Gamlingen är inte senil

Väldigt intensiv. Man kan inte bli annat än glad när man ser Hagels iver.

Väldigt intensiv. Man kan inte bli annat än glad när man ser Hagels iver.

Jag drog iväg på min första inomhusträning för vintern. Både tioårige portugisiska vattenhunden Trassel och ettåriga vorstehn Hagel fick följa, samt sonen Leo som byggde kreativa saker av hopphindret.

Vad roligt det var att träna så där fokuserat igen! Det är en sådan skön känsla när man lyckas skapa den där skyddande bubblan runt sig själv och hunden, att det ”är bara du och jag i hela världen just nu”.

Det var roligt att träna lydnad utan värsta vinterjackan och utan att behöva sladda runt på isfläckarna.

Det var roligt att träna lydnad utan värsta vinterjackan och utan att behöva sladda runt på isfläckarna.

Hagel är ivrig, men lite slarvig på grund av ivern. Nåja, det köper jag. Och Trassel – ja han bara älskar att få imponera. Det var väl sisådär fyra år sedan vi sist tränade momenten i lydnadsklass elit. Men ändå klarade han momenten sändande till kon och ruta, och sedan apportering med dirigering utan problem. Visst – det kanske inte var 10-mässigt, men fullt godkänt.

Om ni är uppmärksamma kommer ni att se på filmen att han går lite före mina kommandon. Det beror på att jag har handtecken också, vilka han ser lite före. Så han är snabb i reaktionerna ännu! =)

Dags att ”level up” på spåren

Jag cyklade iväg för att lägga ut de olika spåren

Jag cyklade iväg för att lägga ut de olika spåren

I lördags tänkte jag göra den stora spårardagen. Tre hundar skulle spåra sina egna specifika spår. Men det blev bara två.

För det visade sig att truten jag tinat till Hagel luktade apa, eller rutten trut kanske =) Den var för välanvänd och jag har läst och hört att man inte ska använda för äckliga saker till hundarna. Då lär de sig bara en massa olater som att rulla sig på dem, gräva ned dem eller helt enkelt vägra att apportera dem. Inget jag var sugen på att lära Hagel just nu när vi börjar ha nedräkning till Riksprovet.

Så han blev utan spår. Istället fick siberian huskytiken Flinga och portugisiska vattenhunden Trassel var sitt spår. Båda fick en utmaning – för att uttrycka det med datanördiga femåriga sonens termer så var det dags att ”level up”.

Flingas viltspår med en klöv fick längre liggtid – nu en timme långt. Plus att spåret gick genom en tät djungel på slutet.

På Trassels spår, bara människa och ingen klöv, gick delar av spåret på klipphällor. Det fick cirka en halvtimme i liggtid.

SAM_2624

Stenhällarna blev en bra utmaning för gamle Trassel 10 år.

Stenhällarna blev en bra utmaning för gamle Trassel 10 år.

Jag gick Trassels spår först. Han är så rutinerad! Det är så avslappnat med honom. Fast jag märkte hur han fick sin utmaning på hällorna. Han kastade lite av och an och såg ut att tänka:

– Men det var då f-n, var tog spåret vägen nu igen?

Flinga är noggrann i sitt spårande.

Flinga är noggrann i sitt spårande.

Sen var det Flingas tur. Hon började bra på spåret i ett nästan sakta, men rätt lagom tempo. Noggrant redde hon ut alla lukter. Typ tre gånger var jag övertygad om att hon gått fel. Gormade inne i mitt huvud:

– Men herregud hur ska jag kunna lita på den här hunden om det blir skarpt läge vid älgjakten?

Men då dök en snitsel upp igen som jag satt upp. Och jag fick skämmas. Vem är jag som tror mig minnas vart jag gått och var det luktar släpad älgklöv?

Vi trängde igenom tät skog, även det en bra övning.

Vi trängde igenom tät skog, även det en bra övning.

Lite av den djungel vi jobbade oss igenom.

Lite av den djungel vi jobbade oss igenom.

Såklart fann Flinga sin efterlängtade klöv!

Såklart fann Flinga sin efterlängtade klöv!

Bra lärdom igen. Flinga fixar det här! Nu ska vi öva på ännu längre liggtider och även nattspår så vi kanske kan hjälpa till vid älgpåkörningar och sånt.

Men Hagel då? Jo, han fick en löptur med sin matte som behöver komma i bättre form. Det blev inte snabbt och inte långt. Han tyckte det var mesigt. Jag blev däremot helt slut. Men jag får väl sikta på att ”level up”! =)

Småtrött. Men inte efter vår löptur - som var i mesigaste laget enligt Hagel.

Småtrött. Men inte efter vår löptur – som var i mesigaste laget enligt Hagel.

Jädrar vad många som ville spåra!

Trassel är en jättebra viltspårhund men han börjar bli till åren.

Trassel är en jättebra viltspårhund men han börjar bli till åren.

Jag har insett att jag behöver en ny viltspårhund. Portugisen börjar bli gammal. Vorstehn vill jag inte skola in på klövvilt än. Så då återstår någon av de sjutton slädhundarna, någon av dem borde väl duga?

Så jag tänkte att jag gör ett enkelt anlagstest. Redan på förhand hade jag tänkt ut två individer som jag ville testa, Flinga som spårat ett par viltspår förr och verkat tycka det var kul, och hennes halvbror Vante som ännu aldrig testat det här. Men jag hade tre klövar som jag tinat upp, så en till hund kunde få chansen att testa. Men vem?

Jag tog med mig en klöv och gick in i stora hundgården. Tryckte den mot nätet vid varje hundsektion och studerade deras reaktioner. De flesta nosade intresserat. En hund blev typ tre meter lång. Han VILLE kolla men det var ju rätt otäckt också =) Ett par av dem blev väldigt till sig och försökte gnaga på klöven. En av dem var Frost – han fick bli min tredje testhund.

Åter hemma på gräsmattan inspekterar Vante sitt fynd ännu mer.

Åter hemma på gräsmattan inspekterar Vante sitt fynd ännu mer.

Sedan gick jag och lade ut tre spår med en klöv i slutet på varje, i en skog i närheten. Hundarna fick inte se vad jag gjorde, jag ville se om de spårade bra ändå utan synretning, för jag vill ha de som har störst naturlig talang. Men det var som om alla VISSTE. Jag hade ju varit där och visat klöven och alla sjutton öron- och ögonpar följde mina ljud i skogen. När jag kom tillbaka var det som om alla hojtade – ”välj mig!”

Vante blev den förste lycklige. Men både han och jag var så peppade att vi glömde det basala med att rasta sig lite innan. Han hittade spårbörjan och drog iväg bra. Men sedan blev det en del pinkande och även bajsande två gånger på färden. För honom alltså 😉 Inte optimalt men … Nåja, han fann klöven och blev så glad och mallig.

Flinga spårade noggrant och bra.

Flinga spårade noggrant och bra.

Nästa hund ut var Flinga. Hon visade rutin, spårade noggrant och inte så hetsigt. Hon hade fått ett något svårare spår också med en ganska skarp vinkel. Det gick bara bra.

Sist ut var Frost. Helt ny på det här. Han hittade spårbörjan, fann det intressant, men det var lite svårt. Han visste inte riktigt vad han gjorde eller vad han förväntades hitta. När han fann klöven blev han nästan som tokig. Han gnagde intensivt på klöven och tjöt när jag skulle egga honom lite och dra i snöret som satt i den. Så det ska bli mycket intressant att se hur han gör nästa gång – om han då minns vad som fanns i slutet. Då blir det nog ett annat drag i linan =)

Frost blev helt crazy över den smarriga älgklöven.

Frost blev helt crazy över den smarriga älgklöven.

”Va, bara en klöv? Var är resten av älgen?”

Flinga visade bra noggrannhet vid spårningen och blev jättetänd när vi lekte med klöven på slutet. Foto: Pia-Maria Carlsson

Nu har jag satt igång med viltspårträning. Häromdagen la jag ett spår till Trassel och till två siberian huskytjejer som jag tror lite extra på: Flinga och Blia. Min kompis Pia-Maria kom också och la två spår till sina portugisiska vattenhundar Ester och Ella.

Vi gick in på olika ställen i skogen, drog en klöv bakom oss i cirka 100 meter, och såg till att ha medvind så att nosen lättare skulle söka sig mot backen.

Ella utvecklades från en lite ängslig vovve till en tuff jakthund. Foto: Susanne Lindberg.

Sedan väntade vi i en halvtimme och efter det körde vi igång. Först Pia-Marias portisar. Ella är ung och har inte spårat förr. Så när hon började sniffa på älglukten blev hon först lite skraj. Hon kände ju att det luktade av något stort, som kanske lurade där inne i skogen.

Men steg för steg tog vi oss längre in i skogen. Till slut kom vi fram till klöven, som vi bundit fast i ett träd ifall något annat djur ville mumsa på det. Ella nosade avvaktade på klöven och vi berömde stillsamt i början. Sedan drog Pia-Maria runt klöven litegrann och triggade Ella. Efter det vågade hon börja tugga på den, slita lite och till slut bar hon stolt den tunga klöven. Vilken utveckling!

De två orden skulle nog inte Trassel vilja säga om sitt spår. Han spårade fint men tyckte inte alls att det var någon utveckling att komma fram till bara en liten klöv! Sist var det ju en hel älg! Jag försökte visa hur impad jag var av även detta fynd, men Trassel var skeptisk.

Av mina sibbetjejer tycker jag Flinga visade bäst talang den här gången. Hon spårade ganska noggrant och visade stor glädje över att finna klöven. När jag dessutom drog klöven lite i blåbärsriset tände hon till ordentligt.

Vi pangande inget denna gång. Trassel blev så pass svettig sist av allt pangande så jag tänkte att han skulle få några ”skottfria” spår först så får vi se om vi provar att lägga till det sen.

Vilken action det blev!

Här sitter jag på mitt andra pass, pigg och alert just då men inte en timme senare …

Älgjaktens andra dag började med lite slumrande på två olika pass på förmiddagen. Men efter lunch blev det fart.

Jag och några till personer gick drevkedja. Jag tog min portugisiska vattenhund Trassel med mig så han skulle få komma och och röra på sig lite. Vi gick där och tjoade i skogen på väg mot passarna och PANG! Sedan pang igen. Alla stannade upp. Kort därefter hördes Anders i kommunicken: ”Jag har skjutit på en tjur, men han rör på sig fortfarande.” Han berättar fortlöpande om hur tjuren haltar svårt, han har svårt att tro att den kommer särskilt långt och följer efter den på avstånd för att se om det blir läge för ett till skott.

Jag och Trassel väntar i skogen. Jag vet att han är skotträdd och tjollerpratar med honom för att försöka göra detta positivt: ”Hörde du att det small, vet du nu har vi fått en tjur” säger jag, men han ser inte övertygad ut om att detta är en bra sak.

Pang hör vi sedan igen, och sedan en till. ”Nu är tjuren död” rapporterar Per-Anders. Bra att det blev klart, men Trassel skakar. Lite väl mycket pangande här nu.

Drevkedjan får i uppdrag att fortsätta där vi var och avsluta själva drevet. När vi kommer närmare skottplatsen gör jag en snabb avstickare så att Trassel ska få lukta på tjuren och förhoppningsvis koppla samman skotten med detta intressanta. Jag berömmer snabbt, men sedan måste vi skynda tillbaka till vår plats i drevkedjan.

Vi kommer fram till slutpunkten utan att få fart på fler älgar och samlas vid ett gravröse. ”Du borde passa på och låta hunden spåra fram till älgen nu”, säger några av jaktkompisarna och jag inser att det är ju ett perfekt läge. Så jag och Erica går längs vägen där tjuren ska ha passerat. Och mycket riktigt, där tar Trassel upp spåret, luktar noga på blodfläckarna och sedan bär det iväg i skogen med mig efter i kopplet. Bakom går Erica och rapporterar att han är på rätt väg för hon ser blod här och var. Jag ser ingenting, förutom hunden, här är det fokus. Jag har spårat med många hundar och Trassel gör det bra, riktigt bra. Som ett strykjärn går han, in genom alla omöjliga vägar som älgen gått.

Trassel spårade klockrent fram till älgen. Stolt matte =)

Efter ett par hundra meter kommer vi fram till älgen. Jag berömmer och är så stolt att det nästan kommer en tår i ögat. Och Trassel som brukar vara lite fin i kanten, och inte ens har ihjäl näbbmöss, går fram till älgen, luktar försiktigt, hittar blod, slickar på det och förvandlas mer och mer från en soffhund till en jakthund. Snart står han och sliter lite försiktigt i pälsen. Coolt.

Efter det tar Per ur älgen och snart kommer Stefan med fyrhjulingen så den kan dras ut ur skogen och fram till en väntande traktor med skopa i vilken den får åka sista biten till slakteriet. När tjuren är avklädd och klar, Trassel fick förstås en älgklöv, så drar vi ut på nytt pass.

Trassel har fått en belöning.

Nu blir det action igen. Jag sitter och småslumrar på mitt pass med Trassel fastknuten i ett träd bakom mig. Då börjar det dra ihop sig i kommunikationsradion. Och jag hör drevet som går en bit inne i skogen. Gråhunden Tassa förföljer en ko med kalv. Nu är jag på hugget. Laddar bössan och riktar den mot ljudet. De borde dyka upp här. Men drevet går längre bort, och så hör jag två pang!

En passgranne har skjutit kalven. Men kon springer vidare med Tassa efter sig. Jag är beredd igen. Kon borde nästan ta den här vägen. Sedan hör jag pang, pang åt andra hållet. Anders har fällt kon. Känns bra ändå att kon fick sluta sina dagar nu när hennes kalv hade gjort det.

Men det kändes mindre bra att titta på Trassel nu. Han var inte alls nöjd över allt pangande och krafsade för att komma till mig. Men jag kunde inte pjåska med honom nu, då skulle jag bara bekräfta att detta pangande var farligt. Istället tog jag med mig honom och gick till passgrannen med kalven. Förhoppningsvis skulle Trassel snart få ett och ett att bli två, att pang betyder älg på backen och sånt är ju skoj. Kalven var mycket intressant att lukta på och tugga lite på, men Tassa markerade att nu är det faktiskt JAG som tagit den här så du håller tassarna borta!

Sedan blev det ett mödosamt arbete att få dessa båda älgar ut ur skogen och till slakteriet. Där väntade avklädning och klövborttagning. Trassel fick fler klövar. Nu ska vi träna viltspår och panga lite försiktigt på slutet innan han hittar klöven så kanske det går att omvända honom. Hoppas.

Summerar min första älgjakt; riktigt roligt. Trodde det skulle vara mer långtråkigt att sitta i skogen men det var det inte. Vill definitivt fortsätta. Och … hmm, vore det inte rätt kul med en jämthund också? =)

Det till och med pep i hans lungor

Vilken nos! Trassel visade sig vara en riktigt bra viltspårhund.

Måste berätta en kul grej. Häromdagen var jag ute på skogspromenad med Trassel, min portugisiska vattenhund. Han är en pensionerad lydnads- och spårhund, har till och med blivit Svensk lydnadschampion.

Men nu är han snart 9 år. Egentligen har han inte alls något emot att fortfarande göra ett lydnadspass eller ta en spårrunda, men fysiskt börjar han vara väldigt bekväm. Han strosar helst längs vägen på våra promenader, och skulle jag ta fram cykeln ser han ut att vilja kräkas – det blir alldeles för ansträngande.

Gammal snygging. Här är Trassel fotad i fjällen av min dotter Lovisa.

Så när jag har funderat på vilken av mina hundar som skulle passa bäst att bli en viltspårhund har jag tänkt på Trassel ett tag, för han kan i stort sett redan det där och är lätt att lära nytt. Men samtidigt har jag varit skeptisk … det kan ju faktiskt bli flera kilometer han behöver spåra innan han hittar den skadeskjutna älgen – och det vette tusan om han orkar.

Vinden fladdrar i Trassels öron.

Vinden fladdrar i Trassels öron.

Nu när vi var på promenad så brakade det till i skogen till höger om den stig vi gick på. Jag böjde mig snabbt ned för att kunna kika under grenverket och hann se ett grått älgben älga iväg. Jag kopplade Trassel och gick in i skogen mot den plats där jag hade sett älgen.

Efter en stund nosade Trassel intresserat på en fläck och drog sedan iväg åt vänster och över ett litet dike.

– Bra, bra, sa jag och han blev genast ivrigare nu när han fick tillstånd att spåra vilt.

Så knatade vi på några hundra meter in i skogen, Trassel ivrigt dragande mig i kopplet efteråt. Det gick ganska snabbt för att vara honom och jag började vara fundersam på om han verkligen hade älgen i näsan eller om han bara låtsades spåra nu för att det var så roligt att han fått beröm tidigare.

Men så kom vi ut på en sandhed där det var mycket sand. Där syntes de färska älgspåren tydligt och Trassel nosade precis på dem. Jag var impad.

– Bra, bra, uppmuntrade jag.

Trassel kände sig som en kung. Matte var imponerad och han kände hur spåren blev färskare hela tiden. Han stretade och drog för att det skulle gå ännu snabbare – så det till och med pep i hans gamla, otränade lungor.

Jag fnissade. Kul att se honom så engagerad.

Vi spårade några hundra meter till. Men sedan kom vi ut på en myr och jag började plurra med mina träningsskor. Orutinerat att inte ha stövlar!

Jag tittade upp och såg älgen cirka 400 meter längre bort svepa förbi, på andra sidan myren. Jag pekade för att visa Trassel, men jag tror inte han såg på det avståndet, berömde honom sedan rikligt och försökte göra ett bra avslut där.

Vilken grej! Vad roligt att han var så peppad!

Ska jag tänka om trots allt? Kan han orka att spåra länge? Hur långt brukar skadeskjutna älgar gå innan de lägger sig i sårlega? Eller ska jag satsa på att lära någon av mina energiska sibbar att göra något vettigt istället?