Sonen hängde med till skjutbanan

Sonen Leo in action på skjutbanan.

Sonen Leo in action på skjutbanan.

Häromdagen ville jag ta ett nytt träningspass med bössan. Bara jag och sonen var hemma. Och den här gången nappade han helt plötsligt på frågan om han ville följa med till skjutbanan.

Jag tog med lerduvekastaren för jag ville se om det var möjligt att hantera den själv och hinna skjuta på duvorna. Jag vågade inte låta femårige sonen få sköta rycket i snöret, råkar han komma för nära själva kastarmen kan det gå riktigt illa. Istället fick han sitta med hörselkåpor på en bänk en bit bakom, medan jag knöt fast kastarsnöret i min högra sko.

Jag ryckte snöret med foten, duvan flög iväg och jag sköt. Tror ni jag träffade? Nope. Efter tre skott insåg jag att det var bäst att öva på något annat. Så jag monterade upp duvor i en sandhög, torrtränade med att dra upp bössan flera gånger till skjutställning innan jag till slut sköt. Det gick bättre.

Det märktes att det var nyttigt att träna på det sättet. Det är också ett bra alternativ när jag inte har barnvakt. För sonen tyckte det var kul. Han samlade tomhylsor och hittade dessutom en ballong som han blåste upp och släppte ut luften ur flera gånger. Behövs det inte mer än så så … =)

Ballongen var ett fynd. Det ska jag komma ihåg till nästa gång =)

Ballongen var ett fynd. Det ska jag komma ihåg till nästa gång =)

Både vorstehn och jag fick vad vi tålde

Leo på bobben, och Hagel och Trassel i bakgrunden. Notera hur Hagel laddar för ett anfall ...

Leo på bobben, och Hagel och Trassel i bakgrunden. Notera hur Hagel laddar för ett anfall …

Inte för att jag har åkt Vasaloppet någon gång. Men jag tror det handlar om att vara seg och uthållig, att kämpa på fastän det tar emot.

På dagens runda tog det emot kan man säga. Dels var det moddigt och mjukt i skoterspåret, dels hade jag en inte så lättglidande bobb bakom mig med en femåring på. Men jag hade bestämt att vi skulle gå en längre sväng eftersom vorstehvalpen Hagel hade varit som ett vandrande plåster på morgonen, tramp, tramp i hälarna på mig hela tiden! Nu jädrar skulle han få …

Hagel gillar att upptäcka världen.

Hagel gillar att upptäcka världen.

Nu är det race igen! Trassel jagar Hagel för allt vad han är värd.

Nu är det race igen! Trassel jagar Hagel för allt vad han är värd.

Vi gick en runda ned mot isen, Ytterviksfjärden, eftersom jag ville kolla om det kunde vara ett alternativ för våra hundspannsturer. Men isen där är oberäknelig, och gav inte ett betryggande intryck den här gången heller. Så vi vände. Och så ville jag ta en annan väg hem och se något nytt.

Vi tog in på en avstickare. Nu var det inte längre ett helt skoterspår, utan bara trampat en smal remsa. Missade man den smala stigen föll man djupt ned i snön. Här blev jag varm kan jag säga!

När vi kom in på gården bolmade det om mig. Magen hade börjat kurra för länge sedan och skrek nu efter lunch – en stooor lunch. Så jag gräddade pannkakor till sonen, och till mig själv blev det crepes, fyllda med en skink, salami, ost-blandning. Orkade bara två – men de var stooora! =)

Nu är vi som nöjda allihopa. Men jag vet nog att snart låter det tramp, tramp igen …

Vi såg en del fågelliv, som den här blåmesen, eller vad det nu är?

Vi såg en del fågelliv, som den här blåmesen, eller vad det nu är?

Köpte pipig pipa och smarrig kanin

Häromdagen beställde jag lite hundprylar på nätbutiken Häromi. Så här såg leveransen ut:

Från vänster: en tung kanindummy, visselpipa, vanlig dummy, vanlig dummy med kaninskinn lindat på sig, tre för små skålar.

Från vänster: en tung kanindummy, visselpipa, vanlig dummy, vanlig dummy med kaninskinn lindat på sig, tre för små skålar.

Dummiesarna är jag nöjd med, likaså kaninskinnet som var ett HELT kaninskinn – det hade jag inte trott. Jag trodde bara att man skulle få någon decimeter bred bit som man kunde linda runt dummisen.

Men skålarna var på tok för små. Mitt eget fel, jag bara måttade lite hastigt i luften och trodde att jag beställde en lämplig storlek. Men icket. Får skicka tillbaka och byta till större.

Och visselpipan vet jag inte vad jag ska tro om. Den piper så ljust! Pipigt liksom. Har ju tränat väldigt lite, och för länge sedan, med en pipa, men lät de verkligen så pipigt? Den heter ACME nr 210 1/2 om det säger er ”visselpipskunniga” där ute någonting? Blev faktiskt tvungen att fråga en vorstehkompis Jaana Tengman, och jo, hon har sådana också. Fördelen menar hon är att eftersom de är gjorda i plast så låter de alltid låter likadant, vilket är praktiskt när man köper en ny.

Han håller så fint, och är sååå sugen på att springa och gömma sig med den =)

Han håller så fint, och är sååå sugen på att springa och gömma sig med den =)

Hursomhelst, sen ville jag kolla vad Hagel tyckte om när jag lindade kaninskinnet runt en dummy. Gissa om han blev exalterad! Så jag skyndade mig att ta fram klickern och visa att det skulle vara lite ordning på den här apporteringen. För jag SÅG i hans ögon, som flackade och spanade in hundbädden i ögonvrån, att han gärna ville sticka iväg med dummyn och ligga där och mumsa på den i lugn och ro! Det blev liksom extra tydligt varför man bör ha superlydnad på hunden innan man börjar med riktigt vilt =)
Så jag passade även på att träna honom på att låta bli dummyn. Har jag sagt ”sitt stanna kvar” så är det så, även om kaninen ligger mitt framför tassarna. Det gick bra. Hagel är duktig och lydig. Än så länge. Men det ska bli intressant att se hur det blir när han kommer in i ”tonåren” … =) Eller vad har ni upplevt?

"Jag KAN låta bli, jag KAN låta bli ..."

”Jag KAN låta bli, jag KAN låta bli …”

Hux flux blir han en surgubbe

Sitt stanna kvar!

Jag har börjat träna Hagel allt mer nu. Från början handlade det mest om inkallning och lite sitt. Nu utökas repertoaren till sitt stanna kvar, lättsam apportering och fot. På fredagen åkte jag till inomhuslokal som jag hyrt in mig i under november och december för att träna.

Hittills har jag varit noga med att inte göra inkallningar från sittandet, då jag vill att han ska vara stabil och säker i sittandet. Har man fått sittkommando behöver man inte fundera på annat – liksom.

Hur menar du nu matte?

Apporteringen har jag bara lekt kring än. Kastat iväg en trasa eller dummie, gärna hållit för hans ögon så han inte springer direkt på synintrycket. Ibland hållit fast honom en stund för att visa att det, i alla fall i framtiden, kommer att bli jag och inte du som bestämmer när du ska springa iväg och apportera. Här kan ni se en film som jag lagt upp på Youtube. Där (i det sköna gröna ljuset) kan ni också se hur jag försöker göra det trevligt och ”ofarligt” att komma tillbaka med dummien till mig, eftersom jag aldrig tar i den först utan klappar honom istället.

Fot, utan koppel, går hur bra som helst i köket. Men i inomhuslokalen gick det sämre. Med mer plats blev fotgåendet betydligt yvigare. När jag försökte locka honom närmare var det som att han surnade. Han är lite lustig på det viset, ena stunden är han glad och vill vara till lags, andra stunden när jag exempelvis tar i honom för att visa hur jag tänkt så surnar han som en riktig surgubbe. =)

Det är alltid intressant att lära sig jobba med en ny hund. Att lära sig hur man bäst kommunicerar, vilka ”knappar” som är effektivast.

Jag minns en schäfer jag hade tidigare. Zeke hette han. Jag var så glad över att äntligen ha fått en hund med rejäl motor, så jag tryckte på alla ”gasknappar” jag kunde komma på för att hålla motorn igång. Vilket inte behövdes. Vilket skapade en stressad hund med en massa pipande. Bara att hoppas att man lärt sig något av det =)

Nu ska jag säkert göra nya misstag istället. Vilka vill ni försöka hindra mig ifrån att göra?

Yeay – en ny operation :-(

Skönt med skogspromenader i dagsljus.

Var och tog ”häftapparat”-stygnen på Hagel häromdagen. Jag har ju tyckt att operationssåret fortfarande är väldigt knöligt – att det liksom är kvar saker där inne. Och jag fick tyvärr min farhåga besannad.

Veterinär Gertrud Burman klämde lite och konstaterade snabbt ”Jo, bråcket är kvar. Jag kan ta det om några veckor när han fått växa till sig lite, eller så får kliniken som gjorde det från början fixa till det”, sa hon.

Jag kontaktade min uppfödare som i sin tur pratade med kliniken i Gammelstad i Luleå. De vill ta en titt på honom. Men exakt när är ännu inte bestämt. Suck, känns det som. När man ändå gjorde sig omaket att öppna upp honom kunde man väl ha gjort det ordentligt. Förstår att det har de säkert försökt göra, men uppenbarligen har något hänt – något som tar tid, ork och energi.

Glädjande är i alla fall att Hagel mår bra. Han verkar inte ha några problem av bråcket. Den här veckan jobbar jag eftermiddag vilket gör att vi kan unna oss sköna skogspromenader i dagsljus.

En annan glädjande sak är att jag fått Vorstehtidningen i brevlådan. Det innebär att jag härmed är medlem i Vorstehklubben Västerbotten!

Trassel fick en balansövning under promenaden.

Lite tuff start, men …

Hagel inspekterar gården, ser nästan ut som om han redan står för fågel =)

Jag hämtade ju hem Hagel i lördags afton. Själva kvällen blev lugn, men sen körde det igång på söndagsmorgonen. Då skulle Fredrik på möte, och dottern skulle på fotbollsträning. Så jag tog dotter och son, plus Hagel och hans ”storebror Trassel” med mig i bilen. Dottern kunde hålla honom på vägen upp.

Andra dagen – ja då åker vi på fotboll …

Efter att vi lämnat henne skulle sonen hålla honom. Men knät var liksom för litet. Så det blev lite körigt vid besöket på Bygg Max som jag klämde in medan vi väntade på dotterns träning. Efter det tillbaka till fotbollshuset. Det tokregnade så vi gick in alla tre på konstgräset och väntade. Lite häftiga upplevelser med alla barn, fotbollar och intressanta gummipluttar i gräset, men Hagel var inte skärrad utan mer … på hugget.

Idag måndag ville jag slutföra ett hundkojebygge som jag stökat med. Jag vill ha en större koja med frostvakter så att både Hagel och Trassel ryms i den och får värme. Jag hade lite skruvning kvar men Hagel var pigg, så han fick följa med in i kojan medan jag körde skruvdragaren. Gick fint det med. Skönt.

Sen gick vi in och slappade en stund. Tydligt är att Hagel är mer frusen av sig än mina tidigare hundar. Plus att han är valp förstås, då är man lite extra ”skackrig”. Han blir sååå nöjd när jag bäddar ned honom med filt så han blir varm och skön. Sen snarkar han gott!

Mysigt med fleecefilt!

Han är bra på att snarka …

Först älgjakt – sen fick jag äntligen hämta Hagel

Här satt jag på mitt sista pass på älgjakten idag. Inte en älg så långt ögat nådde.

Idag klockan 07.00 träffades vi vid slakteriet för en ny älgjaktsdag. Det blev en märklig dag.  Totalt såg vi i jaktlaget närmare tolv älgar, men ingen gick att skjuta. De  smet mellan på dreven och trippade förbi passarna utan att de såg något. Även när hundföraren gick med hunden smet älgarna mellan passarna. Hundföraren knorrade i kom-radion:

– Det verkar vara en maskäten säck.

Passet efter lunch slutade med att både en ko med två kalvar, och lite senare en mycket ståtlig tjur (den som jag ska skjuta nästa gång), drog över till Innerviks jaktmarker istället. Surt.

– Jag tror ingen i jaktlaget ska köpa en lott idag, konstaterade jaktledaren Dahlin.

Efter det kunde jag trampa gasen i botten och dra till Hortlax för att hämta min valp. Gissa om jag hade längtat! Dottern följde med som valphållare på hemvägen.

Hagel fann sig fint i bilen, och har nu kollat in sitt nya hus med en skön trygghet utan att för den skull vara kaxig. Bara nyfiken och trygg. Han har hunnit kissa både inne och ute. Han har bekantat sig med Trassel, katten och sonen Leo. Den sistnämnde har han fått grunna på en del, vad det är för något.

”Det påminner om en människa, men är mycket mindre och studsar och far med höga utrop. Lite oberäknelig, men rätt lattjo”, verkar han tänka.

Nu sover han. Så nu säger jag god natt.

I morgon blir det säkert full rulle … =)

Nu är han hemma! Äntligen!