Två bra avslut

Vår fina katt Diego myser under köksbordet - äntligen hemma efter 28 dagar.

Vår fina katt Diego myser under köksbordet – äntligen hemma efter 28 dagar.

Det har skett två bra avslut på två händelser. Först av allt – katten är tillbaka! =D

Jag fick ett samtal från en granne som berättade att någon bekants bekant hade hört att några sommarstugeägare cirka två kilometer från oss hade haft täta besök av en gul kastrerad hankatt som jamade väldigt mycket. Kunde det vara vår katt? Han hade nu varit borta i 28 dagar och jag hade kallt räknat med att han blivit påkörd eller att en räv tagit honom. Men jag åkte till sommarstugeområdet.

Jag stannade bilen. Klev ut. Och där kom det en gul katt och ”gormade” på mig! Diego! Jag tog upp honom i famnen och tårarna kom. Först då gick det upp för mig hur mycket jag saknat kattskrället – fastän jag försökt vara realist och krass.

Sedan fick han komma hem och träffa ”innehundarna” Hagel och Trassel. Oj, vad Hagel duttade med nosen på honom – det var tydligt att han var saknad även av dem. =)

Therese är en glad prick.

Therese är en glad prick.

Therese har vorsteh liksom jag och vill gärna träffa fågeln om det blir en situation.

Therese har vorsteh liksom jag och vill gärna träffa fågeln om det blir en situation.

Dessförinnan har jag och kompisen Therese haft ett gemensamt skyttetillfälle på lerduvor. Det märks att min lilla skytteläger har gett effekt. Även om jag bara har blivit lite bättre när det träffprocenten, som jag upplever det i alla fall, så har jag fått en ökad trygghet och känsla. Mina anläggningar sitter mycket bättre, det blir rätt på en gång typ hela tiden – nästan. Och jag VET oftast varför jag missat. Förut var jag mest ett frågetecken, både om jag träffade och missade =)

Therese har en Benelli halvautomat, en sådan bössa som jag ska ”unna” mig en vacker dag. Jag fick provskjuta med den.

Visst är Benellin och Classicen lika varandra?

Visst är Benellin och Classicen lika varandra?

Visst var den fin. Men när jag tog min bössa igen kändes det som att ta på sig ett par sköna ”ingådda” skor. Jag fortsätter med den ett tag till.

Min vapenintresserade vän Leif har hittat en speciell övningsammunition som är 28 gram istället för 24. Så det ska jag testa. Plus att jag fått tips om att välja en lite trängre choke, jag satte i den största för ett tag sedan och det är mest sedan dess som bössan jävlats. Nu har jag den näst största igen, det blir nog bra. Plus att jag totalpustade upp bössan invändigt så grundligt som aldrig förr, så nu fungerar till och med en knapp som tjorvat väldigt länge.

Så nu är det mycket att glädjas över! =) Katten hemma och bössan sköter sig!

 

 

 

Så var älgbössan inskjuten

Mitt skjutläger fortsätter. Målet är 100 torranläggningar per dag samt minst 25 skott på lerduvebanan. Redan andra dagen märkte jag stor skillnad. Ögat (och hjärnan) hade fått en tydligare bild över hur det ska se ut när man trycker av. Så jag fick träff på typ 8 av 10 duvor. De jag missade kände jag att jag slarvat eller gjort något annat fel.

Leif hjälper till med inskjutningen av min älgbössa.

Leif hjälper till med inskjutningen av min älgbössa.

Dessutom har jag fått hjälp att skjuta in min älgbössa, min Tikka 6,5. Skyttekunnige Leif Schmidt har hjälpt mig att byta till ett lägre fäste till kikarsiktet så jag förhoppningsvis slipper får fler bulor i pannan när jag blir lite hetsig på skjutbanan – som det blev här.

Och när man pillat med kikarsiktet behöver förstås bössan skjutas in igen så man vet att den går dit man siktar. Så det gjorde vi häromdagen. Vi riggade bössan i en fast ställning, tog loss slutstycket och kikade genom pipan där kulan ska gå. När vi kunde se skjuttavlan, som nu var på cirka 25 meters håll, riktade vi kikarsiktet så det låg ”mitt i prick” också. Sedan sköt Leif ett par skott. Det visade sig behöva ”rattas” lite till, men snart funkade det.

Efter det var det dags för mig att skjuta på 80 meter. Min första tavla med övningsammunition såg ut så här:

Så här såg första tavlan på 80 meter ut.

Så här såg första tavlan på 80 meter ut.

Och sedan ”rattade” vi lite till för att ligga några centimeter över på 80 meter, så att man ligger mitt i prick på 150 meter. Så här såg min tavla ut när jag sköt sista kontrollskottet med riktig jaktammunition.

Några centimeter över på 80 meter. Blir förhoppningsvis perfekt på 150 meter.

Några centimeter över på 80 meter. Blir förhoppningsvis perfekt på 150 meter.

Skönt att veta inför att vi ska skjuta med älgjaktlaget den 16 augusti. Då hänger det liksom bara på att jag gör det jag ska så  … =)

Sedan lekte vi en stund på hagelbanan.

Sedan lekte vi en stund på hagelbanan.

Efter att vi blivit klara med älgbössan kunde vi gå vidare till hagelbanan och leka lite. Min Classic halvautomatbössa fortsätter att jävlas när den ska spotta ut övningsammunitionen. Det är för klen laddning i hagelskotten – tycker bössan. När jag testade ”riktig” ammunition Wetland stålhagel med 28 grams laddning gick det bra. Så i skarp jakt kommer den antagligen att funka. Men det är ju roligt, och bra, att öva lite före – eller hur?

Jag drömmer ju om en Benelli halvautomat. Kostar kring 15 000 kronor. Inte småpengar i min värld. Men snart ändå värt tror jag. För man blir ju inte så jättemunter när det bara går att ladda ett skott i taget annars blir det bara tjorv. Eller vad säger ni?

 

 

Skjutlägret har börjat

Nu börjar det! Häng med vetja! Gör ett skjutläger hos dig med!

Nu börjar det! Häng med vetja! Gör ett skjutläger hos dig med!

Midsommardagen drog jag igång mitt egenhändiga skjutläger – som jag pratade om efter att ha haft en skyttedag med Leif Schmidt – som ni kan läsa här.

Jag åkte till skjutbanan i Bureå och riggade lerduvekastaren. Sedan knöt jag fast kastarsnöret i ena skon och satte igång. Första skottet blev en miss men det må vara. Sedan blev det rätt många träffar – så många att jag hann göra misstaget att tänka ”du är ju rätt vass ändå”. Efter det gick det förstås sämre. =) Här kan ni se en film som visar hur det såg ut.

Nåja, det är ju bara i början av mitt läger. Tanken är ju att jag ska utvecklas under den här lägertiden genom att jag skjuter och torrtränar kontinuerligt. 100 anläggningar per dag ska det bli, och minst 25 skott på skjutbanan, men det blir ofta mer bara för att det är så roligt. Här lite torranläggningar:

Fast bössan jävlades en del fortfarande och lyckades inte alltid spotta ut hylsan. Irriterande. Särskilt när jag skulle försöka göra en doublé. Det kan ni se på filmen här nedan.

 

 

Jag sköt så mycket att bössan gick sönder

 

Här är jag in action. Det är för himla kul att skjuta – särskilt när det går bra.

Här är jag in action. Det är för himla kul att skjuta – särskilt när det går bra.

I torsdags var jag på skyttekurs tillsammans med nio andra deltagare. Leif Schmidt drillade oss i hagelskyttets konster från klockan 09.00 på morgonen till klockan 17.00 på eftermiddagen. Gissa om man var mör efter det!? Och gissa när bössan strejkade?

Vi började med teori. Leif Schmidt hjälpte oss mäta upp våra bössor, och kroppar, för att se om de passade ihop. Om inte så justerades bössorna, ofta med höjd kolvkam, eftersom dessa är enklare att justera än den mänskliga kroppen.

Sedan gick vi ut för att kolla hur skotten satt när vi sköt på en så kallad slamplåt, en plåt målad med vit kalkfärg så vi såg var hagelsvärmen tagit.

Leif Schmidt visade sin väl inarbetade anläggning.

Leif Schmidt visade sin väl inarbetade anläggning.

Leif Schmidt hjälpte oss alla på olika sätt. Han såg direkt vad vi gjorde fel.

Leif Schmidt hjälpte oss alla på olika sätt. Han såg direkt vad vi gjorde fel.

Min uppfödare Irene Nilsson fick några uppmuntrande ord och bra tips.

Min uppfödare Irene Nilsson fick några uppmuntrande ord och bra tips.

Efter det började vi skjuta på lerduvor. Först enkla frånduvor. Sedan motduvor. Och senare sidoduvor.

För min egen del gick det väl halvhyfsat. Missar och träffar om vartannat, fast nog tror jag att träffarna var något fler än missarna. När jag känner att bössan hamnar rätt i anläggningen och allt annat – ja då vet jag att det är rätt. Det känns så tydligt. Men däremellan hamnade bössan både lite si och så i anläggningen.

– Du har slarvat med torrträningen, bannade Leif Schmidt.

Tyvärr har han helt rätt. Om jag får ”fuska” och lägga an bössan redan innan lerduvan flyger iväg – ja då träffar jag oftast. Men ska jag dra upp den och få till anläggningen i ett nafs – tja då blir det inte alltid lika bra.

Här stack Leif Schmidt in huvudet i bilden för att se hur jag sköt =)

Här stack Leif Schmidt in huvudet i bilden för att se hur jag sköt =)

Så det blir att torrträna. Nu banne mig! Jag har en plan om att göra ett eget veckolångt träningsläger om någon vecka eller så. Minst 100 torranläggningar per dag. Och minst 25 skott på skjutbanan varje dag. Det låter inte så mycket, men jag tänker att det ska inte bli så stor affär av det – jag ska bara sticka iväg och bränna av några skott.

Min tanke är att jag kommer att märka stor skillnad under veckan, eller vad tror ni? Sedan ska jag förstås fortsätta att torranlägga och skjuta ofta även efter den veckan, men kanske inte varje dag. Det gör jag bara för att få köra intensivt en period och se vad det ger.

Vi hjälptes åt att skicka duvor åt varandra. Här är det herr Bystedt från Kusmark som ser positivt på livet.

Vi hjälptes åt att skicka duvor åt varandra. Här är det herr Bystedt från Kusmark som ser positivt på livet.

Min uppfödare Irene Nilsson i skjutartagen.

Min uppfödare Irene Nilsson i skjutartagen.

Det var där kring klockan 16 som vi blev riktigt kaxiga och började försöka skjuta dubléer. Jag trodde mig inte ha så stora chanser men tänkte testa ändå. Det var då bössan pajade.

Tidigare under dagen hade jag skjutit med blyhagel. Men nu de sista gångerna hade jag övergått till stålhagel. Jag märkte att ”utspottningen” av hylsorna kärvade lite, och misstänkte att det kunde bero på att det var stålhagel. Bössan, som är en Classic halvautomat, är för all del stålhageltestad, men som någon sa ”det kan ju vara en annan laddning i stålhagelpatronerna än i blyhagelpatronerna som gör att de lättare fastnar”.

Till slut fastnade en hagelpatron i avfyrningsläget. Och när jag skulle dra tillbaka luckan för att tömma bössan gick den inte att rubba. Inte heller den knapp som jag använder för att spotta ut överblivna, oskjutna, skott. Usch.

Vi började plocka isär bössan och fick ut den redan avfyrade patronen som fastnat. Men sedan skulle jag få ihop allt igen. Jag har ju bara plockat isär bössan helt och hållet en gång förut och kände mig inte helt bombsäker på allt. Jag fick ihop det till slut, men då gick inte den där ”ploppen” att sätta in – den som man drar i när man ska öppna luckan. Gissningsvis var det någon säkerhetsspärr som var i vägen, men varken jag eller någon annan lyckades hitta var man skulle pilla till det. Typiskt.

Nu var det förstås en del som cirkulerade runt och sa stöttande ord som ”Det är därför jag aldrig skaffat halvautomat” och ”Det är så det brukar vara – de med halvautomat får problem vid sådana här träffar.” Jag som är ny inom det här, och som äger en halvautomat, vill gärna skylla på stålhaglen istället. Med blyhagel har den funkat bra, med stålhagel rätt dåligt. Visst ska bössan helst funka med stålhagel också, särskilt som den är stålhageltestad, men om laddningen inte är den rätta för den här bössan så kanske man får vänta sig problem av den här typen?

Nåja, till veckan planerar jag ett besök på vapenaffären där bössan, och de jädra stålhaglen, är inköpt och fixa detta. Sen ska jag börja med mitt träningsläger – med bly! =)

Så här såg jag ut, och kände mig, efter en hel dags skjutande. Man blir lite mosig!

Så här såg jag ut, och kände mig, efter en hel dags skjutande. Man blir lite mosig!

Knöt fast lerduvekastaren i skon

Torrträning är också viktigt. Upp och ned med bössan tills det sitter i ryggmärgen.

Torrträning är också viktigt. Upp och ned med bössan tills det sitter i ryggmärgen.

Drog iväg till skjutbanan häromdagen. Tog med mig hagelbössan, min Classic halvautomat, för att se var vi stod i vår relation. Innan vintern kom hade vi, efter kapning av kolven, hunnit bli rätt goda vänner. Men nu?

Jag riggade lerduvekastaren och knöt fast snöret i min vänstra sko. Sedan la jag dit en duva, gjorde mig redo och skickade iväg duvan genom att rycka med foten. Första blev en miss. Sen några träffar. Och så några missar igen. Tillräckligt många för att jag började surna till. Vad sjutton gjorde jag för fel?

Lerduvekastaren är redo för avfyrning.

Lerduvekastaren är redo för avfyrning.

Hade jag haft en kunnig vän med mig hade den antagligen sett vad jag gjorde fel på en gång. Men när man ska räkna ut det själv tar det längre tid. Till slut bestämde jag mig för att jag nog sköt för lågt, under duvan. Så nästa gång siktade jag ordentligt, såg till att duvan var precis, snävt, ovanför kornet när jag sköt. Duvan pulveriserades! Och jag var så mallig.

Sedan sköt jag några duvor till. Mestadels träffar. Någon enstaka miss som jag lätt kunde bortförklara =) Skönt. Hoppas jag hinner träna en eller ett par gånger till innan vi är i slutet av maj. För då ska jag, och cirka sju personer till, gå en flyktskyttekurs för erfarne skytteinstruktören Leif Schmidt. Det kommer att bli intressant!

Skjutbanelycka

Kul att vara på skjutbanan.

Kul att vara på skjutbanan.

Jag hade en ledig dag från jobbet och utnyttjade dagsljuset på bästa sätt – på skjutbanan. Det var ett tag sedan och jag var rädd att det lilla ”stimmet” jag hade i början av hösten hade fallit bort.  Det var ju då jag äntligen beslutade mig för att kapa kolven vilket resulterade i att skyttet fungerade mycket bättre, vilket ni kan läsa ett exempel på här. Hur skulle det gå nu?

Min anordning för att kunna skjuta själv.

Min anordning för att kunna skjuta själv.

Jag riggade min enkla lerduvekastare och knöt fast snöret i vänstra skoremmarna. Sedan laddade jag. Och skickade iväg första duvan. Pang! Träff!? Waow, kul!

Sedan fortsatte det med lite blandad kompott, både träffar och missar. Men huvudsakligen träffar. Om inte på första skottet så på andra. Bara det att jag hinner justera och smälla av ett till skott är i mitt tycke en uppgradering.

Bara tre till, och tre till ...

Bara tre till, och tre till …

Visst är det lite rapplande när jag måste rigga om lerduvekastaren mellan varje duva, jag skjuter ju bara en duva i taget än, men det är lite så det är när det är på riktigt. Inte kommer det tio fåglar efter varandra som flyger likadant.

Det var roligt att vara på skjutbanan igen. Man tänker – bara tre skott till, och tre till, äsch vi tar tio till. Så håller man på och förhandlar med sig själv, eller hur?

Jag och bössan får lära känna varandra på nytt

SAM_2649

På torsdagen fick jag hämta bössan från kolvmakaren PO Stenmark i Hjoggböle. Vilken engagerad man! När jag åkte därifrån var jag full med hopp och goda träningstips – samt en kortare bössa.

Ni som följt min blogg vet att jag skjuter som en kratta med hagelbössan. I bästa fall har jag någon gång träffat hälften av duvorna, men i regel har det varit fler missar än träffar fastän det varit de enklaste ”frånduvorna”. I början skyllde jag på mig själv. Men fler och fler som kunde det här med hagelskytte började fråga om jag inte borde korta kolven.

Så här stor bit kapades bort från kolven.

Så här stor bit kapades bort från kolven.

Nu är det gjort. Cirka fem centimeter kapade PO bort från kolven.

– Det är som om du haft kläder i storlek 52 hela tiden. Hur du än försökt så har det aldrig blivit bra som bössan var förut, sa han.

Han ville se några anläggningar. Och det syntes att jag kämpat kanske lite väl länge med den långa kolven.

– I varje anläggning gör du nu tre rörelser, en framåt med bössan, en uppåt och sedan en tillbaka mot axeln, berättade PO.

Och det är ju minst sagt inte optimalt att dra bössan hela den omvägen innan den sitter rätt.

Nu visade PO att jag ska börja med bösskolven bara en liten bit ned från rätta läget, typ i armhålehöjd. Inte som skeettävlingsreglerna föreskriver – att ha bösskolven ännu längre ned vid höften nästan. Sedan ska jag torrträna och torrträna, dra upp bössan i skjutställning massor av gånger så det blir en naturlig rörelse och reflex.

Från det här läget, med bösskolven i armhålehöjd, ska jag träna på mina anläggningar.

Från det här läget, med bösskolven i armhålehöjd, ska jag träna på mina anläggningar.

SAM_2643

Torrträna, torrträna! Mina bleka sommarben får ni ha överseende med =)

Nästa steg blir att skjuta enkla lerduvor som bara flyger rakt fram. Då ska jag ha bössan i skjutklart läge mot axeln innan duvan flyger iväg.

Tredje steget blir att starta med bösskolven i armhålehöjd igen. Och träna på att anlägga och skjuta.

Han var så engagerad när han berättade och visade. Jag lyssnade och tog till mig allt jag kunde. Jag vill så gärna tro honom när han avslutade:

– Om bössan passar dig, som den gör nu, och du har rätt anläggning och tittar på duvan – då träffar du. Så enkelt är det!

Hoppas siktet blir mycket bättre nu!

Hoppas siktet blir mycket bättre nu!