Bäst kolla att spårkunskaperna sitter

Mumsigt fynd.

Mumsigt fynd.

Nu är mycket spännande på gång. På fredag och söndag hoppas jag komma iväg på mina första fågeljaktsdagar för säsongen med min vorsteh Hagel. Jag har hyrt in mig på ett intressant område i Villvattnet utanför Burträsk.

Och på måndag drar ju älgjakten igång. Det var då jag kom på att det var ett tag sedan vår siberian huskytik Flinga fick gå ett viltspår. Bäst att repetera och kolla att allting sitter ifall det blir skarpt läge med eftersök.

Jag gick ut ett spår i skogen i medvind och drog en älgklöv efter mig. Spåret fick ligga i två timmar. När jag kom i närheten av startplatsen och skulle trassla ut spårlinan (vad är det med spårlinor – hur noga man än lindar ihop dem så är det bara ett tjorv när man lite smidigt ska kasta ut den?) visade hon redan då att hon sniffat in den intressanta doften.

Flinga spårar lagom snabbt och noggrant.

Flinga spårar lagom snabbt och noggrant.

Sedan spårade hon lagom snabbt och noggrant fram till klöven. Efter det fick klöven vad den tålde och sedan bar hon hem den till hundgården och visade alla sibbe-kompisar sitt fynd. Stolt tjej!

Vi roade oss med lite dragkamp.

Vi roade oss med lite dragkamp.

Äntligen spårpremiär!

Trassel fann sin klöv, men saknade nog resten av älgen.

Trassel fann sin klöv, men saknade nog resten av älgen.

Hemkommen från Långtorahelgen märkte jag att snön smält undan rätt bra här hemma de sista dagarna. Så nu blev det att tina upp en fågel och en älgklöv. Fågeln till vorstehn Hagel och klöven till portugisiska vattenhunden Trassel.

Sedan la jag ut två korta, inspirerande spår i medvind på en lägda. Eftersom jag misstänker att lägda är ett sorts norrländskt ord översätter jag det också till åker, fält eller brukad mark typ. =)

Hagel fick gå sitt spår först eftersom fågelspåren inte ska ligga så länge. Det har sin grund i att om jag får ett halvtaskigt skott på fågeln och den lyckas springa iväg så ska hunden spåra upp den och hämta den direkt.

Han spårade i samma tempo som förra säsongen, det är riktigt bra drag i linan. Sedan hittade han fågel och blev så glad, så glad att äntligen ha fått fynda och fått bära!

Äntligen fick Hagel smaka på fågel. Lite kall visserligen, men man tager vad man haver.

Äntligen fick Hagel smaka på fågel. Lite kall visserligen, men man tager vad man haver.

Bra fart på gamlingen över lägdan.

Bra fart på gamlingen över lägdan.

Efter det var det Trassels tur. Han tycker om att spåra. Han blir glad när han hittar klöven, men ändå inte sådär superglad. Det tror jag beror på att hans första viltspår ledde ju rakt på en riktig älg, det kan du läsa mer om här. Så bara en klöv är nog lite fjuttigt tycker han =)

Men båda pojkarna var goa och glada efter övningen. Jag med!

Jädrar vad många som ville spåra!

Trassel är en jättebra viltspårhund men han börjar bli till åren.

Trassel är en jättebra viltspårhund men han börjar bli till åren.

Jag har insett att jag behöver en ny viltspårhund. Portugisen börjar bli gammal. Vorstehn vill jag inte skola in på klövvilt än. Så då återstår någon av de sjutton slädhundarna, någon av dem borde väl duga?

Så jag tänkte att jag gör ett enkelt anlagstest. Redan på förhand hade jag tänkt ut två individer som jag ville testa, Flinga som spårat ett par viltspår förr och verkat tycka det var kul, och hennes halvbror Vante som ännu aldrig testat det här. Men jag hade tre klövar som jag tinat upp, så en till hund kunde få chansen att testa. Men vem?

Jag tog med mig en klöv och gick in i stora hundgården. Tryckte den mot nätet vid varje hundsektion och studerade deras reaktioner. De flesta nosade intresserat. En hund blev typ tre meter lång. Han VILLE kolla men det var ju rätt otäckt också =) Ett par av dem blev väldigt till sig och försökte gnaga på klöven. En av dem var Frost – han fick bli min tredje testhund.

Åter hemma på gräsmattan inspekterar Vante sitt fynd ännu mer.

Åter hemma på gräsmattan inspekterar Vante sitt fynd ännu mer.

Sedan gick jag och lade ut tre spår med en klöv i slutet på varje, i en skog i närheten. Hundarna fick inte se vad jag gjorde, jag ville se om de spårade bra ändå utan synretning, för jag vill ha de som har störst naturlig talang. Men det var som om alla VISSTE. Jag hade ju varit där och visat klöven och alla sjutton öron- och ögonpar följde mina ljud i skogen. När jag kom tillbaka var det som om alla hojtade – ”välj mig!”

Vante blev den förste lycklige. Men både han och jag var så peppade att vi glömde det basala med att rasta sig lite innan. Han hittade spårbörjan och drog iväg bra. Men sedan blev det en del pinkande och även bajsande två gånger på färden. För honom alltså 😉 Inte optimalt men … Nåja, han fann klöven och blev så glad och mallig.

Flinga spårade noggrant och bra.

Flinga spårade noggrant och bra.

Nästa hund ut var Flinga. Hon visade rutin, spårade noggrant och inte så hetsigt. Hon hade fått ett något svårare spår också med en ganska skarp vinkel. Det gick bara bra.

Sist ut var Frost. Helt ny på det här. Han hittade spårbörjan, fann det intressant, men det var lite svårt. Han visste inte riktigt vad han gjorde eller vad han förväntades hitta. När han fann klöven blev han nästan som tokig. Han gnagde intensivt på klöven och tjöt när jag skulle egga honom lite och dra i snöret som satt i den. Så det ska bli mycket intressant att se hur han gör nästa gång – om han då minns vad som fanns i slutet. Då blir det nog ett annat drag i linan =)

Frost blev helt crazy över den smarriga älgklöven.

Frost blev helt crazy över den smarriga älgklöven.

Fyra ”tanter”, fyra vorstrar och lite Trassel

Viveka Grahn och Irene Nilsson är i träningstagen!

Viveka Grahn och Irene Nilsson är i träningstagen!

Har haft en sådan där underbar ”totalt-nörda-in-på-hund-eftermiddag”. Fick gott sällskap av tre andra vorstehkvinnor och deras hundar.

Hagels uppfödare Irene Nilsson och Viveka Grahn, en valpköpare från samma kull, kom från Piteå med sina hundar Jaga och Bruno. Plus att Therese Hedström kom från Ursviken med sin vorsteh Della. Och så jag då med Hagel och Trassel.

Therese Hedström spårade första gången med Della och de fann sin fågel.

Therese Hedström spårade första gången med Della och de fann sin fågel.

Vi började med fika, förstås. Men snart drog vi iväg till några torra spårmarker som jag spanat in. Där drog vi släpspår åt varandra med fågel, och Trassel fick ett spår med älgklöv – pippi tycker han är ganska äckligt! =)

Irene gick ett spår åt Hagel. Det blev hans fjärde spår, och nu första gången någon annan gick det. Dessutom fick Irene stå kvar en bit från där hon lagt fågeln på slutet, för att göra det så provlikt som möjligt. Hagel hade inte fått se när hon gick ut spåret. Och jag hade bara sett från vägen ungefär var hon hade startat.

Så när jag och Hagel kom till starten var jag lite villrådig. Hmm, var hade hon börjat? Nåja, jag selade på Hagel och hoppades att han skulle reda ut det. Han sniffade lite hit och dit och sen PANG!

Där är spåret”, utropade han typ, och drog iväg så kraftigt att jag nästan låg raklång i luften. Herregud! Vilken vilja och målmedvetenhet!

I ett huj var vi framme vid fågeln som han tog direkt och bar omkring malligt. Jag kopplade om till halsbandet och sedan gick vi fot tillbaka. Han såg nog aldrig ens Irene där i skogen.

Viveka Grahn tackar Bruno för ett lyckat första spår.

Viveka Grahn tackar Bruno för ett lyckat första spår.

Här en bild från när Trassel spårade älg första gången.

Här en bild från när Trassel spårade älg första gången.

Senare fick Trassel spåra sin klöv. Spåret skötte han som vanligt exemplariskt. Men framme vid klöven blev han besviken. Eller ointresserad. Hmm. Misstänker att eftersom han fick hitta en riktig älg i slutet på sitt första spår (vilket ni kan läsa om här), så har de här andra klöv-spåren blivit för tråkiga. Tror jag får dra fram en boll eller annat kul som belöning när han hittat klöven … Eller hur skulle ni göra? För det blir liksom lite jobbigt att släpa dit en hel älg på slutet varje gång …

Jaga kommer in med en dummie till Irene Nilsson.

Jaga kommer in med en dummie till Irene Nilsson.

Efter det tränade vi att söka dummies på fält. Gick bra det med. Men jag märkte att Hagel tvekade en halv sekund innan han tog en av Vivekas dummies. Ny doft förstås. Viktigt att träna på. Så det är bra att träna tillsammans och byta dummies och andra grejer med varandra.

Efter det blev det middag, och lite mer fika förstås. Samt en massa hundprat och annat prat. Det är livet på en pinne! =)

”Va, bara en klöv? Var är resten av älgen?”

Flinga visade bra noggrannhet vid spårningen och blev jättetänd när vi lekte med klöven på slutet. Foto: Pia-Maria Carlsson

Nu har jag satt igång med viltspårträning. Häromdagen la jag ett spår till Trassel och till två siberian huskytjejer som jag tror lite extra på: Flinga och Blia. Min kompis Pia-Maria kom också och la två spår till sina portugisiska vattenhundar Ester och Ella.

Vi gick in på olika ställen i skogen, drog en klöv bakom oss i cirka 100 meter, och såg till att ha medvind så att nosen lättare skulle söka sig mot backen.

Ella utvecklades från en lite ängslig vovve till en tuff jakthund. Foto: Susanne Lindberg.

Sedan väntade vi i en halvtimme och efter det körde vi igång. Först Pia-Marias portisar. Ella är ung och har inte spårat förr. Så när hon började sniffa på älglukten blev hon först lite skraj. Hon kände ju att det luktade av något stort, som kanske lurade där inne i skogen.

Men steg för steg tog vi oss längre in i skogen. Till slut kom vi fram till klöven, som vi bundit fast i ett träd ifall något annat djur ville mumsa på det. Ella nosade avvaktade på klöven och vi berömde stillsamt i början. Sedan drog Pia-Maria runt klöven litegrann och triggade Ella. Efter det vågade hon börja tugga på den, slita lite och till slut bar hon stolt den tunga klöven. Vilken utveckling!

De två orden skulle nog inte Trassel vilja säga om sitt spår. Han spårade fint men tyckte inte alls att det var någon utveckling att komma fram till bara en liten klöv! Sist var det ju en hel älg! Jag försökte visa hur impad jag var av även detta fynd, men Trassel var skeptisk.

Av mina sibbetjejer tycker jag Flinga visade bäst talang den här gången. Hon spårade ganska noggrant och visade stor glädje över att finna klöven. När jag dessutom drog klöven lite i blåbärsriset tände hon till ordentligt.

Vi pangande inget denna gång. Trassel blev så pass svettig sist av allt pangande så jag tänkte att han skulle få några ”skottfria” spår först så får vi se om vi provar att lägga till det sen.

Vilken action det blev!

Här sitter jag på mitt andra pass, pigg och alert just då men inte en timme senare …

Älgjaktens andra dag började med lite slumrande på två olika pass på förmiddagen. Men efter lunch blev det fart.

Jag och några till personer gick drevkedja. Jag tog min portugisiska vattenhund Trassel med mig så han skulle få komma och och röra på sig lite. Vi gick där och tjoade i skogen på väg mot passarna och PANG! Sedan pang igen. Alla stannade upp. Kort därefter hördes Anders i kommunicken: ”Jag har skjutit på en tjur, men han rör på sig fortfarande.” Han berättar fortlöpande om hur tjuren haltar svårt, han har svårt att tro att den kommer särskilt långt och följer efter den på avstånd för att se om det blir läge för ett till skott.

Jag och Trassel väntar i skogen. Jag vet att han är skotträdd och tjollerpratar med honom för att försöka göra detta positivt: ”Hörde du att det small, vet du nu har vi fått en tjur” säger jag, men han ser inte övertygad ut om att detta är en bra sak.

Pang hör vi sedan igen, och sedan en till. ”Nu är tjuren död” rapporterar Per-Anders. Bra att det blev klart, men Trassel skakar. Lite väl mycket pangande här nu.

Drevkedjan får i uppdrag att fortsätta där vi var och avsluta själva drevet. När vi kommer närmare skottplatsen gör jag en snabb avstickare så att Trassel ska få lukta på tjuren och förhoppningsvis koppla samman skotten med detta intressanta. Jag berömmer snabbt, men sedan måste vi skynda tillbaka till vår plats i drevkedjan.

Vi kommer fram till slutpunkten utan att få fart på fler älgar och samlas vid ett gravröse. ”Du borde passa på och låta hunden spåra fram till älgen nu”, säger några av jaktkompisarna och jag inser att det är ju ett perfekt läge. Så jag och Erica går längs vägen där tjuren ska ha passerat. Och mycket riktigt, där tar Trassel upp spåret, luktar noga på blodfläckarna och sedan bär det iväg i skogen med mig efter i kopplet. Bakom går Erica och rapporterar att han är på rätt väg för hon ser blod här och var. Jag ser ingenting, förutom hunden, här är det fokus. Jag har spårat med många hundar och Trassel gör det bra, riktigt bra. Som ett strykjärn går han, in genom alla omöjliga vägar som älgen gått.

Trassel spårade klockrent fram till älgen. Stolt matte =)

Efter ett par hundra meter kommer vi fram till älgen. Jag berömmer och är så stolt att det nästan kommer en tår i ögat. Och Trassel som brukar vara lite fin i kanten, och inte ens har ihjäl näbbmöss, går fram till älgen, luktar försiktigt, hittar blod, slickar på det och förvandlas mer och mer från en soffhund till en jakthund. Snart står han och sliter lite försiktigt i pälsen. Coolt.

Efter det tar Per ur älgen och snart kommer Stefan med fyrhjulingen så den kan dras ut ur skogen och fram till en väntande traktor med skopa i vilken den får åka sista biten till slakteriet. När tjuren är avklädd och klar, Trassel fick förstås en älgklöv, så drar vi ut på nytt pass.

Trassel har fått en belöning.

Nu blir det action igen. Jag sitter och småslumrar på mitt pass med Trassel fastknuten i ett träd bakom mig. Då börjar det dra ihop sig i kommunikationsradion. Och jag hör drevet som går en bit inne i skogen. Gråhunden Tassa förföljer en ko med kalv. Nu är jag på hugget. Laddar bössan och riktar den mot ljudet. De borde dyka upp här. Men drevet går längre bort, och så hör jag två pang!

En passgranne har skjutit kalven. Men kon springer vidare med Tassa efter sig. Jag är beredd igen. Kon borde nästan ta den här vägen. Sedan hör jag pang, pang åt andra hållet. Anders har fällt kon. Känns bra ändå att kon fick sluta sina dagar nu när hennes kalv hade gjort det.

Men det kändes mindre bra att titta på Trassel nu. Han var inte alls nöjd över allt pangande och krafsade för att komma till mig. Men jag kunde inte pjåska med honom nu, då skulle jag bara bekräfta att detta pangande var farligt. Istället tog jag med mig honom och gick till passgrannen med kalven. Förhoppningsvis skulle Trassel snart få ett och ett att bli två, att pang betyder älg på backen och sånt är ju skoj. Kalven var mycket intressant att lukta på och tugga lite på, men Tassa markerade att nu är det faktiskt JAG som tagit den här så du håller tassarna borta!

Sedan blev det ett mödosamt arbete att få dessa båda älgar ut ur skogen och till slakteriet. Där väntade avklädning och klövborttagning. Trassel fick fler klövar. Nu ska vi träna viltspår och panga lite försiktigt på slutet innan han hittar klöven så kanske det går att omvända honom. Hoppas.

Summerar min första älgjakt; riktigt roligt. Trodde det skulle vara mer långtråkigt att sitta i skogen men det var det inte. Vill definitivt fortsätta. Och … hmm, vore det inte rätt kul med en jämthund också? =)