”Varför sköt du inte?”

Flinga fick spåra efter en befarad skadeskjutning.

Flinga fick spåra efter en befarad skadeskjutning.

Vi har jagat älg i två dagar. För ovanlighetens skull har vi inte lyckats fälla någon. Men vi har sett flera och haft några lägen. Bland annat jag.

Måndagen inleddes med ett lååångt pass. Efter ett par timmar hördes två skott i snabb följd. Sedan rapporterade en jägare att han skjutit mot en kviga men var osäker om det träffat.

Hundföraren flyttades till platsen och fick utreda spåret. Två älgar hade varit där och sprungit iväg tillsammans. Men bara ett spår gick över en väg som hundföraren kom fram till. Så fanns den andra älgen kvar inne i skogen – skadad? Jag kallades från mitt pass för att hämta min siberian husky Flinga och göra ett eftersök.

Hon jobbade på väldigt bra, men vi kunde inte hitta något annat spår av intresse än det som hundföraren hade följt med sin hund alldeles nyss. Så vi följde det ut till vägen. Inget blod såg vi, och inga andra tecken på att det var någon älg skadad. Skytten hade också hittat kula från sitt första skott. Det hade gått rakt igenom ett träd och sedan fastnat i ett annat träd lite längre fram. Det andra skottet hade han mer ”hasplat” iväg och bedömde att det knappast träffat.

Mitt nya pass, fint va?

Mitt nya pass, fint va?

Då avslutades eftersöket och efter fika grupperade vi om till ett nytt ställe. Där brukar jag oftast sitta på ett sorts ”djungelpass” med högt gräs så jag snart inte når över att se. Men nu hade en händig jaktkamrat byggt ett snyggt torn på platsen och röjt lite. Där satt jag som en kung i solen och njöt.

Utsikten om jag spanar åt höger. Varmt och soligt.

Utsikten om jag spanar åt höger. Varmt och soligt.

Då började gråhunden skälla. Inte långt ifrån mig. På ett ögonblick var jag superberedd. Knak, brak. Älgen kom närmare. Den kom bakifrån från ett riktigt tätt skogsområde. Sedan kom den ut till vänster om mitt torn. Hunden var inte långt efter och älgen, troligtvis en kviga, sprang på i snabb takt. Jag hade ingen chans där, men såg att om älgen nu viker höger så har jag ett bra skottläge rakt fram från tornet sett. Men jag hade bara cirka fem-tio meters sträcka på mig innan det skulle bli vegetation igen. Och jag vill inte skjuta på en älg som springer i full fart. Det är jag alltför mycket nybörjare för. Mitt skytte på stillastående älg är stabilt, men på löpande älg varierar det från allt från femettor till rena missar.

Så jag testade att hojta ett kraftfullt ”höj” till älgen när den sprang in i min planerade skjutriktning. Hade hoppats att hon skulle stanna och kolla, då hade jag haft min chans, men det var hon nu alltför stressad så hon bara sprang utan att märka eller höra någonting. Skit också.

Jag rapporterade via komradion var hon tog vägen. En annan skytt hann se älgen passera, efter det sprang hon in på grannjaktlagets mark. Sedan var det slut.

Tillbaka på slakteriet var det två-tre jaktkompisar som ställde samma fråga: ”Varför sköt du inte?”. Den där kommentaren gör mig galen. Till den första snäste jag ”var du där eller?”. Den andra konfronterade jag tillbaka: att hur kan du ställa en sådan fråga? Jag måste få göra min egen bedömning om det är läge eller inte att skjuta. Jag vill inte inleda mitt premiärskott på en älg med ett klantigt skott och med ett tidsödande eftersök. Då tror jag ni istället säger ”varför sköt du?”.

– Ja, ja, det har du rätt i. Vi försöker bara peppa dig, menade jaktkamraten.

Jag kan konstatera att den så kallade ”peppningen” inte får avsedd effekt. Istället kan man möjligen fråga – vad hände när älgen kom till ditt pass? Hur såg det ut? Och vill man verkligen peppa kan man berätta om hur det var när man själv sköt sin första älg, om älgen stod stilla, gick eller sprang, hur man tänkte, agerade och hur det blev. Det skulle jag uppskatta väldigt mycket.

Om ni vill får ni gärna berätta det i kommentarsfältet – hur det var för er första gången ni sköt en älg. =)

I nästa inlägg berättar jag om tisdagens jakt. Då höll vi nästan på att skjuta fel älg.

Älglockandet funkade – vilken känsla!

jaqg hade ju inte kameran med mig när jag lockade på älgen, så jag får låna en av Dan Andersson för att illustrera min berättelse.

Jag hade ju inte kameran med mig när jag lockade på älgen, så jag får låna en av Dan Andersson för att illustrera min berättelse.

Jag hade jobbat kvällskift och parkerade bilen på gården. Sedan gick jag en kort rastningsrunda med Hagel och Trassel. Då såg jag henne, en kviga, i skogsbrynet cirka 100 meter bort.

Hundarna höll på med något på andra sidan vägen och jag tänkte ”Nu testar jag”. Så jag satte händerna runt munnen och höll för näsan lite. ”Ååhh, ååhh” lät jag.

Och älgen spanade stelt åt mitt håll. Jag stod ju där ganska öppet på vägen, och det var rätt ljust för att vara halv tolv på kvällen. Där jag bor är det ju ljust dygnet runt på sommaren. Och typ motsatsen på vintern.

”Ååhh, ååhh” lät jag igen. Och kvigan gick åt mitt håll!

Waow! Jag skulle ha velat se min egen min. Förvåning, glädje, stolthet. Jag blev helimpad. Jag lyckades alltså låta någotsånär som en älg! Fantastiskt!

Jag drog mig sakta mot lite högre gräs och hukade mig. Vinden var ganska kraftig men ännu hade hon inte känt lukten av mig eller hundarna. Eller sett mig för den delen – älgar måste ju ha enormt dålig syn.

Kvigan stannade och jag lockade igen. Några steg. Men sedan vek modet och hon tog några raska kliv tillbaka till där hon stått från början. Äsch, nu förlorar jag henne tänkte jag och chansade på att locka igen.

Då kom hon mot mig igen! Jätteimponerad av mig själv! Föreläsningen med PA Åhlén verkar ha gett effekt.

Tre gånger lyckades jag med det. Och hundarna höll sig mestadels på andra sidan vägen. Va? Bara en sån sak?

Men sedan kom några kastbyar till och då fick hon nog vittring av mig och drog in till skogs. Synd. Men jag var ändå hur exalterad som helst. Det är ju nästan så jag börjar likna en jägare snart!? 😉

Här har ni två filmer om älgjakt:

En trailer till en dvd som jag har.

En annan lockjaktfilm som börjar lite mörkt men tar sig.

Tja – mest två kalla pass

Nej, någon älg såg jag inte idag. Foto: Roine Sandlén

Har jagat älg idag med. Och frusit. Nog mest frusit, och inte jagat älg så mycket.

Eller … första passet var helt okej. Solen gick upp och just när jag fått igång en fin liten brasa var det dags att bryta upp. Hundföraren och hunden hade inte funnit något särskilt av intresse, förutom de spår som gick ut från vårt område.

Efter fikapaus fick vi nya ställen. Nu skulle jag vara där solen hade bländat mig senast. Jag åkte dit med stora förhoppningar. Nu rackarn, nu skulle den där kvigan eller ensamma kon som gäckade mig förra gången få se på andra bullar.

Nu såg jag till att stå så inte solen bländade mig. Och jag väntade, och väntade. Började frysa lite, bråkade med en ovillig brasa, gav upp, låg och slappade en stund och sen blev det kallt, riktigt kallt. Tårna gnällde och fingrarna hade slutat ropa för ett tag sedan. Nu fick vi hoppas att det INTE kom en älg för då skulle nog fingrarna inte riktigt kunna avfyra.

Men det gjorde det inte. Vi kallades till en lägda intill och där gjorde jaktledaren klart slut för dagen. Vi har fyllt vår kvot, tre vuxna och tre kalvar, men får skjuta ett par kalvar till om vi vill och en kviga. Vi kommer att fortsätta lite till, men endast jaga på söndagar framöver.

Efter det åkte jag åkte hem och tinade upp fingar och tår. Tja, det kan inte vara action jämt. Det här är nog en rätt vanlig jaktdag för de flesta, eller?

Solen sabbade superchansen

Knepigt läge. Eller vad tycker du? Hur skulle jag ha gjort?

Idag söndag jagade vi älg igen. Mitt första pass blev på ett ställe som vi kallar ”Söder om älven”. Där skulle jag sitta på en övervuxen lägda typ.

Trots minusgraderna gick det bra, jag hade det varmt och skönt i mina dubbla långkalsonger och täckbyxor.

Solen hade ännu inte hunnit över trädtopparna, och jag tänkte att det blir nog en fin dag när den gör det. Det gick en halvtimme och vips hade solen hunnit upp ordentligt och lyste rätt i ögonen på mig när jag spanade åt det mest troliga hållet där jag väntade att få se älg.

Och kan ni tänka er, då hördes knak och brak och ut kom en ensam älgko eller kviga på cirka 35 meters avstånd. Mer hann jag inte se innan motljuset sabbade allt annat. Jag kunde inte sikta, det var bara något stort mörkt mot det där otroliga strålkastarskenet.

Jag började röra mig sakta, sakta för att få någon skugga för ögonen, vilket älgen naturligtvis såg och drog iväg mot solen. Typiskt! Det var mitt bästa läge hittills, lagom avstånd, en älg som stod still ett kort tag, och jag var laddad och beredd. Men jag såg inte ett skit – och då blir det knepigt …

I övrigt blev det inget skjuta för någon idag. Många hade lägen på två olika tjurar, men vi har skjutit klart på tjurarna nu. Och jag hade ett rådjur på mitt sista pass, hur gärna jag än försökte lura mitt öga att det var en älgkalv så var det ett rådjur … Jag fick ingen bild på rådjuret då det var för långt bort, men här kan ni se hur passet såg ut i alla fall! =)

Sista passet för söndagen, där jag i alla fall såg ett rådjur …

Fick spåra efter befarad skadeskjutning

Trassel imponerade idag!

Idag lördag var det älgjakt igen. Vi har kvar kalvar och en kviga att skjuta på. Ganska snart fick Anders träff på en kalv.

Vi klädde av den och omgrupperade oss. Vi hade sett en hel del älg i skogen, många kor med kalv, varför vi fortsatte där vi senast sett dem.

Jag satt ute på ett pass bara ett stenkast från mitt hem när jag hörde i kom-radion:

– Jag har skjutit på en kalv men den fortsätter att springa med kon, som haltar på något bakben, sa en i jaktlaget.

Tankarna snurrade. Var kalven skadeskjuten? Eller träffades kon istället? Var det därför hon haltade? Eller var det något från tidigare?

– Om kon haltar är hon lovlig också, tydliggjorde jaktledaren.

– Kon går mot Mjölkvägen och vidare mot Örvikenvägen, sa hundföraren.

Då var hon alltså på väg mot mig!

Men en stund senare hörde jag i kom-radion hur Lelle, som satt på andra sidan Örvikenvägen lite längre norrut, hade sett kon och kalven springa förbi. Äsch då!

Kort därefter bestämdes att jag skulle hämta Trassel och försöka spåra älgarna från där Lelle sett dem senast. Kändes kul att testa honom igen, även om det förstås inte var kul om något av djuren var skadeskjutna. Den jägare som eventuellt skadeskjutit fick hänga med. Jägaren var arg och besviken på sig själv, skotthållet hade bara varit kring tio meter och antagligen hade skottet gått över.

Trassel fick upp spåret i stort sett på en gång och drog iväg väldigt målmedvetet. Vi såg efter ett tag trampspår i marken och var säkra på att han var på rätt väg. Efter det vi fick uppleva under den här spårningen ska jag aldrig mer säga ”Men här kan väl aldrig en älg ha gått”. Vi fick ta oss igenom supertät snår, över stenhällar, klippblock, myrar och berg. Hela tiden var vi ändå säkra på att Trassel hade spåret. Imponerande vilken näsa!

Aldrig såg vi dock några bloddroppar eller hårstrån. Utan bara pigga steg som hela tiden höll undan för oss. Efter att ha spårat i uppskattningsvis 45 minuter kom vi till gränsen mot Bureå. Där stod jag och höll emot Trassel som pep, voffade och ville fortsätta.

– De är bara runt hörnet, det känner jag, tycktes han säga.

Men skulle vi in på Bureås marker måste vi be om tillstånd. Och med tanke på hur icke skadeskjutna dessa djur verkade så var det inte motiverat – tyvärr. Jag försökte klappa om och berömma Trassel allt vad jag kunde för att visa att fastän vi inte kom fram till älgarna så hade han varit skitduktig.

Efter det återstod en promenad över ett berg och genom en tät djungel innan vi var tillbaka till startpunkten. Vid det laget var mina knän rätt mjuka … herregud, måste träna mer på att gå i riktig skogsterräng!

Vi avslutade jaktdagen efter det. Jag åkte hem och tog en varm dusch och åkte sedan och hämtade pizza! Måste ju ladda för en ny dag i morgon!

Vad säger ni? Har ni varit med om sådana här knepiga skadeskjutningar – som man misstänker att det egentligen inte blivit en skadeskjutning? Hur brukar ert jaktlag göra då?