Hur toppar vi det här?

I lördags var det så dags för eftersöksprovet för mig och Hagel. Vilken kanonstart vi fick!

Vi träffades ute i Gummark halv nio på morgonen. Eftersom tiken som skulle starta först i min klass löpte så fick vi starta först! Nåja, bra att få det bortgjort.

Jag och Hagel gick till platsen där de dragit vårt spår. Jag selade på honom, och sedan drog vi iväg i sedvanlig fart med brännande lina. Spåret gick i svaga böjar och snart var vi framme vid pippin. Hagel tog den utan problem. Sedan joggade jag tillbaka, med domaren Ulf Granberg efter mig. Jag joggade för att minska tiden, och möjligheten, till att tugga på fågeln. Sedan gjorde vi en bra avlämning vid punkten där vi hade börjat, trots att jag knappt kunde prata. Jag var så torr i munnen, efter den korta joggingturen eller på grund av att nerverna trots allt var på spänn? Nåja, det kändes fint. Men Hagel hade hunnit tugga ett eller två tugg innan jag tog fågeln, skulle det bli avdrag på det?

Vi hade en münsterländer med i form av Skrämmens A Eulalia. Notera hur domaren Ulf Granberg knackar Erika Nyström i ryggen när hon ska kommendera.

Vi hade en münsterländer med i form av Skrämmens A Eulalia. Notera hur domaren Ulf Granberg knackar Erika Nyström i ryggen när hon ska kommendera.

Jag tror att det här är Roland Bergman med E´sunds Lotus, en strävhårig vorsteh.

Jag tror att det här är Roland Bergman med E´sunds Lotus, en strävhårig vorsteh.

När alla andra deltagare i unghundsklass spårat åkte vi vidare till vattenapporteringen. Även där fick jag börja. Jag hade testat en gång förut på träning att blöta ned Hagel före med vatten från en vattenflaska. Så jag gjorde så nu också.

Vågorna gick höga inne i sjöviken där apporteringen skulle ske. Jag hann bli lite orolig hur det skulle påverka Hagel, det hade vi ju inte övat på. Men jag kunde vara lugn. Han satt stilla när fågeln kastades ut. Han drog iväg direkt på mitt kommando, som jag gav efter att domaren knackat mig på ryggen, ett smart sätt att undvika att ovana unga hundar drar iväg på domarens röst när han uppmanar provdeltagaren att kommendera.

Sedan hämtade Hagel fågeln så fint, kom upp på land och hann släppa den på backen för att skaka sig. Aja baja. Men sedan tog han upp den igen och lämnade den till mig. Innan vi satte igång hade domaren sagt att i unghundsklass var det inte katastrof om hunden släppte och sedan tog om. Men ändå kunde det ju kanske försvinna några poäng?

När resten av gänget gjort sina vattenapporteringar samlades vi för att få vår bedömning.

Domaren sa att spåret var mycket bra, det blev betyg 10! Yes! När det gällde vattnet sa han att hunden hade suttit stilla i kastet, det var bra. Han hade gått i vattnet utan tvekan och hämtat fågeln. Det var också bra. Sedan hade han ju i och för sig släppt fågeln på marken vilket brukade innebära minus. Men eftersom han skött resten så bra så blev betyget ändå 10! Waow! Läckert va!?

Johan Lidman och Granbackens Essy i samspråk med domaren efter att ha genomfört vattenprovet.

Johan Lidman och Granbackens Essy i samspråk med domaren efter att ha genomfört vattenprovet.

Totalt var vi tre ekipage som fick 10 på spåret och 10 på vattnet, resultatlista hittar ni här. Johan Lidman och hans Granbackens Essy skötte sig allra bäst och fick hederspris. Grattis!

Lovande genrep

Kolla så fint han kastar sig ut! Stolt matte! =)

Kolla så fint han kastar sig ut! Stolt matte! =)

I söndags tränade vi med vorstehgänget igen. På samma ställe som sist, för att öva inför eftersöksprovet på lördag.

Vi började med spåret. Hagel spårade klockrent och mycket målmedvetet. Funderar om jag snart måste börja använda handskar när jag håller i linan? Eller börja släppa honom lös förstås. Man får ju göra det också. Men jag har inte velat göra det än, jag tror det lätt kan skapa olater som att springa och slarvspåra, bara vinda in spåret lite då och då. Det behöver han inte lära sig än … =)

Svante kastade för allt vad kastarmen höll för.

Svante kastade för allt vad kastarmen höll för.

Sedan var det dags för vattenapporteringen. På samma ”bråkiga” ställe som sist. Hur skulle det nu gå? Jag provade att blöta ned Hagel före med en vattenflaska. På så vis hoppades jag att känslan blev mindre för hunden att stå där torr och skön på land och blicka ut mot det stora blöta … det var bara att hoppa i när man redan är blöt.

Om det var det som gjorde susen, eller att vi faktiskt tränat det här väldigt ihärdigt i en vecka, men nu var det inga tveksamheter. Nu drog Hagel ut efter dummien och nästa gång måsen. Lite bråttom fick jag väl ha när han skulle avlämna apporterna/fåglarna, men i övrigt var jag mycket nöjd. Hoppas, hoppas nu att han gör likadant på lördag. Men som sagt, säker kan man aldrig vara …

Therese och Della har fullt fokus på Svantes kast.

Therese och Della har fullt fokus på Svantes kast.

Pär är beredd att ta dummien innan Annie skakar sig.

Pär är beredd att ta dummien innan Annie skakar sig.

Och hux flux skulle han inte bada?

Man upphör aldrig att förvånas när det gäller hundar.

Man upphör aldrig att förvånas när det gäller hundar.

Var med på vorstehträningen häromdagen. Vi skulle träna vattenapportering. Det enda jag gruvade mig för var att se Hagels bristfälliga simteknik. Att han skulle sticka ut i vattnet var självklart – trodde jag.

Men tji fick jag. Tränarkompisen Svante kastade ut måsen, jag sa ”apport” och Hagel skuttade lite längs strandkanten, sen kollade han buskar, hittade en bortslängd dummie, presenterade sig för en hundkompis och … ja,  inte hämtade han apporten i alla fall. Jag tänkte att han omöjligt kunde ha sett eller fattat att något kastades ut. Så Svante fick kasta en till grej – en flytdummie. Och nu såg Hagel, men tjorvade fortfarande vid vattenbrynet. Hmm. Snopet. Det där hade ju funkat finfint typ två dagar innan?

Tja, inte är han någon stjärna än på att simma.

Tja, inte är han någon stjärna än på att simma. Men det är inte jag heller …

Vatten i örat är usch!

Vatten i örat är usch!

Jag, och dottern som också följde med, gick bort till en annan strand intill och övade för oss själva medan gänget fick fortsätta. Dottern offrade sig och badade med honom. Inga problem. Hon kastade ut en flytdummie och han simmade och apporterade den till mig flera gånger. Inga problem. Varför hade det blivit strul där borta då?

Nåväl, sen gick vi tillbaka och testade på det svåra stället. Två snygga sim-apporteringar gjorde han, plaskigt med ändå väl utfört. Så skönt då.

Återigen har jag fått en påminnelse om att man aldrig ska vara för säker. Och jag har insett att det är bara en och en halv vecka kvar till provet! Så nu blir det att simträna mycket så det blir befäst att man SKA i vattnet och man SKA hämta apporten.

Efter vattenträningen tränade vi släpspår. Som vanligt spårade Hagel som en klocka. Så pass bra att jag känner mig säker på den delen inför provet. Farligt va? =)

Se och lära är också en bra övning.

Se och lära är också en bra övning.

Jaha – då har jag fått lite tugg då

Pär och vizslan Annie efter avslutat spårande.

Pär och vizslan Annie efter avslutat spårande.

Häromdagen tränade jag spår med en granne i byn. Då fick Hagel för första gången träffa på mås – som gick alldeles utmärkt att tugga på enligt honom.

Jag tog med mig både Hagel och Trassel. Min granne, som egentligen bor cirka två kilometer bort, heter Pär och har en ungersk vizsla. Vi åkte upp en bit i skogen närmast honom. Även Pärs fru och två barn följde med.

Pär hade måsar med sig så jag började att gå ett spår i medvind till hans vizsla och drog en av måsarna efter mig. Efter cirka hundra meter stannade jag, pillade lös linan från måsen och gick en bit till för att gå ur vägen men ändå finnas nära så han fick träna på det inför ett eftersöksprov. Snart kom han och hunden i ett flygande fläng. Inga tveksamheter här inte.

Annie fokuserad på spåret. Sorry för suddiga bilden – långt håll ni vet.

Annie fokuserad på spåret. Sorry för gryniga bilden – långt håll ni vet.

Efter det var det min och Hagels tur. Pär gick ut ett spår med en mås och jag spårade strax därefter med Hagel i lina. Det gick bra. Hagel har bara fått träna på trutar och andra lite större fåglar hittills men det gick fint.

Lite senare la jag ut ett vanligt människospår till Trassel, utan vare sig älgklövar eller fåglar. Det är han van sedan tidigare när jag tävlade bruksklasser med honom.

Trassel hittade något kul på slutet.

Trassel hittade något kul på slutet.

Medan vi väntade på att det spåret skulle ”ligga till sig” så gjorde vi ett fält för jakthundarna. Vi trampade upp en ruta i skogen så hundarna inte skulle kunna spåra sig till fåglarna, och lade sedan ut dem. Två måsar, en duva och en trut.

Vizslan fick börja. Hon hittade duvan och truten. Sedan var det dags för Hagel. Han hittade en mås och kom nöjt in, ganska flitigt tuggande. Jag kommenderade honom sitt för att få lite ordning, tog pippin och sedan fick han sticka ut en sväng till. När han kom in med nästa mås kallade jag på honom med en barsk ton så han inte skulle ta en omväg och tugga. Han tuggade en del ändå.

Jag tror mig veta varför han tuggar. Jag har ju bara använt större fåglar på honom, har inte haft tillgång till mås. Så nu när han får en sådan liten i munnen känns det säkert lite ”fjantigt” och han kan kosta på sig att lattja lite.

Eftersom jag tränat in apporteringen med klicker kan jag inte börja gorma på honom för detta, det sabbar hela tanken med klickerträning och positiv apportering. Så jag bytte min trut mot en av Pärs måsar och duvan. Sen åkte jag hem och gjorde de grundläggande klickerövningarna igen i köket med de fåglarna. Hålla fast, klick, godis. Då kopplade det direkt, han tuggade inte ett tugg – nästan.

Hoppas det håller i sig till nästa gång. Och hoppas på stora fåglar på eftersöksprovet =)

Flinga visar mest talang

Ni ser på Fredriks kläder att det regnade. Perfekt att träna viltspår då med. Inte sker skadeskjutningar bara i finväder heller?

Ni ser på Fredriks kläder att det regnade. Perfekt att träna viltspår då med. Inte sker skadeskjutningar bara i finväder heller?

Vi har tränat viltspår en gång till. Jag skriver vi för jag fick sambon med mig. Han la ut ett spår till Vante och gick det sedan.

Vi hade samma tre hundar som förra gången, Vante, Frost och Flinga. Jag tänker att de ska få spåra tre gånger, sen får vi se om vi byter ut några och testar några andra av sibbarna. Det finns många som är sugna =).

Men först fick Hagel gå ett släpspår efter fågel. Jag hade lina på honom för hålla i den vanan fram till eftersöksprovet som vi ska göra 6 juli. Det gick bara fint igen. Han drar som en tok. Men nu måste jag börja träna mer på att någon annan går spåret, utan snitslar, så jag blir mer säker på att Hagel går rätt.

Vante åter på gården med sitt fynd.

Vante åter på gården med sitt fynd.

Sedan lät Fredde Vante spåra. Trots att Vante denna gång fått rasta sig ordentligt innan kunde han inte låta bli att pinka just innan han selades på. Jag velar: är det en dominansgrej eller är det ett tecken på osäkerhet. Jag tänker att han blir förvirrad, lite stressad, när han ser att vi har förväntningar på honom, och måste kissa för att ”köpa sig tid”. Så har han gjort när han varit ledarhund i hundspannet också – när han blivit osäker åt vilket håll han ska gå när vi till exempel sagt höger, så passar han på att slå en drill för att hinna fundera. Eller så är det dominans som sagt, han pinkar för att visa att han inte bryr sig liksom. Han är vår äldsta sibbe, snart sju år, är rätt kaxig annars och säger ibland emot när man korrigerar honom. Vad tror du?

Nåväl, sen spårade jag med Frost. Han gick bra och målmedvetet i början. Men i mitten fick han tapp, och envisades med att vilja gå bakspår. Till slut kom vi rätt och han fann klöven. Lika tokig i den som sist blev han.

Bättre fart den här gången på Flinga.

Bättre fart den här gången på Flinga.

Sist ut var Flinga. Hon jobbade lika bra som sist. Lite mer fart vilket inte gör något då hon är väldigt noggrann. Jag tror mest på henne när det gäller de här tre vovvarna.

Bättre fart den här gången på Flinga.

Klöv är mums enligt Flinga.

Men som sagt, alla ska få en chans till. Efter det har jag några intressanta individer på tur att testa vilstpår. Jag vill bland annat testa Flue, en alaskan husky som nyligen flyttat till oss. Han är av den nervösa typen, rätt skärrad för oss än. Det dagliga livet funkar, men jag skulle vilja få honom att bli tryggare med oss och då kanske ett uppdrag av den här typen kan vara något?

Min första anmälan är gjord

Snart dags för prov.

Snart dags för prov.

Nu har jag anmält mig och Hagel till vårt första eftersöksprov. Det blir i Skellefteå, troligen i en by som heter Gummark, lördag den 6 juli. Lyckönskningar mottages tacksamt! =)

Vi startar i unghundsklass. Då ingår två huvudmoment.

1. Släpspår. Han ska kunna spåra en släpad fågel i 100 meter. Antingen lös eller i lina. Jag tror jag tar lina även om han redan nu visat att han klarar det bra utan. När han hittar fågeln ska den apporteras tillbaka, gärna att han går hyfsat fot bredvid mig även om det inte verkar vara störtnoga. När vi kommer tillbaka ska Hagel släppa fågeln i min hand, efter att domaren gett klartecken.

2. Vattenarbete. Hunden ska simma ut och hämta en kastad fågel i vattnet. I unghundsklass är fågeln endast på ett sådant avstånd som det går att själv kasta den. Vattendjupet ska vara så att hunden måste simma minst halva sträckan. Hunden ska sitta okopplad vid sidan om föraren och vara lugn när de kastar ut fågeln. I unghundsklass avlossas inget skott innan kastet, däremot i de högre klasserna.

Än så länge är det vattenarbetet jag känner mig mer osäker på. Av naturliga orsaker har det inte blivit så mycket bada förrän sista veckorna. Det lilla Hagel fått simma så verkar han ha en rätt plaskig simteknik, vilket gör det svårt att se fåglar och överhuvudtaget att ta sig fram. Så jag måste nog hoppa i bikinin och hjälpa honom få stabilitet i simningen.

Något annat som jag bör tänka på som premiärdeltagare på jaktprov?

Fyra ”tanter”, fyra vorstrar och lite Trassel

Viveka Grahn och Irene Nilsson är i träningstagen!

Viveka Grahn och Irene Nilsson är i träningstagen!

Har haft en sådan där underbar ”totalt-nörda-in-på-hund-eftermiddag”. Fick gott sällskap av tre andra vorstehkvinnor och deras hundar.

Hagels uppfödare Irene Nilsson och Viveka Grahn, en valpköpare från samma kull, kom från Piteå med sina hundar Jaga och Bruno. Plus att Therese Hedström kom från Ursviken med sin vorsteh Della. Och så jag då med Hagel och Trassel.

Therese Hedström spårade första gången med Della och de fann sin fågel.

Therese Hedström spårade första gången med Della och de fann sin fågel.

Vi började med fika, förstås. Men snart drog vi iväg till några torra spårmarker som jag spanat in. Där drog vi släpspår åt varandra med fågel, och Trassel fick ett spår med älgklöv – pippi tycker han är ganska äckligt! =)

Irene gick ett spår åt Hagel. Det blev hans fjärde spår, och nu första gången någon annan gick det. Dessutom fick Irene stå kvar en bit från där hon lagt fågeln på slutet, för att göra det så provlikt som möjligt. Hagel hade inte fått se när hon gick ut spåret. Och jag hade bara sett från vägen ungefär var hon hade startat.

Så när jag och Hagel kom till starten var jag lite villrådig. Hmm, var hade hon börjat? Nåja, jag selade på Hagel och hoppades att han skulle reda ut det. Han sniffade lite hit och dit och sen PANG!

Där är spåret”, utropade han typ, och drog iväg så kraftigt att jag nästan låg raklång i luften. Herregud! Vilken vilja och målmedvetenhet!

I ett huj var vi framme vid fågeln som han tog direkt och bar omkring malligt. Jag kopplade om till halsbandet och sedan gick vi fot tillbaka. Han såg nog aldrig ens Irene där i skogen.

Viveka Grahn tackar Bruno för ett lyckat första spår.

Viveka Grahn tackar Bruno för ett lyckat första spår.

Här en bild från när Trassel spårade älg första gången.

Här en bild från när Trassel spårade älg första gången.

Senare fick Trassel spåra sin klöv. Spåret skötte han som vanligt exemplariskt. Men framme vid klöven blev han besviken. Eller ointresserad. Hmm. Misstänker att eftersom han fick hitta en riktig älg i slutet på sitt första spår (vilket ni kan läsa om här), så har de här andra klöv-spåren blivit för tråkiga. Tror jag får dra fram en boll eller annat kul som belöning när han hittat klöven … Eller hur skulle ni göra? För det blir liksom lite jobbigt att släpa dit en hel älg på slutet varje gång …

Jaga kommer in med en dummie till Irene Nilsson.

Jaga kommer in med en dummie till Irene Nilsson.

Efter det tränade vi att söka dummies på fält. Gick bra det med. Men jag märkte att Hagel tvekade en halv sekund innan han tog en av Vivekas dummies. Ny doft förstås. Viktigt att träna på. Så det är bra att träna tillsammans och byta dummies och andra grejer med varandra.

Efter det blev det middag, och lite mer fika förstås. Samt en massa hundprat och annat prat. Det är livet på en pinne! =)