Spår och bad på träningen

Hagel fyndade en pippi på spåret.

Hagel fyndade en pippi på spåret.

I söndags tog jag med mig både Hagel och Trassel på vorstehträningen med Västerbottens Vorstehklubb. Först körde vi spår. Hagel fick spåra fågel lite längre och klurigare vinklar än vanligt så han kanske klarar ett öppen klass eftersöksprov i sommar. Trassel fick ett personspår, han är inte lika impad av de där fåglarna även om han har börjat mjukna en aning.

Sedan blev det uppletande av dummies i en ”ruta” skogen. Även där fick båda jobba och fynda. Kul att se.

Tillställningen avslutades med vattenapportering. Gick fint för både Trassel och Hagel. Fast jag är så ”harig” när det gäller vatten. När Hagel simmar plaskar han så mycket att han nästan simmar lodrätt vilket gör att han är på vippen att sjunka hela tiden. Jag hade redan på förhand placerat mobilen på torr mark och var beredd att kasta av mig jackan och simma ut och hämta honom. Men han tog sig in till land vilket var tur, för jag simmar lika uselt själv.

Det blev en vacker kväll. Här Therese Hedström och Della.

Det blev en vacker kväll. Här Therese Hedström och Della.

Och även när Trassel simmar står jag på helspänn. Jag tänker att han är ändå snart elva år och hjärtat kan tycka det är jobbigt att simma i kallvatten. Och jag veeet att jag ska försöka slappna av så att inte hundarna märker min nervositet, så jag får försöka jobba med det. Några tips?

 

Jag fick kritik och inget fika

Duktig vovve. Stolt matte. Skön känsla.

Duktig vovve. Stolt matte. Skön känsla.

I söndags var träningsgruppen hemma hos mig. Och som vi tränade. Många av oss hann inte ens med att fika.

Det var ungefär tolv hundar och fyra träningsstationer. Tre hade jag tänkt ut, en hade jag bett mina kunniga retrievergrannar Bertil och Anna-Lena Furberg att hålla i.

Här går Joakim fritt följ med sin strävhåriga vorsteh.

Här går Joakim fritt följ med sin strävhåriga vorsteh.

En station handlade om att gå fritt följ i en fyrkant, gärna byta varv, göra halter och springa. Sedan skulle alla ställa alla upp sig efter fyrkantens kanter och sätta sin hund, gå ifrån och göra inkallningar en efter en. Det tränade stadga på de andra och att vänta och lyssna när det var ens egen tur. I min grupp testade vi också att göra en armhävning innan vi kallade in vilket skapade ett rejält rally … Nåväl, vi gjorde om övningen, gjorde en armhävning och gick sedan tillbaka utan att kalla in.

På den andra stationen skulle vi träna klockan. Att dirigera ut, och åt höger och vänster. Antingen med dummies som riktningspunkter, eller med papptallrikar med godis på. Det fiffiga med papptallrikar är att även om inte apporteringen sitter så bra, eller om den sitter bra och man inte vill äventyra att få krångel med den, så kan man träna dirigering ändå.

Fredrik klappar händerna och berömmer sin springer spaniel Molle i fältsöket.

Fredrik klappar händerna och berömmer sin springer spaniel Molle i fältsöket.

Den tredje stationen var fältsök på en stor lägda. Jag hade skjutsat dit mina döda träningsdjur på en skottkärra, en ourtagen räv, min flådda räv som jag kallar Slow Fox, tre fåglar och en kanin.

Att välja på vid fältträningen.

Att välja på vid fältträningen.

Den fjärde stationen ansvarade Bertil och Anna-Lena för. Där tränade vi stannakommando med röst eller visselpipa, för att sedan kombineras med en dirigering. Jag fick börja i min grupp. Jag fick stå vid en punkt med Hagel sittande bredvid mig och Bertil stod vid en annan punkt cirka tio meter längre fram.

Här vispar Bertil runt med dummien i gräset så det blir en spännande plats.

Här vispar Bertil runt med dummien i gräset så det blir en spännande plats.

Där visade han Hagel en dummie, som han sedan rotade runt med i gräset, lyfte upp och släppte i backen. Sedan tog han diskret upp dummien igen och flyttade sig åt sidan några steg. Jag skickade Hagel som sprang fram till punkten där det hänt något intressant. Där ropade jag ”stanna” och Hagel satte sig. Efter det kastade Bertil dummien han tagit upp, som en snabb belöning på kontaktblicken som Hagel just gett mig. Samtidigt sa han ”jaa” till Hagel för att han skulle fatta att han fick springa och ta dummien, men Hagel tvekade. Matte hade ju sagt ”stanna”, såg det ut som han menade. Men till slut fattade han att det var okej att hämta dummien vilket han gjorde.

Nu var det dags för steg två. Jag, Hagel och Bertil gick från min första punkt till Bertils punkt tio meter fram. Där visade han sin dummie, och kastade den till en annan punkt tio meter åt vänster. Efter det synintrycket fick jag och Hagel gå tillbaka till första punkten. Bertil gjorde om samma procedur som senast, han tjorvade runt med en dummie i gräset, höll upp den, släppte den, plockade upp den i smyg och gick undan. Nu var tanken att Hagel skulle springa till samma punkt som sist, få ett stannakommando och sedan dirigeras till vänster och komma ihåg att där låg det ju en dummie.

Fast Hagel kom ihåg mycket väl att på det sista stället till vänster fanns det en dummie, och genade utan att bry sig om att springa till den första stationen först. Klokt i och för sig. Men nu ville vi ju träna stannakommando och dirigering och Bertil fick ta ett par löpsteg för att hinna ta dummien före Hagel.

Mitt orediga handtecken som jag fick kritik för.

Mitt orediga handtecken som jag fick kritik för.

Han upprepade proceduren vid andra punkten, och jag skickade igen. Nu sprang Hagel till rätt punkt, jag fick honom att stanna och sedan visade jag handtecken åt vänster och sa ”där”. Hagel stack iväg, hittade dummiesen och apporterade den till mig. Stolt matte.

– Nu ska du få kritik, sa Bertil.

– Javisst, få höra, sa jag.

Bertil Furberg in action.

Bertil Furberg in action.

Kritiken handlade om mitt handtecken. Jag har en egen specialare att jag för handen lite fram och tillbaka i luften till dess jag ser att Hagel är med på noterna, sedan sträcker jag ut handen helt och ger kommandot.

Bertil menade att jag skulle sträcka ut handen helt redan från början, och sedan när hunden var på hugget skulle man ge kommandot samtidigt som man lät kroppsvikten förflyttas åt det håll man tänkt.

– Annars är risken att det blir svårt att se för hunden, och att han börjar tjuvstarta.

Det hade Bertil en poäng med. Jag hade sett de tecknen tidigare ett par gånger. Bra att få konstruktiv kritik, det är ju en av huvudanledningarna till att man tränar i grupp så här.

Anna-Lena och hennes vovvar betraktade vår träning i avslappnad stil.

Anna-Lena och hennes vovvar betraktade vår träning i avslappnad stil.

Efter den övningen ville Bertil och Anna-Lena ville visa ett bra sätt att träna stadga. Vi ställde upp oss i två led med våra hundar, vända mot varandra, fast inte mitt framför varandra utan mer som ett blixtlås. När jag tittade rakt fram tittade jag mellan två andra ekipage som stod med cirka tre meters mellanrum.

Sedan gick Bertil runt med en dummie, sa namnet på föraren som var näst i tur, kastade dummien i mitten bakom två ekipage, så skulle föraren skicka sin hund fram, mellan de två ekipagen, hämta dummien och sedan komma tillbaka. Det tränade stadga på hundarna intill, och målmedvetenhet hos den apporterande hunden – att våga springa mellan de andra för att hämta. En rolig övning som var nyttig på många sätt.

Efter det var vi klara. En del grupper hade hunnit fika i en paus, men många andra inte – vi hade varit så inne i vår träning. Man måste ju prioritera! =)

När alla åkt gick jag in. Jag förhörde dottern på svenskaläxan innan hon skulle lägga sig. (Det är för övrigt hon som tagit de flesta bilderna i det här inlägget.) Vi hann nog inte mer än till fråga tre innan Hagels snarkningar hördes lång väg. Då kan man känna sig nöjd även som matte =)

Ja, man SKA sluta när det går bra …

Den hemmagjorda räven som kallas Slow Fox är en favorit för Hagel, trots att den är tung.

Den hemmagjorda räven som kallas Slow Fox är en favorit för Hagel, trots att den är tung.

Jag har tabbat mig. Har gjort ett klassiskt fel. Tränat hunden för länge, för att det var så roligt och gick så bra, till dess det inte gick lika bra.

Jag fick med mig sonen Leo att träna Hagel och Trassel uppletande på ett fält. Vi hade med oss min hemgjorda räv, två sjöfåglar och fyra dummies. Totalt sju saker.

Vi vallade av fältet genom att knata lite fram och tillbaka så inte hundarna skulle kunna spåra sig fram till fynden. Sedan satte vi fast Hagel och Trassel i var sitt träd och lade ut de sju sakerna.

Leo hjälpte till med att gömma fåglar och dummies.

Leo hjälpte till med att gömma fåglar och dummies.

Hagel fick börja leta. Snabbt tog han sin favorit – räven. Sedan fick han sticka ut igen och tog en fågel. Snabba sök och snygga avlämningar. Hagel fick en paus och Trassel fick hämta ett par dummies, han tar inte fåglarna eftersom de anses för äckliga. Sedan fick Hagel leta igen och vips var alla sju grejerna inhämtade. Där skulle jag ha gett mig.

Men det var ju så roligt! Och vovvarna ville mer. Leo ville gömma fåglarna igen. Och jag ville mer. Så vi lade ut alla sju sakerna igen.

Trassel hämtade bara dummisar. Fåglarna är för äckliga och räven för tung enligt hans mening.

Trassel hämtade bara dummisar. Fåglarna är för äckliga och räven för tung enligt hans mening.

Trassel fick börja. Han hämtade två dummies. Sedan Hagels tur. Han spurtade iväg som vanligt med full syra. Men vid nästa sista grejen blev det lite strul. Han var på väg in med en dummie, men kände vittring av en missad fågel. Så han släppte dummien och drog efter fågeln istället. Aja baja! Jag skrek att han skulle strunta i det där men han var långt bort och mycket målmedveten …

Den här avlämningen gick bra.

Den här avlämningen gick bra.

Så han kom in med fågeln. Men den hade hunnit bli lite blodig vilket han helt plötsligt hade synpunkter om. Avlämningen blev inte helt bra. Sedan ut efter sista dummisen. Och en mycket slarvig avlämning där han ”tappade” den i backen vid mina fötter. Han var sliten förstås. Men jag ville få en snygg avlämning och fick kämpa på. Kastade ut dummisen och tjoade och tjimade lite extra för att göra det roligt och se till att han höll den kvar till dess jag sagt loss. Det gick hyfsat. Men jag förbannade min dumhet.

Tur det ändå löste sig rätt bra. Det kunde ha gått värre, slutat tråkigare. Jag fick helt enkelt en påminnande knäpp på näsan. Man ska inte göra för mycket bara för att det är så roligt. Har ni också trillat i den fällan någon gång?

Ett helt gäng hundar — utan problem

Här skickar Jaana Tengman sin hund att apportera. Vacker miljö inte sant?

Här skickar Jaana Tengman sin hund att apportera. Vacker miljö inte sant?

På söndag var jag med i en jaktträningsgrupp. Det var typ 14 vorstrar och 2 ungerska vizslor. Inte ett gruff. Coolt.

Vi höll till i Boviken, på det som om någon månad eller två är en populär badstrand. Lilian Westerlund bor nämligen där och var den som tagit på sig att stå för ”värdskapet” den här gången. (Här kan ni läsa en Månadens intervju med henne)

Lilian Westerlund ordnade övningar i olika stationer.

Lilian Westerlund ordnade övningar i olika stationer.

Hon hade tänkt till ordentligt och ordnat olika stationer där vi gruppvis fick träna. Det var en station där vi fick träna markeringar (att hunden skulle lära sig att ”räkna” och komma ihåg var två och gärna fler apporter/dummies hamnat), olika former av apporteringar, bland annat med en smällande apportkastare, söka i ett fält efter fåglar, rävar och dummies, och springa lös utan att bli okontrollerbara. Till exempel skulle de gå att kalla in även om de fick leka en stund med en nyfunnen vän.

Delar av gänget som var med och tränade.

Delar av gänget som var med och tränade.

Jag var riktigt nöjd med min och Hagels insats. Han fick busa med en snygg vizslatjej men gick ändå att kalla in, han visade att han inte verkar vara rädd för skotten från apportkastaren, han levererade dummiesarna bra – trots att det var andras dummies som luktade annorlunda.

Jag trodde han skulle pipa mer, men det var inte så farligt. Jag passade ändå på att få lite tips av erfarna Jaana Tengman på sätt att bromsa pipandet. Som att sätta halsbandet högt uppe i nacken, inte göra så stor sak av det, inte gorma och så, utan bara göra det obekvämt för hunden när den piper genom att dra åt lite i halsbandet. När den är tyst släpper man greppet och det blir genast trevligare. Kan funka. Jag tror det är viktigt att börja begränsa pipandet redan nu så han inte tillåts pipa och pipa och helt plötsligt när han är två år så kommer man på att det inte går för sig.

Har förresten varit och övningsskjutit lite mer med hagelbössan. Fick även sambon med mig. Jag höll på att bli rejält sur, men som tur var redde det upp sig. Det får ni läsa mer om nästa gång =)

Fyra ”tanter”, fyra vorstrar och lite Trassel

Viveka Grahn och Irene Nilsson är i träningstagen!

Viveka Grahn och Irene Nilsson är i träningstagen!

Har haft en sådan där underbar ”totalt-nörda-in-på-hund-eftermiddag”. Fick gott sällskap av tre andra vorstehkvinnor och deras hundar.

Hagels uppfödare Irene Nilsson och Viveka Grahn, en valpköpare från samma kull, kom från Piteå med sina hundar Jaga och Bruno. Plus att Therese Hedström kom från Ursviken med sin vorsteh Della. Och så jag då med Hagel och Trassel.

Therese Hedström spårade första gången med Della och de fann sin fågel.

Therese Hedström spårade första gången med Della och de fann sin fågel.

Vi började med fika, förstås. Men snart drog vi iväg till några torra spårmarker som jag spanat in. Där drog vi släpspår åt varandra med fågel, och Trassel fick ett spår med älgklöv – pippi tycker han är ganska äckligt! =)

Irene gick ett spår åt Hagel. Det blev hans fjärde spår, och nu första gången någon annan gick det. Dessutom fick Irene stå kvar en bit från där hon lagt fågeln på slutet, för att göra det så provlikt som möjligt. Hagel hade inte fått se när hon gick ut spåret. Och jag hade bara sett från vägen ungefär var hon hade startat.

Så när jag och Hagel kom till starten var jag lite villrådig. Hmm, var hade hon börjat? Nåja, jag selade på Hagel och hoppades att han skulle reda ut det. Han sniffade lite hit och dit och sen PANG!

Där är spåret”, utropade han typ, och drog iväg så kraftigt att jag nästan låg raklång i luften. Herregud! Vilken vilja och målmedvetenhet!

I ett huj var vi framme vid fågeln som han tog direkt och bar omkring malligt. Jag kopplade om till halsbandet och sedan gick vi fot tillbaka. Han såg nog aldrig ens Irene där i skogen.

Viveka Grahn tackar Bruno för ett lyckat första spår.

Viveka Grahn tackar Bruno för ett lyckat första spår.

Här en bild från när Trassel spårade älg första gången.

Här en bild från när Trassel spårade älg första gången.

Senare fick Trassel spåra sin klöv. Spåret skötte han som vanligt exemplariskt. Men framme vid klöven blev han besviken. Eller ointresserad. Hmm. Misstänker att eftersom han fick hitta en riktig älg i slutet på sitt första spår (vilket ni kan läsa om här), så har de här andra klöv-spåren blivit för tråkiga. Tror jag får dra fram en boll eller annat kul som belöning när han hittat klöven … Eller hur skulle ni göra? För det blir liksom lite jobbigt att släpa dit en hel älg på slutet varje gång …

Jaga kommer in med en dummie till Irene Nilsson.

Jaga kommer in med en dummie till Irene Nilsson.

Efter det tränade vi att söka dummies på fält. Gick bra det med. Men jag märkte att Hagel tvekade en halv sekund innan han tog en av Vivekas dummies. Ny doft förstås. Viktigt att träna på. Så det är bra att träna tillsammans och byta dummies och andra grejer med varandra.

Efter det blev det middag, och lite mer fika förstås. Samt en massa hundprat och annat prat. Det är livet på en pinne! =)

Han klarar fyra dummies på rad

Att leverera dummien med kaninskinn går oftast bra.

Att leverera dummien med kaninskinn går oftast bra.

Ursäkta, men nu kommer ett sånt där ”jag är en så stolt matte”-inlägg. För ni förstår – jag har en sån duktig hund. Ja, i alla fall idag =)

Den senaste tiden har jag utökat svårigheterna runt apporteringen. Är jättesugen att börja låta honom söka dummisar i fält, men det är ju bara typ två meter snö i vägen! Så det får bli inomhus så länge.

Av gammal brukshundsvana kallar jag det uppletande, så hette det när man letade föremål, typ vantar, plånböcker och skor, på Brukshundklubben. Nu inom jakten tror jag det heter … tja sök, och sökarbetet kallas reviering, eller?

Nåväl, nu har vi kommit så långt att jag sätter Hagel i köket, och visar att jag har fyra dummies med mig. En är klädd i kaninskinn och en har en skatvinge fastsatt på sig. Resten är neutrala. Sedan får han vänta där medan jag går ut i hallen och gömmer ett par stycken, en kan hamna under skohyllan, en bakom hundbädden. De andra två gömmer jag i ett rum intill.

Efter det går jag tillbaka, visar att händerna är tomma, ställer mig bredvid honom och när han tittar på mig får han kommandot ”leta”. Det är också en brukshundsgrej som sitter inpräntat. Jag kan inte säga ”sök”. Det sa man bara när hunden skulle söka efter människor.

Hagel sticker iväg och letar. Finner en dummie och kommer tillbaka. Sätter sig framför mig och får ett klick med klickern och sedan korv när jag tagit dummien. Sedan skickar jag iväg honom igen med ett nytt letakommando. Ibland får jag följa med ett par steg för att han ska komma ihåg att det var några fler dummies som blivit gömda. Han hittar nästa och kommer tillbaka och lämnar. Jag låter honom jobba så självständigt som möjligt. Lägger jag mig i och pekar och försöker hjälpa så kommer han att ”fråga” mig varje gång det tar emot senare. Och inte vet väl jag var pippisarna är i skogen!

Till slut har han hittat alla fyra dummisarna (jag har inte fler än). Och det är mycket bättre träning än att gå en promenad, rent trötthetsmässigt. Eller vad säger du?

Jag ser fram emot torsdag kväll. Då ska jag och vorstehkompisen Therese och Della träna tillsammans i inomhuslokalen. Vi har tränat tillsammans en gång förut, vilket ni kan läsa mer om här. Det kommer ett inlägg om torsdagens pass också senare =)