Boooring, sa Trassel om påhittet att pulsa i djuspnö.
Tog en tur med skidorna rätt ut i skogen med portugisiska vattenhunden Trassel och vorstehn Hagel. Men fick vända efter tre hundra meter.
Redan då var det tydligt att det här var inte Trassels ”cup of tea”. Han har ju med ålderns rätt blivit stelare. Och redan när han var ung ogillade han sådant som var uppenbart enbart fysisk träning, som att springa bredvid cykel eller hänga med på löpturer. Spåra och sånt gick bättre, för då märkte han inte riktigt att han ansträngde sig.
Nu när jag hunnit tre hundra meter var Trassel långt efter. Pulsa i djupsnö är nog det mest korkade man kan komma på – visade han när han extra omständligt tog sig fram. Jag ville åka på en lååång tur och insåg att med honom efter skulle det mest bli tråkigt, betydligt kortare och jag skulle oroa mig över om han tog ut sig för mycket. Så jag ringde efter taxi. Sambon fick komma och plocka upp honom med skotern. Och Trassel var inte det minsta missnöjd. Skönt, nu kunde jag och Hagel bege oss ut så långt vi bara orkade.
Skotertaxi. Trassel tycker det här var mycket smartare sätt att ta sig fram.
Och som jag skidade! Spanade i älgjaktlagets marker. Hittade massor, massor av stora älgspår och älgbajs, till och med högt uppe på klippiga berg. Försökte locka på dem, men det gick lika bra som vanligt – det vill säga ingen älg. Men övning ska väl ge färdighet.
Var ute i drygt två timmar. Var så där härligt sliten när jag kom hem. Dagen efter kändes det som om jag hade Karl-Alfred muskler, ni vet sådana där jätteunderarmar. Tror att jag litar lite väl mycket till armarna i min obefintliga skidteknik. Men snart ska jag ut igen!
Massor av älgspår såg jag.
Hagel tränade för fullt sitt kommande sökarbete.
Jaktliv 