Två bra avslut

Vår fina katt Diego myser under köksbordet - äntligen hemma efter 28 dagar.

Vår fina katt Diego myser under köksbordet – äntligen hemma efter 28 dagar.

Det har skett två bra avslut på två händelser. Först av allt – katten är tillbaka! =D

Jag fick ett samtal från en granne som berättade att någon bekants bekant hade hört att några sommarstugeägare cirka två kilometer från oss hade haft täta besök av en gul kastrerad hankatt som jamade väldigt mycket. Kunde det vara vår katt? Han hade nu varit borta i 28 dagar och jag hade kallt räknat med att han blivit påkörd eller att en räv tagit honom. Men jag åkte till sommarstugeområdet.

Jag stannade bilen. Klev ut. Och där kom det en gul katt och ”gormade” på mig! Diego! Jag tog upp honom i famnen och tårarna kom. Först då gick det upp för mig hur mycket jag saknat kattskrället – fastän jag försökt vara realist och krass.

Sedan fick han komma hem och träffa ”innehundarna” Hagel och Trassel. Oj, vad Hagel duttade med nosen på honom – det var tydligt att han var saknad även av dem. =)

Therese är en glad prick.

Therese är en glad prick.

Therese har vorsteh liksom jag och vill gärna träffa fågeln om det blir en situation.

Therese har vorsteh liksom jag och vill gärna träffa fågeln om det blir en situation.

Dessförinnan har jag och kompisen Therese haft ett gemensamt skyttetillfälle på lerduvor. Det märks att min lilla skytteläger har gett effekt. Även om jag bara har blivit lite bättre när det träffprocenten, som jag upplever det i alla fall, så har jag fått en ökad trygghet och känsla. Mina anläggningar sitter mycket bättre, det blir rätt på en gång typ hela tiden – nästan. Och jag VET oftast varför jag missat. Förut var jag mest ett frågetecken, både om jag träffade och missade =)

Therese har en Benelli halvautomat, en sådan bössa som jag ska ”unna” mig en vacker dag. Jag fick provskjuta med den.

Visst är Benellin och Classicen lika varandra?

Visst är Benellin och Classicen lika varandra?

Visst var den fin. Men när jag tog min bössa igen kändes det som att ta på sig ett par sköna ”ingådda” skor. Jag fortsätter med den ett tag till.

Min vapenintresserade vän Leif har hittat en speciell övningsammunition som är 28 gram istället för 24. Så det ska jag testa. Plus att jag fått tips om att välja en lite trängre choke, jag satte i den största för ett tag sedan och det är mest sedan dess som bössan jävlats. Nu har jag den näst största igen, det blir nog bra. Plus att jag totalpustade upp bössan invändigt så grundligt som aldrig förr, så nu fungerar till och med en knapp som tjorvat väldigt länge.

Så nu är det mycket att glädjas över! =) Katten hemma och bössan sköter sig!

 

 

 

Jag sköt så mycket att bössan gick sönder

 

Här är jag in action. Det är för himla kul att skjuta – särskilt när det går bra.

Här är jag in action. Det är för himla kul att skjuta – särskilt när det går bra.

I torsdags var jag på skyttekurs tillsammans med nio andra deltagare. Leif Schmidt drillade oss i hagelskyttets konster från klockan 09.00 på morgonen till klockan 17.00 på eftermiddagen. Gissa om man var mör efter det!? Och gissa när bössan strejkade?

Vi började med teori. Leif Schmidt hjälpte oss mäta upp våra bössor, och kroppar, för att se om de passade ihop. Om inte så justerades bössorna, ofta med höjd kolvkam, eftersom dessa är enklare att justera än den mänskliga kroppen.

Sedan gick vi ut för att kolla hur skotten satt när vi sköt på en så kallad slamplåt, en plåt målad med vit kalkfärg så vi såg var hagelsvärmen tagit.

Leif Schmidt visade sin väl inarbetade anläggning.

Leif Schmidt visade sin väl inarbetade anläggning.

Leif Schmidt hjälpte oss alla på olika sätt. Han såg direkt vad vi gjorde fel.

Leif Schmidt hjälpte oss alla på olika sätt. Han såg direkt vad vi gjorde fel.

Min uppfödare Irene Nilsson fick några uppmuntrande ord och bra tips.

Min uppfödare Irene Nilsson fick några uppmuntrande ord och bra tips.

Efter det började vi skjuta på lerduvor. Först enkla frånduvor. Sedan motduvor. Och senare sidoduvor.

För min egen del gick det väl halvhyfsat. Missar och träffar om vartannat, fast nog tror jag att träffarna var något fler än missarna. När jag känner att bössan hamnar rätt i anläggningen och allt annat – ja då vet jag att det är rätt. Det känns så tydligt. Men däremellan hamnade bössan både lite si och så i anläggningen.

– Du har slarvat med torrträningen, bannade Leif Schmidt.

Tyvärr har han helt rätt. Om jag får ”fuska” och lägga an bössan redan innan lerduvan flyger iväg – ja då träffar jag oftast. Men ska jag dra upp den och få till anläggningen i ett nafs – tja då blir det inte alltid lika bra.

Här stack Leif Schmidt in huvudet i bilden för att se hur jag sköt =)

Här stack Leif Schmidt in huvudet i bilden för att se hur jag sköt =)

Så det blir att torrträna. Nu banne mig! Jag har en plan om att göra ett eget veckolångt träningsläger om någon vecka eller så. Minst 100 torranläggningar per dag. Och minst 25 skott på skjutbanan varje dag. Det låter inte så mycket, men jag tänker att det ska inte bli så stor affär av det – jag ska bara sticka iväg och bränna av några skott.

Min tanke är att jag kommer att märka stor skillnad under veckan, eller vad tror ni? Sedan ska jag förstås fortsätta att torranlägga och skjuta ofta även efter den veckan, men kanske inte varje dag. Det gör jag bara för att få köra intensivt en period och se vad det ger.

Vi hjälptes åt att skicka duvor åt varandra. Här är det herr Bystedt från Kusmark som ser positivt på livet.

Vi hjälptes åt att skicka duvor åt varandra. Här är det herr Bystedt från Kusmark som ser positivt på livet.

Min uppfödare Irene Nilsson i skjutartagen.

Min uppfödare Irene Nilsson i skjutartagen.

Det var där kring klockan 16 som vi blev riktigt kaxiga och började försöka skjuta dubléer. Jag trodde mig inte ha så stora chanser men tänkte testa ändå. Det var då bössan pajade.

Tidigare under dagen hade jag skjutit med blyhagel. Men nu de sista gångerna hade jag övergått till stålhagel. Jag märkte att ”utspottningen” av hylsorna kärvade lite, och misstänkte att det kunde bero på att det var stålhagel. Bössan, som är en Classic halvautomat, är för all del stålhageltestad, men som någon sa ”det kan ju vara en annan laddning i stålhagelpatronerna än i blyhagelpatronerna som gör att de lättare fastnar”.

Till slut fastnade en hagelpatron i avfyrningsläget. Och när jag skulle dra tillbaka luckan för att tömma bössan gick den inte att rubba. Inte heller den knapp som jag använder för att spotta ut överblivna, oskjutna, skott. Usch.

Vi började plocka isär bössan och fick ut den redan avfyrade patronen som fastnat. Men sedan skulle jag få ihop allt igen. Jag har ju bara plockat isär bössan helt och hållet en gång förut och kände mig inte helt bombsäker på allt. Jag fick ihop det till slut, men då gick inte den där ”ploppen” att sätta in – den som man drar i när man ska öppna luckan. Gissningsvis var det någon säkerhetsspärr som var i vägen, men varken jag eller någon annan lyckades hitta var man skulle pilla till det. Typiskt.

Nu var det förstås en del som cirkulerade runt och sa stöttande ord som ”Det är därför jag aldrig skaffat halvautomat” och ”Det är så det brukar vara – de med halvautomat får problem vid sådana här träffar.” Jag som är ny inom det här, och som äger en halvautomat, vill gärna skylla på stålhaglen istället. Med blyhagel har den funkat bra, med stålhagel rätt dåligt. Visst ska bössan helst funka med stålhagel också, särskilt som den är stålhageltestad, men om laddningen inte är den rätta för den här bössan så kanske man får vänta sig problem av den här typen?

Nåja, till veckan planerar jag ett besök på vapenaffären där bössan, och de jädra stålhaglen, är inköpt och fixa detta. Sen ska jag börja med mitt träningsläger – med bly! =)

Så här såg jag ut, och kände mig, efter en hel dags skjutande. Man blir lite mosig!

Så här såg jag ut, och kände mig, efter en hel dags skjutande. Man blir lite mosig!

Knöt fast lerduvekastaren i skon

Torrträning är också viktigt. Upp och ned med bössan tills det sitter i ryggmärgen.

Torrträning är också viktigt. Upp och ned med bössan tills det sitter i ryggmärgen.

Drog iväg till skjutbanan häromdagen. Tog med mig hagelbössan, min Classic halvautomat, för att se var vi stod i vår relation. Innan vintern kom hade vi, efter kapning av kolven, hunnit bli rätt goda vänner. Men nu?

Jag riggade lerduvekastaren och knöt fast snöret i min vänstra sko. Sedan la jag dit en duva, gjorde mig redo och skickade iväg duvan genom att rycka med foten. Första blev en miss. Sen några träffar. Och så några missar igen. Tillräckligt många för att jag började surna till. Vad sjutton gjorde jag för fel?

Lerduvekastaren är redo för avfyrning.

Lerduvekastaren är redo för avfyrning.

Hade jag haft en kunnig vän med mig hade den antagligen sett vad jag gjorde fel på en gång. Men när man ska räkna ut det själv tar det längre tid. Till slut bestämde jag mig för att jag nog sköt för lågt, under duvan. Så nästa gång siktade jag ordentligt, såg till att duvan var precis, snävt, ovanför kornet när jag sköt. Duvan pulveriserades! Och jag var så mallig.

Sedan sköt jag några duvor till. Mestadels träffar. Någon enstaka miss som jag lätt kunde bortförklara =) Skönt. Hoppas jag hinner träna en eller ett par gånger till innan vi är i slutet av maj. För då ska jag, och cirka sju personer till, gå en flyktskyttekurs för erfarne skytteinstruktören Leif Schmidt. Det kommer att bli intressant!

Skjutbanelycka

Kul att vara på skjutbanan.

Kul att vara på skjutbanan.

Jag hade en ledig dag från jobbet och utnyttjade dagsljuset på bästa sätt – på skjutbanan. Det var ett tag sedan och jag var rädd att det lilla ”stimmet” jag hade i början av hösten hade fallit bort.  Det var ju då jag äntligen beslutade mig för att kapa kolven vilket resulterade i att skyttet fungerade mycket bättre, vilket ni kan läsa ett exempel på här. Hur skulle det gå nu?

Min anordning för att kunna skjuta själv.

Min anordning för att kunna skjuta själv.

Jag riggade min enkla lerduvekastare och knöt fast snöret i vänstra skoremmarna. Sedan laddade jag. Och skickade iväg första duvan. Pang! Träff!? Waow, kul!

Sedan fortsatte det med lite blandad kompott, både träffar och missar. Men huvudsakligen träffar. Om inte på första skottet så på andra. Bara det att jag hinner justera och smälla av ett till skott är i mitt tycke en uppgradering.

Bara tre till, och tre till ...

Bara tre till, och tre till …

Visst är det lite rapplande när jag måste rigga om lerduvekastaren mellan varje duva, jag skjuter ju bara en duva i taget än, men det är lite så det är när det är på riktigt. Inte kommer det tio fåglar efter varandra som flyger likadant.

Det var roligt att vara på skjutbanan igen. Man tänker – bara tre skott till, och tre till, äsch vi tar tio till. Så håller man på och förhandlar med sig själv, eller hur?

När jag träffade Leif Schmidt

Det var den här bilden som fick fart på Leif Schmidt.

Det var den här bilden som fick fart på Leif Schmidt.

För ett par blogginlägg sedan berättade jag att jag hade fått min hagelbössa kortad. Jag visade några bilder på min nya anläggning. Det fick Leif Schmidt att vakna.

Jag fick ett mejl. Där stod i förkortad version: ”Hej Susanne. Hittade din blogg av en tillfällighet när jag sökte på Google. Ser att PO hjälpt dig. Kolla in min hemsida, där finns kanske något som du skulle vara betjänt av. Med vänliga hälsningar Leif.”

Jag visste inte vem han var och kollade in hans hemsida: http://www.leifschmidt.se/ . Jag såg att han arrangerade skyttekurser. Jag tog inte alls illa upp utan svarade att jag förstod vad han menade, och skrev ”Och tro mig – det behövs!”

Sedan fortsatte vår mejlkonversation. Han skickade olika tips om anläggningar och liknande. Jag var glatt överraskad, vilken engagerad man!

Hux flux fick jag ett meddelande på Facebook från en tjej i skyttegruppen. Leif Schmidt skulle komma nästa torsdag och såg gärna att jag var med! Usch då, tänkte jag först. Men skärp dig, tänkte jag sen. Vilken chans att få hjälp med anläggning och skytte nu när kolven precis har kortats! Så jag åkte dit.

Här instruerar Leif Schmidt, till höger, en skytt vid namn Classe. Det var fler än jag som fick goda råd =)

Här instruerar Leif Schmidt, till höger, en skytt vid namn Classe. Det var fler än jag som fick goda råd =)

Där träffade jag en mycket engagerad man som bröt lätt på tyska. Han högg tag i mig och genast avlöste instruktioner, tillrättavisningar och goda råd varandra.

– Jag vet, det blir bara korvstoppning! medgav han och lugnade sig ett tag. Men snart var han i full gång igen.

Men jag sög åt mig allt jag kunde. Försökte öppna min hjärna på vid gavel. Det var liksom bara att smida medan järnet var varmt. Eller medan tysken fanns på plats.

Han var rolig. Och jag förstår att man kan bli sådär engagerad så att man knappt kan hejda sig. Jag kan bli så ivrig att det darrar i benen av adrenalin när jag ska förklara och berätta olika hunddressyr-saker för folk med hundar som, i mitt tycke, behöver det … =)

Slamplåten som den såg ut efter att Classe skjutit. Men mitt skott såg nästan detsamma ut.

Slamplåten som den såg ut efter att Classe skjutit. Men mitt skott såg nästan detsamma ut.

Vi testade att skjuta på en slamplåt. Mitt skott satt precis där det skulle – skönt. Sedan gick jag tillbaka till stället där lerduveskyttet pågick. Skulle jag våga? Tänk om jag var lika usel som vanligt, trots kortad kolv och Leifs tips. Till slut testade jag.

Det var enkla, raka frånduvor. Tre duvor, tre missar. Tre duvor till, tre missar. Jag försökte dölja det, men nog var jag sugen att kasta bössan till skogs och bara strunta i sådana här kränkande dumheter.

På sista skottet ställde sig Leif bakom mig.

– Du ligger för lågt, duvan är här, sa han och visade på ett glapp mellan bösspipan och duvan.

Jag provade igen.

Tre duvor. Och tre träffar! Tre duvor till. Och två eller tre träffar! Minns inte riktigt. Var bara så lycklig. Bad om flera duvor till, och typ lika många träffar! Vilken kille!

En del av Leifs utredning görs med måttband. Här på den andra tjejen som fick hjälp - och som inte ville vara med på bild.

En del av Leifs utredning görs med måttband. Här på den andra tjejen som fick hjälp – och som inte ville vara med på bild.

Han hjälpte en annan tjej också. Som bråkat med en för låg kolv länge. Och som nu fick en förhöjning av Leif. Sedan började hon skjuta. Och det var en hel del missar i början. Leif var där och petade och fixade. Tipsade och trixade. Sedan kom en träff. Leif skrek högre än tjejen av glädje! Vilken kille!

Efter det orkade vi inte räkna alla träffar som tjejen lyckades med. Visst kom det någon enstaka miss ibland, men det är ju bara när man inte är beredd, eller hur?

Det märktes på de andra skyttedeltagarna att Leif visste vad han pratade om. Här är det Svante Morén som passar på att ha en pratstund.

Det märktes på de andra skyttedeltagarna att Leif visste vad han pratade om. Här är det Svante Morén som passar på att ha en pratstund.

Jag dristade mig till och med till att testa några av de svåraste duvorna. De som flyger från höger till vänster. Där det gäller att jaga ikapp duvan, gå förbi och skjuta utan att stanna upp.

Låter busenkelt i teorin. Men har varit ett helvete i praktiken. Men vet ni! Jag träffade flera stycken! Visst, jag missade en del också, men de räknar jag inte! =) Jag är bara sååå nöjd över att jag träffade flera gånger!

Leif Schmidt själv i skjutartagen. Imponerande skytt!

Leif Schmidt själv i skjutartagen. Imponerande skytt!

En dag senare får jag ett mejl från Leif. Mer instruktioner. Eller förslag om man vill se det så 😉

– Rör inte höjden på vapnet, den är bra som den är.

– Gör dig ett märke på framstocken där du ska ha vänster tumme när du har vapnet i beredskapsläget. Det har stor betydelse för din anläggning och om detta görs på rätt sätt så innebär det att du får samma anläggning från en gång till en annan.

– Försök att göra följande: anläggning snett upp i luften med osynlig hög duva. Kolven ordentligt mot kindkotan. När du har bössan uppe så böj dig långsamt framåt genom att helt enkelt dra ned vapnet till ”rakt ut-läget”. Detta medför att din kropp böjs lämpligt fram och att ditt huvud kommer i rätt läge. I denna kroppsställning tar du nu ner vapnet till utgångsläget (typ med kolven i armhålan) utan att förändra din kroppställning med det lätt framskjutna huvudet. Sedan gör du en anläggning som medför att din vänstra hand gör hela jobbet, det vill säga skjuter fram vapnet och pekar mot målet. Då kommer kolven att ”fastna” mot kindkotan utan att du behöver dra ned huvudet mot kolven. Kolven kommer osökt att hamna mot axeln om du har vänsterhanden på rätt ställe, utan att det blir ett glapp mellan kolven och axeln. Det ska liksom svischa i tyget mot kolven!

Vad säger ni om det tipset? Och om Leif Schmidt?

Sonen hängde med till skjutbanan

Sonen Leo in action på skjutbanan.

Sonen Leo in action på skjutbanan.

Häromdagen ville jag ta ett nytt träningspass med bössan. Bara jag och sonen var hemma. Och den här gången nappade han helt plötsligt på frågan om han ville följa med till skjutbanan.

Jag tog med lerduvekastaren för jag ville se om det var möjligt att hantera den själv och hinna skjuta på duvorna. Jag vågade inte låta femårige sonen få sköta rycket i snöret, råkar han komma för nära själva kastarmen kan det gå riktigt illa. Istället fick han sitta med hörselkåpor på en bänk en bit bakom, medan jag knöt fast kastarsnöret i min högra sko.

Jag ryckte snöret med foten, duvan flög iväg och jag sköt. Tror ni jag träffade? Nope. Efter tre skott insåg jag att det var bäst att öva på något annat. Så jag monterade upp duvor i en sandhög, torrtränade med att dra upp bössan flera gånger till skjutställning innan jag till slut sköt. Det gick bättre.

Det märktes att det var nyttigt att träna på det sättet. Det är också ett bra alternativ när jag inte har barnvakt. För sonen tyckte det var kul. Han samlade tomhylsor och hittade dessutom en ballong som han blåste upp och släppte ut luften ur flera gånger. Behövs det inte mer än så så … =)

Ballongen var ett fynd. Det ska jag komma ihåg till nästa gång =)

Ballongen var ett fynd. Det ska jag komma ihåg till nästa gång =)

Jag blir liiiite bättre, och sambon får ännu mer tur

Övning ska ju ge färdighet ...

Övning ska ju ge färdighet …

Vi har varit och pangat på skjutbanan igen, jag och sambon. Jag har nämligen fått i läxa att träna riktigt mycket av min nya coach Pär Marklund.

Pär är med i mitt älgjaktlag, han tränar även i ”mitt” fågelhundsgäng med sin ungerska vizsla och han är en fena på att skjuta på lerduvor. Han har ägnat hela somrar och månadslöner åt skott och lerduvor tidigare. Numera är det lite mer återhållsamt, han har liksom lärt sig cykla och behöver bara kolla av det då och då. Han erbjöd sig att hänga med mig på en skytteomgång för att försöka reda ut varför jag missar hela tiden.

En bidragande orsak till mitt dåliga skytte KAN bero på att kolven är för lång. Om jag placerar bakkappan i armvecket når mitt avtryckarfinger så här långt - eller kort ...Vad säger du?

En bidragande orsak till mitt dåliga skytte KAN bero på att kolven är för lång. Om jag placerar bakkappan i armvecket når mitt avtryckarfinger så här långt – eller kort …Vad säger du?

Efter några missar och några enstaka träffar hade Pär fått sig en första bild av mitt usla skytte.

  • Min förhöjda kolv blev lite mindre förhöjd. Jag hade tagit i rejält när jag höjde den, och för att den skulle passa var jag tvungen att trycka ned kinden rejält mot bösskolven för att det skulle bli rätt. Och så rejält hinner man sällan trycka ned kinden, menade Pär.
  • Jag skulle låta armbågen på höger arm peka utåt lite så att det skapades en grop mellan bröstmuskeln och axelmuskeln där kolven skulle ligga an.
  • Jag ska hela tiden göra rörelsen så liten och kort som möjligt. Rikta pipan mot där jag förväntar mig att skjuta, både i höjd och bredd liksom. Jag kontrade med att man ju ska följa duvans riktning med bössan, gå om lite och sedan skjuta och fortsätta låta bössan svepa längs längs linjen. Jo, menade Pär, men du hinner gå med en liten bit ändå och sedan skjuta. ”Du ska inte sikta ihjäl duvan” förklarade han.
  • Många gånger sköt jag över duvan. Jag fick lära mig att sänka bössan ytterligare i förhållande till målet innan jag sköt.
  • Och så lite mer jädrar anamma. ”En del verkar bara ställa sig lite slappt och skjuta. Särskilt när det gäller skott på lägre höjder gäller det att stå framåtlutad och stirra, vara bestämd och skjuta”, sa han.

Med de orden i huvudet åkte jag och sambon nästa dag till skjutbanan. Jag träffade första duvan! Sen typ två missar och sen träff igen. Efter några skott till hade jag en träffprocent på cirka två av tre. Det börjar ta sig i alla fall!

Sedan fick sambon skjuta lite med min kombibössa. Han hade ju sådan tur sist ni vet, utan att vare sig ha jägarexamen eller ha skjutit särskilt mycket. Nu skickade jag sammanlagt fem duvor. Han träffade alla! Vilken himla turpelle! Och att han har mer tur nu än förra gången är ju … imponerande. Han borde köpa en lott eller nått =)

Sen sköt jag igen. Träffade två av tre, och en gång tre av tre. Då slutade vi.

Det blir mycket roligare nu när jag blivit liiite bättre. Och det är ju kul för sambon att han har sådan himla tur hela tiden så han vill fortsätta att följa med och hjälpa till med att skicka iväg duvor. =)

Nu ska jag träna ännu mer. För på söndag kommer min coach hem efter att ha varit på en utlandstripp med familjen. Då vill jag visa att det hänt något …

Älgarna demonstrerar. Jag har nog aldrig sett så mycket älgbajs på ett och samma ställe som skjutbanan, både vid kulskyttet och hagelskyttet. Jag tror älgarna gör det bara för att retas ...

Älgarna demonstrerar. Jag har nog aldrig sett så mycket älgbajs på ett och samma ställe som på skjutbanan, både vid kulskyttet och hagelskyttet. Jag tror älgarna gör det bara för att retas …