får man inte misslyckas.

Klövarna är ett sätt att övertyga när älgen kommer riktigt nära.

Klövarna är ett sätt att övertyga när älgen kommer riktigt nära.

Lennart har lyckats många gånger. I Västerbotten, Dalarna, Sarek och Ryssland. Allra bäst går det under brunsttider.

– Tjuren kommer nära och är alldeles från vettet. Han gnäller, dreglar och gräver. När jag till slut tar av mig Emma och säger att ”Det är n´Lennart” då ser han ut som om han tänker ”Det kan inte vara möjligt”, berättar Lennart och skrattar.

Men han har en regel som han aldrig tummar på. Han skjuter inte när han lockat älgen nära intill sig med hjälp av Emma. Det känns för fuskigt.

– Att skjuta på fem meter känns som ett mordöverfall, säger Lennart Hägglund.

Älglockartips:

  • Se till att sitta i motvind och locka, så du minskar risken att älgen får vittring av dig.
  • Det gör inget om du bryter kvistar när du går ut till passet. Men när du väl satt dig ska du vara helt tyst ett tag. Då slappnar en eventuell älg i närheten av och fortsätter att äta. Sen kan du börja locka.

Klicka här så kommer du till filmen om Lennart på Norrans hemsida.