Vi motionerade i alla fall en hare och två ripor

Äntligen fågeljakt igen.

Äntligen fågeljakt igen.

En efterlängtad dag! Äntligen kom jag och min vorsteh Hagel oss iväg till vår nya jaktmark i Villvattnet.

Det började bra. Eller inte. Efter bara typ tio minuter fick vi napp på en hare som Hagel drog iväg efter med ett imponerande drevskall.

Jag ropade ”Hagel hiiiit” vilket är ovillkorligt – han ska bara komma. Men jag var tveksam. Här hade vi en hund som nog laddat lika mycket som jag inför jakten och nu äntligen fick kuta efter en hare. Jag hann bli orolig att jag skulle få sitta och vänta på hunden hela dagen istället för att jaga, men då kom han min lille gullvovve =)

Jihooo! Kul att söka pippi!

Jihooo! Kul att söka pippi!

Sedan jagade vi vidare. Hagel gick väl inte ut så jättestort, men jag trivs rätt bra med det – då har jag koll.

På ett ställe invid en myr gick han ut lite längre. Jag stod stilla och lyssnade. Då hörde jag en, i mitt öra, en mindre fågel dra iväg, typ en ripa. Om det var av Hagels påverkan eller inte vet jag inte. Men jag tror mig veta.

Sedan vi var på den mindre lyckade kursen i Långtora, som ni kan läsa mer om här, då Hagel fick springa efter fasaner kors och tvärs, tycker jag att han tappat stora delar av ståndet. Han jobbar mer som en spaniel, men på vorstehhåll. Han kutar helt enkelt omkring och sjasar upp fåglarna direkt, ofta på för långt håll för mig. Inte är det lätt att vara beredd då heller.

Efter en och en halv timme pausade vi och åt lunch. Jag gjorde en liten eld för mysfaktorn. Solen sken, det var knäpptyst i skogen. Mmmm. =)

 

Sedan jobbade vi vidare. Inga fynd på ett bra tag. Jag såg att Hagel sökte i ett vackert område och tog fram kameran för att ta en bild. Ni kan gissa vad som hände då? Precis! Hagel sjasade upp en ripa som flög iväg med ett förnärmat ljud. Jag hann nästan vara med. Jag hann bedöma att avståndet var för långt. Men i efterhand inser jag att det nog var precis lagom. Nåja, så går det när två blåbär inom jakt ska samarbeta tillsammans =) Kort därefter lyfte en ripa till. Spännande! Vi följde efter den ena och lyckades sjasa upp den en gång till. Men inga skott på någon av dem tyvärr.

Tja, så gick vår första jaktdag tillsammans den här hösten. Jag känner mig nöjd ändå. Vi hittade ju fågel. Men jag undrar hur det blir i fortsättningen om Hagel fortsätter att strunta i ståndet? Några tips?

Busigt besök i Träsklandet

Hagel och Norma fann varandra.

Hagel och Norma fann varandra.

På måndagen var jag ledig. Jag, sonen och ”innehundarna” tog en tripp inåt landet – till Träsklandet som Mona i Träsklandet kallar det. Efter att ha följt hennes blogg ett tag, och även träffat henne i ett par sammanhang, var jag sugen att se hur hon bodde.

Vackert i Träsklandet, inte sant?

Vackert i Träsklandet, inte sant?

Vilket ställe! Helt ute i ingenstans! Så underbart! Vovvarna fann varandra och började leka, även om gamle portugisen Trassel hade andra tankar med söta stövaren Norma. För hemma har sibbeflickorna kommit in i löpen och då vill han gärna tro alla alla tikar är i löpen …

Trassel, Hagel och Norma i en enda bushög.

Trassel, Hagel och Norma i en enda bushög.

Jihaa, Norma leder ligan!

Jihaa, Norma leder ligan!

Vi pratade jakt, hundspann, barnfödslar och annat intressant =) Jag imponeras av att Mona, trots att hon har en treåring och två tremånaders tvillingar, kommer sig ut på jakt – med barnen med sig. Hon berättade hur hon en gång hade släppt en hund på drev, och haren sprang förbi en sväng – alldeles intill barnvagnen.

– Så jag anade att den skulle komma här nästa gång också, berättade Mona.

Hon drog undan vagnen en bit, satte hörselkåpor på barnet, gick tillbaka, hann skjuta haren på nästa runda, sprang sedan tillbaka till vagnen och såg till att den lille sov, och efter det tog hon vara på haren. Så det är liksom inga problem, bara man vill!

Som vanligt när man har trevligt hade den dumma klockan jättebråttom. Så det blev att tacka för sig och åka tillbaka, då jag korkat nog bokat en vaccination för Hagel också. Man ska ju försöka hinna ALLT på sina lediga dagar.

Så vi startade vår resa hemåt och det gick inte länge innan tre av fyra sov gott i bilen. Jag fick ju hålla mig vaken – tyvärr =)

På hemvägen passade Lep på att ta sig en tupplur.

På hemvägen passade Lep på att ta sig en tupplur.

Thorbjörn stänger inte bildörren

Thorbjörn Holmlund i matlagartagen. Foto: Leif Andersson, Norran.

När Thorbjörn Holmlund, Svansele, ska ut och jaga smörjer han in sig med myrpors, en växt som trivs i myrmarker. Sedan ser han till att inte stänga bildörren ordentligt innan han beger sig iväg. ”En tyst och luktfri man jagar bäst.”  

Läs Jaktlivs fjärde månadens intervju – denna gång med entreprenören som bland annat driver Vildmarksutställningen i Svansele.

När började du jaga?

– Jag började jaga som 11-åring eftersom intresse för småkryp och djur har alltid funnits med. Då hade jag inga erfarenheter, varken far eller någon annan i familjen jagade. Det började med att jag ”lånade” hagelgeväret av en morbror. Jag har inte tagit någon jägarexamen.

 Vad för sorts jakt brukar du helst ägna dig åt?

– Jag tycker att harjakten är oöverträfflig. Men ägnar mig gärna åt älgjakten också då jag uppskattar gemenskapen man får.

Berätta hur en vanlig jaktdag kan se ut.

– Jag jagar gärna småvilt, ofta från tidig morgon till mitt på dagen. Eller så kan det vara älgjakt hela dagar med matpaus tillsammans med jaktkompisar. Jag tycker att jag är dålig på att förberda mig, men rätt klädsel vill jag ha. När jag kommer ut på passet tänker jag på att inte stänga bildörren och smörjer in mig med myrpors* – en tyst och luktfri man jagar bäst.

(*myrpors: ett annat ord för skvattram som ofta växer på myrar. Bladen är vintergröna och torktåliga. Blommorna är vita och har en karakteristisk doft.)

Vad är det viktigaste för att du ska tycka att det har varit en lyckad jaktdag?

– Det bästa är när jag fått uppleva ett långt hardrev, och fått se haren ett par gånger. Inte nödvändigt att det blir ett skott – allt är ju då slut. När det gäller älgjakt är det bästa när jag får lite älgjakt-rapporter om att älg är på väg och få höra lite knak här och där.

Berätta om ditt bästa jaktminne?

– Bästa jaktminne, oj oj det går ej att urskilja. Men den gången jag satt på en fjällsluttning och med kikare såg 24 olika älgar varav en 28-taggare i lugnt väder, helsol och fem centimeter snö står ganska högt i kurs.

Vilken jakt skulle du gärna testa om du fick möjlighet?

– Vildsvinsjakt skulle vara roligt.

Finns det något djur du INTE vill jaga?

– Nej.

Vad har du för vapen nu? Har du något drömvapen du skulle vilja ha?

– Jag har fulla vapenskåpet men 6,5 Laiklander som dräpt massor med älg känns ej fel. Annars har jag de vapen jag vill ha. Fick ett kombinationsvapen kula/hagel av frun, nästan för dyr och fin men trevlig att gå på mina egna små marker, kanske en tjäder eller älg faller.

Vad gör du när du inte jagar?

– Jag sover lite. Annars handlar det om vanligt familjeliv. Det är också mycket arbete, en hel del fiske samt aktiviteter i kyrkan.

Fakta:

Namn: Thorbjörn Holmlund

Ålder: 59

Bor: Svansele

Familj: Far, mor, svärmor, fru, fyra barn med respektive, åtta barnbarn.