Kursen var intressant – men inte riktigt vad jag tänkt

 

Irene Nilsson, Hagels uppfödare, och jag håller koll på vad som händer under kursen. Foto: Sangita Nilsson

Irene Nilsson, Hagels uppfödare, och jag håller koll på vad som händer under kursen. Foto: Sangita Nilsson

För några dagar sedan kom jag hem från uppflogskursen på Långtora. Det har varit många intryck att smälta. Jag hade laddat så enormt för den här kursen – och så blev det inte så bra.

Jag går ju själv en instruktörsutbildning just nu, och efter uppflogskursen inser jag ännu mer att det gäller det att vara tydlig.

Man ska som kursarrangör ha rikligt med information på sin hemsida om vad kursen innehåller. Om man inte har det, som i det här fallet, ska man svara ärligt när någon (jag) mejlar för att fråga vad den innehåller. Jag förklarade att jag ville ha mycket fågelkontakter och att jaktpolletten behövde ”trilla ned” – var det rätt kurs för mig då?

Svaret jag fick var ja, det skulle vara mycket kontakt med fågel, dessutom var alla kurser individuellt utformade utifrån de behov av träning som var och en hade. Lät ju bra.

Så här ser det ut på Långtora. Vi bodde i huset till höger.

Så här ser det ut på Långtora. Vi bodde i huset till höger.

Kursledaren Amir visade ofta på våra hundar. Något jag inte är helt okej med. Visst finns det en poäng med att visa handgripligen hur man ska tillrättavisa en hund. Men det är lätt att sätta sig i respekt hos en främmande hund – och det är inte alltid som det ger mer än det tar i sådana här fall.

Kursledaren Amir visade ofta på våra hundar. Visst finns det en poäng med att visa handgripligen hur man ska tillrättavisa, eller för all del berömma, en hund. Men det är lätt att sätta sig i respekt hos en främmande hund.

Här är delar av mitt kursgäng.

Här är delar av mitt kursgäng.

På lördagen började vi med fågelhunddressyr. Helt okej. Klart kursledaren vill veta var vi ligger. Efter lunch kom det fram några duvor, som hundarna skulle låta bli att springa efter. Sedan tränade vi sökteknik på fält – hur vi skulle lägga upp skicken. Ännu handlade det inte om sådan kontakt med fågel som jag var ute efter – att få söka och tändas av att hitta – gärna rätt ofta.

Här ska hundarna låta bli att rusa efter duvorna som kommer då och då från höger sida i bild. Hagel ligger ned längst till vänster. Han ligger fastän jag lämnade honom sittande. Detta eftersom det blev ganska ”gormigt” från andra deltagare och kursledaren vilket han tyckte var jobbigt.

Här ska hundarna låta bli att rusa efter duvorna som kommer då och då från höger sida i bild. Hagel ligger ned längst till vänster. Han ligger fastän jag lämnade honom sittande. Detta eftersom det blev ganska ”gormigt” från andra deltagare och kursledaren vilket han tyckte var jobbigt.

Här fladdrar en duva iväg. Hagel ligger och tycker stämningen är lite pressad.

Här fladdrar en duva iväg. Hagel ligger och tycker stämningen är lite pressad.

Så jag och några deltagare till stack ut på egen hand strax före middagen. Vi sökte på några ”öar” av träd och vegetation ute på fälten. Jag och Hagel lyckades finna ett par fasaner som sprang iväg och lättade långt bort. Jag berömde och visade hur impad jag var över att han fyndat, även om det inte går att stå enligt ”fågelhundsregelboken” på de här springbenägna fåglarna.

På söndag tänkte jag att nu måste det vara dags. Med en annan instruktör åkte vi på förmiddagen ut till ett jättefält och tränade på söktaktik igen. Tomt på fågel för alla.

Ny dag och ny kursledare, Sören, som också han visade på andras hundar hur vi skulle göra.

Ny dag och ny kursledare, Sören, bekantar sig med en strävhårg vorsteh.

Vi fick träna söktaktik på ett stort fält.

Vi fick träna söktaktik på ett stort fält.

Vi fick se ett estetiskt vackert ekipage i form av Marie och hennes pointer och imponeras av deras snabba och effektiva sökarbete.

Vi fick se ett estetiskt vackert ekipage i form av Marie och hennes pointer och imponeras av deras snabba och effektiva sökarbete.

Sedan kom vi tillbaka. Timmen före lunch ägnades åt inlärning av tvångsapportering. Då började jag bli rätt grinig. Med de föreställningar jag hade om kursen stämde inte det här. Jag hade sett fram emot mer jaktliga upplevelser liksom.

Efter lunch blev det så äntligen fågelkontakter. Först på så kallade sprättburar. Man stoppar ned en duva i en bur med en sorts spänd hängmatta under duvan. Hunden känner vittringen, går mot doften och står (fast för Hagel var även detta beteende ganska ovant). Efter en stund säger man ”ja” och hunden får rusa fram för att resa fågeln. Instruktören trycker då på en knapp som kastar upp duvan med hängmattan, duvan flaxar runt och drar sen hem till hägnet.

Vi tränar på sprättburar. En hund står, andra tränar på så kallad sekundering – att stå på intrycket av den första hunden så man inte sabbar chansen på fågel.

Vi tränar på sprättburar. En hund står, andra tränar på så kallad sekundering – att stå på intrycket av den första hunden så man inte sabbar chansen på fågel.

Hagel får extra träning på ståndet genom att Marie håller en duva som får flaxa iväg när Hagel ”stöter upp den”. Foto: Sangita Nilsson.

Hagel får extra träning på ståndet genom att Marie håller en duva som får flaxa iväg när Hagel ”stöter upp den”. Foto: Sangita Nilsson.

Under lunchen hade jag pratat med instruktören och frågat om det verkligen skulle bli fågelkontakter nu, och tydliggjort att jag ville ha mååånga kontakter. Kändes jobbigt att behöva vara besvärlig, men jag kände att klockan, och pengarna, tickade utan att jag fick ut det jag ville ha.

Jag och Hagel fick nu rätt många försök på sprättburen. Det var bra och välbehövligt. Efter det fick vi gå ut och söka två och två på fälten intill. Det blev ungefär som kvällen innan, vi lyckades hitta ett par fasaner som sprang iväg och lyfte. Inga klockrena stånd, men bättre än inget och jag visade tydligt hur kul det var när Hagel fyndade dessa fåglar.

Visst är de vackra fasanerna?

Visst är de vackra fasanerna?

Det fanns flera stora hägn med fasaner. Här är ett av dem.

Det fanns flera stora hägn med fasaner. Här är ett av dem.

Sedan var kursen slut. Det var dags att åka de 73 milen hemåt. Konfunderad.

Jag säger inte att kursen som sådan var dålig. Den innehöll mycket matnyttigt kring dressyr, kontroll, söktaktik och apportering – om det var det man var ute efter. Men den innehöll för lite fågelkontakter – om det var det man var ute efter – som jag.

Så det främsta jag tar till mig handlar om min framtida karriär som hundinstruktör. Det gäller att vara tydlig. Att beskriva en detaljerad kursplan om vad deltagarna kan förvänta sig. Och gärna skriva vad de inte kan förvänta sig. Då slipper man besvikna kursdeltagare.

När det gäller Hagel och hans utveckling har vi sannolikt ändå kommit en bit på väg. Den stora lampan har inte tänts än, men en liten. Det är mer än innan vi åkte. Men än kommer jag inte att anmäla oss till något jaktprov i öppen klass.

Han klarar fyra dummies på rad

Att leverera dummien med kaninskinn går oftast bra.

Att leverera dummien med kaninskinn går oftast bra.

Ursäkta, men nu kommer ett sånt där ”jag är en så stolt matte”-inlägg. För ni förstår – jag har en sån duktig hund. Ja, i alla fall idag =)

Den senaste tiden har jag utökat svårigheterna runt apporteringen. Är jättesugen att börja låta honom söka dummisar i fält, men det är ju bara typ två meter snö i vägen! Så det får bli inomhus så länge.

Av gammal brukshundsvana kallar jag det uppletande, så hette det när man letade föremål, typ vantar, plånböcker och skor, på Brukshundklubben. Nu inom jakten tror jag det heter … tja sök, och sökarbetet kallas reviering, eller?

Nåväl, nu har vi kommit så långt att jag sätter Hagel i köket, och visar att jag har fyra dummies med mig. En är klädd i kaninskinn och en har en skatvinge fastsatt på sig. Resten är neutrala. Sedan får han vänta där medan jag går ut i hallen och gömmer ett par stycken, en kan hamna under skohyllan, en bakom hundbädden. De andra två gömmer jag i ett rum intill.

Efter det går jag tillbaka, visar att händerna är tomma, ställer mig bredvid honom och när han tittar på mig får han kommandot ”leta”. Det är också en brukshundsgrej som sitter inpräntat. Jag kan inte säga ”sök”. Det sa man bara när hunden skulle söka efter människor.

Hagel sticker iväg och letar. Finner en dummie och kommer tillbaka. Sätter sig framför mig och får ett klick med klickern och sedan korv när jag tagit dummien. Sedan skickar jag iväg honom igen med ett nytt letakommando. Ibland får jag följa med ett par steg för att han ska komma ihåg att det var några fler dummies som blivit gömda. Han hittar nästa och kommer tillbaka och lämnar. Jag låter honom jobba så självständigt som möjligt. Lägger jag mig i och pekar och försöker hjälpa så kommer han att ”fråga” mig varje gång det tar emot senare. Och inte vet väl jag var pippisarna är i skogen!

Till slut har han hittat alla fyra dummisarna (jag har inte fler än). Och det är mycket bättre träning än att gå en promenad, rent trötthetsmässigt. Eller vad säger du?

Jag ser fram emot torsdag kväll. Då ska jag och vorstehkompisen Therese och Della träna tillsammans i inomhuslokalen. Vi har tränat tillsammans en gång förut, vilket ni kan läsa mer om här. Det kommer ett inlägg om torsdagens pass också senare =)

Jag trodde tummen skulle lossna

Här hugger han min dotter i armen. Så fick jag vila ett tag …

Kunde inte låta bli, så jag åkte till Hortlax igen för att snusa på vorstehvalparna. De var lika fina den här gången. Bråckvalpen var helt galen – han bet mig i överarmen så det blev ett blåmärke och högg sedan tag i tummen, inget mesigt grepp här inte, och ruskade den så jag trodde den skulle lossna. (här skrev jag om mitt första möte med honom)

Vilken bra valp! I mina ögon i alla fall. Kanske kommer jag att få vissa problem med att få honom att släppa fåglarna, och kanske de inte har så mycket dun kvar heller – men då slipper jag ju plocka dem =)

Här kommer lite bilder på honom, där också hans bråck syns rätt tydligt. Vad tror ni, kan det växa bort eller kommer det att behövas en operation?

”Vadå bråck? Jag har inte sett något”, säger valpen.

Härligt steg. Skönt självförtroende!

Här syns navelbråcket igen.

Efter en massa lek är det skönt att somna, med brorsan som kudde.