Åtta skott i busken

skott

Dags att träna på skott i lite mer jaktlika situationer, även om det just nu bara innebär att mest knata runt i skogen.

Kom på att det faktiskt är bara tre veckor kvar till Riksprovet i Lycksele. Och läste på lite mer i reglerna. Vi hade visst missat en detalj ...

I unghundsklass får man säga till om man vill eller inte vill att en eventuell hittad fågel skjuts. Det lilla jag sett och hört är att de flesta säger ”Nej, inga fåglar ska skjutas för min unghund.” För risken är att hunden står för en tuff tjädertupp, den skjuts lite halvtaskigt och sedan ska den unge, oerfarne hunden tampas med en sur, skadeskjuten tjädertupp bland det första den gör. Inte optimalt.

Om man väljer bort ”direktskjutningen” så gör man istället en arrangerad apportering efter fågelsituationen. Provledaren skjuter ett skott och kastar iväg en redan död mås eller trut som hunden ska apportera på kommando.

Så hade jag läst. Men nu har jag läst igen. Och tolkar det som att skott ska avlossas ändå i den första fågelsituationen. Vi har övat på skott. Men just så har vi inte övat. Så ut i skogen bara.

Jag tog med mig en liten startpistol, 6 mm, med pluggad pipa. Jag och Hagel gick vår vanliga runda i skogen. Då och då sköt jag när han var på ett lagom ”hörselbesparande” avstånd. Han stannade upp och tittade förvånat på mig.  Jag visade hur avslappnad jag var och fortsatte bara promenaden. Då och då fick han en korvbit. På slutet sköt jag när han gick bredvid mig. Visst, han hukade sig lite, men släppte sedan det direkt. Såg bra ut. Men bra att träna mer förstås. Och öka kalibern.

Lovande genrep

Kolla så fint han kastar sig ut! Stolt matte! =)

Kolla så fint han kastar sig ut! Stolt matte! =)

I söndags tränade vi med vorstehgänget igen. På samma ställe som sist, för att öva inför eftersöksprovet på lördag.

Vi började med spåret. Hagel spårade klockrent och mycket målmedvetet. Funderar om jag snart måste börja använda handskar när jag håller i linan? Eller börja släppa honom lös förstås. Man får ju göra det också. Men jag har inte velat göra det än, jag tror det lätt kan skapa olater som att springa och slarvspåra, bara vinda in spåret lite då och då. Det behöver han inte lära sig än … =)

Svante kastade för allt vad kastarmen höll för.

Svante kastade för allt vad kastarmen höll för.

Sedan var det dags för vattenapporteringen. På samma ”bråkiga” ställe som sist. Hur skulle det nu gå? Jag provade att blöta ned Hagel före med en vattenflaska. På så vis hoppades jag att känslan blev mindre för hunden att stå där torr och skön på land och blicka ut mot det stora blöta … det var bara att hoppa i när man redan är blöt.

Om det var det som gjorde susen, eller att vi faktiskt tränat det här väldigt ihärdigt i en vecka, men nu var det inga tveksamheter. Nu drog Hagel ut efter dummien och nästa gång måsen. Lite bråttom fick jag väl ha när han skulle avlämna apporterna/fåglarna, men i övrigt var jag mycket nöjd. Hoppas, hoppas nu att han gör likadant på lördag. Men som sagt, säker kan man aldrig vara …

Therese och Della har fullt fokus på Svantes kast.

Therese och Della har fullt fokus på Svantes kast.

Pär är beredd att ta dummien innan Annie skakar sig.

Pär är beredd att ta dummien innan Annie skakar sig.

Jaha – då har jag fått lite tugg då

Pär och vizslan Annie efter avslutat spårande.

Pär och vizslan Annie efter avslutat spårande.

Häromdagen tränade jag spår med en granne i byn. Då fick Hagel för första gången träffa på mås – som gick alldeles utmärkt att tugga på enligt honom.

Jag tog med mig både Hagel och Trassel. Min granne, som egentligen bor cirka två kilometer bort, heter Pär och har en ungersk vizsla. Vi åkte upp en bit i skogen närmast honom. Även Pärs fru och två barn följde med.

Pär hade måsar med sig så jag började att gå ett spår i medvind till hans vizsla och drog en av måsarna efter mig. Efter cirka hundra meter stannade jag, pillade lös linan från måsen och gick en bit till för att gå ur vägen men ändå finnas nära så han fick träna på det inför ett eftersöksprov. Snart kom han och hunden i ett flygande fläng. Inga tveksamheter här inte.

Annie fokuserad på spåret. Sorry för suddiga bilden – långt håll ni vet.

Annie fokuserad på spåret. Sorry för gryniga bilden – långt håll ni vet.

Efter det var det min och Hagels tur. Pär gick ut ett spår med en mås och jag spårade strax därefter med Hagel i lina. Det gick bra. Hagel har bara fått träna på trutar och andra lite större fåglar hittills men det gick fint.

Lite senare la jag ut ett vanligt människospår till Trassel, utan vare sig älgklövar eller fåglar. Det är han van sedan tidigare när jag tävlade bruksklasser med honom.

Trassel hittade något kul på slutet.

Trassel hittade något kul på slutet.

Medan vi väntade på att det spåret skulle ”ligga till sig” så gjorde vi ett fält för jakthundarna. Vi trampade upp en ruta i skogen så hundarna inte skulle kunna spåra sig till fåglarna, och lade sedan ut dem. Två måsar, en duva och en trut.

Vizslan fick börja. Hon hittade duvan och truten. Sedan var det dags för Hagel. Han hittade en mås och kom nöjt in, ganska flitigt tuggande. Jag kommenderade honom sitt för att få lite ordning, tog pippin och sedan fick han sticka ut en sväng till. När han kom in med nästa mås kallade jag på honom med en barsk ton så han inte skulle ta en omväg och tugga. Han tuggade en del ändå.

Jag tror mig veta varför han tuggar. Jag har ju bara använt större fåglar på honom, har inte haft tillgång till mås. Så nu när han får en sådan liten i munnen känns det säkert lite ”fjantigt” och han kan kosta på sig att lattja lite.

Eftersom jag tränat in apporteringen med klicker kan jag inte börja gorma på honom för detta, det sabbar hela tanken med klickerträning och positiv apportering. Så jag bytte min trut mot en av Pärs måsar och duvan. Sen åkte jag hem och gjorde de grundläggande klickerövningarna igen i köket med de fåglarna. Hålla fast, klick, godis. Då kopplade det direkt, han tuggade inte ett tugg – nästan.

Hoppas det håller i sig till nästa gång. Och hoppas på stora fåglar på eftersöksprovet =)