Vi motionerade i alla fall en hare och två ripor

Äntligen fågeljakt igen.

Äntligen fågeljakt igen.

En efterlängtad dag! Äntligen kom jag och min vorsteh Hagel oss iväg till vår nya jaktmark i Villvattnet.

Det började bra. Eller inte. Efter bara typ tio minuter fick vi napp på en hare som Hagel drog iväg efter med ett imponerande drevskall.

Jag ropade ”Hagel hiiiit” vilket är ovillkorligt – han ska bara komma. Men jag var tveksam. Här hade vi en hund som nog laddat lika mycket som jag inför jakten och nu äntligen fick kuta efter en hare. Jag hann bli orolig att jag skulle få sitta och vänta på hunden hela dagen istället för att jaga, men då kom han min lille gullvovve =)

Jihooo! Kul att söka pippi!

Jihooo! Kul att söka pippi!

Sedan jagade vi vidare. Hagel gick väl inte ut så jättestort, men jag trivs rätt bra med det – då har jag koll.

På ett ställe invid en myr gick han ut lite längre. Jag stod stilla och lyssnade. Då hörde jag en, i mitt öra, en mindre fågel dra iväg, typ en ripa. Om det var av Hagels påverkan eller inte vet jag inte. Men jag tror mig veta.

Sedan vi var på den mindre lyckade kursen i Långtora, som ni kan läsa mer om här, då Hagel fick springa efter fasaner kors och tvärs, tycker jag att han tappat stora delar av ståndet. Han jobbar mer som en spaniel, men på vorstehhåll. Han kutar helt enkelt omkring och sjasar upp fåglarna direkt, ofta på för långt håll för mig. Inte är det lätt att vara beredd då heller.

Efter en och en halv timme pausade vi och åt lunch. Jag gjorde en liten eld för mysfaktorn. Solen sken, det var knäpptyst i skogen. Mmmm. =)

 

Sedan jobbade vi vidare. Inga fynd på ett bra tag. Jag såg att Hagel sökte i ett vackert område och tog fram kameran för att ta en bild. Ni kan gissa vad som hände då? Precis! Hagel sjasade upp en ripa som flög iväg med ett förnärmat ljud. Jag hann nästan vara med. Jag hann bedöma att avståndet var för långt. Men i efterhand inser jag att det nog var precis lagom. Nåja, så går det när två blåbär inom jakt ska samarbeta tillsammans =) Kort därefter lyfte en ripa till. Spännande! Vi följde efter den ena och lyckades sjasa upp den en gång till. Men inga skott på någon av dem tyvärr.

Tja, så gick vår första jaktdag tillsammans den här hösten. Jag känner mig nöjd ändå. Vi hittade ju fågel. Men jag undrar hur det blir i fortsättningen om Hagel fortsätter att strunta i ståndet? Några tips?

Vi fann en tjädertupp och en älgko

Mona Eriksson hängde med på jaktrundan. Här pausar vi med en chokladbit – vilket Hagel gärna är med och delar på.

Mona Eriksson hängde med på jaktrundan. Här pausar vi med en chokladbit – vilken Hagel gärna är med och delar på.

Häromdagen åkte jag till nya jaktmarker för att testa lyckan. Via Holmen skog köpte jag ett dagkort i Älgnäs, Tjärnliden. Där bor min kompis Mona och hon hade rapporter om olika tjäderfynd. Skulle bli intressant.

Jag släppte Hagel och vi började gå. Vi kollade av olika intressanta myrar och berg på ena sidan om en väg, och sedan gick vi över på andra sidan. Och där i myrmarken såg vi, på långt håll, hur en tjädertupp ljudlöst flaxade förbi. Hagel märkte ingenting. Han höll just på att undersöka en hög med harbajs väldigt noga. Typiskt.

Vi knatade vidare. Lite senare hörde vi en fågel dra iväg, men såg inget.

Vi fyndade i alla fall den här.

Vi fyndade i alla fall den här.

Så kom vi till en röjd skoterled. Där stod en älgko, säkert en av alla dem som bidragit med sina avtryck i skogen och som hållit Hagel på gott humör. Jag fotade kon ett tag innan jag kom på att jag skulle försöka locka. Men först ville jag tömma bössan och ställa undan den. Och platsa Hagel så jag visste var han fanns. När jag pysslat klart med det var kon borta! Jag lockade ändå, men det var stark motvind och jag hade svårt att tro att hon skulle höra mig. Synd. Det hade känts bättre om jag såg henne och direkt fick respons på om lockljudet fungerade eller inte.

Nåväl, efter det hade flera timmar passerat i ilfart och det var dags att åka hem igen. Kul att få testa nya marker och umgås med Mona. Nästa gång kanske det blir fågel också. Eller nästa. Eller nästa. Vad tror ni jag kan göra för att öka chanserna?

Efteråt fick Hagel busa med stövaren Norma. De är så lika varandra, lika unga och fjantiga båda två.

Efteråt fick Hagel busa med stövaren Norma. De är så lika varandra, lika unga och fjantiga båda två.

Första dagen kastade vi regelboken

Della och Therese söker av området. Till höger kursledaren Saila Suorsa.

Della och Therese söker av området. Till höger kursledaren Saila Suorsa.

Jag och kompisen Therese åkte med våra hundar till Moskosel, utanför Arvidsjaur, för att delta i en skogsjaktkurs för kvinnor. Det blev en lärorik helg där vi uppmanades att kasta regelboken på en gång.

– Den gäller inte i skogen, förklarade kursledaren Saila Suorsa.

Saila Suorsa gav oss nya perspektiv på saker och ting.

Saila Suorsa gav oss nya perspektiv på saker och ting.

Jag och Therese är båda nybörjare när det gäller jakt med stående fågelhund. Och vi har ju läst, sett och hört hur det ska vara när man jagar i skogen. Man ska söka med sin hund. Den ska finna. Stå för fågeln. Sen ska vi kommendera avance, att hunden jagar upp fågeln på vingarna. Efter det skjuter vi fågeln. Och sedan apporterar hunden den. I tur och ordning.

Men det fungerar inte så ofta i skogen – menar Saila. Fält och fjäll är öppna och mer lättarbetade miljöer. I skogen blir det tätare. Det blir mer att man får vara beredd på allt möjligt och ta det man får. Om fågeln flaxar upp innan hunden hunnit stå ordentligt, och innan man hunnit kommendera till avance, ja då är det bara att skjuta ändå.

Hagel visade att han är ung – och ännu inte haft en riktigt fågelsituation.

Hagel visade att han är ung – och ännu inte haft en riktig fågelsituation.

I det läge jag och Hagel är i nu ser jag fördelar med det. Han är så orutinerad och har ännu inte haft någon riktigt fågelsituation. Om jag inte kräver att precis ALLA steg i regelboken ska passeras innan jag skjuter, utan kan tänka mig att hoppa över några steg och gå direkt till panget – ja, då kanske det ramlar ned fågel lite oftare. Vilket kan göra att Hagel fattar poängen fortare.

Vi gick i skogen både lördag och söndag. Jag hade förhoppningar om att få lära mig mer om var man har störst chanser att finna skogsfågel, se tecken på att det varit fågel på platsen och lära mig smarta, strategiska upplägg på söket. Allt det fick jag.

Myrkanter är bra ställen för skogsfågel.

Myrkanter är bra ställen för skogsfågel.

Bäckar är också bra ställen för skogsfåglar.

Bäckar är också bra ställen för skogsfåglar.

Vi hittade en badgrop som hundarna fick undersöka ordentligt.

Vi hittade en badgrop som hundarna fick undersöka ordentligt.

Saila visade oss myrkanter, och så kallade tätningar – typ träddungar vid myrar, bäckar och andra populära platser. Vi såg badgropar där fåglarna ”badat” i jorden och lämnat efter sig små dun, vi såg bajset från tjädern så som det ser ut på sommaren. På vintern är det mer ostkrokeliknande korvar.

Tjäderbajs som det ser ut på sommaren.

Tjäderbajs som det ser ut på sommaren.

Tjäderbajs som det ser ut på sommaren.

Vi gjorde hamburgare till lunch.

Mums, tyckte Therese. Notera också de orangea naglarna som var ett måste enligt Saila =)

Mums, tyckte Therese. Notera också de orangea naglarna som var ett måste enligt Saila =)

Efter maten blev Therese nedbrottad av Sailas strävhårsvorstrar.

Efter maten blev Therese nedbrottad av Sailas strävhårsvorstrar.

Jag såg stor skillnad på Hagel och Dellas sök. Hon är bara några månader äldre men uppvisar mycket större mognad. Hon vågar gå ut ordentligt. Hagel såg inte alls lika trygg ut. Han har dessutom kommit in i spökåldern och har mycket i hjärnan – vilket Saila påpekade och försökte trösta mig med.

Jag tror att bara han får en riktigt fågelsituation så kommer mycket att lösa sig av sig självt. Då ramlar poletten ned och han fattar vad han egentligen håller på med där i skogen. Han får en målbild, en vision av hur det ska vara.

Det blev inga fåglar på lördagen. Men nyttigt och lärorikt ändå. På söndagen blev det både bättre och sämre. Det får ni läsa mer om i morgon.

Ingen skogsfågel — men en bulle på en sten

Hagel söker, och söker.

Hagel söker, och söker.

När det gäller skogsfågeljakten har vi hittills inte fyndat annat än nervösa duvor som flaxat iväg i god tid. Det skulle verkligen vara roligt att få finna en ”riktig” fågel nu, och låta Hagel få visa upp allt han lärt sig.

Gänget som stack iväg på skogsfågeljakt.

Gänget som stack iväg på skogsfågeljakt.

I måndags stack jag, Hagel och sonen ut en sväng. Jag ville kolla av en ny skogsmark som övergick till ett kalhygge. Vi hade perfekt motvind. Och Hagel sprang fina rundor och sökte så tappert, men förgäves. Ibland tycker jag nästan att det är bra att han är så oerfaren, så han inte blir så deppad för att han inte lyckas, om ni förstår vad jag menar. En erfaren hund som vet vad som förväntas av den måste tycka det är väldigt jobbigt att inte finna fågel.

I början på september ska jag, Hagel och vännen Therese med vorstehtiken Della på en skogsjaktkurs i Moskosel. Jag hoppas verkligen att det är mer fågel där.

Femåringen Leo såg ut att trivas.

Femåringen Leo såg ut att trivas.

Nåja, det blev en trevlig dag ändå. Jag är imponerad över femåringens vilja att knata fram över kalhygget. Han är så sugen att få se en pippi bli skjuten. För sen ska han leka med den, säger han.  Han vill ”prata” med deras näbbar och ”springa” med deras fötter såsom han gjort med trutarna och måsarna som varit apporteringsvilt.

Vi avrundade på en stor sten med bulle, godisnappar och vatten. Sedan med ett svalkande dopp för Hagels del. Så jag tror han var rätt nöjd ändå.

Men bristen på fågel har fått mig att fundera. Kanske man skulle försöka ”plantera in”? Helst orre och tjäder förstås, men det får man väl inte? Men rapphöna och fasan … är det ett alternativ? Hur krångligt är sådant? Krävs det typ femtiotre tillstånd från diverse myndigheter eller?

Vatten till Hagel.

Vatten till Hagel.

Tröttsamt i värmen!

Tröttsamt i värmen!

Bulle till Leo.

Bulle till Leo.

Och bad på slutet.

Och bad på slutet.