Den ensamma kvigan hade visst en kalv

Brr, kallt på första passet. Skönt när solen letar sig in.

Brr, kallt på första passet. Skönt när solen letar sig in.

På älgjaktens andra dag satt jag på mitt första pass och huttrade i morgonkylan. När hundföraren närmade sig blev det plötsligt livat. Gråhunden hade fått napp på en ensam kviga.

– Vi närmar oss Susannes pass nu, rapporterade hundföraren och jag gjorde mig beredd.

Knak, brak. Jag hörde hur älgen och hunden närmade sig. Men var sjutton skulle de komma ut ur den täta skogen intill? Jag snurrade runt och försökte vara beredd åt alla håll. Men älgen kom ut bakom mitt pass, åt det håll dit jag inte ska skjuta, och syntes bara tvärt innan hon drog vidare mot andra passkyttar.

Efter ett tag sprang älgen över till grannjaktaget och återigen stod vi där utan älg. Trist.

När vi fikat grupperade vi om oss. Nu satt jag med utsikt och skjutmöjlighet över två stora lägdor. Jag satt och mumsade på en kexchoklad när hundföraren meddelade att han släppte hunden. Typ två minuter senare började hon skälla bara några hundra meter från mig. Det var som fan! Jag släppte kexchokladen och gjorde mig beredd. Nu rackarn!

Men såväl älg som hund höll sig inne i skogen, bortanför den lägda jag kikade mot. Sedan gick älgen över Örvikenvägen, och en passare på plats meddelade att det rörde sig om ett ensamt hondjur. Jippie! Under den första perioden är ko med EN kalv fridlyst i vårt område. Har kon däremot dubbelkalv får vi skjuta en kalv. Så nu var spänningen hög i jaktlaget, nu stod hunden och skällde på en älg som inte alls hade särskilt bråttom. De rörde sig långsamt, långsamt mot en hel rad med passkyttar längre bort.

såg jag plötsligt en älg komma tillbaka från där de borde ha gått över vägen. Jag gjorde mig redo men tittade lite till. Det var en liten älg som sprang tillbaka över lägdan. Det var ju en … kalv! Vilket torde innebära att den älg som gråhunden skällde på inte var ensam, utan en ko med kalv. Därmed olovlig.

Jag rapporterade vad jag sett. Man hörde nästan sucken bland alla passare där ute. Två dagar utan älg, och nu så nära men ändå inte. Men det var ingen tvekan. Alla respekterade beslutet som jaktledaren meddelade – nu åker vi tillbaka till slakteriet.

Trist. Men älgarna finns där. Och de finns kvar. Nästa gång kanske =)

Nu i helgen väntar Tjejmilen i Stockholm. Efter det har jag tagit ut en semestervecka som kommer att ägnas åt fågeljakt i Villvattnet.

Helgen efter det åker jag och sambon till fjälls. Bara jag och han. Han ska flugfiska. Jag ska jaga på fjället. Sedan träffas vi på kvällen och berättar om våra strapatser och äventyr. Blir super!

När älgjakten avslutades plockade jag Karl Johansvamp istället. Alltid något.

När älgjakten avslutades plockade jag Karl Johansvamp istället. Alltid något.

”Varför sköt du inte?”

Flinga fick spåra efter en befarad skadeskjutning.

Flinga fick spåra efter en befarad skadeskjutning.

Vi har jagat älg i två dagar. För ovanlighetens skull har vi inte lyckats fälla någon. Men vi har sett flera och haft några lägen. Bland annat jag.

Måndagen inleddes med ett lååångt pass. Efter ett par timmar hördes två skott i snabb följd. Sedan rapporterade en jägare att han skjutit mot en kviga men var osäker om det träffat.

Hundföraren flyttades till platsen och fick utreda spåret. Två älgar hade varit där och sprungit iväg tillsammans. Men bara ett spår gick över en väg som hundföraren kom fram till. Så fanns den andra älgen kvar inne i skogen – skadad? Jag kallades från mitt pass för att hämta min siberian husky Flinga och göra ett eftersök.

Hon jobbade på väldigt bra, men vi kunde inte hitta något annat spår av intresse än det som hundföraren hade följt med sin hund alldeles nyss. Så vi följde det ut till vägen. Inget blod såg vi, och inga andra tecken på att det var någon älg skadad. Skytten hade också hittat kula från sitt första skott. Det hade gått rakt igenom ett träd och sedan fastnat i ett annat träd lite längre fram. Det andra skottet hade han mer ”hasplat” iväg och bedömde att det knappast träffat.

Mitt nya pass, fint va?

Mitt nya pass, fint va?

Då avslutades eftersöket och efter fika grupperade vi om till ett nytt ställe. Där brukar jag oftast sitta på ett sorts ”djungelpass” med högt gräs så jag snart inte når över att se. Men nu hade en händig jaktkamrat byggt ett snyggt torn på platsen och röjt lite. Där satt jag som en kung i solen och njöt.

Utsikten om jag spanar åt höger. Varmt och soligt.

Utsikten om jag spanar åt höger. Varmt och soligt.

Då började gråhunden skälla. Inte långt ifrån mig. På ett ögonblick var jag superberedd. Knak, brak. Älgen kom närmare. Den kom bakifrån från ett riktigt tätt skogsområde. Sedan kom den ut till vänster om mitt torn. Hunden var inte långt efter och älgen, troligtvis en kviga, sprang på i snabb takt. Jag hade ingen chans där, men såg att om älgen nu viker höger så har jag ett bra skottläge rakt fram från tornet sett. Men jag hade bara cirka fem-tio meters sträcka på mig innan det skulle bli vegetation igen. Och jag vill inte skjuta på en älg som springer i full fart. Det är jag alltför mycket nybörjare för. Mitt skytte på stillastående älg är stabilt, men på löpande älg varierar det från allt från femettor till rena missar.

Så jag testade att hojta ett kraftfullt ”höj” till älgen när den sprang in i min planerade skjutriktning. Hade hoppats att hon skulle stanna och kolla, då hade jag haft min chans, men det var hon nu alltför stressad så hon bara sprang utan att märka eller höra någonting. Skit också.

Jag rapporterade via komradion var hon tog vägen. En annan skytt hann se älgen passera, efter det sprang hon in på grannjaktlagets mark. Sedan var det slut.

Tillbaka på slakteriet var det två-tre jaktkompisar som ställde samma fråga: ”Varför sköt du inte?”. Den där kommentaren gör mig galen. Till den första snäste jag ”var du där eller?”. Den andra konfronterade jag tillbaka: att hur kan du ställa en sådan fråga? Jag måste få göra min egen bedömning om det är läge eller inte att skjuta. Jag vill inte inleda mitt premiärskott på en älg med ett klantigt skott och med ett tidsödande eftersök. Då tror jag ni istället säger ”varför sköt du?”.

– Ja, ja, det har du rätt i. Vi försöker bara peppa dig, menade jaktkamraten.

Jag kan konstatera att den så kallade ”peppningen” inte får avsedd effekt. Istället kan man möjligen fråga – vad hände när älgen kom till ditt pass? Hur såg det ut? Och vill man verkligen peppa kan man berätta om hur det var när man själv sköt sin första älg, om älgen stod stilla, gick eller sprang, hur man tänkte, agerade och hur det blev. Det skulle jag uppskatta väldigt mycket.

Om ni vill får ni gärna berätta det i kommentarsfältet – hur det var för er första gången ni sköt en älg. =)

I nästa inlägg berättar jag om tisdagens jakt. Då höll vi nästan på att skjuta fel älg.

Vilken action det blev!

Här sitter jag på mitt andra pass, pigg och alert just då men inte en timme senare …

Älgjaktens andra dag började med lite slumrande på två olika pass på förmiddagen. Men efter lunch blev det fart.

Jag och några till personer gick drevkedja. Jag tog min portugisiska vattenhund Trassel med mig så han skulle få komma och och röra på sig lite. Vi gick där och tjoade i skogen på väg mot passarna och PANG! Sedan pang igen. Alla stannade upp. Kort därefter hördes Anders i kommunicken: ”Jag har skjutit på en tjur, men han rör på sig fortfarande.” Han berättar fortlöpande om hur tjuren haltar svårt, han har svårt att tro att den kommer särskilt långt och följer efter den på avstånd för att se om det blir läge för ett till skott.

Jag och Trassel väntar i skogen. Jag vet att han är skotträdd och tjollerpratar med honom för att försöka göra detta positivt: ”Hörde du att det small, vet du nu har vi fått en tjur” säger jag, men han ser inte övertygad ut om att detta är en bra sak.

Pang hör vi sedan igen, och sedan en till. ”Nu är tjuren död” rapporterar Per-Anders. Bra att det blev klart, men Trassel skakar. Lite väl mycket pangande här nu.

Drevkedjan får i uppdrag att fortsätta där vi var och avsluta själva drevet. När vi kommer närmare skottplatsen gör jag en snabb avstickare så att Trassel ska få lukta på tjuren och förhoppningsvis koppla samman skotten med detta intressanta. Jag berömmer snabbt, men sedan måste vi skynda tillbaka till vår plats i drevkedjan.

Vi kommer fram till slutpunkten utan att få fart på fler älgar och samlas vid ett gravröse. ”Du borde passa på och låta hunden spåra fram till älgen nu”, säger några av jaktkompisarna och jag inser att det är ju ett perfekt läge. Så jag och Erica går längs vägen där tjuren ska ha passerat. Och mycket riktigt, där tar Trassel upp spåret, luktar noga på blodfläckarna och sedan bär det iväg i skogen med mig efter i kopplet. Bakom går Erica och rapporterar att han är på rätt väg för hon ser blod här och var. Jag ser ingenting, förutom hunden, här är det fokus. Jag har spårat med många hundar och Trassel gör det bra, riktigt bra. Som ett strykjärn går han, in genom alla omöjliga vägar som älgen gått.

Trassel spårade klockrent fram till älgen. Stolt matte =)

Efter ett par hundra meter kommer vi fram till älgen. Jag berömmer och är så stolt att det nästan kommer en tår i ögat. Och Trassel som brukar vara lite fin i kanten, och inte ens har ihjäl näbbmöss, går fram till älgen, luktar försiktigt, hittar blod, slickar på det och förvandlas mer och mer från en soffhund till en jakthund. Snart står han och sliter lite försiktigt i pälsen. Coolt.

Efter det tar Per ur älgen och snart kommer Stefan med fyrhjulingen så den kan dras ut ur skogen och fram till en väntande traktor med skopa i vilken den får åka sista biten till slakteriet. När tjuren är avklädd och klar, Trassel fick förstås en älgklöv, så drar vi ut på nytt pass.

Trassel har fått en belöning.

Nu blir det action igen. Jag sitter och småslumrar på mitt pass med Trassel fastknuten i ett träd bakom mig. Då börjar det dra ihop sig i kommunikationsradion. Och jag hör drevet som går en bit inne i skogen. Gråhunden Tassa förföljer en ko med kalv. Nu är jag på hugget. Laddar bössan och riktar den mot ljudet. De borde dyka upp här. Men drevet går längre bort, och så hör jag två pang!

En passgranne har skjutit kalven. Men kon springer vidare med Tassa efter sig. Jag är beredd igen. Kon borde nästan ta den här vägen. Sedan hör jag pang, pang åt andra hållet. Anders har fällt kon. Känns bra ändå att kon fick sluta sina dagar nu när hennes kalv hade gjort det.

Men det kändes mindre bra att titta på Trassel nu. Han var inte alls nöjd över allt pangande och krafsade för att komma till mig. Men jag kunde inte pjåska med honom nu, då skulle jag bara bekräfta att detta pangande var farligt. Istället tog jag med mig honom och gick till passgrannen med kalven. Förhoppningsvis skulle Trassel snart få ett och ett att bli två, att pang betyder älg på backen och sånt är ju skoj. Kalven var mycket intressant att lukta på och tugga lite på, men Tassa markerade att nu är det faktiskt JAG som tagit den här så du håller tassarna borta!

Sedan blev det ett mödosamt arbete att få dessa båda älgar ut ur skogen och till slakteriet. Där väntade avklädning och klövborttagning. Trassel fick fler klövar. Nu ska vi träna viltspår och panga lite försiktigt på slutet innan han hittar klöven så kanske det går att omvända honom. Hoppas.

Summerar min första älgjakt; riktigt roligt. Trodde det skulle vara mer långtråkigt att sitta i skogen men det var det inte. Vill definitivt fortsätta. Och … hmm, vore det inte rätt kul med en jämthund också? =)