Vapenvård – men tänk om det låter ”tjong”?

Här skjuter jag med min Classic halvautomat.

Här skjuter jag med min Classic halvautomat.

Min hagelbössa Classic halvautomat började trilskas. En liten knapp som jag använder för att stänga underluckan, om ni förstår vad jag menar, funkade inte längre.

Jag testade lite olika lösningar och insåg att om jag tryckte väldigt försiktigt på den större knappen som stänger den stora luckan, så stängdes även underluckan. (Ni hör, jag slänger mig med egna begrepp för de olika delarna). Men det var ju störande. För många gånger råkade jag trycka för hårt på den större knappen så att skotten skickades ut igen …

Jag tog med bössan till Jaktgården där jag köpt den. Och Micke Boholm plockade isär bössan litegrann och konstaterade att en bidragande orsak till tjorvet nog var bristande vapenvård. Äsch då.

Jag har funderat kring det där med vapenvården. Jag VET ju inte hur man gör. Och läsa sig till sådant där känns inte busenkelt. Jag har länge tänkt be någon kunnig att visa mig hur man gör, men det har liksom inte blivit av. Och jag har tänkt att sååå himla bråttom kan det väl inte vara? Bössan var ju ny när jag köpte den och några hundra skott ska den väl klara av innan den måste rengöras?

Jag måste inflika att jag HAR använt Solvent och kört en sådan där tygorm genom pipan, åt rätt håll och allt. Men jag har inte vågat mig på att plocka isär bössan och börja putsa. För tänk om jag pillar bort grejer som inte ska pillas bort, eller att det låter ”tjong” i någon fjäder och vapendelar skickas ut över hela gräsmattan!? Då skulle jag bli lite svettig. =)

Nu vågade jag plocka isär bössan. Hagel väntade tålmodigt på att jag skulle bli klar så vi kunde ägna oss åt roligare saker.

Nu vågade jag plocka isär bössan. Hagel väntade tålmodigt på att jag skulle bli klar så vi kunde ägna oss åt roligare saker.

Rent och fint blir det.

Rent och fint blir det.

Men nu fick jag en sorts snabbkurs av Micke så jag fattade i vilken ordning delarna skulle tas av och på. Så sen åkte jag hem och skred till verket. Vad skönt! Efter att ha gjort det en  gång nu känns det inte alls lika oöverstigligt att göra det nästa gång. Nu är jag ju typ nästan proffs …

Men en sak undrar jag. Hur ofta ska man egentligen plocka isär dem och putsa upp dem? Efter 10 skott? 50 skott? 200 skott? Hur tänker ni?

Innan jag slutar för denna gång ska jag bara önska er en trevlig midsommar. Tillsammans med min familj drar jag till ett nytt hemligt ställe vid havet och övernattar i tält. Mer om det senare =)

En mässa som gärna fått bli bra

Ser ni vad detta är för djur? Träffade den på Vildmarksdagarna.

Ser ni vad detta är för djur? Träffade den på Vildmarksdagarna.

I söndags var det premiär för Vildmarksdagarna här i Skellefteå. En mässa inriktad på jakt och friluftsliv. Jag ville verkligen att den skulle få bli stor, fin och välbesökt. Men hade en känsla av att det inte skulle bli så.

Tyvärr verkade min farhåga slå in. När jag kom in precis vid öppningsklockslaget var antalet besökare lätträknat på ena handen. En timme senare var det typ likadant. Och de i stånden hade svårt att känna sig nöjda.

Lena Boholm på Jaktgården intervjuades av konferenciern.

Lena Boholm på Jaktgården intervjuades av konferenciern.

Synd. För det var och är ett bra intiativ. Men att Vårmässan arrangerades samma helg och bara ett stenkast därifrån underlättade nog inte. Trist att Vårmässan inte ville samarbeta och ha gemensamt inträde för de båda mässorna.

Nåväl, jag fick shoppa de vattenapporter jag hade siktat in mig på hos Jaktgården. Och lite ben och en annan leksak som Hagel förhoppningsvis kan leka med på gården istället för att dra hem en massa pinnar på gräsmattan …

Och jag fick se hur hundar tränades på permobjörnar, permoälgkalvar och ett permovildsvin hos Hundtest. Kul!

En permobjörn.

En permobjörn.

En permoälgkalv.

En permoälgkalv.

En hund som håller behörigt avstånd till björnen.

En hund som håller behörigt avstånd till björnen.

Och jag kollade in fyrhjulingar som vi behöver för att på ett effektivare sätt träna våra slädhundar på hösten. Med den fyrhjuliga vagn utan motor som vi har idag vågar vi bara köra sex hundar, ibland åtta om man har en medhjälpare med sig. Med en fyrhjuling får man mer tyngd som kan hålla emot när man går fram för att vattna hundar och reder ut trassel. Det gör att man på ett säkrare sätt kan träna typ tio–tolv hundar i stöten.

En tusenkubikare i camoflage, coolt eller hur?

En tusenkubikare i camoflage, coolt eller hur?

Min nästa jaktmässa blir Fäviken Game Fair. Där blir det antagligen mer fart. Eller vad säger ni?

Jag + Classic halvautomat = sant?

Min Baikal verkar bli till salu. Sugen? Fungerar fint men slåss lite för mycket för min smak. Jag kommer inte att vara dyr på den =)

Nej, vet ni vad! Efter att jag har varit och pangat med den där Baikalen har jag suktat värre än någonsin efter en halvautomat. För inte kommer jag att träffa särskilt många fåglar om jag nästan kniper igen ögonen när jag gruvar mig så hemskt för att avfyra ”boxningsmaskinen”. Det ska ju vara roligt, man ska helst se fram emot träningstillfällena …

Så okej, NU skulle det bli en halvautomat. Men VILKEN? Hujedamej vilket huvudbry. Fick testa grannens Beretta, jovars inte helt dum. Sedan fick jag med hjälp av Jaktgården testa flera halvautomater: en Benelli, en Beretta, en vanlig hagelbock och en Classic halvautomat.

Redan när jag lyfte Benellin kände jag ”Yes”! Den kändes helt rätt, lagom avvägd, lätt och ja – som när man drar på sig ett par jeans i provrummet och bara känner att ”De ska jag ha!”. Men sen kollar man på prislappen på jeansen och tänker att … hmm, är jag verkligen värd dessa? Kommer jag verkligen att använda jeansen så mycket? Kanske att de där andra jeansen, som kostade mindre än hälften och var NÄSTAN lika sköna och snygga, duger?

Så blev det. Benellin kändes bäst av de fyra. Men med en prislapp på 18 000 kronor kändes det lite väl lyxigt. Jag har tyvärr även en massa andra ”hål” att stoppa pengarna i.

Trodde att det var tvunget bli den här med träkolv. Bild använd med tillstånd från Classicvapen.se.

Men det blev den jag helst ville ha – den svarta Classicen. Bild använd med tillstånd från Classicvapen.se.

Jag valde bössan som var nästan lika bra: Classic. (Kolla in hemsidan här) Lika snygg, en prislapp på inte fullt 6 000 kronor, lite tyngre känsla framtill, lite knepigare pistolgrepp men det måste vara en vanesak. Visst – jag har läst några forum på nätet där Classicen ratas, men rätt många tycker den är helt okej också. Och det är ju ändå tre års garanti om det skulle vara en massa rappel.

Hade sedan länge bestämt mig att jag ville ha en svart med kompositkolv. Men nu när pistolgreppet kändes lite konstigt övervägde jag en med träkolv istället. Lättare att korta om vi inte blir bästisar på en gång, tänkte jag.

Men då gjorde sig Mikael Boholm från Jaktgården omaket att ringa en kolvmakare i närheten som säger att han kortar kompositkolvar utan problem också. Då blev valet enkelt. Nu ska jag bara fylla alla uppgifter och skicka in en licensförfrågan så hoppas jag att vapnet snart är mitt.

Sen, om jag utvecklar min jaktnördiga sida ännu mer, och jagar allt oftare och allt mer avancerat – ja då kanske jag unnar mig en Benelli i 40- eller 50-års present =) Fast vid det laget är jag nog helt inskolad på Classic och tycker att allt annat känns bakvänt =)

Vad säger ni? Vad tycker ni om mitt resonemang? Hur skulle ni tänka?

Brände tummen – men det var det värt

Så här såg skjuttornet ut. Här är det en kurskompis som skjuter.

Det är dagen D. Nu ska det ske. Nu ska jag skjuta och träffa älgen på älgbanan, både när den står still och ”springer” därifrån. Tre godkända serier ska jag göra. En serie är fyra skott, ett på stillastående, ett när den springer åt höger. Sedan samma sak tillbaka.

Första serien: Är ovan vid bössan, en Sako, och vid hela situationen. När jag ska mantla om racklar det lite och tar tid vilket gör att jag får lite tid till själva rörliga skyttet. När älgen är på väg tillbaka dröjer jag så länge med skottet att jag nog drämmer in det i en stolpe där älgen försvinner in bakom en kulle. Jag tittar bak mot kursledaren Mikael Boholm från Jaktgården som ser lite orolig ut men döljer det med ett leende. Allt i sin ordning signalerar han. Visst.

Andra serien: Mantlar om så kraftigt efter första skottet att bössan lossnar från stödet som jag håller i med vänster hand. Jag svär och fipplar, får dit bössan igen och hinner smälla av ett skott till – i älgens skägg tror jag … På väg tillbaka går det lite bättre, jag lägger vänster hands tumme över pipan på geväret när jag mantlar om så den stannar på stödet. Det bränns lite på tummen, men det är det värt.

Tredje serien: Nu tycker jag att jag börjar få lite kläm på det hela. Fortsätter att bränna tummen, men då kan jag mantla om utan bekymmer.

Får göra en fjärde serie eftersom den första inte var särskilt bra. Känner lugnet. Antar att jag kommer att få stå här ett tag, det har jag räknat med.

Siktar, skjuter, mantlar om och skjuter på den ”springande” älgen och riktigt känner att skottet sitter där det ska. Likaså på tillbakavägen. Jag pangar som om jag hade supermycket rutin på detta, i alla fall mer än de tre serier jag just gjort.

När jag vänder mig om mot kursledaren nickar han och ser glad ut. En annan tjej som snart ska skjuta står och gör tummen upp. Redan klar? Blev det godkänt? Kors i allsindar!

Ser ni orren? Skulle ni skjuta på det här avståndet?

Skulle du skjuta med hagelbössa på den här räven på det här avståndet?

Innan skyttet hade jag gått jaktstig och gjort avståndsbedömningar, som var rätt självklart kändes det som. Det var antingen ett rungande JA eller NEJ på om jag skulle skjuta eller inte.

Jag får mina stämplar i mitt jägarexamensbevis, ett intyg och sedan är det bara att skaka hand och lämna dem. Inga mer träffar alltså? Kursledaren skakar på huvudet. Jag kan alltså börja söka ett vapen nu och ordna med licens hos polisen? Ja, säger de. Konstig känsla. Känns ungefär som när jag tagit körkortet och skulle sätta mig i bilen själv för första gången. Osäkert och ovant. Skulle verkligen ingen med och säga om det var klart att köra ut eller inte? Samma nu med jägarexamen, tror ni verkligen att ni kan släppa ut mig i skogen nu med laddat vapen? Tydligen. Fränt!

Hur var det för er när ni gjorde älgbanan? Och känslan efteråt, när man anses vara en kapabel jägare – hur var det?

En skjutövning – som var ett skjutPROV!

– Hur känns det inför skjutningen imorgon? frågade en kompis på lördagen.

– Jodå, det känns bra. Vi ska få träna på kulskytte och hagelskytte, så det känns bra. Det är ju övning – inget prov, svarade jag lugnt. 

Om jag bara hade vetat …

När klockan närmade sig 12 på söndagen parkerade jag bredvid några andra bilar vid sandtaget i Långviken. ”Det var väldans så många andra det verkar vara här, inte bara folk från min kurs” tänkte jag när jag såg mig omkring.

Jag stoppade in öronpropparna och gick ned till platsen där Lena och Mikael Boholm från Jaktgården hade riggat upp två skjutstationer, en för kulskyttet och en för hagelskyttet. Skjutandet pågick redan för fullt. Det var olika grupperingar som flyttade runt mellan stationerna. Jag stod och tittade på ett tag för att få ett grepp om situationen. Då fick jag syn på examinatorn från teoriprovet som gick runt med hörselkåpor och såg förnöjsam ut. Vad gjorde han här?

– Han ska se lite hur ni skjuter så han har något att jämföra med senare i Jörn, fick jag förklarat för mig av Lena.

Dessa skulle vi sikta på med 22:an.

Nåja, snart hade jag annat att tänka på. Det var dags för mitt kulskytte. Det kände jag mig ganska trygg med. Det är ju liksom ”bara” att sikta med kikarsiktet och trycka av. Vi fick testa en 22:a och en 222:a. Den första påminde om en ärtbössa, ”poff” lät det nästan lite gulligt och så snurrade de små pricktavlorna så snällt.

Sedan var det dags för 222:an. När andra skjutit med den hade det rent av vibrerat i marken så jag var orolig att det var samma modell som den älgstudsare jag testat en gång, då jag typ gled baklänges nedför en snöhög av rekylen. Men det visade sig vara helt lugnt. Visserligen dånade den väldigt kraftfullt, men det var mest ljud och inte så mycket rekyl. Bössan ”stegrade” sig inte heller på samma sätt som den älgstudsare jag provat tidigare.

Här skjuter jag med 222:an medan Lena känner lugnet och dricker kaffe

De hål som är markerade med blå överstrykningspenna är mina. Viktigast var inte att hamna i mitten på tavlan utan att samla dem väl, vilket jag ansågs ha lyckats med.

Efter att kulskyttet var avklarat var det dags för hagelskyttet. Nu var jag inte lika kaxig. Jag visste ju att jag inte var någon naturbegåvning på detta. Men det skulle bli kul att testa att skjuta med halvautomat, kanske hade jag mer tur med den?

Första duvan träffade jag! Tror att jag och Mikael blev lika förvånade. Nästa missade jag – förstås. Sedan var det en blandad kompott med missar och träffar om vartannat. Jag var lite hetsig och ville gärna skjuta snabbt så inte duvan skulle hinna så långt bort, vilket gjorde att kindstödet inte blev helt okej alla gånger – och det straffade sig snabbt.

Mikael Boholm börjar nog fundera hur jag siktar egentligen.

Nåja, till slut hade jag träffat så pass många att Mikael var nöjd. När jag tackat för mig och gick mot bilen passerade jag examinatorn. Han hade ett block där man skulle skriva upp sitt namn och personnummer.

– Vi tänkte att vi kunde beta av hagelskyttet och delar av kulskyttet nu, så har ni bara älgbanan kvar senare i Jörn. Det är ju mycket bättre att ni får skjuta här i lugn och ro och tro att det är en övning, än att komma till Jörn och vara nervösa, spända och skjuta sämre, menade han.

Så det var ett skjutprov ändå? Jag hade haft det lite på känn, men inte velat utreda det för mycket och skapa fjärilar i magen. Så skönt då. Då är det ju ”bara” älgskyttet kvar då. Stående skytte mot rörligt mål. Lätt som en plätt, eller? Berätta ni som gjort det, vad kan jag vänta mig?